En liten, liten stund

Jag har upptäckt reggae!

Nasio Wolf Catcher (also known as Nasio Fontaine) - Wolf catcher ligger och pyr i Winamp och jag begåvas med en underbar eftermiddagssol. Kaffe i koppen och lådor som flyttas i lägenheten - på Ondag sker det, och då lär jag vara utan internet en vecka tills de behagar koppla på skiten. För övrigt var jag på Gröna Lund i Fredags. Somliga i sällskapet (ehm..!) behagade inte dyka upp förrän 22:30 (i telefonen skrålar V: "Jag är i duschen! Jag är på väg!") - nog fan var hon på väg, alltid, när sällskapet väl dök upp var dom skitfulla. Det var inte jag, så mitt tålamod i kombination med mina graviditetshormoner sjönk i botten. Dock är dom alltid söta att se, V och D. Det måste erkännas, deras sällskap gör mig oftast glad. Men det var evigheter sedan jag träffade K och bror Jonas, den sanningen uppdagades under mycket trevliga former. Vi lovade också varandra att träffas mera hädanefter - det är ett måste. Jag och K avnjöt schnitzel respektive kallrökt lax på Tyrol under skyfallet och avhandlade skvaller, piller, pojkar, barnafödande respektive barnuppfostran - sedan kom bror och diskussionen gled mer över på skvaller och det faktum att det kallas "homoSexuell".

Själva ordet antyder att det handlar om sexualitet, men det handlar om så mycket mer. Visst är man homoEmotionell likväl som man är Sexuell? För i grund och botten handlar det ju om den person man vill leva med, den man är förälskad i och den som får magen att pirra, och det är inte bara sex - det är känslor i allra högsta grad. Nu är ju jag förvisso vare sig det ena eller det andra; Bara för att jag valt att vara med en man betyder inte det att jag är med den mannen enkom för att han är man. Och visst fan har jag haft utsvävningar även med kvinnor. Det är på relationsfronten det brustit. Inte för att det varit kvinnor, utan för att jag haft en fallenhet att samköra mig med en viss Typ av kvinnor. Och för att jag är en viss typ av människa, i guess.

Vi pratade om det faktum att K's släkt nu bestämt sig för att berätta för sina barn att han är homo. Något som han så att säga varit ute ur garderoben med i flera år. Nu ringer dessa barn och frågar ut honom, i parti och minut, kring hans sexliv (!), vilket K finner lite besvärligt. Vilket jag förstår. Hade de varit litet mer öppna kring den här saken från början hade det aldrig behövt att bli ett holabaloo kring K's sexualitet / emotionalitet - för om de vuxna inte ser det som en big thing, så är det heller inte någon big thing. Jag menar som så, att mitt framtida barn kommer att växa upp med alla möjliga sexualiteter/emotionaliteter kring sig, såväl som olika nationaliteter och jag kommer inte att hymla med saker för henne eller honom. För mig kommer det att bli enkelt att förklara att "Ibland är två pojkar tillsammans, ibland två flickor, ibland är det en av varje - det är kärleken som räknas". För mig är det ingen big deal, och då blir det ingen big deal för honom/henne heller.

Jag är spänd inför flytten, och alla möbler som skall fixas och köpas på Ikea denna veckan. Mycket att göra för en gravid hynda, men jag mår fint och det gör kotten också. Dessutom förberedelse för kombinerade inflyttningsfesten / födelsedagsfesten hos mig den 13 Augusti, som följer efter inflyttning. Jag väntar mig att ALLA kommer. Jag är ett sant lejon; vi låter liksom världen kretsa kring oss lite väl mycket. Det är inte skadligt för hälsan, vi har ju trots allt ett stort hjärta också.

Och som vanligt är det bara VNV Nation som säger det som hjärtat vill uttrycka utan att kunna, I Joy:

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone and why do I feel
thatI carry a sword through a battlefield?
So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why do I fight
and why do I feel that I carry a sword,
that I carry a sword?

Men samtidigt också, som en styrka, som i underbara Kingdom:

I believe that we'll conceive
to make in hell for us a heaven.
A brave new world.
A promised land.
A fortitude of hearts and minds.
Until I see this kingdom is mine,I'll turn the darkness into light.
I'll guide the blind.
My will be done
until the day I see this kingdom has been won.

