EP & ST & smärta

Jag ligger sjuk hemma hos min mor i någon dag och slöglor på TV. Det är som att folk går in och ut hela tiden men jag minns inget. Jag ligger där och slutligen åker jag hem, eftersom den förbaskade telefonen bara laddar ur, och så oroar jag ett helt koppel med folk på köpet för om jag inte är anträffbar på mobilen så stannar tydligen halva Sverige.

Kommer hem och kommunicerar med Lott och gosar ihjäl kattjäveln och läser webbnyheter och pratar med ST om att åka dit och mitt i alltihopa så händer det; det som inte får hända och som jag är lika jävla rädd när det händer trots att jag borde börjat vänja mig; Jag får ett epilepsianfall. Men den här gången är jag vaken under hela anfallet och får inte styrsel på tankarna. Jag vet att jag tänker att nu tänker jag sådär igen, fan också, nu ska jag minnas det men det gör jag aldrig. Jag ligger väl paralyserad och kan inte röra mig eller göra annat än att bara ligga flatt på golvet i ungefär fem minuter. När jag kvicknar till inser jag att jag inte kan läsa. Jag kan inte sätta samman bokstäver till ord. En ganska lustig känsla. Lyckas slutligen "känna igen" ST:s namn på formen av ordet och ringer upp honom när jag fortfarande är väck vilket inte leder till något vettigt eftersom han först tror att jag stoppat i mig en massa droger men jag försöker få fram att jag haft ett epileptiskt anfall och det är då en jävla tur att karljäveln kan lista ut saker på egen hand.

Jag har legat och läst en massa trams på sajten http://www.vaken.nu och på qx, och efter mycket om och men gick jag ner och fick i mig lite mat också. Jag tror fan jag ska äta sushi varje dag fram till jul.

Jag är fortfarande otroligt ledsen över att ¤ släckt ner all kontakt med mig. Det värsta är att jag inte ens minns vårt sista samtal ordentligt. Enligt E så skall jag ha fått en blackout och börjat svamla okontrollerat och hon petade i mig lugnande och sedan somnade jag. Jag tänker på det precis varje dag med jämna mellanrum. Han har sina reasons, han tycker iallafall att han har det, och i motsats till vad han tror så tänker jag inte hänga ut honom på något sätt i den här dagboken. Om den människa jag valt att berätta allting för, den människa som fått mig att le när saker och ting rasat, den människa jag trots allt litat på mest av allt, bara beslutar sig för att jag inte får vara i hans värld mer, då kan jag inte göra något. Det är uteslutet att ringa honom och be om hans vänskap, för vad fan är det för vänskap i sådana fall.

Jag lyssnar just nu på Kelly Clarkson - Behind these hazel eyes och Wolfsheim - Künstliche welten, och hoppas på att saker ska lösa sig. Fast jag håller på att packa ihop här. För ärligt talat; det gör för jävla ont med relationer, det gör för jävla ONT att ha ont och allvarligt talat, ¤, för jag vet att du läser det här trots allt, du har verkligen lyckats med att tillfoga mig renodlad smärta. Jag går omkring och tänker på hur du lade upp samtalet, som om det var JAG som hittade DIG från första början, som om det var JAG som jagade dig och ljög för dig och bad om din jävla vänskap, och du är ett fegt jävla as som inte ens kan erkänna att det var du som bar det största ansvaret för det du gjort mot den här andra personen. Om du ska påbörja ett nytt liv så rekommenderar jag att du börjar med att vara ärlig mot dig själv, och inte skyller ifrån dig så jävla mycket. Men jag antar att det var det du ville. Du ville göra det på det här sättet för att jag skulle tappa respekten för dig. Och visst fan har jag det, men det slutar inte göra ont för det.

Kelly säger det så jävla rent i "i hate myself for losing you":

" I woke up today
Woke up wide awake
In an empty bed
Staring at an empty room
I have myself to blame
For the state I'm in today
And now dying
Doesn't seem so cruel
And oh, I don't know what to say
And I don't know anyway
Anymore

I hate myself for losing you
I'm seeing it all so clear
I hate myself for losing you
What do you do when you look in the mirror
And staring at you is why he's not here?

You got what you deserved
Hope you're happy now
'Cause everytime I think of her with you
It's killing me
Inside, and
Now I dread each day
Knowing that I can't be saved
From the loneliness
Of living without you
And, oh
I don't know what to do
Not sure that I'll pull through
I wish you knew

I hate myself for losing you
I'm seeing it all so clear
I hate myself for losing you
What do you do when you look in the mirror
And staring at you is why he's not here?"

Och jag vet inte om du minns det, ¤. Men jag visste att September skulle ha rätt i slutändan:
" Remember what I told you
Your face won't let you hide the pain
You let me get to know you
And now it's driving me insane

Baby, we were never soldiers
You and me couldn't never fight
for things we don't believe

And we will never, never ever be the same
Since we buried love we swore
would never end
So now I'm laying down
the flowers on the grave
And we will never, never ever be the same "

Och jag vet precis vad du är gjord av.

Helgen blir lugn. Trots att jag är inbjuden till ett technospektakel på Lördag blir det nog bara vin med Marija och avslappnat soft. På Söndag ska jag träffa ST, vi kommer av olika anledningar inte kunna ses förrän då, men när jag väl träffar pojkvaskern kommer jag förmodligen att må ganska bra.

Jag träffade ST på nätet och det tog väl inte många dagar innan vi bestämde oss för att träffas. Jag vet inte vad som händer, om vi kommer att sluta som vänner eller som någonting annat men bägge förhåller oss ganska avslappnat till det mesta och ser det just nu som att vi "umgås". Han har dock en massa fantastiska kvaliteter som jag inte kan låta bli att tycka om. Han är lugn, han är trygg, han verkar inte ha något att dölja och han berättar även mer ofina detaljer ur sitt liv. Sedan att han är lång och har de blåaste ögon jag någonsin sett kan hjälpa till. Men som sagt, jag vågar inte säga nånting, eller tro på nånting. Jag låter saker hända när det är dags. Och det är en världsordning jag inte rår över.

TITAN ringde förra veckan och vill göra ett reportage om mitt singelliv. Haha. Vilket jävla singelliv?


Nu får ni ursäkta mig, men jag ska fan ta och relaxa min hjärna lite.

bild; mitt hopp om att få en chihuahua i julklapp släcks minsann aldrig.