fredag, januari 16

Känslostormar


Nu tar vi och lämnar McDonaldsdiskussionen och softar ner lite tycker jag. Jag har fått lika många positiva som upprörda kommentarer, och folk tycker att jag är snabb på att döma.. Tja, jag generaliserar, det gör jag, men det måste till lite generaliseringar och lite dramatiska superlativ för att väcka lite tankar. Jag fick ett superförbannat mess från ett ex som hade tagit åt sig lite VÄL för mycket eftersom han uppenbarligen räknar sig till en av dem som föder upp sina ungar på McD, vilket är ett märkligt fack att sätta sig i. Men han brukar bli upprörd över mina bloggar och han tycker att jag förtjänar hans missriktade vrede eftersom jag skriver på nätet och därför har han rätt att angripa mig och vara elak. Han brukar säga att han retar sig på mig för att jag "Tycker för tyckandets skull" och att jag "Bara är ute efter att provocera". Han menar att det jag kallar för etik, moral och tanke är falsk förklädnad, egentligen bryr jag mig inte, jag tycker bara tvärtom "för att få uppmärksamhet". Det är synd att vi är så olika, han och jag, och det är synd att han aldrig har förstått att det inte är så. Jag är dramatisk i mina ordval ibland, och jag kan verka angripande och arg men i själva verket så är det uttryck för mitt ganska dramatiska känsloliv. Jag har tonat ned mig rätt mycket genom åren, och jag har alltid fått höra att jag ska lugna ner mig, inte "bry mig så mycket" och att jag borde typ sköta mig själv och skita i andra. Det funkar inte så. Jag ÄR en känslomässig person, inom mig är det oftast stormvarning kring massor av olika saker och jag rår faktiskt inte för det.

Jag älskar att skriva. Det ger mig syre och energi och om jag inte hade mitt skrivande så skulle jag vara som ett blankt papper. Det är så det känns. Mitt skrivande är det enda som definierar mig, det enda som bekräftar mig och det jag alltid återkommer till när känslolivet stormar eller när tankarna uppnår status overload. Jag har så mycket tankar i mitt huvud, allt ifrån lösryckta abstrakta känslouttryck till rena monologer. Jag kan inte "stänga av" mitt huvud, tankarna upphör aldrig. Det är ett konstant tankekaos i mitt huvud och så har det alltid varit. Jag är oförmögen att separera och skilja vad som är viktigt på egen hand, och därför blev skrivandet väldigt tidigt i mitt liv ett sätt att hantera mina tankar, liksom arkivera dem, få dem på pränt, definiera vad jag känner. Innan jag sätter mig vid datorn har jag aldrig några färdiga meningar, jag känner bara hur ordkaoset svämmar över och jag måste få ut det. När händerna rör tangenterna sker allt av sig själv, tankarna flödar, separeras, jag finner ett sätt att strukturera och känsloladdningarna avlöser varandra.

Ofta är det så att jag sitter och funderar på något, eller är ute och går med Alex när tankarna börjar att liksom gå i paralleller, något upprör mig, jag blir ledsen över något, eller får ett spontant lyckorus. Sådan är jag och jag vet inte varför det är så. När jag sedan skriver så blir det ibland dramatiskt, människor känner att jag facksätter dem eller ser ner på dem, för orden är starka och jag orerar ibland ut allt kaos på en gång, för att slippa dem i skallen. Jag HAR extremt mycket känslor och jag är en känslosam person. Det syns dock inte lika mycket utåt eftersom jag tidigt fick lära mig att trycka ner sådana saker. Det var inte korrekt att visa så mycket känslor och människor tog mig inte på allvar utan avfärdade mig som en vilde. Jag studerade de andra människornas beteende och registrerade vad människor uppskattade hos andra. Jag lyssnade och betraktade, såg egenskaper hos andra som jag märkte genererade uppskattning och nyfikenhet, och "stal" från andra. Jag noterade att sakligt uppförande genererade respekt och jag lärde mig att det är HUR du uttrycker det verbalt som räknas. Vill man vara med i matchen så finns det ingenting som heter att vara "sig själv", iallafall inte om man är jag.

