Det där med feminism, IGEN.. (Läs först, döm sen!)

Uppdatering senare, angående feminism eftersom vi ändå var inne på ämnet! (bli inte rädda nu, hear me out!):

Jag började tänka väldigt mycket efter det där inlägget. Det är lite synd att människor ska reagera så negativt när man säger att man är feminist eller har feministiska tankegångar. Folk blir genast på defensiven och börjar argumentera mot en helt i onödan, för de har en bild av feminister som inte överensstämmer med verklighetens majoritet. Det är verkligen synd att människor låter några tossiga tanter som vrålar om att hata män och skära snoppen av alla styra uppfattningen så oerhört.

Som min vän Liselott skulle säga så är det ju så, att det finns en enda sak vi feminister har gemensamt och det enda som egentligen krävs för att man ska kunna kalla sig själv feminist: Man går med på uppfattningen att vi lever i ett samhälle med normer kring kön, och erkänner att det existerar en patriarkal struktur på vilken samhället balanserar, och man vill göra något åt detta alternativt statuera att man inte går med på att det är så. Feminister har delvis fått ett dåligt rykte eftersom rädda människors bästa vapen är att håna dem och tillskriva dem egenskaper de inte nödvändigtvis har genom TV och Media, som är en av de viktigaste vapnen de här rädda människorna har. Man blåser upp upp alla negativa rapporteringar kring feministernas aktioner eller agerande och ger bara utrymme för rapportering kring sådant som har ett sensationsvärde, eller som får folk att reagera negativt. Det här är verkligen inte några konspirationsteorier - vem vill läsa om en feminist som arbetar för skärpt lagstiftning kring mäns våld mot kvinnor, så länge hon inte lyckats klubba igenom något (vilket hon aldrig får och om ni tänker efter så vet ni själva varför) - och det spelar ingen roll att en överhängande stor massa av det svenska folket är ense med henne, hennes arbete är inte intressant för "Aftonhoran" eller "Sexpressen". Möjligen för kulturbilagan i DN, och den är det ju inte någon stor majoritet av massan som läser.

Jag träffar ofta unga kvinnor som säger saker i stil med "Jag är inte feminist, jag räknar mig mer som HUMANIST, men vadå,klart jag gillar jämställdhet, men.. det är så extremt att kalla sig feminist".

För det första är det två skilda saker!
Wikipedia poängterar att uttrycket i sig har en "vag innebörd"*, men läser man lite historia så är det närmaste vi kommer en egentlig definition av humanism denna: "Första gången "humanitas" finns i källorna, är under stoicismen och kretsen runt den romerska fältherren Scipio. Stoicismen präglades av deras slutsats att människor är naturligt jämlika och de proklamerade ett allmänt människovärde"*. (Källa HÄR!) Om vi jämför med min text så når vi slutsatsen att feminister arbetar mot patriarkala strukturer (och andra negativa, förtryckande sådana naturligtvis även om det patriarkala har en viss huvudroll i detta) medan humanister i stort proklamerar människans naturliga jämlikhet och hennes egenvärde som individ. Det är fullt möjligt att vara både humanist och feminist, men att på något sätt känna att den ena läran kan ersätta eller utesluta den andra är alltså inte riktigt korrekt. Wikipedia förklarar feminism i korthet som så här: "Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen (...) Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer" * (källa HÄR!) - Den sista meningen är bara det i sig en av de "bevis" man lätt kan använda sig av när vi talar om patriarkalt förtryck, men det är inte lätt att tala för öron som redan bestämt sig för vad de ska tycka.

Om vi återkommer till det här med att inte våga /kunna / känna sig bekväm med att kalla sig feminist och istället ta till sig humanismen som är ett mycket mindre värdeladdat ord; Anledningen till att de säger så är just den lyckade negativa propaganda som spritt sig bland gemene man (och kvinna), och rädslan att behöva förknippas med någon "manshatare" eller en grupp arga kvinnor som står på politiska konvent och sjunger manshatarsånger. Densamma "feminister" som ger en bild av kvinnor som vill flytta ÖVER makten så som den ser ut nu, på kvinnorna helt och hållet. Denna rädsla / motvilja mot ordet kan jag under dessa omständigheter mycket väl förstå, om man inte själv tar reda på hur det förhåller sig så är det väl detta den närmaste sanning man kommer! MEN - De flesta av oss uttalade feminister är faktiskt inte vare sig manshatare eller s. k "maktsugna kärringar" som försöker "sno" åt oss makten för att skapa vad vår opposition skulle kalla för "kärringriksdag". Vi är inte intresserade av att bråka om saker som saknar mening eller kapa av könsorgan. Feminister i stort har som främsta intresse att synliggöra och verka för upplysning och förändring av negativa samhällstrukturer. Att en av de största aktörerna där råkar handla om ett stort patriarkalt styre och en synnerligen oförminskad (de senaste 10 åren har det inte hänt mycket alls) våldsrelaterad hotbild från just männens sida, i kombination med skrattretande svag lagstiftning kring sexuellt våld, är väl för tusan inte vårt fel! Ska vi lastas för att vi försöker upplösa förtryck?

