Att göra slut

Jag har fattat ett enormt jobbigt beslut.
Det här har varit på G väldigt länge och jag har bara letat efter styrkan att göra det. Jag vet inte hur jag ska genomföra det heller, helt ärligt är jag så vilsen i det här och det gör fruktansvärt ont att göra det. Men jag måste. För min och Alex skull. För den här personens närvaro kan kosta mig Alexander. Och det får inte ske. Någonsin.

Jag ska "göra slut" med min mamma. Hon måste ut ur mitt liv. Permanent. För hon försöker ta sig in igen. Nu finns det ingenting mer jag kan göra för henne. Hon höll på att kosta mig allt jag hade i somras. Nu måste det ske. Ingen återvändo.

Jag kommer aldrig kunna förklara för henne varför jag gör så här, för hon lever inte i samma verklighet som vi. Jag kommer aldrig att kunna förklara för en paranoid schizofren heroinist att hennes liv påverkar mig negativt. Att lögner, missbruk, kanyler, sprutor och pundarsnack inte fungerar i vårt liv. Att det inte hör hemma i en ettårings vardag. Jag kan inte förklara för henne så att hon förstår att hon inte får komma hit något mer, aldrig mer, och ta över i mitt hem som hon gjorde innan jag åkte in på familjehem. Jag kommer aldrig, aldrig att kunna få henne att förstå att hennes leverne kan kosta mig mitt liv.
För ni förstår, schizofreni i kombination med beroendesjukdomen gör en människa till någonting helt annat än det vi "vanliga" människor är. Inga logiska argument håller. Jag ska försöka förklara här så gott det går.

Om jag säger till min mamma att "Mamma, du kan inte vara här, för samhället accepterar inte att man tar heroin framför barn och använder sprutor, det måste du förstå. Och du kan inte bo hos mig eller spendera tid hos mig eftersom du är missbrukare och ditt liv går ut på att skaffa heroin så att du inte blir abstinent, vilket inte är min tillvaro. Jag har barn nu. Du kan se till att jag blir av med alexander" så säger hon "Men lilla gumman. Jag har LICENS på opiater (Vad fan nu det är. Detta existerar bara i hennes eget huvud) och jag har en sten som trycker i min hjärna och det ger mig smärtor (detta existerar också bara i hennes fantasi) och microchips inopererat av SÄPO under min hud (hon tror verkligen att det är så) Jag blir sjuk om jag inte får min medicin, det vet ju du. (Annars blir hon abstinent och detta kallar hon för "dödssjuk". Håller med om att hon är sjuk och ett monster som abstinent men vi har inte samma uppfattning om sjukdomen).Dessutom är jag resistent mot opiater (lustigt att hon säger det. Om hon vore resistent skulle de ju inte fungera?) och förresten så är jag inte som pundarna som tar för att bli flummiga (lögn)."

Hon har miljontals ursäkter till att leva sitt liv dels som en levande död som prostituerar sig för pengar till droger, hon har miljontals förklaringar och hemska historier om varför det är så som det är och hon har miljontals ursäkter till varför hon "måste ha" sin medicin. Hon har inga som helst skrupler när det gäller plats, tidpunkt eller sällskap om hon måste "ta sin medicin" so to speak. Hon kan ta framför barn och gamla om det är så. Hon letar ofta upp trappuppgångar och hissar och sätter sig där och silar. Detta är verkligheten för en hemlös och psykiskt sjuk tung heroinist idag. Vart skulle hon sätta sig? Var skulle hon bo? Samhället är inte format för henne och hennes likar. Och det ska vi nog vara glada för, för om alla vore heroinister vore det verkligen inte ett vackert samhälle.

Det ÄR synd om min mamma. Hela mitt liv har jag också blivit utsatt för tryck utifrån. ALLA har kommit till mig. "Varför gör du inte något åt din mamma?" som om det var JAG som hade fött henne! Jag har försökt allt i tio års tid men ingenting hjälper. Hon är inte kopplad till någon psykiatri, hon vägrar. Psyk kan inget göra. Noa kan inget göra. Inget drogteam kan hjälpa till. Jag har snackat så mycket med alla jävla team som finns att jag kan förnamnet på dem alla men ingen kan göra något åt en människa som är för sjuk för att leva normalt och fatta egna beslut men för frisk för att anses psykotisk och farlig. Tvångsvård hjälper inte. De måste vilja själva. Och man kan heller inte tvinga en person så länge den inte är en "fara för sig själv eller andra". Just den meningen är väldigt luddig vad den egentligen innebär. Att stoppa i sig åtta-nio kabbar heroin om dagen tycker jag lyder under begreppet 'Fara för sig själv' men det hela handlar om att hon inte vill ha hjälp. Hon har INGEN sjukdomsinsikt, alltså, hon förstår inte att hon är sjuk. Hon tror att rösterna i huvudet och microchipsen och allt det om att hon är sista arvtagerskan till ryska imperiet är på riktigt. Lika sant som att jag sitter här. Hon är ÖVERTYGAD om att hon har en sten som sitter i någon absurd del av hjärnan och det här är väldigt vanliga paranoior hos schizofrena. Det finns ju som ni vet olika sorters schizofreni. Alla schizofrena har alltså inte flera personligheter, som är den vanligaste missuppfattningen. Schizofreni är ett samlingsnamn för en sjukdom som kan ta sig många uttryck.

Det som är allra mest komplicerat i hennes fall är att hon är flerdiagnosperson. Hon har dels ett allvarligt, mycket mycket allvarligt må jag understryka, missbruk. Ovanpå det har hon den förbaskade schizofrenin, som är en i många fall obotlig sjukdom. Det finns inga supermedel för den här sortens tillstånd, det är en komplicerad medicinsk process och det måste testas individuellt. Man kan lindra tillståndet men inte bota det helt. Mamma är såpass långt gången i sin sjukdom att det helt styr hennes liv tillsammans med drogen. Drogen har förvisso styrt och ställt med henne sedan hon var tonåring. Drogen har ett fast grepp och hon är på många sätt en klassisk heroinist.
Men hon får inte vara ens i utkanten av mitt liv längre. Jag känner hur jag måste göra det här nu. Jag har samlat styrkan att hålla mig drogfri, jag håller på och ska sluta röka, jag har slutat helt med droger sedan ett bra tag nu och jag är på väg att skaffa mig ett independent liv. Det är dags att säga hejdå till en person som gjort mig väldigt illa, men som också fött mig. Vilket gör det här så svårt. Så svårt.
Det finns en mamma därinne som älskar mig. Men den kärleken, den använder hon på fel sätt. För oavsett om hon är sjuk eller inte, så innebär hennes knarkande en risk för mitt barn. Och hon vill inte se det. Hon har inga normala vänner kvar. Ingenstans att bo. Ingen familj. Och nu har hon inte mig heller. Men jag måste intala mig att det här är det bästa. Jag kan inte rädda henne. Jag kan inte hjälpa henne.
Jag kan inte.
Så det här kommer göra ont.
Jävligt ont.
Jag stålsätter mig för nådaskottet.

Bild: Jag & Mamma. 2006 är bilden tagen. Just på denna bild är hon väldigt svullen i ansiktet och väger dubbelt så mycket som hon gör idag. Idag är hon utmärglad och härjad, samt har färgat håret svart igen. Blicken är dock densamma när hon är flummig. Det här är en av de bilderna jag har på henne när hon är just flummig, vilket är en syn jag mår väldigt dåligt av. Var så vänliga och kommentera inte min mammas blick. Jag VET hur hon ser ut.
Jag har min mors tillåtelse att publicera bilder på henne i min blogg. Hon har tidigare sagt "Jag bryr mig inte om vem som ser mig i din blogg. Vi är familj" så jag går efter det. Om hon däremot skulle ta kontakt och vilja ha bilderna bortplockade skulle jag naturligtvis göra detta. Jag går däremot på vad hon sagt om bilder tidigare. Hon är alltså inte tillfrågad i detta speciella fall men överlag. Hon vet heller inte vad jag skriver i min blogg.

En award!

Åh, jag är så efter! Förlåt Lovi, jag läser bloggar periodiskt (inte varje dag utan typ en gång i veckan eller så, för att få fler inlägg att snaska på) Och jag har alltså fått en award! Wohoo!
Fan, jag får sån ångest av sånt här. Nu är det meningen att jag ska ge awards till åtta stycken. Det ger mig ångest eftersom de flesta förtjänar awards och det känns döoschysst att ge till en och inte ge till en annan. Så jag har valt ett nytt system. Jag tänker ge awarden till EN person och jag tänker motivera varför:

För att ditt skrivande och dina berättelser om fina lilla Abbe och hans underbara bror väcker glädje, eftertanke och leenden. För att du använder dig av ett språk och rika ord som stimulerar själen, och för att du skapat en blogg som ALLA kan läsa. Heja Abbe. Och Heja Abbes pappa! Jag läser, gråter, skrattar och njuter. Det HÄR är en RIKTIG blogg, en blogg värd att nämnas i alla sammanhang om en annorlunda pojkes kamp för att få leva.
Heja Abbe! Jag önskar er allt gott.

Det är säkerligen inte troligt att Abbes pappa skulle läsa detta, men oavsett vad så har de MIN röst. Jag är ett fan bland många!

Här är "reglerna" för denna award som jag inte följde den här gången gällande antalet bloggar man skulle nominera ;)

1. Vinnaren sätter loggan på sin blogg.
2. Länka till personen som utmärkelsen kom från.
3. Nominera minst sju andra bloggar
4. Länka till dessa bloggar i din blogg
5. Lämna ett meddelande till personerna på deras bloggar.

Tyst

Jag vet att jag är tyst just nu. Jag håller på och gör slut med min mamma och det är krävande. Samtidigt håller jag på och reder ut Alexanders tillvaro. Jag jamsar inte mer. Vissa människor agerar som om de vill ha en chans att leva i hans liv men egentligen ville de bara komma och lura mig och bete sig som svin. Igen. Det har de inget för.
Det är in eller ut som gäller nu - man får välja. Stannar man och KÄMPAR för kärleken till ett barn eller fegar man ur och väljer lögnernas väg? Jag vet redan svaret. Det är lugnt. Det behövs inte. Vi har andra att leka med. Faktiskt. Det står folk i KÖ för att få umgås med oss. Den ni!

I helgen träffade jag TheDarkHorse, och vi hade en underbar Fredag han och jag. Det var nästan så att jag önskade, under några få ögonblick, att han var här jämt.
Han är bra.
Riktigt bra.

