Tack mamma

Sist jag talades vid med min mamma talade hon om för mig vilken värdelös dotter jag är som inte ger henne pengar till heroin. Jag fick också höra en varierande mängd förolämpningar, hon anklagade mig för att vara en av "dem", och jag fick enbart skit för min existens. Det slutade med att jag kom ihåg precis vilken skit det var att vara dotter till henne när hon inte får tillräckligt med droger i sig, och till slut slängde jag på luren i örat på henne. Idag ringde hon igen - efter en veckas radioskugga. Nu är hon inlagd på sjukhus minsann, och kör tyck-synd-om-mig-stilen. De opererar hennes ben, för min kära mor har fått varbölder på benen. Åsikterna går isär kring hur hon har fått dem, men jag kan nog gissa rätt duktigt själv. Nu är hon så snäll, helt plötsligt, och ringer mig oavbrutet från st:Göran eller st:erik eller var fan det nu är. Och pratar, och pratar. Och jag bara kokar inombords. Det passar att höra av sig när man ligger på sjukhus. Då passar det att vara smörig.

Jag är inlagd igen, starting today.
Jag ska berätta för er alla om en donator som lämnade kläder utanför min dörr förra veckan, men det kommer i ett eget inlägg. Jag kan i alla fall meddela att Alex har fått en ny vinteroverall nu, så han är varm och go! Tack till er som skickat mejl - jag kommer publicera era fina ord i nästa inlägg as well och ge er fullständig uppdatering på vad som hänt sen sist. Kort sagt; Oroa er inte, jag läser, jag finns här och jag skiter verkligen inte i så fina ord. Jag vill bara ta det när jag orkar mer.

Vad jag verkligen skulle behöva just nu, är att bara få höra om någon annans liv än mitt. Just nu har jag inga positiva känslor alls för min mor och det är ingen kvarlämnad tonårstrots som ger sig till känna. Det är bara så sorgligt att jag inte kan, efter 29 år, hålla henne på känslomässigt avstånd. Att jag inte klarar av att säga "Mamma, vafan, dra åt skogen, du sårar mig" och sen HÅLLA det också, att inte låta henne komma känslomässigt nära mig, att kunna vara sval och säga "Så bra mamma, ha det bra nu mamma, hejdå mamma" , men en liten seger vann jag idag, för mitt i hennes babbel, så blev jag inte galen, jag skrek inte, jag fick inte frispel. Jag sa "mm, men jag har inte riktigt tid just nu, vi kan prata senare" och la på. Sen dess har hon ringt 4 gånger. Jag har ännu inte svarat och jag vill inte heller. Hon gör mig bara mer illa. Jag jobbar verkligen hårt på det här, jag försöker verkligen. Men trots all skit hon gjort mot mig är hon ändå djupt inne, min mamma, på något bakvänt jävla sätt. Den enda mamma jag har, i alla fall.
Fan, att de inte tar emot reklamationer, de som delar ut mammor till folk vid deras födsel.