En palett av ljus

De är lite jobbiga med mig just nu på sjukan. Jag ska infinna mig varje dag klockan 07 och 17 för penicillininfusion, intravenöst. Problemet är bara att jag inte har barnvakt så tidigt på morgonen och jag är verkligen inte så morgonpigg. Så jag missade 07-infusionen här nu två dagar i rad. Jag orkar verkligen inte, jag är för TRÖTT. Dessutom vill de inte samarbeta när det gäller metadonet, jag får ju sköterskan hit ca 8:30 och det bästa vore ju om hon kunde komma vid 06 eller så, så att jag orkar upp så tidigt som jag ska. Men det enda svaret jag får är "Du får ta och ordna det med sköterskan helt enkelt". Jaha ja!

Jag har ju fått en vän på B15. Hon har en korsning mellan leukemi och lymfom och fick bra besked igår. Det visade sig att benmärgsprovet visade att man inte kan se några elaka celler, som med mig. Jag gläds åt henne, lilltjejen. Hon är född 1988 och det gör mig ont att se så unga människor därinne. Det går framåt för oss, sakta men säkert. Men just nu känner jag motvilja och irritation. Kom igen nu, kan ni inte lösa det på ett bättre sätt? Måste mitt liv vara så här?

Oh, jag längtar så efter att få gå ut och dansa! Jag kan se min silhuett för min inre syn, jag kan se stroboskopen och ljusen pumpa upp en olikfärgad bakgrund, en palett av ljus som slår ut som en påfågelsstjärt runtomkring mig. Jag kan se hur varje led börjar röra sig, mjukt och följsamt, för att öka takten och följa basen. Jag kan känna musklerna spännas i förväntan, jag hör musiken porla som en bäck av eld tvärsigenom mitt sinne, explodera i kaskader inuti mitt svettiga huvud. Jag kan känna värmen från hundratals människor vibrera mot mig, jag kan se hur lyckliga dansare sträcker upp händerna mot DJn till tack, jag kan känna hur varje slinga förbereder, pressar och tvingar mina muskelfästen att sträckas i rörelser inåt och utåt. Dansen är något av det viktigaste jag har, den forcerar mig framåt. Och det första jag ska göra när jag blir friskförklarad är att dansa. Hela natten. Ingenting kan hindra mig. INGENTING. Och här är låten jag vill dansa till:



Jag längtar verkligen ut. Jag gör verkligen det. Låt mig bli frisk snart. Jag vill ut i livet. Jag vill ut i världen och förälska mig.

Förresten så satt jag igår och läste en massa provtexter på vulkan. Ni vet, det där stället där man kan publicera sina egna böcker. Om ni inte vet så kan ni ju gå in och kolla. Och jag brukar faktiskt inte jämföra mina egna texter med andras, och inte heller tänker jag på det sättet, men någonting slog mig igår när jag satt och läste utdrag ur ännu en dikt/novell/essäsamling med mörkt och ångestladdat namn från ännu en deprimerad tonåring som tror att hon är författare bara för att hon aldrig använder stor bokstav efter punkt. Nu lät det där jätte-elakt, men man lessnar faktiskt.

Jag satt och funderade och läste igenom en del provtexter (man kan klicka upp ett prov på varje bok) för att liksom se hur de ratade författarna skriver. De som kanske inte lyckats med förlagen men bestämt sig för att ge ut en bok ändå. Jag vet inte, jag ville väl på något sätt se om jag har en chans, med mitt språk och mina idéer. Man måste på något sätt sätta sig själv på prov ibland, för det räcker inte bara att folk säger att man skriver bra. Jag får höra det ofta, och jag blir lika generad varje gång och kan inte riktigt ta till mig kritiken, jag kan inte riktigt se vad andra ser. För mig är skrivandet det enda jag har som bara är mitt, det enda jag alltid velat göra sedan jag började läsa och skriva när jag var tre år. Jag fick min första skrivmaskin vid elva års ålder och lärde mig själv att skriva på den, så jag har inte korrekt fingersättning på tangentbord idag men det gör mig ingenting, jag tävlar ju inte i att skriva på det tjusigaste sättet. Men hur som helst så förbluffades jag över många av de där texterna. Jag hade faktiskt väntat mig så mycket mer.

