Återblick Nummer Tre

Jag tror att jag har underskattat mitt eget liv.
I denied my own capacity, som det sägs.
För, jag har gått igenom alla gamla texter från 2001 och framåt. Alla dessa dagboksinlägg, alla dessa noteringar, all denna lyrik, all denna sorg. Alla dessa droger och allt detta mörker. All denna flykt och all denna ensamhet, allt detta oförstånd och all denna flyktighet. Och jag inser nu, när jag läser, hur jävla ont jag har haft under hela den här tiden och hur jävla ont jag har haft över det liv jag levt i.

Ur krönikan "Berättelser från ett skenheligt våp" skriven i slutet på 2005 har smärtan nått sin kulmen, och jag har förvandlats till ett ingenting, ett skal av självförakt:

"Jag minns inte riktigt när det var jag sov senast och var jag vaknade. Inte ens det spelar någon roll eftersom jag håller full fokus på att försöka svara i telefonen och lokalisera cigarett/kolpenna precis samtidigt. Det är naturligtvis någon jag inte vill prata med för tillfället så jag stoppar in den skrikande tingesten under låret och höjer volymen på radion istället. Jag ser in i de kajalmålade, tomma ögonen som glor tillbaka på mig från solskyddet och känner hur allt liksom stannar av. De är verkligen tomma och uttryckslösa och, det är rätt vidrigt att erkänna, men jag ser ut som ett menlöst jävla våp och det är just precis det jag förvandlats till också. Och jag tänker att jag skiter i om vi kör in i en jävla bergvägg för det kanske vore att göra världen en tjänst trots allt för det enda jag lyckats duga till de senaste månaderna är det här. Och om man kommer till den punkten i sitt liv där man inte tycker att det är något fel med att leva som jag gör at the moment, med detta irrande i bilar fram och åter mellan olika destinationer utan att vilja ha något eller försöka uppnå något högre mål än det - då förtjänar man att förintas mot en jävla bergvägg. Det är nästan pinsamt att jag fortfarande lever och tillåts att andas, så jävla värdelös har jag blivit i mina egna ögon. För att inte säga svag. Jag har slutat vilja se framåt i tiden och det är ju också mitt eget fel. Det blev så ungefär samtidigt som jag slutade tänka på det förflutna. Jag upphörde med det eftersom det gjorde för ont och eftersom det blev för mycket att hantera och då blir det lätt så att man åker runt i en bil i ett par dagar med tomma ögon och sminkar sig istället för att sova."

Det gör ont att läsa min egen jävla text. Det gör ont att läsa, för jag minns det där ögonblicket, kristallklart i mitt minne är vad det är och det griper om mitt hjärta och jag minns. Jag minns hur jag reducerade mig själv, mer och mer, jag klev ur en relation, skadad och förstörd, och påbörjade en självdestruktiv turné där målet var att minnas så lite som möjligt, att bara släppa taget.

Det fortsätter med ännu mer smärta:
"Så - om vi spolar framåt igen, till perrongen där jag och F några dagar senare står och motarbetar våra hallucinationer samtidigt som vi försöker uppträda normalt; Vi står alltså och vajar som någon slags sädesslag på en åker och alla som passerar oss ser ut som någon slags tv-spelskaraktärer och jag vill inte ens tänka på hur vi måste ha sett ut men där stod vi iallafall, och om ni inte har begripit var jag vill komma så klarnar det säkert om jag säger att jag återigen fick syn på min tomma blick. Denna gång avspeglades den i glaset på en tunnelbanedörr och det var faktiskt så jobbigt att jag duckade för en mindre rekyl. Jag hinner tänka att jag fan börjar närma mig bottenskrapet, att jag inte alls är lika nära ytan som jag kanske inbillat mig och att jag är ganska nära min egen död precis hela tiden utan att ens bry mig om det och så är det väl också. Den senaste månaden har jag drabbats av en serie märkliga åkommor utan att ta det som en varning. Jag har fått eksem, vilket jag aldrig haft. Min hud flagnar på konstiga ställen och jag hittar nya blåmärken på kroppen varje dag som jag inte minns hur de kan ha kommit dit. Samtidigt hostar jag och plågas av att huden börjar skava mot revbenen men vägrar tro att det beror på att jag tappat livsgnistan och faktiskt missköter min kropp medvetet. Hela tiden har jag låtsats som om det inte händer mig på riktigt. Världsfrånvänd."
Ni börjar fatta va? Det här var så jag såg mig själv, på kallhamrat allvar. Det var så här jag levde.
Den artonde januari skriver jag i dagboksinlägget betitlat "Bad Girl":

"Jag hinner inte komma hem förrän kaoset börjar; återigen åker jag i mercan och försöker se en väg ut ur den. För det mesta är jag faktiskt så påverkad av kemi att jag skiter i det. Du vet, chemically drugged female minds är inte romantiker direkt. De flesta var säkert det innan de insåg hur simpelt man kan stöta bort både människor, känslor och engagemang bara genom att plocka fram ett kreditkort och en glasskiva. Jag bara ligger där och garvar åt hela sammanhanget och har inte ens vare sig vett eller intresse nog att skämmas över det faktum att jag på ett sätt ju faktiskt idkar ett slags självförnedring genom att vika mig på det sättet. Vad fan, jag ligger ju kvar. Jag ligger kvar och låter pillrena verka i kroppen och skiter i vad fan. Naturligtvis får jag pikar över det. Jag tänker att den här varelsen verkligen inte har en aning. Ingen har en aning. Fattar de inte hur lätt det är att bara sälja sin själ för det där pulvret, sälja sin kropp för att få själen att hålla käften. Det är precis som den jag blivit i min krets nu. Jag är äntligen a bad girl, the bad influence som drar ned alla i träsket och några av dem har faktiskt gått så långt att de använder mig som någon slags skräckexempel. Jag har naturligtvis inte tillträde till tv-spelskvällar, kulturaftnar eller bioträffar längre, varför ringa mig när alla ändå vet hur jag blivit - hur jag tappat vikt, hur jag slutat försöka nå folk och berätta för dem hur jag känner, hur jag ertappas som det känslokalla festmonster jag är på den ena klubben efter den andra, hur jag slutat vara intressant att vilja hålla en jävla dialog med. Hur jag förvandlats till en billig kopia av mig själv, och allt detta för att jag rullade ihop en sedel. "

