onsdag, december 17

Igenkänd

Jag blev igenkänd "på gatan" idag. Av.. ska vi säga - ett "fan"? Vi kan säga så, för det låter ju så bra. Mitt fan, hon var en tjej i 20-årsåldern. Söt liten tjej. Ett helt posse med tjejpolare hade hon också stående fem meter bort. Hon närmade sig mig på pendeltåget. Jag var på väg hem med Alex, hade ätit sushi och bytt julklappar med Liselott. Vad jag fick kan vi återkomma till. Tjejen kommer fram till mig och synar mig; upp och ner. Jag vet vad hon tänker innan hon säger det. Jag vet inte vad hon väntade sig för reaktion, dock. Ville hon kaxa sig inför sina vänner? Spela lite tuff ett tag? Känna sig överlägsen? Få känna den där strålkastaren i ansiktet, som om hon för en gångs skull i sitt liv begick en moralisk handling, för folkhemmet, för verkligheten som Hon lever i? Ville hon markera något? Make a statement? Inte vet jag.

Hennes välformade, läppglansmålade mun öppnade sig och hon drog åt den blingiga väskan hårt intill sig.

"Alltså, du heter Loo, va?"
"Javisst"
"Mmm asså, jag vill bara säga att jag tycker att du är fan helt sjuk i huvet. Jag läser din blogg, va. Fan, du tror att du är nåt, men det är du inte, asså, du fattar fan ingenting"
(Tror jag det? Tänker jag. Vad är du då, självutnämnde domare av andras liv? Jag kanske är störd, må så vara, men jag hoppar inte på främmande människor på pendeltåg och attackerar dem för att höja mitt ego..)
"Tack för din djupa och intressanta reflektion av min personlighet. Jag är helt jävla förstummad, du är ett socialt, språkligt och framför allt psykologiskt analytiskt geni. Var det något mer du ville säga, eller kan jag återgå till att prata med mitt barn?" sa jag. (Ja, jag sa faktiskt så)
Hon stirrade på mig, med halvöppen mun. Jag noterade att hennes tuggummi var rosa, därinne i det lilla svalget låg den, den illa tilltygade godisbiten.
"Asså, jag SA ju att hon var sjuk i huvet!" ropar hon åt sina tratt-örade väninnor en bit bort, för att rädda situationen.
"Jag är sjuk i huvudet? Varför det? För att jag besvarar ditt intressanta angrepp med ord du inte klarar av? Kan du vara så vänlig och utföra dina små interventions på andra människors psykiska välmåga någon annanstans. Jag är trött och vill hem och har inte ork, lust eller tid för det här" sa jag och vände ryggen mot henne. Jag kände bara hur hjärtat liksom drog en djup, tung suck. Jag kände mig bara tom, trött, och framför allt - jag ville bara hem. Tjejen vände på klacken och sällade sig till sin supportgrupp. De fnissade och pekade. En äldre dam intill mig gav mig en uppmuntrande blick och skickade en barsk mot flickorna.
"Vad ville den där flickan egentligen? Känner du henne?" undrade damen.
"Nej, men många tror att de känner mig. Tydligen. Jag blogg.. eh, skriver dagbok på nätet. Hon måste ha blivit arg över något"
"Unga flickor kan vara så oförskämda. Sånt liv över en dagbok" fnös kvinnan och log.

Lite senare här hemma, så började en gammal bekant prata med mig på webben. han och jag har inte talats vid på ett tag. Historien upprepar sig, för han tar upp samma ämne. Spooky enough.
Han skriver att en del tjejer han "varit med"-" vet vem jag är", och att många av dem, eller, jag fick intrycket av, samtliga reflekterar över mig med förakt. De surfar in på mina profiler på nätet och sitter och gör sig så jävla malliga och säger nedlåtande saker.
Och jag kan inte säga att jag brister i gråt, men det är klart att det gör mig ledsen. Inte att de är nedlåtande eller något av det där. Uppenbarligen så finns det ju någon form av fascination de har för mig som gör att de fortsätter att läsa, trots att de tycker att jag är "sjuk i huvet" och "fel". Men jag vet så här mycket om människor; De behöver alltid någon att använda som exempel. Eller snarare, som motexempel till sina egna ideal. Som motvikt till deras egna liv. Vad de däremot tycks ha fått om bakfoten är, att jag inte propagerar mina ideal för någon. Jag skriver bara om hur mitt liv är, och har varit.

Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för den jag är. Jag spenderade mina skolår med att försöka med det, för att få folk lugna, men det fungerade inte det heller. Man störde sig på mig även om jag klamrade mig fast vid väggarna iförd säckväv, utan ett ord. Jag lärde mig att leva med det, och det tog många år innan jag lärde mig det allra viktigaste; att skaka av det.
Jag har aldrig försökt att tala om för någon annan hur den personen skall leva. Vad jag däremot uppmuntrar, är öppenhet. Om du är den sortens människa som känner att du behöver en syndabock eller en häxa till ditt bål för att kunna vinna i ditt eget krig mot livet, så får du göra det. Förr eller senare kommer det att slå tillbaka på dig, och även du kommer att mogna. Även du kommer att se att det finns bättre sätt. Att peka ut och se ned på någon är klassiskt, det har gjorts i århundraden och om du känner att du behöver mig som just den personen, som du kan sitta och förakta för att bekräfta dig själv, dina val eller dina handlingar i livet, so be it. Förr eller senare så ser du att det beteendet inte kommer att fungera i längden. Jovisst, om du vill kliva över lik som en känslokall robot utan säkra sociala relationer, självklart. Då kommer du nå toppen. Se bara till att göra dig av med allting som heter känslor.