Samtidigt kan jag förstå somliga män och deras motvilja. Kanske har de mött på, sett eller träffat just dessa tossiga feminister och kanske känner de att "Om jag inte ens har en könsroll att luta mig mot, hur definierar jag mig som man?" Jag har aldrig sagt att någon ska sluta träna överarmarna, snickra eller leva ut sexuellt. Jag har sagt att jag vill att min son ska ha rätt att välja, utan press från samhällets sida. För jag synliggör gärna alla förväntningar på män som finns därute och som är helt absurda, och som måste vara påfrestande för många att leva upp till. Ingen ska behöva anpassa sig efter en bild av ett kön - vi måste alla få vara individer, och det är där feminism (för min del) och humanism smälter samman.

Alla kvinnor och i stort sett alla män jag känner (jag skriver i stort sett alla eftersom det förekommer en eller annan jag inte behandlat ämnet med, och jag kan ju inte gärna tillskriva dem åsikter jag inte är säker på, även om det är väldigt vettiga män som jag nog skulle gissa tänker i samma banor) håller med om att vi har ett väldigt svagt rättsystem så fort det handlar om våldtäkt eller sexuellt våld i stort, oavsett vem den är riktad mot. I stort sett alla jag pratat med anser att vi måste skärpa lagarna kring det här och att det är ett viktigt steg i vår strävan efter jämlikhet (som är ett ord de flesta inte skyggar lika kraftigt kring som ordet feminist). Alla män jag pratat med anser att våldtäktsmän kommer undan med helt skrattretande låga straff, och alla anser att vi måste hitta en bättre väg att få fram information än att skända den utsatta kvinnan i rättssalen med kommentarer om färgen på hennes underkläder och ingående förhör om hennes sexliv, sexlust i övrigt och hennes alkoholintag samma kväll brottet begicks. Faktum är att jag gärna tillskriver en överhängande manlig majoritet de här åsikterna, för jag vill gärna tro att en överhängande svensk majoritet oavsett kön inte anser att det är OK att en person kan våldföra sig på en annan och förstöra dennes hela liv, men komma undan med några femhundringar i böter och knappt tre månader på en skyddad anstalt för sexualbrottslingar där de får gratis TV och schysst mat och kanske lite terapi.

Och detta är bara en liten del av det vi försöker ändra på. Dels genom att vara öppen med våra åsikter, dels genom att försöka påverka vår omgivning till att själva tänka efter, och dels genom att visa upp fakta som kan upplysa och förändra. Många arbetar i en våldsam politisk motvind dag efter dag utan att ge upp och det är tack vare dessa ihärdiga kvinnor som vi överhuvud taget har rösträtt, lagstiftning mot våld i hemmet, att vi får bära byxor utan att bli kallade för prostituerade, den ändrade successionsordningen and so on. Vi som växt upp i det här "moderna" samhället och som är under trettio idag, har ingen aning om hur mycket samhället faktiskt har utvecklats i Sverige de senaste 50 åren, men ännu har vi en lång väg kvar. Att som kvinna, eller man, börja argumentera emot och jazza upp sig bara för att man erkänner sig som feminist har ingen poäng. Vi vill ju bara ha jämställdhet - på alla plan! Sedan har olika feminister olika bilder av hur man ska nå dit. Alla feminister tror inte på kvotering, men många gör det. Kvotering är ett känsligt ämne som upprör många, och det vanligaste argumentet är att "jag vill att personen på position X eller Y ska vara den bäst lämpade för uppgiften, inte att vi ska tvinga in en kvinna där bara för att utjämna könsfördelningen". Men det är ingen som sagt att vi ska plocka in en inkompetent, outbildad tonårsbrud som bolagschef! Naturligtvis ska personen på position X ha adekvat utbildning och lika adekvat arbetslivserfarenhet, alltså möta kraven - det är ju ingen som sagt något annat. Och om man nu är så rädd att en kvinna skulle "förstöra" på en position, då kanske man måste ifrågasätta sina egna värderingar lite. Kvotering är för mig en sista utväg, men jag är inte helt negativ. Av den anledningen, att trots att det är 2009, så är det fortfarande en dramatisk majoritet gubbar som sitter i alla stora bolagsstyrelser, etcetera. Vi har försökt allt för att bli insläppta, men gubbarna släpper ju för fan inte in oss. Som Magnus Betnér säger "då säger gubbarna att det är bara att visa framfötterna" - jaså, hur talar man med en betongvägg?