Och så sanningen, den bittra sanningen från djupet av mig, i Epicentre, till Dig, till alla:

I asked myself was I content
with the world that I once cherished
Did it bring me to this darkened place
to contemplate my perfect future
I will not stand nor utter words against
this tide of hate
Losing sight of what and who I was again
I'm so sorry if these seething words I say
impress on you that I've become
the anathema of my soul
I can say that you're losing me
I always tried to keep myself tied to this world
but I know where this is leading(please)
No tears
No sympathy
I can say that you're losing me
but I must be that which I am
Though I know where this could take me
No tears
No sympathy
Gracefully
Respectfully
Facing conflict deep inside myself
But here confined
Losing control of what I could not change
GracefullyRespectfully
I ask you please don't worry
not for me
Don't turn your back
Don't turn away

Jag har citerat dom förr, och jag gör det om och om igen tills någon förstår vad det handlar om.
För, jag vill inte att ni ska oroa er för mig. Jag vill inte att ni ska känna ansvar för mig. Jag vill inte att ni ska tro att jag inte klarar det här, för det gör jag. Jag vill inte att ni ska känna, någon av er, mina vänner, mina bekanta, mina gamla älskare, mina nära, mina långtborta, att något kommer att sluka mig så att jag inte klarar det jag är Set to Do. Jag sitter i samtalsrummet hos min kurator på Huddinge SpecialistMödravård och säger det högt. Hon frågar mig om jag någonsin tänkt på döden, i en längtande mening. Jag ser på henne, blicken skärps och någonting inuti mig griper tag om hjärtat, närmast kramar det.

"Jag tänker på döden lika ofta som gemene man, antar jag. Det finns inte så stora skillnader mellan mig och Dom Andra. Det är sånt jag lärt mig på senare år. Att döden är det som förenar oss, någonstans. Tillsammans med kärleken är det just döden som bibehåller oss samman. Men om du syftar på att jag tänker på döden i en längtande mening, så nej. Inte längre."

"Inte längre? Vill du utveckla det där?"

"Jag lever. Och med tanke på hur många gånger som ödet gripit in och sett till att jag inte dött, så många gånger som ödet varit där och slitit upp mig ur dödsgången, tvingat mig att leva här med smärtan, med livet som det sett ut.. så har jag liksom insett att det inte bara handlar om MIG. Det handlar om alla de människor jag skulle lämna efter mig i sorg om jag bara gick och kvitterade ut enkelbiljetten till Fridfullheten. Det handlar om den mening jag ska fylla här, vad den nu må vara. Jag har försökt ta livet av mig, tro mig, det var en sport jag sysslade med som 17-åring. Det gick inte. Jag menar, hallå, efter fem totalt misslyckade självmordsförsök så är man helt enkelt inte menad att dö..Men allt det där var länge sen. Det var tio år sen. Jag är långt förbi hela den där självömkan - självmordsprylen. Nu försöker jag bara överleva. På mina villkor. Antar jag.."

"Men nu då? Sen då?"

"Jag lever just nu, för att skriva, för att jag bär ett liv inom mig som kommer att bli en del av den livsmening jag är ämnad för. Jag lever för att jag skall vara här. Jag har nånting att ge. Jag har nånting härinne som kan hjälpa andra människor. Jag tror på det. Jag Måste tro på det. Jag har ingen Gud, ingen apokalypstro heller för den delen. Jag tror på Cause and effect and Love and respect och det räcker, men samtidigt finns det också en tro på att människor måste hjälpa varandra. Annars blir vi som tomma kärl. Och det är klart att jag har massor kvar att lära. Jag har Allt att lära! Ju mer jag förstår, ju mindre inser jag att jag vet. Men jag måste tro på att lära mig, och tro på att mina erfarenheter bidrar till något. Jag lappar knappast ihop ozonhålet med mitt skrivande, men jag kanske kan få en enda människa att Tro på sig själv, tro på något. Är inte det tillräckligt, undrar jag? För, Vad ÄR egentligen Tillräckligt? Det kan bara jag själv avgöra. Så måste jag tänka. Jag går under i mig själv annars"

"Men vad är det då som gör så ont, Loo?"

"Ibland gör det ont att bara ORKA. Orka hålla skenet uppe, orka hålla mig själv uppe trots ensamheten. För, all min tro till trots, så känner jag mig så förbaskat jävla ensam"

"Och vad gör du när det händer?"

"jag tystnar. Går in i mig själv. Och slår på musik på högsta volym"

"Lindrar det smärtan?"

"Nej. Men det förskjuter och fördriver den. En liten, liten stund"


I thought the future held
a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me
And one dayI woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be
They say that Time will heal
The truth shall set us free
Well that depends
on what it is that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams
Does anybody feelthe way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?
I believe in you
Will you believe in me?Or am I alone
in this hall of dreams?
I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me
Somehow I'm always
I'm always falling over me

VNV Nation - Holding on