Attackhelg

Den här helgen pågick trots att den aldrig egentligen började, jävligt länge.Smygstarten skedde i Fredags. Glad i hågen efter att ha vinkat av H vid cityterminalen rallade jag hem till min mor med inneboende. En kvart dröjer, och BOM! Loo får epilepsianfall och ramlar till golvet. Tre-fyra minuter var jag borta, skakade något vansinnigt. Vaknade som vanligt till med minnesförlust deluxe, som sig bör efter Grand Mal. Förvirrad och muskelförtvinad låg jag sedan på soffan och skickade ynkliga meddelanden till H som satt på en buss och mådde vansinnigt. Somnade senare hos mamma, vaknade på Lördag morgon vid nollsex. En lycklig H berättar att han är i Stockholm igen, eller om han var på väg, det begrep jag inte riktigt. Somnade om. Lördag natt pallrar jag min slitna lekamen till H med bästis, därefter slappade jag och sov. Fortfarande med muskler som inte alls trivdes med att ha muskelkramper i fyra minuter i fredags, och de är fortfarande paj as fuck. Måndag och jag går fortfarande som om jag hade något mycket obekvämt uppkört i röven thanks to utslitna benmuskler som inte alls diggar träningen att krampa i fyra minuter utan avbrott. Tänk er den värsta träningsvärk ni haft, dubbla den med tjugo så kommer ni nära. Det är så det känns i mina ben.

Idag: Röka cigaretter och diskutera framtid med H. Make some fuckin' phonecalls. Och så vila då, för vi gamla kärringar, vi måste tydligen inte annat. Klarar fan inte gå en meter. Behöver snart rullator i den här takten.

Just nu kan jag inte sluta lyssna på Kings Of Convenience, Mesh och Mike Foyle's underbara "Shipwrecked".
Jag känner mig melankolisk. På ett suspekt vis.Jag ska undersöka känslan närmare, och når jag en slutsats blir ni the first to know.

Pratade med ST på MSN igår, som vill vara "vän" med mig. Och jag känner mig som en kärring när jag nekar honom det, men det går liksom inte. Hur ska jag betrakta en människa som sårat mig på det sättet? Jag må vara en idiot, men jag har vett att skydda mig själv iallafall. Han skriver att nu när jag "gått vidare" så kan vi väl ändå vara vänner. Samtidigt vidhåller han det han tidigare sagt, det som handlar om att jag "gjort bort mig". Jag orkar inte. Jag förstår inte idén; Han bad mig fara åt helvete som "dejt" men han vill ha mig som VÄN? Trots att han tycker som han gör? Är det jag som är trög? Är det jag som borde förlåta något och förstå något som ligger bakom alltihopa? För det gör jag inte.

Not really.