Möte

Oh, mötet gick bra. Jag gillar min läkare. Hon är liksom barsk, rakt på sak, saklig och kunnig och jag gillar det. Inget tjafs, inga omskrivningar - ren fakta och så är det liksom. Hon påminde mig litegrann om själva kontroversialiteten kring subutex och suboxone och det faktum att det fortfarande är väldigt hårt reglerat och styrt av socialstyrelsen. Det förstår jag. Vi är cirka 1500 personer i 62 program som får den här medicinen i Sverige. Den har fått motta mycket hård kritik från flera samhällsgrupperingar eftersom man anser att det handlar om att ersätta "en drog mot en drog". Många människor som säger de sakerna vet, helt ärligt, inte vad de pratar om. Oavsett vad du "byter ut" ditt missbruk mot när du slutar knarka, så måste du alltid finna något, vad det än är, som "fyller hålet". Det är inte lätt att bara lägga ner allt och sluta må dåligt enbart genom fri vilja. Självfallet fungerar psykoterapi i viss utsträckning, på vissa individer och på olika sätt, men ett beroende, och hela livet kring beroendet som utvecklas genom det, kan inte upphöra tvärt enbart genom psykoterapi. Det är väldigt få patienter som skulle svara på en sådan behandling, om ens någon.

Många människor säger att "Ja, men har man börjat så ska man fan kunna sluta också, man har själv satt sig i skiten" etcetera. Det tycker jag är ett inhumant, generaliserande och okunnigt uttalande, och dessutom så låter det så drygt och snorkigt så jag blir sugen på att lappa till personen i fråga. Är det så man ska tänka om människor som behöver hjälp? Ska man, i ett demokratiskt och socialistiskt samhälle bara skita i människor och låta dem vara när de "satt sig i skiten"? Är det så vårt samhälle BÖR se ut? Sköt dig själv och skit i andra?
När jag började ta droger var jag en nyfiken, deprimerad tonåring som inte visste vilken fot jag skulle stå på i världen. Mitt liv var ett kaos. Min själ och mitt hjärta var ett kaos. Jag sökte mig till de som hade det som jag. Som visste hur det kändes att leva i en icke-kärnfamilj, som visste hur ont det gjorde varje dag. Som hade ett hum om att livet inte bara är ett rakt streck, utan en bergodalbana med toppar och dalar. Jag sökte mig till dem, och fann en trygghet. Jag fann en gemenskap jag aldrig funnit någon annanstans. Det fanns en chans för mig där att bli accepterad för den jag var och människorna i den gruppen behandlade mig väl. Jag var en av dom. Jag var älskad och respekterad och vi höll varandra om ryggen i fighter, lyfte upp varandra i svårigheter och fanns där för varandra. Precis som i vilken tight grupp som helst så fanns det något att samlas kring. Och det var drogerna. Och de första åren var det "bara" kul. Det var ecstasy som tog en till oanade höjder, det var LSD och det var amfetamin. Människor säger "men det är inte riktiga känslor, det var ju drogerna som gjorde det" - so? Utan ecstasy hade jag aldrig fått uppleva de där sakerna. Missförstå mig rätt; Jag propagerar inte NÅGONSTANS att någon ska börja med droger. Det är ett heltidsjobb och du kommer att få ett helvete. Vad jag vill säga är, att de erfarenheterna gjorde mig rik. Stark. Och nyanserad i min världsbild. Jag fick ta mig in, igenom och ut, själv. Och jag gjorde det.

Anyway... relax-time.