Jag menar, om man lägger ner tid på en bok, och vill sälja den via webben på egen hand, så väntar jag mig att boken håller en viss kvalitet. Pocketarna är inte billiga där, de går på minst 140 spänn och de inbundna för över det dubbla. Men bokproverna är fyllda av stavfel, syftningsfel, tempus är ibland helt åt helvete, särskrivningar och konstiga ihopskrivningar, som en tjej som envisas med att SkrivaIhopSakerSåHär så att texten stannar av och hackar i läsningen. Innehållen på de mest sålda böckerna just nu varierar något oerhört i kvalitet och flera böcker innehåller helt absurda faktafel som jag tycker att författaren kunde lagt ner tid på att dubbelkolla innan hon eller han bestämde sig för att publicera skiten. Och jag är väl all for the artistic freedom och så, men för fan, kryllar det av felstavningar och riktiga språktabbar redan på första sidan av en bok som man försöker prångla på folk för 140 kronor så bådar inte det för att jag ska vilja köpa den. Det ser slarvigt och hafsigt ut, som om författaren inte ens kunnat lägga ner tid på fem minuters redigering. Och det finner jag märkligt, om man verkligen vill sälja sin bok så kan man väl ändå kolla ett jävla stavfel?

Just det där med bristande självinsikt tycker jag är ett underligt fenomen. Just nu går ju Idol på tv och varje gång jag ser de där auditionprogrammen så sitter jag och gömmer mig bakom en kudde och skäms. För, det kommer in en grabb eller en tjej, de ser hopplösa ut på alla sätt och har knappt någon hållning. De har satt på sig något rentutsagt skitkonstigt, som om de tänkt "Jag ska visas i TV för miljoner tittare och vill verkligen göra ett intryck. Jag vet! Jag tar på mig den här blommiga blusen i smutsgult som min mormor hade på sig när hon invandrade genom de finska stäppmarkerna till Säffle 1918!" och de kommer in där och gör ett alltigenom hopplöst intryck med ögonen stirrande ned på fötterna, ansiktet kunde ha tålt en rengöring och de har målat någon slags snirklor i ansiktet (förmodligen för att göra ett verkligt konstnärligt intryck) och har alldeles för korta byxor. Och sedan ställer de sig där och sjunger någon av de fem, sex klassiska jävla låtar som inte ens originalsångaren eller sångerskan klarar av a capella, och jag FATTAR inte hur man inte kan höra, att det låter för jävligt. Blomblustjejen kommer in med ett sorgset, fåraktigt uttryck i ansiktet och tillkännager att hon ska sjunga Bette Middler's "The rose", och det låter alltid för jävligt, helt off pitch och hon glider upp och ner på tonskalan som om rösten bar såpade fötter. Efter tre sekunder kommer hon av sig och ber att få ta den om igen eftersom hon "kan bättre och är så nervös". Och där sitter jag och skäms å hennes vägnar för att hon verkligen inte förstår att hon aldrig kommer att bli någon sångerska och jag tycker så synd om henne för att hon inte ens har förstånd att ta en sånglektion eller två för att åtminstone lära sig att sjunga rent. Och framför allt så tycker jag synd om henne för att hon just i det ögonblicket blir skrattad åt i tusentals hem.