Jag pratar här om mitt amfetaminmissbruk, som jag haft till och från sedan jag var tjugo, som jag är fri från idag - och det märkliga i sammanhanget, att när jag läser den här texten, så saknar jag det lite. Inte missbruket, inte drogerna, inte ångesten, inte misären - jag saknar den trygghet det är att vara den jag var. Jag får frågan på Huddinge sjukhus hur jag "hanterar" mitt "drogsug", men de förstår inte grejen här; jag har inget fysiskt drogsug, det har jag aldrig haft. Jag har inte heller sug efter att sätta mig i den där mercan igen och dra linor från instrumentbrädan. Jag har inget sug efter att prostituera mig och köra ner min kropp och självkänsla i botten. Jag har inget sug efter att stå fullkörd med kemikalier på ett klubbgolv och revbenen skavande mot huden med ett tomt hjärta klappande innanför som enbart klappar för att jag inte är död än. Jag har inget sug efter att sitta på efterfest efter efterfest och ljuga för människor jag aldrig kommer att träffa igen - om hur bra jag mår och hur framgångsrik jag är. Jag har inget sug. Jag har bara ett tomt, gapande hål i mitt hjärta som jag vet med mig att jag alltid haft och som jag aldrig vetat bättre hur jag ska fylla än med just piller. Jag har alltid haft en längtan ut mot något annat, en längtan att få vara accepterad, vacker, intelligent och framgångsrik men också efter något mer. Något mer som jag aldrig kunnat, trots tiotusentals rader av text, kunnat definiera.

Som mor kommer jag alltid att ha en anledning att aldrig hamna i mina cirklar igen - det är inte ett uppdrag jag tror att jag kommer att misslyckas med, tvärtom, till skillnad från många andra runt mig är jag bergsäker på att jag kommer att klara av uppgiften, älska den, ta den till mig och göra något konstruktivt och kreativt av den. Jag tvivlar faktiskt inte en sekund på det. Man får agera hur förvånad man vill över det, men jag har alltid varit en "trial and error" och "kan själv"-person. Om jag inte vet hur något skall göras så samlar jag fakta och betraktar andra tills jag förstår tekniken en aning. Sedan testar jag själv. Jag sitter inte och väntar på order. Jag sitter inte och väntar på hjälp, jag bara gör det, tar reda på mer och mer fakta, och tillägnar mig själv uppgiften. Det är inte det som är svårt.
Det är att tysta det gapande hålets ensamma skrik som är den svåra uppgiften, för där finns ingen fakta att samla. Eftersom jag fortfarande inte vet vad det skriker efter.

Så kommer en liten ljusning, ett molntäcke som spricker upp, i dagboksanteckningen "Mentalt Fördärv(ad)", något senare samma år:

"Och dagen fortsätter utan större missöden, på samma sätt som dagen innan det. Och dagen innan det. Och jag vet att jag gör åtminstone något. Men det är inte tillräckligt. Jag sitter och ser på mig själv i spegeln. Måste dämpa impulsen att köra knytnäven rakt igenom spegelbilden. Någonstans är jag så fruktansvärt äcklad. Och sedan kommer ilskan, som pulserande gift genom ådrorna. Det är där mitt människoförakt föds, det är där min barnsliga ovilja växer fram. Det är vidrigt. Men mitt i alltsammans så hittar jag ändå den fortfarande, sanningen. Den sätter bo i mig genom ilskan. För att tappa förståndet så måste man retirera. Det var vad mamma gjorde. Hon stod inte emot trycket från den här världen och jag klandrar henne inte. Men jag har mormor i blodet, jag kan ta hur mycket skit som helst och jag kan ta det igen och igen. Tills de tröttnar. Jag tänker inte tappa greppet om det lilla jag har. Jag har lärt mig att hantera den här världen på samma sätt som den alltid hanterat mig. Vi har alla våra demoner, som klyschan uttrycker. Och det är så jävla sant. Det finns ingenting mer sant. Jag kan aldrig springa ifrån mig själv, mamma, smärtan eller människors misstänksamhet mot mig. Om jag ändå blir galen till slut, tappar greppet, retirerar och kastar in mitt logiska sinne till förmån för den spärrlösa vardag min mor lärt sig att leva i kan jag egentligen aldrig hållas ansvarig. Jag kommer aldrig att lida av att förändras. Man märker det inte. Det är en övergående fas där man inte minns hur det var innan. De enda som verkligen kommer att belastas för min dårskap är de som drivit mig dit. Precis som de som drev mamma in i fördärvet kommer de få leva med insikten, ångesten, lidandet och skammen. Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte önskade dem det. För det gör jag. Jag har byggt upp den här ilskan länge. Det tog mig år att komma hit. Ingen ledde mig på vägen. Vissa sträckor minns jag att jag kröp – så svag var jag. Men jag kan gå själv nu."
Ja, det kan jag.

Bild: Jag. På den tiden.