Jag föddes i stort sett utan impulskontroll. Jag gav efter för allt som poppade upp och förbannade mig själv för att jag inte kunde styra det. Något som påverkade mig mycket var jämförelserna. Andra människor tycktes inte ha samma problem. De var lugna av sig själva, de hade inte hjärtat utanpå kroppen. Jag upplevde dem som kalla och avståndstagande och det var så främmande från vad jag själv var, som så gärna ville lära känna människor och bli en del av deras liv. Jag fick ofta höra att jag var "speciell", "annorlunda", "konstig", "udda", "inte som alla andra" etcetera in i all evighet. De menade säkert ingenting illa med det men för mig blev det ett skällsord. Jag försökte verkligen att kontrollera mina impulser, min glädje, min sorg, men de tillfällen där kaoset ändå tog över var det kört. Jag gick igång på max och startade monologer i klassrummet om utanförskap och ensamhet, som en slav under min egen kropp som tycktes göra allt som hjärnan sa åt den, men mina jämnåriga avfärdade mig som "för mycket" och "överdriven" och jag visste fan inte var jag skulle göra av mig själv. Jag ville vända mig själv ut och in och vad jag helst av allt kände var att jag ville bli som alla andra. Jag ville vara en av dem som kunde dölja sina känslor, som kunde hantera dem. Mina relationer till människor blev komplicerade och växlande. Jag förstod alla andra så oerhört väl, jag förstod varför de kände som de kände det och jag kunde spåra ett problem, jag visste genast varför de agerade som de gjorde men de förstod inte mig. Men där hittade jag äntligen mitt fack, min väg in i människornas värld. Jag kunde lösa deras problem, deras våndor. Jag hjälpte dem genom att förstå dem. Samtidigt odlade jag min underhållande sida, för jag har en förmåga att få människor att skratta om jag vill det. Den hjälpsamma clownen, det är jag det. Jag kan separera dina tankar åt dig, jag kan följa vägen till ditt inre. Jag kan se din smärta och klä den i ord åt dig. Jag kan få dig att skratta när du bäst behöver det och jag kan finna vägar ut ur din rädsla. Just därför att jag har ett sådant kaos inom mig själv. Men jag kommer aldrig riktigt att få tillträde till er värld, jag är en outsider som människor märkligt nog har svårt att förstå och även DET förstår jag, för jag ÄR för mycket ibland och det vet jag om.

Som vuxen har jag lärt mig många sätt att trycka ned och täcka över mina känslostormar och tankeexplosioner och många som inte känner mig uppfattar mig som ytlig, vilket förmodligen är ett resultat av min strävan efter balans. Några har tydligen också fått för sig att jag är så här medvetet, att mina texter är medvetna provokationer för att få tjafsa lite men så är det inte. Det låter så falskt, som om jag skapat en person som bara är ute efter uppmärksamhet. Det här är det enda sättet för mig att få ut mina känslor på, och samtidigt kan jag förhålla mig relativt lugn i vardagslivet. Fortfarande får jag "toppar" och "dalar" som kan växla från minut till minut och jag motarbetar det allt vad jag kan, för vuxna människor tycker liksom inte att man är riktigt klok om man är så MYCKET hela tiden. Några har kallat det här för bipolaritet, några kallar det för ADHD. Förr i världen kallades man för excentrisk och lite "galen". Jag har tekniskt sett inga spärrar för vad jag kan säga, jag måste PÅMINNA mig själv om det hela tiden. Jag måste trycka ned, hålla in och distansera mig, men jag klarar det inte hela tiden. Ibland får jag så mycket energiflöde och så mycket känslor att jag avslöjar mig.

Varför skriver jag det här? Jo, jag skriver det här för att förklara, att jag menar alltid vad jag säger men man ska inte haka sig för hårt fast vid mina ordval utan istället försöka se the big picture kring vad det är jag försöker säga. Man kan inte fastna vid ett ord i en av mina texter och ta åt sig så mycket i onödan. Försök istället att sammanfatta vad det är jag säger. Jag ser inte ned på människor, men jag ogillar starkt vissa typer av människor och det är ingenting man behöver ifrågasätta för så är det för alla. Oavsett om man är den typen som bara inte gillar ouppfostrade ungar, människor med skägg, paragrafryttare eller knarkare så är det en DEL av ens personlighet men aldrig hela. Det är faktiskt OK att tycka att viss mat inte smakar bra på samma sätt som det är OK att tycka att färgen grön är dödsläcker. Och jag är väl medveten om att jag kommer att få kommentarer när jag skriver negativa saker om andra människors barn, men jag står fast vid vad jag känner, och det är okej för man måste inte gilla alla. Man måste inte gilla mig. Och man måste inte fortsätta läsa om man som exet tillexempel, nästan letar efter saker att reta sig på så att han får ge sig på mig och sedan hänvisa till någon osynlig lag om att jag skriver på internet och därför får skylla mig själv. Han och jag tycker inte lika om särskilt mycket kan jag säga.