Det finns en bunt låtar som de här insiktslösa individerna alltid kör på sina auditions och det är alltid riktigt svårsjungna låtar. Man kunde ju tro att de här människorna ska komma och göra det lätt för sig genom att köra blinka lilla stjärna med synthkomp men nej, de ska köra låtar som Hero med Mariah Carey, en låt som inte ens hon kan sjunga liksom, The Rose, och sedan har vi kategorin insiktslösa hårdrockare (och de är alltid lika pinsamma, roliga och missförstådda) som av någon anledning måste in där och köra Bon Jovis Livin' on a prayer. Och den är näst intill omöjlig att få bra utan trumkomp och hela jävla maskinen med häftiga slingor. Jag ska inte ens gå in på de här stackars överåldriga gubbar som hamnat fel och ska in och "imponera" med den absolut svåraste operalåt som någonsin gjorts - The anthem. (Som i princip inte ens Körberg själv gör på ett drägligt sätt men jag har å andra sidan aldrig gillat den låten) Den förekom en del i den där Talang som sändes förut och varenda gång det kom in en gubbe och skulle köra den så begravde jag huvudet i soffan. Slutsatsen man kan dra av att se dessa auditions är att det sitter tusentals finniga, hopplösa och tondöva tonårsflickor utan hållning ute i landet och tror att de ska bli nästa Mariah Carey medan pojkarna fantiserar om en arena med häftiga eldshower och gitarrsolon från helvetet. Det är inte ens gulligt, det är bara hopplöst när människor inte begriper sina egna begränsningar. Och det är väl nu jag ska vara sådär försonande och säga att "men man kan ju alltid nära en dröm" och "det är ju ändå så fint att de försöker" men det tänker jag inte säga. Övriga låtar som folk tycks tro att de kan sjunga lika bra som originalet är bland annat New Years Day med U2, precis allt med Mariah Carey, någon av de där hopplösa RMB-låtarna med finsjungande Beyoncé som alla låter likadant, och så har vi growlrockarna som inte fattat att det är Idol, utan tror att de ska på någon slags audition för Mörkrets Furste's röst i senaste Disneyfilmen.

Jag vet inte var jag ville komma med det här riktigt, eller, jo, det gör jag, det handlade om att jag läste de där texterna på vulkan och kom fram till att, om det här är de ratade texterna som inte kommer in till förlag, då har jag faktiskt en liten chans med min bok. Ni har ju inte läst den, och jag är fullt medveten om att den här slutsatsen kan vara ett resultat av mitt övermod, men jag tror faktiskt på mig själv här. Jag har jämfört, och försökt att vara logisk i mitt resonemang kring hur andra bedömer min text och det är ju inte så att jag tror att jag är nästa Dostojevski, jag tror bara att det finns en liten chans för mig att kanske publicera den någonstans i framtiden, och då menar jag inte att ge ut den själv på Vulkan, för det är inte det jag vill. Jag vill bli antagen och refuserad och kritiserad av ett riktigt förlag. Och om ingen vill ha den ändå, och det visar sig att den helt enkelt inte är god nog, då skulle jag acceptera det som att den helt enkelt inte är bra, och jag skulle aldrig få för mig att ha sådant övermod att jag gav ut den själv genom vulkan eller liknande. Då har massan sagt sitt, då släpper jag den bara, lägger den i byrålådan och låter den ligga där. Eller bränner den, det låter ju lagom dramatiskt i alla fall.

Jag skulle heller aldrig ställa mig och sjunga för idoljuryn, fastän jag faktiskt kan sjunga. Men det är skillnad på att kunna sjunga och göra det okej, och att vara nästa Idol. Jag kan skillnaden och när inga popstjärnedrömmar inom mig. Jag sjunger ytterst sällan och det finns väl några få som hört mig sjunga, och jag har faktiskt spelat in lite musik en gång i tiden, dels som backupsångerska i ett gothband 1998, och dels som voice i ett elektroniskt musikprojekt som jag och en kille som heter Danijel Kostic lattjade ihop för några år sedan. Han hade en egen studio och jag sjöng i hans garderob. Jag kanske slänger upp låten på Youtube nångång, inte för att jag tror att ni skulle dö om ni inte fick höra, men det kanske kan vara en kul grej. Jag är all for kuliga grejer, och jag kan bjussa på det.

Nu blir det fiskbullar och kärlek i min soffa.
Men fy vad jag längtar efter att dansa.