Vad jag menar är; Jag skriver på nätet och berättar om alla de saker som hänt i mitt liv av en anledning; Jag vill inte vara ett offer. Jag vägrar vara ett offer för omständigheter som normalt sett skulle ha definierat mig och facksatt mig. Jag skulle kunnat kliva ur askan som någon som satt och tyckte synd om mig själv för allt jävla skit jag gått igenom sen jag var barn. Jag skulle kunna sitta här och gråta och pipa och gnälla och inte göra ett jävla fuckin' något alls av mitt liv och skylla på att jag blivit gruppvåldtagen, våldtagen av min bästa kompis, slagen, misshandlad, förföljd, fått mitt hem taget ifrån mig ett numeröst antal gånger, skylla på att min mor är sjuk, är hemlös och har ett missbruk. Jag skulle kunna sitta här och pipa över att jag självmedicinerade mig ner i ett nioårigt konstant drogrus för att jag inte pallade att se mig själv i ögonen på morgonen. Och jag skulle kunna skylla på allt det, ta ett jävla återfall, bli av med mitt barn och hamna på gatan där jag tekniskt sett hör hemma, med de andra offren. Utsparkad ur samhället skulle jag sedan sitta där och berätta min tragiska jävla livshistoria för alla som ville höra medan jag tänkte tillbaka på det liv jag kunde ha fått, allt medan tidens tand gjorde mig bitter, elak och full av förakt för människor omkring mig som har det allt jag aldrig fick.

Eller så skulle jag göra det jag gjort. Jag reste mig. Kanske inte som någon jävla fågel fenix men hallå. Det här är ingen film. Jag reste mig och jag har drömmar och ett liv bakom mig som jag kanske ångrar delar av men som jag aldrig, aldrig, aldrig tänker be om ursäkt för, eller skämmas för - det jag ber om ursäkt för är det kaos jag utsatte mina anhöriga för när jag mådde som sämst. Det enda jag ber om ursäkt för är att jag kan ha vållat människor mycket oro, sorg och hopplöshet inför mig, för de trodde alla att jag var körd. Slut. Finito. DET - ber jag om ursäkt för, tusen gånger om. Men aldrig, aldrig tänker jag be om ursäkt för det liv jag fick när jag föddes. Det var inte enbart mina val som styrde mig dit jag slutligen hamnade. Det sociala arvet och yadayada hade stor impact på mig och man blir vad man äter och man tar efter sina föräldrar. Jag hade dock inga föräldrar att se upp till. Det var lite mer komplicerat än så. Men det var MITT val att resa mig och gå ifrån skiten. Och det är MITT val att aldrig mer se mig själv som ett offer.

Och hur som helst; Jag fick läppglans av liselott. Juicy Tubes x 4. Underbar liten förpackning, underbara liselott. Jag älskar den där jävla läppglansen. Så banalt det låter. Det är det också. Läppglans ÄR banalt. Men det gör mig glad.
Det är en bättre fokuspunkt, känner jag. Det som gör mig glad. Än det som gör mig ledsen.

8 kommentarer:

Caroline sa...

Överflödig kommentar, men vilken puckad jävla brud. Men vet du, jag är rätt säker på att det är långt fler läsare som verkligen fascineras av hur stark och duktig du är, och som med genuint intresse - ingen missunsamhet - tittar in på din sida och får ta del av din vardag. Jag är i alla fall en av dessa. Kram på dej!

Fihja sa...

Stå på dig Loo.. Jag tycker du är helt grym!

flp sa...

Underligt att man fortsätter läsa något man inte gillar...

Jag tycker att du är modig, stark och klok. Du delar med dig och bearbetar på ett osentimentalt och mycket beundransvärt sätt.

Och bra svarat - där orden tar slut tar nävarna vid. Och den bruden hade nog inte dem särskilt långt borta..

Keep up!

S sa...

Förmodligen trogna läsare av någon intetsägande modeblogg. Vi som har lite vett tycker om dig.

T e s s i. sa...

Du rockar och dem som inte ser det är det synd om.

Lovi sa...

Du är helt superbra! Du är så jävla klockren! Som Caroline sa, jag tror att det är bra många fler som facineras och finner styrka i sig än som retar sig på dig faktiskt. Stor Kram!

Loo sa...

Tack alla för fint stöd, ni är BÄST! :)

deeped sa...

Jösses... en liten brud som inte sett något mer mörker än när hon tittar in i sin tomma hjärna. Nope Loo. Du är mer än någon annan. Upp med hakan. Finns få vardagsbloggare som jag håller högre än dig faktiskt. *kram*