Down the rabbithole again

Jag vet inte vad, men jag drabbades just av världens jävla ångesttryck.
Jag låg och nattade alex, som aldrig tycktes vilja somna, och kände det stråla upp från magen och in i hjärtat. Och jag tänkte som så att "Jaha, here it comes.. again". Jag är så van vid det här laget, att ångesten och smärtan bor i mig och att den förr eller senare tar över oavsett vad jag gör.
Och jag gör allt som står i boken för att undvika den. Jag är inte den sortens depressiva person som gillar att gå omkring och må dåligt. Oavsett vad så har jag gjort det till en konstart att inte låta det synas på mig, oavsett hur ont det gör inombords. För det är ingen som vill umgås med någon som klagar hela tiden. Det är ingen som orkar med någon som går omkring med mungiporna nere vid knäna, och besides, vad spelar det för roll om jag uttrycker smärtan eller ej - den minskar inte för det. Jag försöker alltid hålla uppe ljuset, skenet och leendet. Jag försöker alltid prestera mitt allra yttersta och ibland blir det bara pannkaka. Jag känner mig så jävla handikappad i mina ångestperioder bara. Och jag vet inte hur jag ska förklara det för folk, för jag känner mig helt ärligt, bara ivägen, när jag yttrar det för min läkare och mina behandlare. Jag VET att de tittar på mig och tänker "ååh, typiskt, hon bara gnäller hela tiden och ska HA grejer och bara gapar efter medicin, om hon bara skärpte till sig lite och fattade läget. Om hon bara gick upp och gjorde det hon skulle, det var väl ett jävla tjat, hon har ju FÅTT medicin nu, gnällspik". Och jag orkar inte med den blicken och tankarna går, att kanske är det ändå så, att jag bara borde "rycka upp" mig. Men jag har försökt så länge. Och det går ju. I perioder, mina bra perioder. Då solen lyser. Då funkar allt. Men sen kommer ångestperioderna. Fy fan. Hur ska jag någonsin kunna klara av ett heltidsarbete på de här grunderna? Jag har ju för fan knarkat i skolan för att klara av att gå dit, jag har varit påtänd på JOBBET för att orka vara där. Utan drogerna hade jag inte klarat av ett skit. Jag vet att det också handlar om inlärning, beteendeförändring, vafan det heter. Men hur lär man bort smärta?

Ända sedan jag var väldigt liten har den här ångestdemonen kommit på besök med sina jämna mellanrum, år efter år, period efter period. Den bara slår till och sedan går jag där, med världens tyngd i hjärtat och undrar varför i helvete jag bara inte kan få vara som alla andra och må bra och kunna göra normala jävla grejer. Jag blir förbannad på mig själv för att jag aldrig klarat av att umgås en längre period i det sociala livet utan att periodvis bortfalla som ett löv från sin kvist, ned på marken, där jag liksom ligger och vissnar tills klorofyllet comes back on. Jag kan inte påstå att jag sitter här och är stolt över att jag är en depressiv jävla artist med skrivkramp vars ständiga öde är att gå ned i periodvisa avgrunder av ångest där jag producerar enorma mängder texter, för att sedan kliva upp i ljuset och vara totalspeedad och helt översocial en period. Som ett hetsigt jävla monster, och sen är det kört igen varpå lampan slocknar och bröstkorgen tycks vilja sprängas. Vad fan är det för jävla fel på mig? jag har ju fått min medicin, jag trodde att det skulle upphöra nu. De där perioderna. Varför i hela jävla skithelvete kan inte jag bara få vara normal? Jag begär inte ens att få må bra! Jag begär bara att få ha det OK! jag begär ingen lycka, ingen ständigt lysande sol och ingen perfekt vardag, jag vill bara ha ett drägligt liv! Jag begär inte att gå omkring och skratta och le som en clown och att hela världen är nån satans lekplats. Jag begär bara att inte sprängas inifrån och det skulle vara fint om jag klarade av att vakna på morgonen som normala människor.

Nu vaknar jag och alex 06:40, leker i två timmar och somnar om bägge två, efter frukost. Jag är alltid vaken och bevakar alltid alex när han är vaken, han lämnas aldrig obevakad eller osysselsatt. Honom tar jag hand om på bästa sätt, det är när det handlar om mig själv som det brakar ur ibland. Är jag manodepressiv? Vad är det för fel? Varför kan jag bara inte få vara normal? Det är inte som att jag går omkring och tänker på svarta saker eller målar hela världen i dystra färger, jag har ju så mycket planer och så mycket tillförsikt och så mycket hopp! Jag vill inte dö, jag vill inte göra mig själv illa och jag är inte rädd för människor. Jag har bara ont och den smärtan är så uttröttande att jag kan sova hela dygn i sträck om jag fick och kunde. Jag har "bara" hela bröstkorgen hårt åtstramad av ångestrep som stryper mig så att jag kippar efter luft hela dagarna. Jag sitter och tar andetag efter andetag men ändå känns det som att jag inte får luft. Min läkare tycks inte bry sig nämnvärt om det här. Min beroendebehandlare säger "jaja, men alla har vi våra små egenheter och du ska se att om du bara tänker positivt så går det över".

VAFAN tror han? Att jag sitter och föreställer mig krig och vedermödor och FRAMKALLAR det? Varför tar de mig inte på allvar? Det är ju något fel med mig!