Frågelåda och livshistoria

Jag har fått en viktig fråga och tänkte besvara den i ett eget inlägg, för sådana här frågor förtjänar lite mer utrymme. Here goes frågan:

"Lovi sa...Hej.. jo jag undrar en sak och självklart behöver du inte svara om det känns jobbigt.. Men jag går i väntan på att få en kontakt på psykiatrin, dom vill inte påbörja psykoterapi (som det är sagt att jag ska ha) förrns theo är 1 år gammal. Så jag undrar hur du ser på saken att gå igenom en sådan behandling med ett litet barn att rå om, samtidigt som du är ensamstående?

Kanske blev som en sörja det där? Vore iaf jätteglad om du vill/kan svara :)
Kram :)"

Svar: Det där är en knepig fråga, men så här tänkte JAG när jag påbörjade allt det här: Det är här och Nu jag lever, och jag tror inte på att skjuta upp så viktiga frågor som rör min egen hälsa, oavsett om den är psykisk eller fysisk. Jag har, som många andra med mig, en ryggsäck med ett väldigt tungt bagage och jag prioriterade att påbörja min bearbetning av det i ett så tidigt stadium som möjligt. Jag påbörjade min ADHD-utredning när Alex var tio veckor gammal, bostöd har jag haft under hela graviditeten och psykoterapeuten fick jag i höstas. (Oklar på exakta tidpunkten där, men ungefär).

Det kan vara jobbigt och tungt att genomgå psykoterapi. Jag tror att det handlar om vem man är och vad man gått igenom och vad som känns jobbigt för just Dig. Man reagerar så olika på bearbetning. Det är förstås bara min uppfattning utifrån logik och erfarenhet, inte ett vetenskapligt statement. Hur som helst så tänkte jag när det gällde min egen situation, att ju förr jag tar tag i det här, ju förr kan jag börja leva igen och ju bättre kommer jag i förlängningen att må. Det är en ytterst personlig fråga som man bara kan besvara själv och jag kan bara redogöra för mina EGNA tankebanor, så se det här som att jag delar med mig av hur jag tänker och inte nödvändigtvis något avgörande för hur Du vill göra. Vi fungerar ju alla så olika och det är verkligen inte fel med att vänta med terapi heller om man känner att det kan påverka en så starkt, beroende på vad man är i för cykel i sitt liv. Men om man nu lämnar parenteserna; Som jag sade så tänkte jag att "Den här skiten kommer jag att bära på hela mitt liv och jag har burit den med mig i många år. Skjuter jag upp det kommer jag bara flytta det till en annan period i mitt liv och om jag försöker vänta på ett så kallat 'rätt tillfälle', är det lönlöst." Det finns inga 'rätta tipdunkter' för sådana saker. Du kan aldrig veta hur du kommer att må imorgon, speciellt om du har en depression eller andra svårigheter i din vardag. Visst kan det vara komplicerat att gå terapi när man har småbarn men helt ärligt så tycker inte jag att det är svårare än med något annat. Jag passade på att starta terapin som mammaledig också, då man har mer tid över att faktiskt ge sig in i terapin och bearbeta det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hantera både start av jobb och studier med tillhörande terapistart. Det skulle bli för mycket för mig. Tankarna skulle kretsat mer kring det nya jobbet och terapin skulle, som mycket annat hamna i skymundan. I mitt fall är det nästan livsavgörande för mig att verkligen få gå igenom all den här sörjan som är mitt förflutna. Jag har inte skelett i min garderob, jag har en fullt utrustad kyrkogård, med kapell och allt. Jag tänkte ge ett så kort sammandrag som möjligt. Observera innan ni läser att jag inte gör skillnad på smärta och smärta. Det som är traumatiskt för den ena behöver inte vara lika illa för en annan. Och ALL smärta räknas. Jag är inte mer i behov av hjälp än någon annan och jag är inte "värst" för att jag delar min historia. Jag berättar för att hela mig själv. Kanske finns det andra där ute som befinner sig i, eller har befunnit sig i, eller ligger i riskzonen för att hamna i samma situation som jag. Om ni känner igen er; Ta hjälp. Nu. Det är ALDRIG försent. Rädda er själva. Det kommer att krävas ett helvetesjobb från er sida men det är VÄRT det. Här kommer den påannonserade "Så här var det"-historian jag lovat er.

Jag har en kaotisk uppväxt där jag slets mellan kärleken till mormor och min fascination för min missbrukande 'sjuka' mor som behövde mig. Livet präglades av sjukdom då mormor fick svårartad cancer, vilken hon besegrade om och om igen, enligt henne för MIN skull. Jag blev mobbad i skolan och kände mig som en jävla alien. Jag sa fel saker, jag gjorde fel saker. Jag var utstött och oförstådd. Jag hade ångest redan tidigt och hade svårt att förstå andras grymhet. Jag var fantastiskt duktig i språk och teknik men efterhand hormonerna tog över hade jag en stigande frånvaro i skolan. Pappa fanns inte där. Jag började utåtagera och jag blev hela tiden påmind om hur annorlunda jag var. Jag flyttade hem till mamma och rotlösheten tilltog när hon flyttade runt mig i lägenheter, andrahandskontrakt och lurade hyresvärdar runtom i Stockholms län. På två år bodde vi i tolv olika lägenheter. Hon skaffade djur som jag fick ta hand om och lägenheterna vi bodde i såg ut som bombnedslag. Jag förstod inte att allt detta berodde på missbruket förrän långt senare. Mamma isolerade mig i Nyköping där min enda vän var min granne. Jag var kär i honom. Mamma och hans mamma var bra polare och under en helg ensam i lägenheten söp han ner mig och våldtog mig. Jag var oskuld. Jag berättade inte om det här förrän flera år senare. Vi flyttade till Sala ett halvår efter det här. Katastrofen i Sala ledde till att hyresvärdinnans söner hotade oss och misshandlade mamma. (Tack vare obetalda hyror. Den här gången hade vi råkat i händerna på fel personer) På valborgsmässoafton 1998 kastade de ut allt vi ägde och hade på tomten och gjorde valborgsbål av det. Detta efter att jag flytt därifrån med hjälp av mormor då mamma hade blivit mer och mer störd. Hon pratade om att det fanns folk i väggarna och svamlade om folk som var ute efter henne. Fotsteg på tomten på nätterna och något som bullrade i källaren. Jag sov inte på flera dygn.

Till slut hämtade mormor mig till stockholm. Jag var sjutton år. I samband med detta sjuknade mamma in och tvångsintogs på Västerås Lasarett. Hon diagnostiserades Paranoid Schizofren. Rättegångar följde, deras advokat sågade mig och kallade mig inbillningssjuk. De hade då hotat att skicka brandbomber och surra fast min mamma med ett rep efter en volvo och släpa henne längsmed hela Broddbo. Jag var livrädd, vi fick skyddade personuppgifter. Mamma skrevs ut och lämnades i vår vård. Helvetet tog form. Hon ruinerade mormor och morfar och mormor blev allt sjukare.

Jag flyttade till internat och skaffade mig en pojkvän, helt fel val. Jag började ta droger och festa runt. Blev utkastad från internatet. Tog jobb på Olsten och hankade mig fram delvis boende hos pojkvännen i hans etta vid Rådmansgatan. Mitt liv var en enda stor flykt. Jag hade identitetsproblem, var rädd och hade fruktansvärt dåligt självförtroende vilket förstärktes av en nedlåtande pojkvän. Drogerna gav mig en gemenskap jag aldrig haft och ett helt nytt självförtroende. Jag började bleka ur min svarta hårfärg och slutade lyssna på ångestladdad musik, gick ner i vikt och dumpade pojkvännen. Jag bodde hos kompisar, kunde inte behålla ett jobb. Hoppade på utbildningar hela tiden men jag knarkade för mycket och var för vilsen för att behålla dem. Inledde allt jag påbörjade med strålande resultat och med en stor motivation att klara det. Så fort jag kom ned i "gropen" vilket innebär, så fort jag gled in i en depressionsperiod reagerade jag med att ta mer droger. Träffade mitt livs största kärlek, vi flyttade ihop efter ett tag och levde som det perfekta paret. Vi sysslade med rätt grov kriminell verksamhet och jag älskade det. Klubbar och efterfester varje helg, pumpande dansgolv och enorm vänkrets. Ändå skrev jag väldigt dåligt och fick knappt något publicerat. Fick ett jobb som servitris och bartender på en sylta vid Odenplan. Usel lön. Jag och pojkvännen levde i en kärleksbubbla. Tyvärr delade inte hans familj denna kärlek för mig; jag var aldrig accepterad. Naturligtvis hade jag för mycket åsikter, var alldeles för pratsam. Detta var frustrerande för oss båda. Vi hade inga planer på barn och det var väl det de ville ha, barnbarn. Vi var för paja för det. Två dagar efter vår tvåårsdag kom han hem efter att ha varit borta i ett dygn med avstängd telefon. Han hade bedragit mig. Jag flyttade dagen efter hem till Vessla, en tjejkompis. Här brakade jag samman helt. Jag rasade tio kilo i vikt på en månad och tog så mycket droger att jag inte visste vad jag hette. Jag brydde mig inte om någonting; den enda person jag älskat och som delade alla mina hemligheter hade bara bedragit mig. Vi var ju det perfekta jävla paret. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag förstod ingenting. Jag försökte hålla kontakt med exet men vi bröt den för jag hanterade naturligtvis inte svartsjukan och ångesten över att bli lämnad. Han fick barn med henne något år senare. De är tydligen gifta och lever ett familjeliv idag. Jag fick däremot behålla hans vänner, huliganerna, som jag festade med i kubik.

Jag mötte en tjej som sysslade med eskort och jag blev helt förbluffad över hur mycket pengar hon tjänade. Vid det laget litade jag inte på någon, mitt hjärta var svart av ångest och sorg och ingenting spelade någon roll. Jag åkte först med som vakt men det utvecklades snabbt och efter ett kort tag var jag hennes medarbetare. Vi knullade rika män på hotellrum över hela Stockholm och åkte påtända och blonderade runt i hennes BMW hela nätterna. Jag var slut som människa. Jag hade tiotusentals kronor i plånboken och kunde köpa vad jag ville. Jag slängde pengar omkring mig och det enda som fick mig att leva upp var dansgolven på technoklubbarna vi bevistade. Vi kände vakterna överallt vi gick och var alltid snygga. Jag ruttnade inombords. Bedövad. Sov inte på flera dygn, ibland bara några timmar per vecka. Jag satt och fantiserade om hur jag skulle ta mitt liv, men jag orkade inte ens det. Ibland togs jag om hand av S och hans tjej. De släpade dit mig och jag sov i flera dygn. Sen stack jag igen. Jag var opålitlig, ensam och tragisk. Kläderna hängde på kroppen och jag frös jämt. Jag hade märkliga relationer med män som aldrig ledde någonstans. Jag drömde om ett annat liv men visste inte hur jag skulle komma dit.