Så nästa gång du träffar en feminist, istället för att bli arg eller på defensiven, fråga honom eller henne (för kan ni tänka er, det finns manliga feminister) vad just hon / han anser, och vad just hon / han tror på. Var beredd att lyssna. Döm inte ut oss alla på grund av tramsig propaganda! Tillskriv oss inte åsikter som inte alla har, och var inte så rädd. För mig och för många andra handlar det om att förtrycket och förväntningarna på könen måste lämna plats för den enskilde individen. Vill du att dina barn ska behöva växa upp med förväntningarna att de är prinsar och prinsessor från en klassisk saga? Tänk om just ditt barn är allt annat än en "prinsessa" eller en urstark prins som ska komma och rädda alla flickor på en vit häst? Låt dem få känna sig trygga i vad de än vill vara och bli. Lär ut självförsvar till din dotter och framför allt - självförtroende - till ditt barn, låt ditt flickebarn få känna att hennes åsikter räknas precis lika mycket som alla andras, lär henne att ta för sig och att begära lika mycket plats som alla andra! Scanna igenom dina egna förväntningar på könen. Lär din son hur man verkligen pratar och kommunicerar, och bana vägen för en ny generation män som faktiskt inte tycker att det är "kärringgöra" att prata! En helt ny generation män som inte räds att berätta om sina känslor! Tala om för din dotter att det är okej att inte finnas till för andra hela tiden och att hon inte ska bli en vårdare eller extramamma åt sin framtida partner och att jämställdhet är att dela på ansvaret. Som pappa kan du spendera mer tid med dina barn och göra uttrycket "frånvarande fäder" till något ingen känner till. Som förälder kan du prata om värden, normer och etik med dina barn oavsett ålder, börja på en försiktig, låg nivå och jobba dig upp. Som mamma kan du visa barnet, och barnets vänner, syskon etcetera, att du inte strävar efter att bli den Perfekta Mamman, visa att även du har svagheter och att du också behöver stöd och kommunikation från hela familjen. Det finns mycket du kan göra.

Och framför allt, så kan du lära ut tolerans mot homo och bisexualitet (en av de främsta argumenten mot att homosexuella skulle få adoptera var "men barnet kan ju bli mobbad i skolan", det tror jag kommer från människor som egentligen inte tycker det är "naturligt" med homoadotion men som inte hittar ordentliga argument. Om du lär ut tolerans och förståelse gentemot HBT-personer (homo, Bi, trans), personer av annan etnisk härkomst etcetera, så har du kommit en bra bit på vägen. Om du hatar homosexuella kommer din avkomma att föra vidare det hatet.)

Feminism handlar för mig om detta så kallade sunda bondförnuft, och många av er håller säkert med mig om det mesta ovan. Tolerans, människor, tolerans! Ifrågasätt och diskutera och kasta propagandaåsikterna i brunnen. Visst finns det s. k "manshatande" feminister, men det är ju exakt samma sak som fotbollssupportrar, det är en liten klick huliganer som "förstör" för alla andra, och hur hade du uppfattat mig om jag angripit dig och kallat dig för "jävla mördare" och "huligansvin" om det visar sig att du hejar på AIK? Vi "vanliga" feminister tycker ju att de här manshatarsångerna och FI's märkliga agerande är rent absurt och jag tänker inte alls ställa upp på några normer eller försvara Valerie Solanas - feministerna (hon som skrev SCUM-manifestet) bara för att jag valt att kalla mig feminist. Jag rakar mig under armarna och benen - det är jätteokej, du får faktiskt välja själv, det är ingen som tvingar dig till nånting. Jag har kort kjol hur mycket jag vill, jag klär mig precis efter eget huvud, jag hatar inte män som använder sig av pornografi eller någon annan man jag inte bildat mig en personlig uppfattning om, detsamma med kvinnor. Förstår ni? Det finns ingenting ni "måste" vara eller göra för att kalla er feminister eller engagera er feministiskt. Och om du träffar en samling människor som påstår att du måste göra något särskilt för att vara en "riktig" feminist, då har du träffat helt fel grupp.

Efterord:

Det här blev väldigt långt, men jag hoppas att ni orkade läsa och ni får gärna kommentera er egen syn på saken. Keep an open mind, dock, och förklara gärna vad för bild du själv fått av feminism som avskräckt dig från något så naturligt som jämställdhet och jämlikhet. Jag hör gärna era tankar om vad som skulle få er att kalla er feminister trots allt, eller varför ni absolut inte kan det. Om ni citerar, hänvisa till korrekt källa. Och om något är otydligt i min text, fråga hellre än att dra automagiska slutsatser kring hur ni tror att jag tänker för att jag kallar mig feminist. Glöm inte att det alltid är gratis att fråga! Visa mig respekt så får ni detsamma åter.

*Min kursivering