torsdag, oktober 29

Varning: Bruten kvinna

Jag har faktiskt lovat er en massa bilder, men min digitalkamera är på vift, därför är det så tomt i bloggen på visuella effekter. Jag vet inte var jag lagt den, eller var fan den hamnat. Den måste vara här någonstans, men jag gitter ingenting just nu. Jag är så less på min tillvaro. Jag är skitless på att mitt liv dikteras av sjukhuset, att åka taxi fram och tillbaka i en jävla oändlighet. Jag orkar inte. läkarna ger mig absolut ingenting just nu, varje gång jag blir inskriven måste jag sitta med en jävla AT-läkare som förhör mig i en timme om hur jag hamnade där och hur jag fick min diagnos. Varför får JAG alla dom varje gång för? Varför ska JAG vara snäll och medgörlig hela tiden? Varför säger de ingenting om hur behandlingen går? De ger mig INGENTING att hålla fast vid! Jag får bara tystnad och snorkiga blickar! Jag kan inte ens be om en alvedon utan att de måste titta i datorn efter läkarordinationer, jag är ju the addict liksom. Och just nu får jag inte ett skit från läkarna. Jag får bara en massa vaga svar. INGEN har kommit och pratat med mig om vad som händer efter behandlingen. INGEN har kommit och pratat med mig om vad som händer om cancern inte är borta efter de här två sista behandlingarna. Varför förväntas jag bara sitta och tacka och ta emot som en livegen?

När jag fick ont i mjälten och fick världens mjälthugg viftade de bara bort det. Men jag har aldrig haft ont i mjälten eller sådana hugg i sidan att jag tappar andan förut! JAG behöver bli lugnad och förklarad för varför min kropp gör uppror och jag behöver få veta vad som KAN hända, kan den brista helt plötsligt? Vad kan jag vänta mig? Jag är så TRÖTT på att, när jag känner att jag är sänkt bortom allt förnuft, så ber dom mig att SKÄRPA MIG! Men jag MÅR SKIT NU, JÄVLA SJUKHUSHELVETE! Jag ger er hela mitt liv, ni påstår med nån slags jävla sarkasm i rösten att jag ska "försöka leva ett så normalt liv som möjligt" men ärligt talat! Jag sitter här! Dag ut och dag in och den enda gång jag kommer ut är när jag åker taxi till ER! Jag sitter här med min son, som knappt får komma ut och leka, och mår helvete, ensam - för min syster har knappt varit här de senaste veckorna - medan ni bara skiter i att ge mig svar. Jag är fed up! Jag har inget liv! JAG ORKAR INTE MER. Och sen, när jag kommer hem, då är det alla de här människorna som ska vara till för mig, och det känns som om JAG är mer till för dem!

Bostödet ska promt ses hela tiden, oroa er inte, jag har ingen jävla knarkarkvart här borta, jag LOVAR, jag kan streama min lägenhet live via webcam om ni vill, den är tom, tom som i jävla graven. Och jag orkar inte, jag ligger hemma och spyr och jag orkar inte, bara för att jag är hemma, måste jag ta emot alla vänner och bekanta som måste komma hit och avlasta sig på mig? För det är vad jag är! En avdumpningsplats för ERA problem! Ni kommer hit och KLAGAR över att ni inte fått supa skallen av er på flera veckor eller köpt nåt till er själva på en månad, VÄLKOMMEN TILL MIN VÄRLD, jag får inte ens gå i affärer för sjukhuset men det SKITER JAG I. För jag måste få komma ut ibland jag också. Jag håller på att sönderfalla mentalt av att bara sitta här, dag ut och dag in, skallig, jag har inte ens fått en peruk än för jag har aldrig tid - ensam, jag kommer sluta mina dagar som Bridget Jones största skräck, uppäten av schäfrar som nån annan jävla vrickad kärring, jag ser hur alla åker på semestrar, träffar nya människor, förälskar sig, och de GNÄLLER om sina JÄVLA I-LANDSPROBLEM medan jag bara sitter här, kväll ut och kväll in, och önskar att jag hade någon att prata med. Vem som helst. Som faktiskt var beredd att lyssna på MIG för en gångs skull. Som inte JAG behövde vara till för.