Liselott räddade mig ur det där som jag berättat om tidigare. Flyttade hem till henne och hon fick mig att sluta med eskorten och börja plugga igen. Jag sysslade fortfarande med droger men jag började trappa ner, körde mest mina "dagsdoser" för att orka. Jag förälskade mig i ¤, en man som visade sig vara gift. Vi hade ett förhållande fram tills dess att han lämnade Stockholm för att rädda sitt äktenskap. Medveten om mina extravaganta förmågor att välja män fortsatte jag som vanligt. Jag hade testat heroin vid det här laget och fann det som en perfekt ångestdämpare i kombination med amfetamin för att hålla fokus och orka. Benzodiazepiner som rohypnol, flunizatrepam och imovane fick funka som sövande medel. Jag pluggade på Jakobsbergs Folkhögskola och försökte se en ljusning. Jag tror att alla fattade vad jag sysslade med, det var väl jag som trodde att jag täckte över det så jävla bra. Innerst inne mådde jag sämre och sämre, men nu på ett annat sätt. En kväll satt jag ensam i en kompis lägenhet och fixade hans dator när polisen stormade lägenheten. Dragna vapen och svartklädda män. Det var en razzia. Jag spenderade tre veckor häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i samråd med annan på Österåker. Under razzian hittade man över 50 gram kokain plus vapen i lägenheten. Jag erkände de droger jag hade på mig och i kroppen och blev släppt två dagar innan rättegång. Man hade konstaterat att jag inte hade med personen att göra. Jag satt också i totalt sex timmars polisförhör (efter att jag släppts från Österåker) där man försökte pressa mig på information. Det absurda i det hela är att jag kom dit påtänd, och hade 2 gram amfetamin på mig under förhöret. Under pausen gick jag in på toaletten och drog en lina. Så lågt hade jag sjunkit. Det handlade inte om en coolhet. Jag brydde mig inte. Kanske var det ett rop på hjälp. Man gav mig rådet att söka hjälp för mina problem. Jag sa inte ett skit under förhöret utan satt istället och berättade absurda historier om en pundare på Mariatorget. De tröttnade till slut och skickade hem mig.

Strax därpå dör mormor. En dag rasar hon ihop i hallen och dör i mina armar. Hennes kropp orkade inte mer. Hon var helt infekterad av cancer, den hade spridit sig överallt och hon hade tackat nej till fler cellgifter. Hela mitt liv var förstört. Mormor var den enda person jag litade på, den enda personen jag älskade och som jag alltid hade lutat mig mot. Det var det värsta som kunde hända. Jag hann viska till henne att jag älskade henne innan hon slöt ögonen. Begravningen är som i ett ludd eftersom jag var helt knäckt och påtänd på heroin för att orka mig igenom den. Mina vänner stöttade mig och ¤ följde mig till graven. Jag ville ner med henne.

Jag sökte hjälp hos Mariapol med hjälp av mina vänner men de skickade hem mig med en propavan och en återbesökstid. Gick dit tre gånger men de vägrade lägga in mig. Jag gav upp. Jag jobbade här och där och försökte få ihop. Det gick hyfsat. Jag träffade ST, som det blev en big deal av i bloggen. Vi hade något fint på G men allting spillrades av ett heroinåterfall från min sida. Han var elak och jag var elak. Det fungerade inte mellan oss och jag var så vilsen i mig själv att jag blev osäker på allt som hade med män att göra. Jag var öppen och ärlig mot honom men det hjälpte inte. Det var kanske inte meningen att det skulle bli vi.

Sedan följer en period som är så luddig för mig av den anledningen att jag tryckte i mig så höga doser valium. Jag har svaga minnen av att jag bodde hos en snubbe som tog med mig till sexklubbar och hade mig som personlig sexleksak. Han kom hem med hundratals valium varje dag och matade mig som det vore godis. Jag fick presenter och porrtidningar och städade hans lägenhet. Ibland fick han utbrott på mig och skrek att han skulle döda mig. Jag flackade omkring, allt är i en enda röra i minnet. Jag minns att vi var på Haga (sexklubben på Hagagatan) men jag minns inte vad vi gjorde där. Jag satt i hans knä. Ibland badade jag och han satt bredvid med en svamp och en rakhyvel och såg till att jag rakade mig ordentligt. Jag tror att han sa att han älskade mig. Jag vet inte ens hur jag kom att hamna där. Jag svek min bästa väninna och satte henne i klister men jag minns knappt hur. Jag åkte runt i mannens fina bil och köpte snabbmat som jag fick hämta medan bilen stod på tomgång. Jag var så fucked up på alla valium att jag inte ens fattade vad jag sysslade med.

En morgon vaknade jag av att han hade sex med en av mina bästa vänner i vardagsrummet. Jag gick bara förbi. De försökte förklara sig för mig men jag förstod inte ens vad som fanns att förklara. Jag älskade honom inte. Jag åt fler valium och började göra mig i ordning. Den kvällen skulle jag ut och festa med just den kompisen. Jag tog det lugnt med tabletterna och vi stack ut på Ali's bar för att förfesta. Hon ville dock sticka och ligga med sitt KK istället för att festa eftersom hon var så satans nerrökt så jag stannade ensam kvar. Där träffade jag H. Och resten vet ni. Månader av ytterligare kaos följde. Och jag blev gravid. Jag tänkte "Nu jävlar ska jag vända mitt liv. Det här är min enda chans". Det visade sig stämma. Jag anmälde mig själv till socialtjänsten och berättade allt, enorma insatser har satts in för min skull och jag har varit genomöppen med mig själv för dem. Samtal, drogtester, bostöd, rubbet. Idag är jag drogfri, idag äter jag inga tabletter förutom de för missbruket och idag är jag klar i huvudet. Nu återstår jobbet; att plocka ur all den här skiten ur min ryggsäck och göra mig av med ångesten över allt jag gjort mot mig själv och mitt liv. Smärtan kommer och går och jag tar itu med den varje dag i nyktert tillstånd. Alexander blev min räddande ängel ur ett helvete jag själv varit med och skapat. Jag hade så mycket goin' for me, men jag sabbade det lilla jag byggde upp tack vare att jag inte visste hur man gjorde. På vägen har jag sårat många av de jag älskat. Jag har ljugit och lurats och försökt att komma undan från mig själv. Jag skriver på en bok som är baserad på mitt liv och som innehåller mycket mer än det här. Det här är den kortaste resumé jag kan komma med. Jag har hundratals fler historier att berätta som är väldigt magstarka men de flesta är vikta åt boken. I boken så kommer allt att finnas med, och den är plågsam att skriva. Det här är en väldigt kort resumé. Det finns så mycket tragik och katastrofer, så jävla mycket ångest och svåra händelser. Tonåren var så kaotiska för mig, jag mådde dåligt varje sekund. Allt det kommer att förklaras om jag en dag blir publicerad. Jag hoppas det, för det är mitt mål. Att bli författare. Kanske var jag tvungen att genomleva all skit för att bli en bra författare, kanske finns det ingen mening med någonting och livet är bara vad vi gör det till. Man väljer själv.

Min mamma är fortfarande sjuk och obehandlad utan sjukdomsinsikt. Man kan inte tvångsvårda henne. Hon är svårt sjuk i heroinmissbruk och lever sitt liv som en levande död. Hennes existens gör mig medveten om var jag hade kunnat hamna. Varje dag. Och det är mitt ok att bära. Jag har idag en regelbunden kontakt med min far och mina syskon som jag tog tillbaka in i mitt liv när jag var 23 år gammal. Jag har aldrig träffat min biologiska morfar.

Så som jag tänker nu är, att du lever här och nu. Gör varje dag till en dag som är värd att minnas. Gör varje dag till en så bra dag som möjligt. Ta tag i det som gör ont innan du hamnar djupare ner, för man vet aldrig var smärtan kan leda en. Ta hjälp. KRÄV hjälp. Och ta EMOT den. Även om det de gör verkar ologiskt för dig at the time så kommer det att finnas logik i det i efterhand. Var öppen för det andra säger till dig. Visa dina tankar och känslor. Du kommer att tjäna på din öppenhet. Gör allt för att till varje pris bli hel igen, för dina avkommors skull, för DIN skull, för det liv du förtjänars skull. Lyssna på vad folk har att säga dig. Tro på dig själv, att du klarar det. Jag klarade det här, så det kan du också, vem du än är och vad du än har varit med om. Det kommer att bli ett helvete i vissa passager. Du måste gråta, du måste visa känslor och du måste sätta gränser för de omkring dig som orsakar smärta. Kompromissa aldrig när det handlar om att bli hel och frisk. Kämpa! Det ÄR värt det.

Jag har en lång väg kvar att gå och ingenting av mitt förflutna kan raderas. Någonsin. Jag är så öppen med det därför att jag inte vill täcka över det jag är och det jag varit med om. Det är det som format mig. Det här är jag. Det blir inte bättre eller sämre än så här. Och jag står, för första gången i mitt liv, för det jag är. För mig är det helande. Och kanske kan jag hjälpa någon på vägen. Lär av mina misstag. Hamna aldrig där jag var. Lev inte ditt liv som en levande död. Gör dig själv en tjänst och dra dig ur innan det är för sent. Du KAN leva igen. Du KAN bli människa igen. Du KAN få livet åter. Du KAN få kontrollen. Du måste bara sträcka ut en hand och verkligen öppna dig för möjligheterna. Det kan aldrig göra mer ont än så här och du kommer inte dö av det. Det du däremot kan dö av, det är att leva som jag gjort och att inte ta dig ur det i tid.

Så svaret, Lovi, är Ja. Gör det! Även om din livshistoria är din egen och inte lik min. Rädda din själ. Lyft ur allt skrot du bär på. Du förtjänar det. Det gör alla.

Och hitta vägen till lyckan. Det är dit jag ska.
Vill ni följa med?

Drogdebatt

Jag har just kollat på fyrans debattprogram där man diskuterat narkotikafrågan i Sverige. Olika representanter, bland annat en känd drogdebattör, en från polisens krogkommission, en stjärnkåt journalist och en kulturminister från KDS som inte fattar ett jävla skit. Och så en bandad intervju med Sanna Bråding på det där hon sitter och berättar att alla gör det. Herregud. Det absolut bästa var vad göteborgaren (missade hans namn, men han är kommentator i studion) sa på slutet: "Faktum är att folk mår pissdåligt i det här jävla landet och fattar man inte det hjälper inga nollvisioner".

