128!!

Okej, okej.
Jag överreagerade lite på debatten och jag var på kant med allt när jag skrev det där. Jag hade dock beslutat mig för att lägga ner och det var inte enbart på grund av tjafsandet som jag tänkte göra det. Det handlade om allt det jag skrev innan. Jag har väl hamnat i lite av en skrivsvacka och tänkte att "vafan, det spelar ändå ingen roll..man kan lika gärna läsa vem fan som helst. Loo är inte Loo längre.. och vem fan orkar läsa mitt skit? Jag gnäller ju bara. Det finns inget intressant kvar.."

Jag hade tydligen fel. Väldigt fel. Enligt er.
För det har ramlat in. Det har VÄLLT in.

Jag har fått 128 (!!) mail från lika många personer, som ber mig att stanna, som skriver om hur min kamp förändrat deras liv och hur min styrka lyft dem till högre höjder när de haft det svårt. De skriver om att jag öppnat ögon, att jag tröstat och funnits där som en outsider när de inte hade någon. Jag skulle kunna citera ur dem alla, men det är omöjligt, alla breven är så fina. Då skulle jag behöva citera alla här, och bara raden med namn.. Det är allt ifrån mail från folk som skriver kort "Loo! Ge inte upp! Jag är beroende av dig, min röst måste väl räknas???" (Från signaturen "Ninni") till långa brev om missbruksträsk och ensamhet.

Nicklas Karlsson skriver

"Jag trodde jag var den enda som satt där och kämpade med att upprätthålla det "vanliga" livet, fasaden inför alla andra.. din röst gjorde en skillnad.. jag har skrattat. jag har gråtit..jag har suttit och hållt tummarna för dig när du födde barn..jag har svorit / svort och hoppat i golvet när du blivit illa behandlad loo. snälla, ta inte din röst ifrån mig"

Andra mail är peppande, några nästan arga. Människor erbjuder till och med att betala in pengar på ett eventuellt paypal-konto (!) bara jag fortsätter (jag säger det igen; den här bloggen kommer ALLTID att vara gratis, ALLTID att vara reklamfri..) och så har vi kommentarsfältet, där zaphod, faster c, lovi, alla, uppmanar mig att stanna.

Jag hade inte väntat mig en sådan folkstorm. I kommentarsfältet bara ramlar det in. Vackra ord, peppande ord, stöttande ord. Jag hade ingen aning om att folk kände så här. Verkligen inte. Jag hade ingen aning om att ni var så många.

ETT mail, ETT, av 128 mail, säger motsatsen. Någon Jlingus77x skriver "Fan va skönt att man slipper ditt jävla gnäll. stick å kom för fan inte tillbaks". Jag vet inte om Jlingus77x är ironisk eller inte, men det skiter jag i. 127 andra bönar och ber att jag ska stanna.

Tack. Tack. Tack. För alla mail, alla kommentarer, allt. Folket har talat. Jag stannar. (Gud vilken dramatik, men mina ögon är rörda till tårar, så lite pompöst är det allt) - era mail är hjärtevärmande. Wow. Helt otroligt.

128.
Plus kommentarsfältets 12.
Plus MSN-meddelanden.
Herregud, vad många ni är.
Tack!
Och herregud, vad chockad jag är.