Domestics

söndag, oktober 12

Domestics

Min unge har två färger på ögonen. De är bruna in mot mitten och ytterst är de blå. Jag lyckas inte få någon bra bild på det, men så är det.
Förmodligen kommer han att se ut så.
Det är hur coolt som helst! Min unge har TVÅ färger på ögonen. Och det är så jävla snyggt!

Hur som helst, jag har haft Ella här hela helgen och vi har kollat på B-skräckisar, ätit en massa (så nu måste jag öka träningspassen den här veckan för att bli av med det, annars är min kost anpassad efter hur jag rör mig) så var dock inte fallet den här helgen. Det var förvisso rätt schysst mat. Jag gjorde vegobuffé lite spontant i fredags. I Lördags åt vi Quornfärssås med farfalle, färsk parmesan och en sallad på rucola (jag älskar rucola), inlagd vitlök, tomater och annat. Till det fixade ella en ostbuffé, inlagda oliver och jag vet inte allt. Sen skulle vi promt trycka i oss choklad till skräckfilmen också. Idag åt vi kräftor. Ja, jag vet, vi var lite försenade med kräftpremiären i år..

Det var the domestics. Imorgon har jag medicinuppföljningsmöte med soc och läkare. Lite smånervigt. Jag vet inte om jag ska ta upp att jag blev spontant utskälld av min beroendeassistent när jag kom sent till en medicinering, eller om jag ska låta det vara. Låt vara att jag gick gråtande därifrån, men jag vill inte skapa mer rabalder än det är. Alltså, när det gäller möten med vård och landsting och socialen, så måste man balansera. Man ska säga till när det inte känns bra, så som i mitt fall, att jag får flera olika sköterskor fastän man uttryckligen sagt att jag inte ska ha det. Man SKA inte sitta och bita ihop och hålla tyst för då kommer det aldrig upp till ytan. Om du inte trivs med din vård så måste du säga det, och se till att få stöd i det du säger. Det stödet kan du få genom din socialsekreterare, tillexempel, eller ett bostöd.

Det är en djungel därute av olika personer från kommun och landsting, och det brukar förekomma ett visst bollande av ansvarsfördelningar mellan just dessa. Ta exemplet med min förra socialsekreterare, hon som bekvämt nog hade initialerna S.S - hon satte igång ett internt bråk då jag var gravid och på besök på Huddinge Familjesociala. Helt plötsligt satt där kommun och landsting och försökte bolla över ansvar på varandra, och det uppstod prestigegräl. Inför ögonen på mig. En väldans kakafoni av kärringgnabb uppstod med repliker som "men det tror jag närmare bestämt att landsting ska ha koll på.." eller "Nu har du fel, det står statuerat att kommun skall ha det här och det här..." När det pågått i fem minuter och jag förbluffat suttit där med min pappa och bara väntat på ett slut, räckte jag upp handen och sa "Ja, men om jag tar lunch medan ni bråkar om det där så är ni kanske färdiga när jag kommer tillbaka?" - Ingen sa någonting. Alla skruvade obekvämt på sig. Och det här är inga ovanliga grejer.

Med mina nuvarande assistenter och socialsekreterare är det inte så. Jag har haft tur den här gången.

Förresten så är jag inte alls snygg som brunett så till helgen ska jag go blonde igen. Brunett är sååå tråkigt! Blä!

3 kommentarer:

Anonym sa...: Ang soc, landsting och annat byråkratfolk är det sånt som gör att såna här uttalanden får fotfäste "Man ska fan vara bra frisk för att orka bli sjuk"

Som gammal socionomstudent och tidigare anställd inom LVM-hem/tillnyktringsavdelning är det en fröjd att läsa hur du skär igenom skitsnacket på myndigheterna. Det är ibland så jävla illa att man som myndighetspersonal vill packa ihop och gå hem, hur fan skall då människor i kris och nöd orka??
Nå det om det.
Menar du att bubberiet har olika färg i samma iris? Har ju sett folk med ett blått och ett brunt öga men aldrig med olika på ett enskilt. COOLT!; 12 oktober 2008 kl. 23:01
flatrick sa...: På tal om ögonfärger så är det nog bland det läckraste jag vet med flera färger på ögonen.. vilket är varför jag älskar mina ögon, eftersom jag har begåvats med hela tre olika färger =); 14 oktober 2008 kl. 08:05
vredens barn sa...: Tre saker till ett och samma inlägg:

1. Recepttips. När jag var hemma hos min kusin och gosade med hennes unge fick jag helt sinnesjukt god och enkel mat. Man kokar valfri pasta, sen kokar man ihop kräftstjärtar och creme fraiche (smaksatt eller egenkryddad). Man lägger pastan i botten av en ugnsform, häller över såsen och öser på med ruccola. Sen är det klart. Det behöver alltså inte ens stå i ugnen.

2. Jag har blå ögon med gulbruna fläckar i, jag tror att jag har ärvt det efter min mormor. För övrigt blir jag grönögd när jag gråter, jag har ingen aning om hur det går till.

3. Myndigheter är inte kloka. Jag har aldrig hamnat hos soc, än iaf, men jag har jiddrat med både psykvården, försäkringskassan och arbetsförmedlingen ett bra tag nu. Nu, slutligen, har arbetsförmedlingen gett mig en rehabhandläggare eftersom jag är halvtidssjuksskriven, vilket innebär att jag kommer få den praktik på bibliotek som ganska enkelt kan förbättra mina framtidsutsikter avsevärt. Hade jag inte tillhört en "prioriterad grupp" hade det inte funnits pengar till det. Saken är den att min kurator skulle fixa fyrpartssamverkan åt mig, just för att jag inte ska falla mellan stolarna och bli skickad fram och tillbaka; häromdagen fick jag beskedet att de inte ville lägga ner den tiden på mig eftersom jag "bara" är halvtidssjukskriven. Halleluja! Over and out.; 20 oktober 2008 kl. 16:20

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.