Det Sanna säger är helt sant. Drogbruket är utbrett i samhället. Målare och stjärnor gör det, och precis som polisen säger så går det en sabla inflation i det där ordet "Stureplan". Stureplan är bara en så liten del av det. Ni skulle bara veta hur många av era vänner som knarkar. Ni skulle bli så förvånade.
Jag har knarkat på stadens klubbar och krogar i nästan nio års tid och det ÄR accepterat. Överallt. Många gör det, många fler än du som icke-knarkare ser. Vi har våra metoder, vårt sätt att täcka över det. Du ser oss knappt. Och varför gör vi det? Människor är människor. Finns det upplevelser, något som maxar stämningen, något som ger en extra kick, förhöjer kvällen, även om det innebär helvete dagen efter, så gör man det. För unga människor idag lever för dagen. Världen är på väg mot sin undergång med allt jävla krigande, verkligheten står en upp i halsen och det handlar om att få komma bort, få UPPLEVA. Det är inte svårare än så. Och precis som man poängterar i programmet så är det vi som har beroendesjukdomen som ryker dit på det och som så småningom kommer i ett stadium av våra bruk där man kan kalla det missbruk. Polisen gör insats på insats och regeringen sysslar med en vision de kallar för narkotikafritt samhälle. Herregud.. så här är det. Människor har drogat sig sedan begynnelsen. Även om du inte kan förstå det, även om DU inte kan se det ur vår synvinkel så är det så, att det finns en viss typ av nyfikenhet i oss människor som man inte kan lagstifta bort. Man kan inte bara sikta mot ett samhälle där ingen någonsin testar droger. För en KDS:are är det säkert möjligt men de tror ju att folk kan gå på vatten och att världen är skapad av en Gud för tvåtusen år sedan också, dinosaurierna och evolutionen är ju helt omodernt för dem, så visst..

Det enda jag kan säga är att det är fucked up. Och ni kommer aldrig kunna få bort de här elementen i samhället. Sorry, men så är det.

Diagnoser, kontakter och samtal - genomgång

Jag tänkte egentligen Vlogga idag men jag känner mig så förbaskat risig så det är inte klokt. Vi lägger det på is ett tag. Jag har däremot lite nyheter.
Idag hade jag möte med min socialsekreterare, min beroendeläkare och min behandlingsassistent. Vid mötet fastställdes det jag väntat på så länge nu; Dels att mina medicinhämtningar nu glesas ut till tre gånger i veckan, plus att jag slipper kånka mig till St:Görans BAS (Beroende Akuten Stockholm) varje helg. Detta innebär alltså att jag från och med nu hämtar min suboxone tre gånger i veckan och får med mig helgmedicinen på fredagar. Jag står fortfarande kvar på två U-tox i veckan (drogtester via urinprov) vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Jag har varit helt drogfri ett bra tag nu och inte testat positivt eller rört några droger på mycket länge. Detta planerar jag att hålla - livet ut, med världens bästa motivation som stöd: Alexander.

Det är ju underförstått att ett återfall skulle leda till att jag blev av med Alexander, i alla fall för en period beroende på hur illa jag skulle ha återfallit. Detta får absolut inte ske. Min skyldighet är att vara en god mor åt mitt barn och ge honom bästa tänkbara uppväxtförhållanden. Min son skall aldrig behöva vara orolig för att jag tar återfall eller faller tillbaka i missbruket och mitt barn skall aldrig behöva placeras någonstans för att jag inte klarar av att ta hand om honom. Enligt socialtjänst och läkare har jag gjort en "strålande insats" eftersom det hade varit så mycket enklare för mig att bara sätta mig ner och skita i allt. Att skita i allt är att förlora. Jag är en vinnare. Detta intalar jag mig varje dag. Varje ny drogfri dag är en vinst. Varje drogfri timme är en seger. Jag skall segra.

Nästa "goda" nyhet är att min luddiga ADHD-diagnos, trots dess påtagliga luddighet ändå ÄR en diagnos. Vid mötet igår där vi gick igenom diagnosen fastställdes att den fortfarande ÄR luddig då man inte kan finna tillförlitliga källor för hur mitt uppträdande i barndomen var. Trots denna luddighet finner man ändå en svårighet för mig att organisera, planera och bibehålla struktur i vardagen. Arbetsminnet är inte märkbart påverkat men man ser motstridigheter. Först var medicinering inte aktuellt men vid dagens möte hade min läkare funderat och kommit fram till att det ändå kan vara aktuellt att prova ritalina eller concerta då målet är att jag skall klara mig själv så småningom. Insatser från kommun, socialtjänst och handikappenhet är ju väldigt stora, vilket förbluffar min läkare. Jag har bostödet på måndagar och fredagar, assistent från barn och familj på tisdagar, jag är lärare på onsdagar, träffar min psykoterapeut på torsdagar, behandlingsassistenten tre gånger i veckan och utöver det har Alexander en socialsekreterare. Jag har två - en på vuxengruppen som är fantastisk (ja, jag vet att det låter smörigt men hon är faktiskt sanslöst bra!) och en på ekonomi. Jag har utöver de kontakterna även en handikappsekreterare som beviljar bostödet. Vi är nu uppe i åtta olika kontakter som bistår mig, ger mig stöd och hjälp och som finns till för olika behov och då har jag inte räknat in mina två läkare (en för beroendevård, en för epilepsin - alltså på neuro) och BVC, vilket alltså är elva olika kontaktpersoner som finns för mina behov. Tro mig, det blir snurrigt för alla andra också. Har jag misat någon nu? Säkert. Även jag blir förvirrad ibland men jag har vant mig nu.

Alla mina kontakter fyller olika funktioner. Barnassistenten är ett stöd för mig i min relation till min mor och en rådgivare i olika frågor som rör Alexanders välmående. BVC tillhandahåller självfallet vacciner, väg och mät och kostråd med mera. Min psykoterapeut är en underfundig person som lyssnar på och hjälper mig sortera mina tankar. Just nu bygger vi en livskarta. Det är meningen att jag ska diskutera mitt missbruk och min uppväxt, sådana saker som format mig. Min socialsekreterare på ekonomi sköter just ekonomiska frågor, inget krångligt med det. Den andra socialsekreteraren är som ett BaseCamp för allting annat, vi diskuterar saker som rör mitt liv och utvecklingen av det. Arbete, struktur och sociala kontakter, frågor som rör oss tillsammans. Hon är också den som ordnat min psykoterapeut. Alexanders socialsekreterare representerar honom och är hans "röst" om jag tillexempel skulle få ett återfall eller om Alex på något sätt skulle behöva en representant då han ju är för liten för att kunna fatta egna beslut. Hon är också den som delegerat ut assistenten från Barn och Familj, också kallad för "barntanten".

Min beroendeläkare skriver ut mina mediciner. Just nu har jag Suboxone för mitt opiatmissbruk, samt atarax, lergigan och Theralene vid behov. Atarax och lergigan är lugnande mediciner som inte är beroendeframkallande eller narkotiska, (atarax är en antihistamin som även förskrivs till allergiker vid tex hösnuva) Theralene används både som rogivande och sömngivande men det är ytterst sällan jag behöver ta någon av de tre sistnämnda. Suboxonen tar jag dock varje dag; 16 Mg. Det är två smälttabletter man lägger under tungan som smakar helvetiskt illa. Jag blir inte påverkad av Suboxonen utan fungerar alltså helt normalt på dem. Om man däremot INTE har ett opiatberoende så blir man riktigt påfjuttad av de här medicinerna. De säljs på svarta marknaden för rätt grova pengar. Det är ett narkotiskt och beroendeframkallande preparat som enbart skall användas om man får det förskrivet av läkare för missbruk och man skall vara ytterst försiktig med det då det bland annat påverkar blodtrycket.

Min neurolog, som roligt nog är bekant med min beroendeläkare, är en av de bästa neurologerna i Sverige och henne träffar jag inte särskilt ofta, men hon reglerar min epilepsimedicin som är en kramphämmande medicin som innehåller karbamazepin. Förvirrande? Yes, det är en medicinsk djungel. Medicinen heter Tegretol Retard (200 mg) och "retard" i namnet (komiskt för övrigt) indikerar på att det är en depåtablett. Det finns också vanliga tegretol som alltså inte är depå. Jag äter 500mg totalt om dagen. Notera att jag inte utelämnar några namn på någon av mina kontakter då jag värnar om även deras integritet.

Min behandlingsassistent är ansvarig för att ge mig mediciner och övervaka mina U-toxprover, dvs mina urinprov. De går till som så att man går in på toaletten själv, men där finns en spegel bakom toalettstolen och speglar i taket som påminner om trafikspeglar så att man kan se att personen inte "fuskar". På andra sidan spegeln står behandlingsassistenten och bevakar en medan man kissar i en mugg. Det finns oändligt många metoder kring hur man fuskar på ett urinprov, man kan söka på Flashbacks forum om man vill fördjupa sig i ämnet. Vissa människor gör helt sjuka grejer för att kunna knarka samtidigt som de går på tester. De för upp slangar i urinröret och pumpar in ren urin från någon annan. Detta ska göra fruktansvärt ont. Det finns grejer man kan beställa från nätet också som ska kunna neutralisera urin på olika sätt men det är allmänt mer opålitliga metoder vad jag förstått. Många bär små "påsar" med urin införda i muffen och fifflar på så sätt. Jag har aldrig fuskat på ett urinprov och jag skulle aldrig heller ta en sådan risk bara för att få ha lite kul en kväll. Det är inte värt det. Men många är så bundna till sitt missbruk att det helt enkelt tar över och de gör vad som helst för att kunna ta droger utan att någon vet om det. Man brukar säga att det finns inga mer utstuderade och genialiska lögnare än aktiva missbrukare och det gäller många, men inte alla. Som synd är så finns det rötägg precis som i alla andra samhällsgrupper som förstör för oss andra och ger missbrukare ett jävligt risigt rykte. Men drogen har en förmåga att ta över en person och styra den, göra personen omedveten om vem det är som ror skutan och ju djupare in du kommer, ju lägre sjunker du. Det börjar alltid som en kul grej och för vissa kan det fortsätta vara en kul grej, somliga KAN hålla sig till att dra en lina nån gång då och då. Jag säger inte att det är hälsosamt men somliga bibehåller en tämligen bra hälsa och lägger så småningom ner på grund av ändrade livsförhållanden. Vissa av oss fastnar därför att det fyller ett hål vi alltid haft inom oss. Det ger oss en tröst, en känsla av odödlighet, en styrka vi inte hade från början. Men som jag tidigare sagt så bryter drogen ner dig inifrån samtidigt som den ger dig denna falska känsla av säkerhet och kontroll.

