Trött, less och redo att slänga in handduken

Gud vad ni blir sura och tvära så fort jag skriver ett inlägg då jag lackar ur på nånting och avviker från det normativa, där man tydligen som bloggare är skyldig att lovebomba allt som inte har med kändisar, utelistor och kläder att göra. Ni som sitter och petar och rotar i allt jag skriver som nån slags självutnämnda jävla gullegullpoliser och liksom "aja baja Loo, du får inte sitta och bli arg på de stackars blivande förskolelärarna, de har det inte så lätt och vadå, alla ska väl få en chans och guuuu va du är taskig och FÖRRESTEN så är du minsann inte perfekt själv för jag såg ett syftningsfel / avsaknad av bindestreck där i din blogg så DET SÅ och i och med det så har du ingen tyngd bakom din kritik för man måste liksom vara Horace fucking Engdahl för att få kritisera en blivande lärare och bli förbannad på att denne inte kan språket och i ett rättvist samhälle ska ju alla få en chans och förresten så VET vi att du skriver alla dina inlägg i WORD först innan du lägger ut dom och vadå det räknas inte och blablablablabla"

Alltså, för det första, jag använder aldrig word. Jag skriver så här. Jag använder inga rättstavningsprogram, ingen som helst jävla hjälp såsom word eller vadfandetheter i den här bloggen och det är dels för att a) spara tid och b) jag behöver inte. Fråga vem som helst som känner mig. Men det hör inte hit. Det som hör hit är, att jag känner mig mer och mer fast i den alldagliga "kolla på min unge och idag stekte jag pannkakor lallalla"-fällan för varje jävla vecka som går i den här bloggen och jag håller fan med er som kommenterat att det är sämre "sting" i mig nu för tiden och att det inte är lika Lönnroth-bitskt och straight on target som det var förr.

Jag vet. Det beror dels på lathet och för att jag kom till en punkt nånstans där jag inte pallade värja mig mot alla de här jävla jamspellarna som kom som små brev på posten varje gång jag skrev något kritiskt. Och hela min grundidé med den här bloggen, som för några år sen var tänkt att vara en resa i min tankevärld, full on, 200 km/h av kritik, uppretat humör och bitskheter men som senare bara utvecklades till någon slags emotionell härdsmälteblogg (2005), vidare till en jävla avtändningsblogg (2006) och sedermera en "nu jävlar ska jag vända på livet men det går sådär"-blogg (2007) till en "Titta, jag är som alla andra, jag har barn och liv och egen lägenhet och mitt liv kretsar inte längre kring män och klubbar kul va får jag vara med i er jävla fucking klubb nu?"-blogg (2008). Ni som gnäller på mig NU, ni skulle fan vart med på the good ol' days, runt 2001 - 2003 nångång, då jag skrev inlägg om att knulla på kola i en kvart på söder och att en timme senare sitta välkammad i mormors kök, bli kallad gullunge och bli bjuden på kanelbullar. På den tiden då jag var förbannad på precis allting och då jag inte var rädd för ett jävla skit och då läsarkommentarer inte rörde mig i ryggen eftersom jag körde mitt race - och mitt race only. Jag påstår inte att det är en bättre tillvaro, det där med söder och kanelbullar. Bara annorlunda. Och det var då det.

Hela grundtanken med "mrsgonzo" var att jag skulle uppleva, och skriva om det, så som jag upplevde det. Utan fina omskrivningar. Naket, självutlämnande och skitigt. Och det skulle vara samhällskritiskt och bitskt och mitt eget jävla race och det skulle hålla en viss standard. Det gör det inte längre. Nu är det här "bara" en blogg i mängden. Det finns ingenting, förutom mina nakna beskrivningar av möte med vården, socialen och sånt skit, som gör att den sticker ut eller gör den annorlunda längre. Jag har blivit bekväm. Och det är när jag får värsta kritiken för att jag ställer lite krav på framtida lärare till våra barn som jag inser det. Den här bloggen är inte vad jag ville att den skulle vara. Den fyller inget syfte längre. Man kan lika gärna läsa blondinbellas eller typ Maggan Perssons blogg om tulpanodling, det är liksom lika hjärndött. Jag inser det. Jag vet det.

Så vad göra? Jo, det kanske är att bara lägga ner. Eller redesign the whole thing. Start fresh. Jag vet inte. Det jag vet, är att jag tycker att jag har rätt i att ställa krav på en framtida lärare och dess språkkunskaper, när jag själv VET vad språket innehåller. Vad det handlar om. Vad det går ut på. och det handlar inte om korrekta ordval. Det handlar inte om punkter och streck utan något mycket mer. Det handlar om hur vi processar händelser, föremål, människor och situationer i huvudet. Förmågan att sätta ord på saker och förklara dem är hela nyckeln. Kan du inte det, är du begränsad i det vardagliga livet. Och alla BARN skall ges MÖJLIGHET att finna den nyckeln, av kompetent, insiktsfull, klok och språkligt passionerad personal som förstår att ord är mer än bara bokstäver i en viss ordning. Och det är DET jag försöker få fram. Och genom att kritisera de som inte förstått det, försöker inte jag höja mig själv in any way. Jag försöker kräva en standard på undervisningen som våra barn är lovade - och som de förtjänar. Och jag ska inte behöva vara Horace Engdahl för att ha rätt till att göra det. Att angripa det faktum att jag missat ett streck i en ordföljd är knappast att ha förstått vad jag vill med inlägget. jag sitter inte här och säger "ååh ba, jag är så jävla bra ba, asså, ni ska ha skit allihop för jag är bäst!" - om du tolkar mitt inlägg så, så läs igen.

Hur som helst, jag inser att det behövs en rätt stor förändring här. Samtidigt har jag ett bloggprojekt på gång som varit i bygg-groparna bra länge nu, tillsammans med en vän och kollega, som kommer att vara något helt annat än det här. Förmodligen kommer det projektet att få mer publicitet, och det har ett klart och definierat syfte som vidrör de kriterier jag varit och nosat på tidigare när jag pratade om hela "gonzo"-projektet. Men skitsamma.

Hela grejen är; Jag är lite less på social ingenjörskonst just nu. Jag vill inte bara döda den. Det vore inte rättvist, det är tre års jobb down the drain och det är trots allt tre år av mitt liv, som läses varje dag av människor som av olika anledningar, bara trillar in här. Men jag tror att många av mina regelbundna läsare undrat ett bra tag vafan jag sysslar med. Och det måste bli ändring. Jag måste finna riktning. Definition. Konkretisera. Kanske stänga den, men låta det gamla vara kvar. Eller så blåser jag hela skiten med en knapptryckning bara. Raderar mig själv och mina texter helt från webben. Jag vet inte. Om ni vill göra något, så kan ju ni gnällspikar sluta pipa så fort jag får upp ångan och blir uppretad. Försök läs det jag vill få fram istället. Tänk lite. Det är nyttigt, och jag lovar -
det gör inte ont.