Jag var försenad till Beroendemottagningen idag eftersom trötthetsmonstret var över mig. Jag förstår självklart att det inte är okej att hålla på och vara försenad, men de verkar inte förstå att jag inte gör det med flit. Jag försöker verkligen. Det finns inte en centimeter av mig som gillar att jag förefaller opålitlig och nonchalant när jag dyker upp en halvtimme sen med en märklig ursäkt för andra gången på en vecka. Jag gruvar mig något fruktansvärt då jag springer dit med barnvagnen i högsta hugg, hela registret av självhat och elaka tankar hinner rulla innan jag når dörren och när jag väl kommer in får jag vänta 20 minuter innan en personal kommer ut, ser på mig med en irriterad min, går tillbaka in igen, hämtar en annan personal. Sedan står de innanför glasdörrarna rakt framför mig och diskuterar sin irritation över mig. Jag sitter där och hör alltsammans och de verkar inte bry sig om att jag sitter där. Jag förstår att det är en straffsituation jag sitter i och att jag har mig själv att skylla och återigen ger jag mig själv en mental smocka för att jag är försenad. Varför är jag det? Varför orkade jag inte ur sängen imorse? Varför är jag så jävla trött? Varför sjunker jag ner i depressionen igen? Varför säger inte läkaren något om det? Jag har förvarnat dem. Men de tycker att den medicin jag har är tillräckligt, jag antar att det är så. jag vågar helt ärligt inte fråga om antidepressiv medicin för jag vet vad jag kommer få höra. Floskler om att jag bör gå långa promenader i skogen, röra mer på mig och sysselsätta mig. Jag gör allt det där. Jag sysselsätter mig varje vaken minut för att slippa ha ångest och jag promenerar benen av mig. De lyssnar inte. Jag orkar inte ta upp det.

När personalen avslutat sitt jidder om min försening med irriterade röster och med förstulna blickar åt mitt håll kommer en av dem ut. Nu kommer det, tänker jag. Mycket riktigt får jag en utskällning och en ny tid, jag ska återkomma en halvtimme senare. Jag försöker säga att jag inte kan då, eftersom jag har skaffat barnvakt då jag måste till jobbet och hon ska anlända hos mig då. Personalmänniskan vänder ryggen till och går. Jag sitter kvar och stirrar. Jag är inte populär hos mig själv heller, tro mig, tänker jag och går ut. Jag anländer tillbaka, stressad, fyrtio minuter senare. Samma sak utspelar sig, nu är de REJÄLT uppretade för att jag inte kom en halvtimme, utan fyrtio minuter senare. Jag försöker då förklara att jag fyrtio minuter tidigare försökt förklara för en stängd dörr och en rygg hur det låg till och att jag sprungit hela vägen för att hinna. Jag får en föreläsning om hur oansvarig jag är. Jag säger att jag förstår. Jag säger att jag verkligen försöker. Jag tystnar mitt i, vet att det är lönlöst. Jag skyller ingenting på dem, vafan kunde jag bara inte varit i tid för? Jag slokar och får min medicin. Personalen går, surt och uppretat, och slänger igen dörren efter sig. Jag känner mig gråtfärdig. Det är inte första gången det här händer. Det är mitt eget fel, jag är en dålig jävla skitmänniska som kommer för sent. I huvudet: "Dumma jävla Loo. Dumma jävla skitunge!"

Jag minns hur jag var liten och satt och såg ut igenom bilfönster, fönstret i mitt rum, alla sorts fönster, och såg på medan världen därute pågick utan mig. Jag satt där och tänkte att "En dag, ska jag vara en del av allt det här. En dag ska jag vara med i surret, i farten, i livet som går framåt". Jag minns att jag såg mig själv som en passiv åskådare till allt skit som hände mig, det hände mig men ändå inte mig, det var som om en del av mig satt utanför och bara såg på. Det kunde alltid bortförklaras, skrattas åt, sopas under mattan. Det var väl inte så farligt. Det här klarar ju du, tjejen, du är ju så stark. Med det där bedjande uttrycket i ansiktet. "Snälla säg att jag slipper lägga ner energi på dig. Jag har ett liv att sköta." Och jag nickade och sa att visst, det här fixar jag. Inga problem. Förstulet leende tillbaka. Så bra, då är vår tid ute. Trevligt att råkas, varsågod nästa. Rullbandet fortsatte. Utan mig. De kände sig nöjda, som om de uträttat något. Mina uttalanden var lagda till handlingarna. Min namnunderskrift styrkte allt jag sagt. Ingen skulle lasta dem för något. Och jag åkte hem och satte mig vid mitt fönster igen.

Och ibland är det som om en tidskapsel temporärt omslutit mig och fört mig tillbaka till det där fönstret. Jag ser vädringsfönstret från vilken min mormor såg sin värld, varje dag, under sitt sista år. Jag minns henne så. Ständigt blickande ut, vakande. På avstånd betraktade hon sin värld bakom en glasvägg, precis som jag. Vi hade våra egna glasväggar hon och jag, av våra egna anledningar.

Jag hamnar där, ofrivilligt.
Jag kan bara göra en enda sak.
Vänta ut skiten. Oavsett hur lång tid det tar.