Har jag missat någon? Handikappsekreteraren delegerar bostödet. Resten är självskrivna. Detta är min vardag. Man kan ur en synvinkel säga att jag är väldigt hårt bevakad men ur en annan synvinkel kan man också säga att jag har oerhört mycket stöd och jag väljer att se det ur den senare vinkeln. Jag känner mig faktiskt inte bevakad på något sätt. Jag känner mig bara stöttad. Jag har fått hjälp av samhället och jag har tagit emot den. Det är något jag skulle rekommendera. Grejen är att det FINNS stöd och hjälp för människor med olika sociala problem men du måste vilja ha den själv och du måste vara beredd att kämpa. Ingen kommer att göra något ÅT dig. Mitt bostöd hjälper mig att utföra initiativen jag tar men ingen gör någonting för min räkning. Jag har oerhört många inblandade i mitt liv och inga steg jag tar görs utan konsultation med någon av mina stödpersoner. Målet är dock att jag skall kunna sköta allting själv så småningom. Att jag ska bli helt självständig och hantera vardagen på egen hand. Det ser jag fram emot, men jag har inte bråttom.

Jag är inte redo att flyga själv riktigt än.

Sjuklingen

Er Gud, ni vet, han som många av er har. Han gillar nog inte mig.
För nu håller jag på att bli sjuk. Igen.
Jag fryser, snuvan börjar krypa, huvudvärk och allmänt matt och lam. Vad fan! Först öroninflammation, sen förkylning, sen astma för alex, sen vinterkräksjuka & magsjuka. Och nu sjuk igen?!

VAD FAN HAR JAG GJORT FÖR FEL?!
Yyyl...

Födelsedagen

...som jag älskar dig.

..att det går fan inte att älska någon, så mycket..

..och när du ser på mig, med den där blicken var dag, så tänker jag..

Och som jag förbluffades och älskade varje sekund av din utveckling..

..en stark vilja som påminde om dina envisa föräldrar..

Och ingenting kunde stoppa den personlighet som växte fram..

Och du växte och växte, jag hann knappt med..

..och även du lärde mig några tricks.

..och jag började lära dig allt jag kan!

Du och jag blev oskiljaktiga..

..och vi började lära känna varandra, du, den märkligaste varelse jag någonsin träffat. Sprungen ur mig.

..och jag fick ta hem dig, min älskade

Och han föddes. Det vackraste jag sett

I min mage, där var begynnelsens stjärna


Här började alltet.. (Läs nedifrån och upp så blir allt i rätt ordning)

Idag, klockan 04:07 på morgonen den 19:e Januari för exakt ett år sedan, föddes den levande varelse jag älskat mest av allt någonsin i hela mitt liv, jämsides med min nu bortgångna mormor. Aaron Benjamin Alexander Lönnroth, vi har klarat vårt första år tillsammans du och jag och jag kommer aldrig att kunna i ord beskriva hur starkt och intensivt och stort jag känner för dig. Du är mitt allt, ljuset som brinner starkt i veken ovan smältande vax en kylig höstnatt, solen som värmer min hud en vacker sommardag och regnet på min panna när jag behöver svalkan som mest.

Här är en bildkavalkad av året som gått. (nedifrån och upp är den kronologiska ordningen).

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MITT ÄLSKADE STJÄRNBARN! Mamma älskar dig! Mer än livet självt...

Känslostormar

Nu tar vi och lämnar McDonaldsdiskussionen och softar ner lite tycker jag. Jag har fått lika många positiva som upprörda kommentarer, och folk tycker att jag är snabb på att döma.. Tja, jag generaliserar, det gör jag, men det måste till lite generaliseringar och lite dramatiska superlativ för att väcka lite tankar. Jag fick ett superförbannat mess från ett ex som hade tagit åt sig lite VÄL för mycket eftersom han uppenbarligen räknar sig till en av dem som föder upp sina ungar på McD, vilket är ett märkligt fack att sätta sig i. Men han brukar bli upprörd över mina bloggar och han tycker att jag förtjänar hans missriktade vrede eftersom jag skriver på nätet och därför har han rätt att angripa mig och vara elak. Han brukar säga att han retar sig på mig för att jag "Tycker för tyckandets skull" och att jag "Bara är ute efter att provocera". Han menar att det jag kallar för etik, moral och tanke är falsk förklädnad, egentligen bryr jag mig inte, jag tycker bara tvärtom "för att få uppmärksamhet". Det är synd att vi är så olika, han och jag, och det är synd att han aldrig har förstått att det inte är så. Jag är dramatisk i mina ordval ibland, och jag kan verka angripande och arg men i själva verket så är det uttryck för mitt ganska dramatiska känsloliv. Jag har tonat ned mig rätt mycket genom åren, och jag har alltid fått höra att jag ska lugna ner mig, inte "bry mig så mycket" och att jag borde typ sköta mig själv och skita i andra. Det funkar inte så. Jag ÄR en känslomässig person, inom mig är det oftast stormvarning kring massor av olika saker och jag rår faktiskt inte för det.

Jag älskar att skriva. Det ger mig syre och energi och om jag inte hade mitt skrivande så skulle jag vara som ett blankt papper. Det är så det känns. Mitt skrivande är det enda som definierar mig, det enda som bekräftar mig och det jag alltid återkommer till när känslolivet stormar eller när tankarna uppnår status overload. Jag har så mycket tankar i mitt huvud, allt ifrån lösryckta abstrakta känslouttryck till rena monologer. Jag kan inte "stänga av" mitt huvud, tankarna upphör aldrig. Det är ett konstant tankekaos i mitt huvud och så har det alltid varit. Jag är oförmögen att separera och skilja vad som är viktigt på egen hand, och därför blev skrivandet väldigt tidigt i mitt liv ett sätt att hantera mina tankar, liksom arkivera dem, få dem på pränt, definiera vad jag känner. Innan jag sätter mig vid datorn har jag aldrig några färdiga meningar, jag känner bara hur ordkaoset svämmar över och jag måste få ut det. När händerna rör tangenterna sker allt av sig själv, tankarna flödar, separeras, jag finner ett sätt att strukturera och känsloladdningarna avlöser varandra.

Ofta är det så att jag sitter och funderar på något, eller är ute och går med Alex när tankarna börjar att liksom gå i paralleller, något upprör mig, jag blir ledsen över något, eller får ett spontant lyckorus. Sådan är jag och jag vet inte varför det är så. När jag sedan skriver så blir det ibland dramatiskt, människor känner att jag facksätter dem eller ser ner på dem, för orden är starka och jag orerar ibland ut allt kaos på en gång, för att slippa dem i skallen. Jag HAR extremt mycket känslor och jag är en känslosam person. Det syns dock inte lika mycket utåt eftersom jag tidigt fick lära mig att trycka ner sådana saker. Det var inte korrekt att visa så mycket känslor och människor tog mig inte på allvar utan avfärdade mig som en vilde. Jag studerade de andra människornas beteende och registrerade vad människor uppskattade hos andra. Jag lyssnade och betraktade, såg egenskaper hos andra som jag märkte genererade uppskattning och nyfikenhet, och "stal" från andra. Jag noterade att sakligt uppförande genererade respekt och jag lärde mig att det är HUR du uttrycker det verbalt som räknas. Vill man vara med i matchen så finns det ingenting som heter att vara "sig själv", iallafall inte om man är jag.

Jag föddes i stort sett utan impulskontroll. Jag gav efter för allt som poppade upp och förbannade mig själv för att jag inte kunde styra det. Något som påverkade mig mycket var jämförelserna. Andra människor tycktes inte ha samma problem. De var lugna av sig själva, de hade inte hjärtat utanpå kroppen. Jag upplevde dem som kalla och avståndstagande och det var så främmande från vad jag själv var, som så gärna ville lära känna människor och bli en del av deras liv. Jag fick ofta höra att jag var "speciell", "annorlunda", "konstig", "udda", "inte som alla andra" etcetera in i all evighet. De menade säkert ingenting illa med det men för mig blev det ett skällsord. Jag försökte verkligen att kontrollera mina impulser, min glädje, min sorg, men de tillfällen där kaoset ändå tog över var det kört. Jag gick igång på max och startade monologer i klassrummet om utanförskap och ensamhet, som en slav under min egen kropp som tycktes göra allt som hjärnan sa åt den, men mina jämnåriga avfärdade mig som "för mycket" och "överdriven" och jag visste fan inte var jag skulle göra av mig själv. Jag ville vända mig själv ut och in och vad jag helst av allt kände var att jag ville bli som alla andra. Jag ville vara en av dem som kunde dölja sina känslor, som kunde hantera dem. Mina relationer till människor blev komplicerade och växlande. Jag förstod alla andra så oerhört väl, jag förstod varför de kände som de kände det och jag kunde spåra ett problem, jag visste genast varför de agerade som de gjorde men de förstod inte mig. Men där hittade jag äntligen mitt fack, min väg in i människornas värld. Jag kunde lösa deras problem, deras våndor. Jag hjälpte dem genom att förstå dem. Samtidigt odlade jag min underhållande sida, för jag har en förmåga att få människor att skratta om jag vill det. Den hjälpsamma clownen, det är jag det. Jag kan separera dina tankar åt dig, jag kan följa vägen till ditt inre. Jag kan se din smärta och klä den i ord åt dig. Jag kan få dig att skratta när du bäst behöver det och jag kan finna vägar ut ur din rädsla. Just därför att jag har ett sådant kaos inom mig själv. Men jag kommer aldrig riktigt att få tillträde till er värld, jag är en outsider som människor märkligt nog har svårt att förstå och även DET förstår jag, för jag ÄR för mycket ibland och det vet jag om.

Som vuxen har jag lärt mig många sätt att trycka ned och täcka över mina känslostormar och tankeexplosioner och många som inte känner mig uppfattar mig som ytlig, vilket förmodligen är ett resultat av min strävan efter balans. Några har tydligen också fått för sig att jag är så här medvetet, att mina texter är medvetna provokationer för att få tjafsa lite men så är det inte. Det låter så falskt, som om jag skapat en person som bara är ute efter uppmärksamhet. Det här är det enda sättet för mig att få ut mina känslor på, och samtidigt kan jag förhålla mig relativt lugn i vardagslivet. Fortfarande får jag "toppar" och "dalar" som kan växla från minut till minut och jag motarbetar det allt vad jag kan, för vuxna människor tycker liksom inte att man är riktigt klok om man är så MYCKET hela tiden. Några har kallat det här för bipolaritet, några kallar det för ADHD. Förr i världen kallades man för excentrisk och lite "galen". Jag har tekniskt sett inga spärrar för vad jag kan säga, jag måste PÅMINNA mig själv om det hela tiden. Jag måste trycka ned, hålla in och distansera mig, men jag klarar det inte hela tiden. Ibland får jag så mycket energiflöde och så mycket känslor att jag avslöjar mig.