Undrar ni aldrig varför jag aldrig klagar när vi ses? Undrar ni aldrig varför jag aldrig har något att berätta längre? Jag bara sitter förstummad medan ni klagar, för Loo, henne kan man gnälla hos, hon har ju inget liv, hon har cancer. Ni ska vara så jävla tacksamma att era enda jävla sociala kontakter inte har vita rockar. Ni ska vara glada, för ni har hår. Och ögonfransar och ögonbryn. Fattar ni hur jävla ledsen jag blir när ni sitter där, friska, krya, med partners och LIV, där ni får träffa människor, gå ut, jobba, knyta sociala kontakter, ni får kramas, ni har nån att komma hem till, och här sitter jag, och tycker synd om mig själv kväll efter kväll, ensam i den här jävla lägenheten, med mitt barn. Den enda jävla ventil jag har är min jävla patetiska blogg, som jag velat lägga ner så många gånger, för ärligt talat, det finns inget liv att rapportera om längre. Jag har INGENTING att vara glad åt. Jag ser inte ljuset i tunneln, jag gör inte det. Jag ser bara en massa snorkiga läkare som tycker att det är fullt normalt att mjälten känns som en disktrasa. Ni har inte ens the fucking decency till att lugna mig på ett korrekt sätt, jag får höra att jag är SJÅPIG! NI VET INTE HUR DET KÄNNS! NI har ingen aning! Och det är ju fan ingen som vill höra på mitt jävla cancergnäll, eller hur? Det är ingen som orkar höra på en bitter, ledsen, nedbruten människa som känner sig så ensam och övergiven att det fan inte finns någon jävla resonansbotten kvar. Men nu säger jag det tamejfan! Jag känner mig ensam och övergiven, jag har ingenting att vara glad för, jag kanske dör om ett halvår, vad fan vet jag - och det enda jag har att se fram emot är att få åka taxi till idioter som viftar bort alla mina problem. Tack! TACK SOM FAN! Tack livet för att jag är så psykiskt nedbruten att jag inte ens kan glädjas och leka längre. Tack för att jag ska behöva sitta här och ha ångest, dag ut och dag in. För det har jag. Ångest. Som fan. Och jag vet inte hur den ska försvinna. Jag är livrädd för att dö. Jag är helt panikslagen. Om ett år kanske cancern har fått mig, kanske imorgon, poängen är att jag inte vet! Jag är inte rädd för döden som sådan, jag är rädd för att lämna mitt barn här. Jag vill inte lämna honom, Jag vill inte.

Och så fick jag reda på häromdagen, att det kan ta tio år efter en sån här behandling innan jag blir fertil igen. Om jag nu nånsin blir det, chansen är väl fifty fifty. Jag slutade ha mens i Augusti, eller om det var Juli redan, jag minns inte ens. Och visst, jag ska vara tacksam, för jag har fått ett barn i alla fall, och det är det inte alla som får, det finns människor som längtar efter barn hela sina liv och inte får ett enda, jag vet det. Men poängen är, att tio år eller inte alls, om jag ens överlever - då är jag 40 år och alldeles för gammal för att skaffa barn. Så det blir inga fler. Jag hade gärna velat ha alternativet. Förstår ni? Jag har förståelse och det yttersta medlidande med er som inte ens fått ett enda barn, men förstå att det är mycket för mig att smälta också. Jag är inte en fertil kvinna. Jag kan inte skapa fler små knoddar att älska, även om jag verkligen aldrig sett mig själv Jag närde en dröm om att träffa en människa att leva livet ut med, ni vet, jag vill så gärna träffa den stora kärleken och gifta mig och allt det där! Jag är en 100%igt monogam människa och jag tror faktiskt på själsfränder och allt sånt, även om jag inte träffat min än. Och nu kan jag inte ens ge den människan ett barn. Nu har jag den finaste ungen i världen, och jag är tacksam, tro inget annat. Jag tycker bara det känns som mina val i livet krymper. Speciellt inte som jag vet om jag överlever. För jag vet inte. Ingen vet. Men nu förstår jag på riktigt, meningen med att jag skulle behålla alex. Det var kanske min sista chans, fast jag inte visste det då. Och det var som om en instinkt sa åt mig att behålla honom. Jag är inte troende, men sådant kan få en att fundera. Ja, silly, ingenting skulle få mig att tro på Bibelns bild av Gud, för maken till självrättfärdig pösmunk och nitisk (han erkänner till och med att han är en s.k "nitälskande" Gud i ett kapitel, det är helt bisarrt vad såna där svampar och vattenpipor kan göra för kreativiteten hos sagoberättande ökenfolk) jävla.. nitiskhet, nej, det kan jag slippa. Min bild av "Gud" är mer som en kraft, inte ett kön, inte nån gubbe med skägg, det är något så starkt och stort att vi människor inte ens kan wrap our heads around it, förstår ni? Det finns ingenting fördömande i den kraften, inga åsikter om ditt eller datt. Det finns bara.. KRAFT.

Och det här med att dö, om jag bara inte vore människa och utrustad med ett så klent känslomässigt hjärta, jag kan inte stå ut med tanken att lämna alex. Förstår ni? Det är inte ett alternativ, men det är inte heller min sak att bestämma.
Och det snör ihop mitt hjärta att inte veta. Jag är arg, ledsen, jag har så ont i hjärtat. Ni har ingen aning. Det gör ont i mig. Jätteont. Jag blir så arg på den här sjukdomen, fatta det då, jag har inte ens en legitim ursäkt, jag har inget legitimt att vara arg för. Jag har bara den här jävla ensamheten att stötta mig på. Det är en avgrund av ovisshet. Det är en sådan jävla.. hemsk känsla att inte veta. Och när det känns som om jag är mer till för andra i min omvärld än de är till för mig, när man bara viftar bort mig så här. Jag ska liksom alltid bita ihop och vara tyst, jag ska liksom alltid ge andra en chans, jag ska hålla allt inne och låta folk bete sig hur de vill, men vet ni vad? Jag då? Förlåt, men nu är det för mycket!

