28 November och minnet av ¤.

Den 28 November 2009, snart med andra ord, var det fyra år sedan. Fyra år sedan jag först träffade en viss person. Ett år senare förlorade jag densamma person.
Jag pratar förstås om the infamous ¤. Ni som var med och läste på den tiden vet att det var en besinningslös historia, förvirrande för alla parter. Men jag mötte min själsfrände då. Där, i en flipperhall på söder. Inte sedan dess har jag mött någon som ens liknar denna symbol till person.

Fyra år.
Wow.
Är vi ens samma människor fortfarande?
Jag skulle vilja ringa upp den här människan och säga "hej, du vet, det är jag, Loo Lönndörr! Minns du vad du sa? Minns du mig? Jo, det vet jag att du gör. Jag har fått en son, han är bedårande. Ja, jag vet, det har du också. Underbart, han måste vara söt. Är han lik dig? Mm, nä, jag har ju egen lya nu du vet, den är rätt fin. Lite ostädad at the moment, men du vet.. Jovisst, jag har haft sjuhelvetes tre år utan dig, det kan du ge dig fan på! Ska vi fika? Jag kan berätta om allt som hänt!"
Men det går inte. Av skäl jag inte kan gå in på, så kan jag inte ringa den här mannen och säga saker. Jag har inte tillträde till hans liv längre, så är det. Det har jag accepterat, gömt undan, försökt glömma under många år. Men jag har aldrig glömt honom. Aldrig någonsin. Inte en vecka har passerat utan att jag tänkt på honom. Inte en dag har gått utan att någonting jag passerat påmint mig om honom. Med risk för att låta som en crazy stalker person som jag själv skulle backa undan ifrån och ifrågasätta vettet på, så måste jag säga det; Jag saknar honom än. Så ofta jag passerat människor och trott att det varit han. Så många gånger jag sett honom i andra och tyckt om dem för vem de påmint mig om. Vissa människor glömmer man bara aldrig. Man bär med sig dem resten av livet. Och ¤ är en av dem. Han var en av de människorna jag trodde mig vara menad för. Men så var det inte, hans livsväg var en annan. Jag fick acceptera det, det tog lång tid för mig att acceptera det. Ett år räckte inte, så mycket vet jag. Jag har hållt tyst i bloggen så länge om honom, för jag har inte velat att han skulle tro att jag.. ja, ni vet. Man vill ju vara stark, gå vidare, visa hur kul man har det i livet utan den personen. Man vill ju vara så fruktansvärt ball och häftig och liksom "äh! jag skiter väl i dig!". Men innerst inne bultar hjärtat för en människa man inte kan förmå sig till att glömma. Jag lovade honom att inte skriva mer om honom, och visst har jag förälskat mig, haft roligt, fått barn till och med - men den människan skrev en mening på mitt hjärta med sitt egna personliga, osynliga bläck som bara han kan radera och som bara jag kan läsa, och det låter patetiskt, men med detta fyraårsjubileum comin' up så blir jag sentimental. Jag har ljugit om hans betydelse i mitt liv så många gånger, för så många människor, eftersom jag vetat om att den svartsjuka jag skulle sätta igång om jag talade sanning skulle krossa dem. Det är patetiskt, romantiskt och.. patetiskt, på en och samma gång. Hur glömmer man den oglömbara?

Och den 28 November för fyra år sedan förändrade den här människan mitt liv. För alltid. Jag önskar att den här personen fortfarande fanns i mitt liv, men man kan ju bara drömma, för han finns inte där och han kommer kanske aldrig tillbaka dit heller. Kanske får vi en inblick längre fram, det har jag alltid velat tro och hoppas. Att det finns en tid för oss också. Men det är ingenting jag hängt upp livet på, för så kan man inte leva. Det vi hade, det har jag aldrig haft med någon annan. Det var tamejfan magi. Det slutade i katastrof, men det var magi. Det var ypperligt. Det var fantastiskt. Det var kärlek. På riktigt. Vad man än försöker efterkonstruera, hur man än vill uttrycka det. Det var nånting där som inte fanns nån annanstans.

"Lönnroth Versus Lönndörr - Det hela slutar i en narnisk garderob!"
Jag minns allt. Alla dessa minnen.
Och ibland, när mörkret försöker ta sig in som ikväll, då lever jag på dem. Som godis.