Varför skriver jag det här? Jo, jag skriver det här för att förklara, att jag menar alltid vad jag säger men man ska inte haka sig för hårt fast vid mina ordval utan istället försöka se the big picture kring vad det är jag försöker säga. Man kan inte fastna vid ett ord i en av mina texter och ta åt sig så mycket i onödan. Försök istället att sammanfatta vad det är jag säger. Jag ser inte ned på människor, men jag ogillar starkt vissa typer av människor och det är ingenting man behöver ifrågasätta för så är det för alla. Oavsett om man är den typen som bara inte gillar ouppfostrade ungar, människor med skägg, paragrafryttare eller knarkare så är det en DEL av ens personlighet men aldrig hela. Det är faktiskt OK att tycka att viss mat inte smakar bra på samma sätt som det är OK att tycka att färgen grön är dödsläcker. Och jag är väl medveten om att jag kommer att få kommentarer när jag skriver negativa saker om andra människors barn, men jag står fast vid vad jag känner, och det är okej för man måste inte gilla alla. Man måste inte gilla mig. Och man måste inte fortsätta läsa om man som exet tillexempel, nästan letar efter saker att reta sig på så att han får ge sig på mig och sedan hänvisa till någon osynlig lag om att jag skriver på internet och därför får skylla mig själv. Han och jag tycker inte lika om särskilt mycket kan jag säga.

Jag vet också att jag ibland blir helt galen av vissa kommentarer och jag har fått förslaget att jag bör bli bättre på att "ta" den sortens kommentarer. Men så här; jag har valt att ha kommentarsfunktion eftersom jag ändå vill ge läsare möjlighet att kommentera mina texter, reflektera, risa eller rosa. Men på samma sätt som att jag har en skyldighet att förklara vad jag menar har jag också en rättighet att försvara när det kommer surgubbar och surgummor och skriver saker, enbart för att trycka ner mig. Jag "borde" försöka tona ner mina känslor överhuvudtaget men hittills är det "bara" hit jag har nått och jag kan ingenting göra mer än att göra det jag alltid har gjort. Ibland måste även jag få en chans att bli förbannad och orera, för annars är den här bloggen helt jävla useless. Jag skriver inte om min vardag och saker som händer mig för att jag tror att det är så jävla intressant för er att läsa utan för att jag behöver få uttrycka för mig själv vad det är som sker i mitt liv. Det här är en ventil för mina känslostormar och era bloggar är era ventiler. Argumentet "men skriv inte på internet då" har jag hört förut men på andra sidan gräsmattan finns ju också "men läs inte om du nu inte tycker om det". Det finns två sidor av myntet, och det här var min sida. Samtidigt kan jag ibland bli lite bitter över det faktum att de mest populära bloggarna innehåller väldigt lite känsla. Det är modebloggar, slätstrukenhet, vardagliga betraktelser om dagens göromål, städ och disk och shopping och jobb men oerhört lite KÄNSLOR. Ju mer slätstruken du är, ju enklare du formulerar dig och ju mindre egentligt innehåll, ju mer poppis är du. Det är lite komiskt egentligen. De som skriver starka saker, använder starka formuleringar, upprör eller har mer drama blir generellt inte lika frekvent lästa. Är det fult att bli upprörd? Är det fult att känna saker? Skulle ni bli mer tillfreds med inlägg som enstavigt behandlar min vardag med Alex? Inlägg utan egentlig reflektion, inlägg utan egentlig huvudmening med så lite känslouttryck som möjligt bortsett från en och annan notering om hur mycket kuk jag fick i Lördags? (För övrigt har jag ju som bekant inget sexliv så inte ens det kan jag ge er).

Sex är den enda planhalvan jag känner till där känsloladdning och intensitet belönas och den enda planhalvan där jag kan ge utlopp för alla mina impulser. Jag skriver dock aldrig om mitt sexliv eller om saker som berör det, eftersom det är det enda jag verkligen vill behålla för mig själv. De flesta av er vet allt om mitt liv. Ni känner till mina kontakter med socialtjänsten, mitt förflutna, min uppväxt och mitt liv så som det är för mig. Jag skriver öppet och ärligt och försöker inte skylla ifrån mig, jag försöker inte täcka över de dumma saker jag gjort och jag ser ingen anledning att sitta och skämmas för det, istället ser jag till att mitt förflutna åtminstone är till någon nytta genom att skriva om det, berätta och kanske nå ut till någon i samma situation, eller någon som också varit där. Samtidigt som jag också vill avlägsna många fördomar som finns om knarkare och missbruk. Men min sexuella sida är inte offentlig. Jag har bara sex med mina partners, (jag är väldigt monogam och har en partner åt gången, dock är jag fri och singel nu och ska så förbli ett bra tag till) förr var jag helt klart mer promiskuös, vilket jag inte ser något fel i. Jag tror på en fri sexualitet och allting som sker mellan två eller fler individer i samförstånd och samtycke, är fint. (Och det är lika fint om man så att säga, genomför underhåll på egen hand). Men det var bara en parentes. Nu kom jag av mig. Åter till ämnet.

Jag hoppas att ni förstår lite mer. Om ni ändå inte gör det så kan jag inget mer göra. Jag har varit så utförlig jag bara kan. Det måste finnas en mening med bloggandet också, inte BARA vardagsbetraktelser från mitt vardagsrum. Ibland blir det hårda ord och känsloladdningar, och jag ska inte behöva förklara ALLT jag gör eller varför. Ibland känner jag bara så, thats it. Det betyder inte att jag hatar någon, för hat är ett lite väl starkt ord även för mig och hat är en ingrediens i känslolivet jag saknar.
Stark aversion - Ja.
Hat - Nej.

Svar på folkstormen

Ohoj vilken storm det blir av människor som ska kommentera bara för att jag skriver om McDonald's. Jag vet att ni försvarar det till näbbar och klor, så det är komiskt egentligen, att när jag skriver med superlativ kring feta barn och det där tragiska stället som använder sig av vidriga marknasföringsknep för att LURA er, då blir ni skitförbannade. NI verkar inte bry er ett skvatt om vad som händer i världen men McDonald's, då jävlar vaknar ni! Kan ni vara så vänliga och ta det för vad det är, ett superlativ, när jag skriver feta och fula barn? Visst, alla barn är söta, i teorin, och ungar rår inte för att de blir bortskämda snorungar som beter sig illa.

Jag personligen uppskattar inte otrevliga, ohyfsade barn man inte kan ha i möblerade rum men det hör inte dit. Att fostra barn till att bli bra människor som inte skriker och gapar sig till allting och som människor faktiskt tycker illa om, för det gör de, men det får man inte säga för då jävlar, innebär inte att man plågar barnen, förnekar dem leksaker eller spänning, kärlek eller vänlighet. Fostran är inte samma sak som att behandla barn illa. Du gör ditt barn en fet otjänst genom att vara ungens polare som ger efter för alla nycker och som inte säger nej när du vet att det leder till något negativt. Du kan skämma bort med kärlek, kärlek i överflöd. Men kärlek är också att skapa en person som kan ta sig fram i livet och en unge som vid 15 års ålder fortfarande vägrar äta annat än cheeseburgare och pannkakor och som skriker som en gris varje gång hon inte får nåt, det är liksom inte gulligt längre. Men som sagt, ni gör som ni vill. DET är en ful unge i min värld, ett barn som skämts bort beyond ALLT och som lever på en ständig sockerkick, en sån där unge som ska ha ha ha ha ha och aldrig blir nöjd. Och tro mig, de flesta håller med.

Till dig som skrev "Du får McMail i lådan, det får man bara om man är med i deras barnklubb, hur förklarar du det".. eh, ja? Kan du läsa? Jag radade upp de "förmåner" man kunde ta del av om man gick med i deras klubb. Därpå ironiserade jag över att jag får skräppost som en del av förmånerna. Jag skrev aldrig att jag fick mail från dem. Om du lärde dig att läsa så skulle du kanske inte behöva falla så platt när du försöker trycka ner folk, men det är klart. Du jobbar på stället, enligt egen utsago. Det förklarar liksom saken. Och till försvaret hörde också att någons släkting blev matförgiftad på Hard Rock. Jaha, vadå, tycker du att det är ett argument? Jag har hört talas om hundratals människor som blivit matförgiftade på tusentals restauranger, macan inkluderat! Klart att det kan hända! Jag försökte inte marknadsföra hard rock istället. Jag tog bara Hard Rock som ett exempel ifall ni skulle få för er att fråga vart ni skulle gå och äta dessa hamburgare. Gå vart fan ni vill, gå på macan sex dar i veckan om ni känner er trygga med det, gå på Max, låt bli att gå på Max. Någon uppmanade mig att gå till max och äta "riktiga hamburgare". Jag äter tyvärr inte hamburgare ute, men jag gör väldigt goda hemma, med soyaburgare istället för kött. Jag tycker att det är slabbigt med hamburgare ute och de smakar ingenting. Sen äter jag inte kött heller så det är förstås en av mina anledningar.

Jag HAR dock varit köttätare tidigare i livet. Däremot äter jag falafel och annan liknande utländsk snabbmat ibland, sidådär en gång varannan månad eller nåt. Jag äter inte bara salladsblad om det var nån som fick för sig att jag försökte göra mig själv till fröken präktig, men det är inte min kost som är under lupp här. Som sagt, jag bryr mig inte, men JAG tycker att det är ett jävla skabbhak och det är pinsamt att småbarnsföräldrar försvarar något som bara gör skada. Jag försöker inte ta ifrån er er älskade mat. Jag säger bara att ni kanske inte ska föda upp era ungar på det, för jag tycker att det är att vara en lat och ignorant förälder. Ni som äter på macan en gång i kvartalet skiter jag i. LÄR er att ta åt er på rätt sätt och för rätt saker. Varför är det så hemskt? Varför retar jag er så fruktansvärt mycket så fort jag skriver om ett amerikanskt storföretag som LURAR er?

Min kontenta av allt det här kan delas upp i tre, få se om ni hajar den här gången:

1. Barn som blir matade med processad, söndermald, sockerspäckad mat till vardags blir dumma och feta. Det finns rätt mycket forskning på det, googla lite om du känner dig osäker på det uttalandet. Eller fråga en dietist.

2. McDonald's säljer sin mat och sina restaurangbesök genom att marknadsföra McDonalds som en del av en livsstil. De använder sig av reklam och PR som barn reagerar på och stimuleras av, så att deras föräldrar skall ta dem till restaurangerna för att de ska äta deras skitmat. Detta är alltså rent lurendrejeri. Man marknadsför detta som en barnrestaurang trots att värdena i maten överstiger normalt kolhydrats/fettintag med riktigt många enheter. Tänk efter själv: De försöker marknadsföra macan som en LIVSSTIL och ni går på det! En barnrestaurang ska väl ha mat som är anpassade för barnens kroppar, deras näringsbehov och annat, men macan kommer undan genom att komplettera den mest köpta menyn med nån liten sjavig sallad och en fruktbit.