Det är för mycket.

9 kommentarer:

S sa...

Om jag bodde lite närmare skulle jag gärna komma och lyssna på dig hur länge som helst.

Och jag beklagar verkligen att du inte kan få fler barn, självklart känns det jättestort och svårt oavsett din son som du älskar i oändlighet. Speciellt att få reda på det nu, i efterhand. Även om du såklart inte hade valt bort behandlingen om du hade fått veta det i förväg, hade det nog känts lättare att höra det då. Vi kan rädda ditt liv - men du kan inte få fler barn. Då hade det kanske... jag vet inte, jag pladdrar nu. Jag ville bara försöka uttrycka att jag förstår. Eller försöker.

Kärlek till dig!

tess sa...

åh vád du berörde mig....kan tänka mig att du har det riktigt tufft nu....tycker det är konstigt att d inte informerade dig om infertiliteten...att de gav dig chansen att frysa ner ägg...

Du som cancerpatient ska om någon bli tagen på allvar när det gäller din oro....

jAG HOPPAS SÅ att det vänder för dig nu...o att allt kommer gå din och alex väg

kramar i massor!

karibien sa...

Åh herregud det är verkligen för mycket! Det finns verkligen ingen rättvisa. Du förtjänar inte detta.

Jag läser och får nästan andnöd bara av att läsa om hur du känner, jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i dina skor.

Men en sak är jag säker på, i min regelbok för vänskap behöver man inte ta emot och hålla käften när andra utnyttjar ens öron och axlar utan att erbjuda några tillbaka.

Skrik så högt du orkar att du behöver nån, att du behöver stöd också. Jag önskar av hela mitt hjärta att det finns kloka människor i din närhet som har öron att höra med när de väl blir överröstade.

Bit inte ihop. Bryt ihop - och kom igen.

/K

Åsa sa...

Jag tycker det känns trist att folk i din närhet säger att du "sjåpar dig".

Jag tycker också att du skall sluta vara en tyst slasktratt för små skitproblem och be dem hålla käften alternativt upplysa dem om att ditt intresse för deras uteblivna uteliv är lika med noll! Inte så lätt dock, jag vet att det är bra mycket lättare för mig att sitta här och tycka.. :/

Icka sa...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag önskar att det var nåt jag kunde göra.
Hoppas att du mår bättre snart och att du får lite besked från läkare.
Det verkar idiotiskt att du inte har en "fast" läkare.
Men det är mycket som är idiotiskt när det gäller sjukvården.

Min lillunge står bredvid mig nu och han så den underbaar bilden på dig och A och han gav den en puss.
Tyckte väl ni var fina. Det är ni.

Stora, varma, hoppingivande kramar/I.

Zaphod sa...

Du är inte bruten, böjd kanske men inte bruten!
Kör hårt!
KRAM

Anonym sa...

Vi finns för dig, kommer till dig om och när du vill kan lyssna i timmar om du behöver prata. en jättestor varm kram till dig o Alex

Mård sa...

Jag blir så berörd av det du skriver. Att veta att du faktiskt sitter där helt ensam och dessutom måste copa med hela sociala kontrollapparaten som om det vore tack vare dem du överlever. Förlåt om jag trampar på tår, inte alls min mening. Önskar att jag kände dig iallafall lite så kunde jag komma förbi och hålla dig sällskap, handla med mig vad du längtar efter, höra vad du vill prata om för det du väljer att skriva här väcker många frågor och mycket nyfikenhet.

Breki sa...

Det kanske känns konstigt att få "höra min röst" efter ett gäng år av tystnad, men jag har jag hittade din blogg för kanske två månader sen har jag ofta funderat på hur jag bäst skulle kunna säga hej. Det känns liksom inte som om ett "Tjena, hur är läget?" skulle räcka som saker ser ut i ditt liv.

Du bör ändå få veta att trots den tid som gått sen vi sist pratade så tar jag mig fortfarande den tid varje gång du bloggar att stänga ute allt annat och bara läsa det du skriver. Du skriver med en sådan passion, en sådan mänsklighet, att jag inte kan undgå att ryckas med.

Min far har just kommit ut på andra sidan av en cancerdiagnos (pancreas) och är på bättringsväg nu. Jag har sett den man som jag tidigare trodde var den starkaste, modigaste och hårdaste mannen i världen reduceras till tårar och oro. Jag hoppas verkligen att allt löser sig på din sida också. Om du någonsin känner för att bara få gnälla över din lott i livet är jag bara ett mail ifrån dig.