Allt om män

Jag, Alex och Alex' pappa hade ett grundligt besök i bokhandeln idag, letande bland böcker - böcker fyllda med kunskap, okunskap, visdomar och strunt. Jag och H hittade de roligaste böcker, så som en realiserad bok om nazism och ockultism som jag blev väldigt sugen på (tack vare det udda ämnet) - självklart böcker om religion, musik, biografier och skönlitteratur. Sedan liten har jag alltid älskat bokhandlar och bibliotek. Jag älskade att bara gå bland rader av böcker och förlora mig i doften, känna bokryggarna mot mina fingertoppar. Redan som sexåring fantiserade jag om universitetet, som jag föreställde mig, skulle vara som ett enormt bibliotek med sköna läderstolar och gröna läslampor. Min passion för de här ställena är samma som förr. Och utforskandet av all denna fantastiska litteratur som existerar är och förblir som en hemlig utflykt, en skattjakt in i det okända. Precis som jag fascinerades av, och älskade hela idén med filmen "The Neverending Story" som jag var nästintill besatt av som liten. Hur den lilla pojken stjäl den där fantastiska boken i en dammig gammal bokhandel där den mystiske, vise mansfiguren arbetar och hur han sedan får tillgång till en magisk värld, en sagovärld som han räddar undan sin undergång. Så var det för mig, att bli lämnad på biblioteket i en timme eller två medan mormor handlade, det trygga biblioteket med alla skrymslar och vrår, längst in där dit ingen kom, där satt jag med boktravarna och sög åt mig kunskap, och älskade varje sekund.

Dagens besök i böckernas värld genererade dock lika delar förvirring och avsky. Det är tu ovanliga känslor när det kommer till den sortens ställen. Förvirring eftersom jag inte fann det jag sökte - Jag letar med ljus och lykta efter boken "Techno - Musiken, dansen och scenen" av Sara Larsson. Den är knappast ny, och den har heller inte nytryckts sedan släppet 1997, så nu står hoppet till antikvariat. Medan jag letade efter intressanta nytillskott till min stackars sönderfallande bokhylla, så fann jag den, den här vidriga skapelsen till bok. Den heter "Allt om män - Handbok för kvinnor" och i den finner man alltså en "komplett guide" till "männens rike". Det är en bok totalt sprängfylld av floskler om hur män "är" och "inte är", och det är fiffigt uppdelat från den kompletta guiden till mannens kropp, hans språk och vad han äter. Man finner råd som att "Se till att din man äter bättre fetter - undervisa honom i kostcirkeln" med komplett förteckning av bra och dåliga fetter för den hårt arbetande mannen. Boken vill också framhålla att det är viktigt att man "ser till" så att mannen underhåller sin hy, sin kropp och vårdar sitt hår, och det finns också någon form av språkguide där man får veta att män inte gärna talar om känslor eftersom de "helt enkelt inte fungerar så" och med råd att man inte skall bli frustrerad när "mannen" inte svarar på tilltal eller svarar med en stunds tystnad eftersom han förmodligen sitter och "löser ett problem i lugn och ro" (man får exklusivt veta att män inte vill att man löser problem åt dem- de vill alltid lösa dem själva, och att be en man om råd betyder indirekt att man ber honom att lösa ett problem). Därefter följer en förteckning av olika meningar som "mannen" ofta uttrycker och vad de betyder. Det är mycket pedagogiskt upplagt med tjusiga bilder och i ett bekvämt format, och ur skämtsynpunkt kanske det hade varit roligt med en seriestripp som behandlar det här, men en hel bok? Och det är här det värsta kommer: De skämtar inte. De menar allvar!

Sedan får man förklaringen. Bokfanskapet är skriven av en amerikansk författare. Och jag håller faktiskt med Horace Engdahl i hans senaste "tabbe"-uttalande. Amerikansk litteratur är inte lika bred som man kanske hade velat önska. För USA som sådant är fullpackat med en massa imbecilla könsnormer, deras utbildningar lämnar mycket att önska i frågan om synen på den övriga omvärlden utanför det "greatest country in the world" som de säger, och hela deras fuckade system med gigantiska samhällsklyftor i en värld där sjukvård är till för de rika är knappast en bra grogrund för jämställdhetsutvecklingen. Det handlar inte bara om sjukvård - jag plockade bara ett exempel. Och visst är det PK nuförtiden att ha negativa åsikter om USA, det är inte huvudämnet här. Precis som med allt annat så finns det säkerligen många positiva saker att ta upp om landet också. Jag vill gärna resa dit någon dag, för landet fascinerar mig. Det är så enormt, med så enorma saker - som Morgan Spurlock i "dokumentären" Supersize me påpekar: "Everything here comes in Super Size".

I vilket fall som helst så mår jag illa och får motarbeta reflexen att stoppa fingrarna i halsen och vomera över den där vidriga ursäkten till litteratur jag håller i handen. Jag stoppar efter min genomgång in boken i hyllan igen och går. Och gläds plötsligt åt mitt eget land. Trots skavanker och att allt här är långt ifrån perfekt, med kyliga, misstänksamma människor och ett inskränkt gubbvälde som styr näringslivet, så finns det fan hopp. Åtminstone står mitt hopp till de svenska författarna, och min blinda övertygelse om att det inte finns en chans i helvetet att en kvinna härifrån någonsin kommer att producera liknande jävla smörja. Det må ha varit - men nu talar vi framtida litteratur. Om jag ändå skulle ha oturen att råka på ett livs levande motexempel känner jag för en spontan tilldragelse till jämställdhetens och den goda litteraturens ära, på ett stort fält nära dig, så här i vintermörkret. Ett bokbål, med andra ord. Kanske inte helt rätt i tiden - men låt oss göra ett undantag. För lika lite som jag vill bli pådyvlad en massa trams om hur en "kvinna skall vara" vill jag läsa om "hur männen är". Män är inga jävla hundar som vi matar med skålar fylld av kostcirkeluppdelad mat, män är inga mystiska, statiska naturkrafter med ett hemligt jävla språk som inte kan tala om något annat förutom TV och problemlösning och om det nu skulle vara det så innebar det alltså att jag för evigt vore dömd till någon form av Ärkemoderskap över mina framtida manliga partners, som enligt den här jävla skitboken inte lärt sig att torka sig efter att de skitit (förmodligen en i raden av oändliga problem som ännu inte blivit löst av denna heliga alien som är mannen).
Och hela den idén känns fan i mig skrämmande.

Fy fan, om min son någon dag skulle vakna upp och bli något jävla mansgrisigt asshole som rapar och fiser vid matbordet och som inte kan diskutera hur han känner inför en enkel jävla sak - skjut mig.