3. Jag försöker bara få er att ifrågasätta. Inte MIG utan vad ni ger era barn. Och vad företag marknadsför er att tro att ni ger dem. Konsumentupplysning någon?

Och det är alltså MIG ni är förbannade på?
Det känns som aningen missriktad aggression, men visst. Bli arga på mig för att jag kritiserar något. Det är ju så mycket lättare att trycka ner mig för att stilla samvetet.
Right?

Barnmat?

Idag fick jag hem något riktigt vidrigt. Adresserat till mig men paketerat till Alexander.
Det är en tom, ihopvikt Happy-meal låda. Om jag fyller i talongen på den och tar med skiten till McDonalds så fyller Ronald McDonald själv - 2000-talets stora barnförebild före alla andra - den med ett Happy Meal till mitt barn. Jag får ett gratis Happy Meal till Alex varje gång han fyller år. Jag får dessutom något som heter McMail - Macans egen härliga skräppost direkt till mailen närhelst andan faller på. Tydligen skall jag och mitt barn också få något som heter "förmånliga erbjudanden".

Jag har redan orerat om vad jag tycker om McDonald's och deras fiffiga sätt att sälja ren jävla skit till våra barn och kalla det för kostcirkelanpassat. Jag har redan sagt vad jag tycker om äckliga snorungar som gör det till en konstart att få en leksak varje gång de ska äta och precis lika äckliga föräldrar som ger sina ungar McDonald's flera gånger i veckan från det att de börjar gå. Inte för att maten är fantastisk utan för att ni är LATA. Ja, faktiskt. Det är precis vad ni är. Jag skiter i det, det är era ungar ni förstör, inte min. Det är ni som är förlorarna som tror på allvar att barn går miste om något i sin mentala utveckling om de inte får ha kalas på Macan som alla de andra fula, feta barnen. Det är ert problem att era kids inte äter vanlig mat utan enbart ska ha sockerpumpat, raffinerat, friterat, processat crap för att bli nöjda. Det är nånting fel med världen i stort, det är väl rätt uppenbart, när jag hamnar i GRÄL med andra föräldrar över att jag skriver så här. Varför? Jo, för att de har dåligt samvete över just det här och de vill inte höra det. De VET vad som är i den där skitmaten. De VET att de gör sina barn en fet otjänst genom att lära dem att äta snabbmat flera gånger i veckan istället för att tillaga riktig mat. De VET att ungarna bara blir fetare och att det är lättare att sticka till dem en cheeseburgare och en plastleksak och kalla det för "speciellt tillfälle" eller "festligt" eller vad det nu är, som om det skulle ligga något festligt i att mata sitt mentalt understimulerade barn med ister och flera deciliter rent socker ackompanjerat av en plastleksak de kommer att titta på i ungefär fem minuter varpå den adderas till högarna av tidigare macanbesök på sina ostädade lekrumsgolv. Jag har hört följande förklaringar / ursäkter:
"Ja, men vadå, vi går inte dit så ofta och då är det vid ett speciellt TILLFÄLLE, ja, men det är fest liksom" (Jaså? Det är alltså på speciella tillfällen vi ska köpa varsitt femtispännsmeal med processad mat på en PLASTBRICKA och äta den i en steril restaurang med lysrör och absolute dance-skiva på repeat, i plastmuggar, med plastbestick, där vi får äta mat som legat upp till en timme på the hot plate, ihopmosad, ihopsvängd utan kärlek, där allting innehåller samma sak, vilket vi doppar i sockerspäckad ketchup i små plastbägare? DET är minsann ett riktigt FESTLIGT tillfälle det! SHIT vad ni slår på STORT!)

"Ja men vadå, det ÄR faktiskt ganska bra mat nu för tiden, det finns ju näringsinnehåll och allting och man MÅSTE ju inte äta pommesen, eller dricka läsken. Och en liten hamburgare, vad gör det för skada? Du överreagerar" (Jag skulle inte behöva överreagera om jag visste att det inte var en big deal, att det var ett ställe som alla andra där man bara gick in och käkade en hamburgare. Det är vad BARNFAMILJERNA GÖR DET TILL som skrämmer skiten ur mig. Och vadå det finns ju näringsinnehållskartor? LÄSER DU DEM? Jag TROR INTE DET för om du gjorde det så skulle du inte gå dit! Vad fan lär du ungen? TÄNKER du alls?)

Och kom för fan inte med den där jävla "men det finns faktiskt sallad och juice på macan också så det så! Man kan VÄLJA BORT det och det nu för tiden! Vad sa du om det då? VA?"
Men lilla vännen. Inte fan går du på macan för att ge din unge SALLAD OCH JUICE?! Då är du ju dummare än vad jag trodde att du var och då är du verkligen riktigt jävla korkad. Försök inte ens med de där idiotiska ursäkterna. Alla kommer med det där. Det är också en samvetsrenare som allt annat. Javisst, det finns en side salad för 15 kronor och man kan välja juice och frukt nuförtiden också. Frukten tror jag ingår, men jag har aldrig i mitt liv sett eller hört talas om en unge som själv väljer, och äter sallad på macan istället för vad-det-nu-är. Det är ändå burgarna man kommer dit för, right? Så om du verkligen går till McDonalds, för att helt ärligt beställa sallad, juice och FRUKT för de priserna, då är du ju bara pinsam. Eller så kanske du behöver en uppdatering på restaurangutbudet.

Och säger ni nu "Men vadå, ska mitt barn aldrig få äta hamburgare?" JO för fan! men en RIKTIG hamburgare! Gör en riktig "grej" på en av era speciella tillfällen nästa gång och gå till hard rock café. Där har ni amerikanska hamburgare, feta milkshakes, riktiga pommes och urläckra lokaler. Där har ni skön miljö, riktiga råvaror i riktig mat men det är ändå hamburgare och pommes. Så mycket godare, så mycket bättre. Eller vilken annan schysst restaurang som helst. Undervisa era kids lite mer i att det finns mer i världen än bara cheeseburgare. Ni kommer bli förvånade över vad ungarna äter om de får smaka. Ursäkten "barn äter inte det eller det" funkar bara på extrema exempel.

Och resultatet av att jag fick hem den här jävla Happy-Meal-lådan är alltså att jag måste skriva av mig, vilket jag ju gjorde. Och lådan? Den är i soporna. Där den HÖR HEMMA.

Bild: Alex, lite piggare!

Fixa till lite.

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Men jag har bestämt mig för att det nya året medför en Blogg-makeover. Först tänkte jag "Kanske vitt. Det är ju så seriöst. Jag kanske måste bli seriös?" och sen tänkte jag "Fan heller, alla kör med vitt. Fuck vitt!" Jag behöver en annan färgskala. Något mer. Så nu knåpar jag. Förslag på headers, färger och.. ja, allt, inför 2009, är välkommet.

Och jag vill inte ställa några krav på er, eller så, men det vore ju peaches om ideérna är BRA också.

Fy fan

YYYL JAG ÄR SÅ JÄVLA YNKLIG OCH SVAG!

Jag åkte efter den obligatoriska resan till helgmottagningen för medicin, in till stan eftersom jag kände mig så mycket piggare och friskare efter veckans kräkvurm. Det var en dålig idé. Efter den obligatoriska Lördagssushin med Lott och under en latte med ramlösa-fika på "Cozy" vid Medis, kände jag hur min yrsel tilltog, illamåendet bröt fram och jag kände mig så svag och liten. Alex var inte heller hundra, han gnydde och ville bara in i min famn så vi bestämde oss för att åka hem. Ännu en helvetesfärd.

Om man har epilepsi så vet man vilken oerhörd skräck det är att vara trött och yrslig eftersom oron över ett anfall kommer som ett brev på posten. Man blir orolig över minsta steg man tar och går bara och inväntar de där "tankarna" som för mig är det som sätter igång allting. Jag gick igenom helvetestunneln, ni vet, den i centralen där det råder vänstertrafik, den enda stora genomfartsleden jag känner till där allt är tvärtom, förbindelsen mellan pendel och t-bana, under spottkoppen som den så charmant heter. Och nu kommer dagens bittra outrage. Det var en händelse som orsakade det tankeförlopp jag nu kommer att beskriva, vi kommer till den lite längre ned, men först en liten tankekedja.

Och för att folk skall slippa få fel ideér om mina åsikter (åh vad jag är PK nu, men fuck it) så ska jag först förklara: Jag är 100% emot rasism och främlingsfientlighet. Jag anser att det finns EN ras och det är människan. Jag ser inga som helst kopplingar mellan geografiska födelseplatser och beteende hos folkgrupper. Däremot så finns det sociala grupperingar i samhället jag ogillar, eftersom de är obehagliga och skrämmande, främmande och ologiska. Och man får tolka det för vad det är. I det här fallet är det GÄNGEN med förortsgrabbar. Och då större delen har annan etnisk tillhörighet än svensk så blir de i folkmun kallade för "invandrargäng" vilket är aningen missvisande, men det är det namnet de går under. Det finns en jävla massa svennar jag inte gillar heller så det är inte specifikt på grund av att de är invandrare för det skiter jag fullständigt i. Jag är ingen forskare i ämnet så jag kan ju knappast redogöra i detalj för de sociala, socioekonomiska and allthat shit-faktorer som spelar in för att forma dessa grupper, jag kan bara tala om vad jag UPPLEVER och ser. egentligen gillar jag inte att använda mig av begreppet invandrare eftersom de här killarna är i 90% av fallen födda i Sverige och de är naturligtvis precis lika mycket svenska medborgare som jag.

Här är dealen: Tonåringar, och speciellt hårda, tuffa förortsteens, är i regel oavsett ursprung riktigt jävla jobbiga, högljudda, hormonella, oförutsägbara och allt det där. Men överlag så skrämmer de mig inte eftersom jag också varit teen en gång i tiden. Det är mer liv och gap än vad det är verklig verkstad. Men det finns små små klickar av gäng som faktiskt ÄR direkt farliga och de är bara ute efter bråk. Jag vet, för de har gett sig på mig ett numeröst antal gånger under uppväxten. Jag och en väninna blev jagade av 20 pers från ett skoldisco i åttan för att vi dansat på deras fritidsgård. Jag vet vad de här killarna har innanför sina jackor och jag tycker det är bedrövligt att förortsmiljöerna gör människor så hårda, så kalla, kriminella och framför allt socialt missanpassade och det här är egentligen ingenting man någonsin får snacka om. Så fort man tar upp de här grejerna så sätter nervösa politiker igång att snacka om att det handlar om att man måste respektera varandras kulturer. Vi ska respektera en kultur som uppstått i betongdjungeln, ett resultat av fattigdom och segregation och allt vad det nu är (det kan säkerligen diskuteras i evighet men det här är bara en sammanfattning, ni får tänka till själva) och man FÅR INTE prata om att de här ungdomsgängen faktiskt skrämmer skiten ur folk. Man får inte prata om att de här grabbarna har en fucked up syn på hur saker och ting är. Man får INTE prata om att de här grabbarna driver runt på stan utan något att göra enbart för att leta efter bråk eller chansen att trakassera folk.

Jag vet att det här är inte ett dugg PK att säga, och jag vill understryka att jag inte gör skillnad på folk och folk så länge vi behandlar varandra med ömsesidig respekt. Jag skiter i var du är född, om du är schysst mot mig och visar att du är en människa precis som alla andra så accepterar jag dig. Har du ett annat modersmål än jag ser jag det som en bonus. Ändå känner jag väldigt lite "invandrare". Det är inte självvalt, snarare något som bara blivit. Det handlar så mycket om kultur. För det första så är jag helt ärligt, lite rädd för muslimer. Jag känner till kulturen såsom den yttrar sig på många platser, inte alla. Jag läser mycket om kultur och levnadssätt i muslimska länder för att det fascinerar och skrämmer mig och jag försöker så desperat förstå hur religion kan åstadkomma så mycket förtryck, så mycket skada, så mycket krig, hat och segregering mellan könen. Ännu en parentes här är att jag inte uppskattar någon form av organiserad religion eftersom jag anser att religion som fenomen handlar om förtryck, oavsett om det är Jesus, Mohammed eller Shiva som används som förebild. Jag försöker på ett intellektuellt plan att verkligen skilja mellan kultur och människa och ju mer jag läser, ju mer rädd blir jag. Ju mer insatt jag blir genom att läsa böcker som Allahs Döttrar (adlibris) , Bokhandlaren i Kabul (länken är en utmärkt recension) och Såld (Zana Muhsen, länken är också en recension), jag skulle kunna räkna upp många, många fler - jag sammanställer gärna en litterär boklista om kvinnor i muslimska länder eller muslimska familjer för den intresserade. Jag köper allt jag får tag i och har samlat på mig en del genom åren med anledning av min fascination. Men ju mer insatt jag blir, som sagt, ju mindre öppen blir jag. Jag skulle vilja inflika ett "förlåt" till någon här, jag vet inte varför jag känner så men det gör jag. Jag är inte en elak, konservativ, främlingsfientlig människa och jag TROR verkligen på att kulturer berikar varandra och hela det köret. Jag TROR på ett blandat samhälle med alla möjliga tokstollar i det, men jag är skiträdd för islam, religion i stort och allt vad det för med sig. Och det som förbluffar mig ytterligare är att jag SKÄMS för det.

Jag har en enorm medkänsla med människor som flyr från krigsdrabbade länder. Jag tycker att det är så förbaskat självklart att fredliga länder skall hjälpa till att rädda de här människorna, som flyr från länder med fascism, tortyr, våldsamheter och rena förtryck. Jag kan aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig den skräcken man måste känna när man vet att ens egna barn kan dö bara genom att gå utanför dörren. Jag begriper mig inte på människors grymhet. Men jag begriper mig fan inte på islam heller. För de här männen jag läser om, de här kvinnornas situation främst i länder där rent sjuka versioner av Islam förekommer, såsom Talibanstyre tillexempel, det är inte riktigt klokt. En kvinna är inget värd, kärlek verkar inte förekomma, en kvinna är som fenomen en farlig naturkraft som måste stävjas för att inte "plocka fram" saker ur männen och en kvinna är, bara genom att hon är kvinna, en vara som köps och säljs vid ung ålder till fullkomligt bestialiska äldre män som i många fall ser henne som en "oren" och "äcklig" vara om hon inte har blygdläppar och klitoris bortskurna så att han kan spräcka henne på bröllopsnatten. De här männen lär sig tidigt att plåga och förtrycka kvinnor som en självklar ingrediens i deras vardag. Jag skulle kunna räkna upp så mycket som jag tycker är så jävla skrämmande men jag tror säkert ni har egna tankar att fylla i med. Det går bara inte att räkna upp. Och allt det här på grund av någon heltossig, hallucinerande snubbe vid namn Mohammed som fick en bekväm "uppenbarelse" från gud varenda gång han stötte på ett problem i sitt familjeliv. Mohammeds fru, Aisha, var 6 år när han "valde ut" henne. Det är fullständigt normalt att se en sexårig flicka som en passande framtida fru och hon var inte ens tonåring när han "fullbordade" sitt äktenskap med henne. Det är bara FEL i min värld! FEL! FEL! FEL!

För så ser MIN kultur ut. MIN kultur måste också få räknas, i MITT land, och min kultur går ut på öppenhet, gemenskap och frihet. Religionsfrihet, yttrande, press and all that jazz. Det är så vi vill ha det! Jag VILL leva i harmoni med alla världens brokiga folk och deras härliga mat och nya musik och intressanta högtider, jag vill höra andra språk och lyssna till många människors röster. Men jag VILL INTE att Islam ska bli en del av den kulturen och detta får man inte säga, för då är man rasist. Jag är så jävla glad att kyrkan är skiljd från staten i det här landet och att man faktiskt betraktar religion med kritiskt sinnelag. Vad jag däremot inte får ihop, det är, att när förtrycket utövas utanför landsgränserna, då är det en tragedi och ett förtryck men när det kommer innanför våra murar och integreras här, då kallas det kultur och då ska vi baskemej acceptera det och FÖRSTÅ det!

Men hur fan ska jag kunna fatta förtryck? I mitt land får kvinnor rösta. I mitt land får vi ha sex, njuta, älska vilka vi vill och bära vilka kläder vi vill. I teorin. I mitt land finns det förstås också en massa losers som har förlegad kvinnosyn och vi är inte 100% jämställda men vi har nått EXTREMT långt om man jämför med mycket annat. I teorin. Vi har våld, våldtäktsmän och pedofiler och hela den bagen men vi har också ett rättsystem som ska straffa dem. I teorin. Inte ett helt perfekt som sagt, men det finns där, det förbättras och jämställdhet och frihet är ett MÅL. Det finns tusentals krafter som hotar alla dessa saker och jag vill FRAMÅT i utvecklingen, inte bakåt. Oavsett hur man väljer att se det så hör inte förtryck hemma i vårt land. Det BÖR vara ett mål för alla som bor här. Men jag får inte snacka om det? Jag får inte tycka att det är fel? Jag får inte tycka att vi kan leva i harmoni utan att försöka dra in förtryck i skiten också? För jag vill inte stoppa invandringen. Jag vill inte kasta ut någon ur landet. Det är bara fel, fel, fel. Jag vill ha till en annan drastisk metod för att verkligen diskutera den här skiten och vi ska ha RÄTT till det för vi bor ju här!

Nu kanske jag ska komma till händelsen som gjorde att jag började orera om Islam. Det är inte så att jag säger att islam var särskilt inblandad i det som hände idag. Eller, jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag var på väg hem och gick i den där tunneln. Nådde pressbyrån och gick svettig in för att köpa en Ramlösa. På väg fram till kassan stötte jag på dem. De var åtta stycken, mycket större än jag trots sina ringa åldrar, och de var hotfulla. Som fan. De ställde sig medvetet i vägen för mig, de här hotfulla grabbarna. Synade mig, svettig med barnvagnen. De viskade åt varandra, flinade, flyttade sig inte. Jag ville bara förbi. Sekunderna gick. Jag kände mig jävligt hotad och jag vet att de står där för att man ska säga något så att de får chansen att mucka bråk och skrika svennehora efter mig. Jag har stött på dem förr. Och jag fattar inte. Det finns så många idioter i samhället och det här är bara några av dem men jag känner mig så svag och liten för jag vill bara förbi. Mitt barn är sjukt och jag har inte gjort ett skvatt för att förtjäna det där. Jag harklar mig, de tittar på mig med hatiska blickar. Ska svennehoran säga nåt? Jag ser ner i golvet. Det är det enda sättet. Sekunden därpå flyttar sig en av killarna nån decimeter, nog för att jag ska kunna tränga mig förbi. När jag gjort det springer jag därifrån. De skrattar hotfullt och kastar glåpord efter mig. Jag hinner tänka att det är såna här idioter som gör folk till rasister och som gör det surt för den större massan med invandrarbakgrund som INTE gör såna här grejer.

VARFÖR ska jag behöva råka ut för det här? Av mina egna landsmän! För det är ju det ni är, ni som angrep mig och fick mig att känna mig så jävla rädd på pressbyrån idag. Ni är mina LANDSMÄN. Ni ska skydda mig, inte hota mig. Jag är svagare än ni. Jag har inte gjort er ett skit. Jag går med en barnvagn och jag har blonderat hår. Ger det er nån jävla rätt att få mig rädd? Ska jag behöva vara RÄDD i mitt eget land? Ett land FRITT från förtryck? VARFÖR I HELA HELVETE DÅ?!
En av mina närmaste vänner blev våldtagen av sin farbror under hela sin uppväxt. Han var svensk och härstammade från vikingarna (go figure). Honom och hans likar är jag rädd för. Min bästa vän våldtog mig när jag var sexton. Han är svensk. Honom är jag också rädd för. En annan väninna har fått stryk hundratals gånger av sin kille för att han ska "tukta" henne, honom och hans likar är jag rädd för. I stort sett alla kvinnor jag känner har någon gång i sitt liv blivit våldtagna, tafsade på, misshandlade eller psykiskt torterade. De männen är jag rädd för. Ett invandrargäng våldtog en fjortonårig flicka i Rissne för några år sen, stenkastet från min väninnas hus. DOM är jag rädd för. Jag är rädd för män som är muslimer, högerkristna, våldtäktsmän, hustrumisshandlare, och snart är jag rädd för min egen bror. Det manliga jävla förtrycket har tamejfan inga gränser och ingen hudfärg heller att placera den i. Det blir bara värre. Från alla sidor. I mitt EGET FRIA LAND.

Hur fan väntar ni "normalt" funtade män er att jag ska lita på er? Jag vet hur många av er som köper sex bakom ryggen på era fruar. Ni är så jävla många. Jag vet vad ni gör när ni tror att ingen ser. Finns det någon normal man kvar därute? Är det märkligt det här, tycker du? Ta en titt på den vardag jag lever i och tänk om. Jag vågar snart inte gå ut, för det manliga våldet och förtrycket existerar. Överallt.
Och there isn't shit i can do about it. För ni vinner ändå. Ni är för många.
Och allt det här har ni fostrat mig att skämmas över att jag säger, så att jag inte ska ta för mycket plats. Det är ju ingen som lyssnar på en skamsen galenpanna.
Fy fan säger jag.
Fy fan.