Jag vet också att jag ibland blir helt galen av vissa kommentarer och jag har fått förslaget att jag bör bli bättre på att "ta" den sortens kommentarer. Men så här; jag har valt att ha kommentarsfunktion eftersom jag ändå vill ge läsare möjlighet att kommentera mina texter, reflektera, risa eller rosa. Men på samma sätt som att jag har en skyldighet att förklara vad jag menar har jag också en rättighet att försvara när det kommer surgubbar och surgummor och skriver saker, enbart för att trycka ner mig. Jag "borde" försöka tona ner mina känslor överhuvudtaget men hittills är det "bara" hit jag har nått och jag kan ingenting göra mer än att göra det jag alltid har gjort. Ibland måste även jag få en chans att bli förbannad och orera, för annars är den här bloggen helt jävla useless. Jag skriver inte om min vardag och saker som händer mig för att jag tror att det är så jävla intressant för er att läsa utan för att jag behöver få uttrycka för mig själv vad det är som sker i mitt liv. Det här är en ventil för mina känslostormar och era bloggar är era ventiler. Argumentet "men skriv inte på internet då" har jag hört förut men på andra sidan gräsmattan finns ju också "men läs inte om du nu inte tycker om det". Det finns två sidor av myntet, och det här var min sida. Samtidigt kan jag ibland bli lite bitter över det faktum att de mest populära bloggarna innehåller väldigt lite känsla. Det är modebloggar, slätstrukenhet, vardagliga betraktelser om dagens göromål, städ och disk och shopping och jobb men oerhört lite KÄNSLOR. Ju mer slätstruken du är, ju enklare du formulerar dig och ju mindre egentligt innehåll, ju mer poppis är du. Det är lite komiskt egentligen. De som skriver starka saker, använder starka formuleringar, upprör eller har mer drama blir generellt inte lika frekvent lästa. Är det fult att bli upprörd? Är det fult att känna saker? Skulle ni bli mer tillfreds med inlägg som enstavigt behandlar min vardag med Alex? Inlägg utan egentlig reflektion, inlägg utan egentlig huvudmening med så lite känslouttryck som möjligt bortsett från en och annan notering om hur mycket kuk jag fick i Lördags? (För övrigt har jag ju som bekant inget sexliv så inte ens det kan jag ge er).

Sex är den enda planhalvan jag känner till där känsloladdning och intensitet belönas och den enda planhalvan där jag kan ge utlopp för alla mina impulser. Jag skriver dock aldrig om mitt sexliv eller om saker som berör det, eftersom det är det enda jag verkligen vill behålla för mig själv. De flesta av er vet allt om mitt liv. Ni känner till mina kontakter med socialtjänsten, mitt förflutna, min uppväxt och mitt liv så som det är för mig. Jag skriver öppet och ärligt och försöker inte skylla ifrån mig, jag försöker inte täcka över de dumma saker jag gjort och jag ser ingen anledning att sitta och skämmas för det, istället ser jag till att mitt förflutna åtminstone är till någon nytta genom att skriva om det, berätta och kanske nå ut till någon i samma situation, eller någon som också varit där. Samtidigt som jag också vill avlägsna många fördomar som finns om knarkare och missbruk. Men min sexuella sida är inte offentlig. Jag har bara sex med mina partners, (jag är väldigt monogam och har en partner åt gången, dock är jag fri och singel nu och ska så förbli ett bra tag till) förr var jag helt klart mer promiskuös, vilket jag inte ser något fel i. Jag tror på en fri sexualitet och allting som sker mellan två eller fler individer i samförstånd och samtycke, är fint. (Och det är lika fint om man så att säga, genomför underhåll på egen hand). Men det var bara en parentes. Nu kom jag av mig. Åter till ämnet.

Jag hoppas att ni förstår lite mer. Om ni ändå inte gör det så kan jag inget mer göra. Jag har varit så utförlig jag bara kan. Det måste finnas en mening med bloggandet också, inte BARA vardagsbetraktelser från mitt vardagsrum. Ibland blir det hårda ord och känsloladdningar, och jag ska inte behöva förklara ALLT jag gör eller varför. Ibland känner jag bara så, thats it. Det betyder inte att jag hatar någon, för hat är ett lite väl starkt ord även för mig och hat är en ingrediens i känslolivet jag saknar.
Stark aversion - Ja.
Hat - Nej.

7 kommentarer:

Owe sa...

Jag tycker om att lyssna eller läsa om dina tankar självklart får du skriva om vad du vill på din sida, det ju därför du har DIN blogg.

Enligt min egen uppfattning är din blogg en mycket mer mänsklig berättelse om dina tankar och känslor och det är mycket viktigare än alla "populära modebloggar"

Jag mäter inte antalet läsare som ett kvitto på kvalite.

Innehållet i det som du tänker och talar om t.ex. dina känslostormar är så mer värt för mig att få insikt i, därför att det visar att du är en levande människa.

Jag lyssnar aktivt på dig.

Du är enormt duktig på skriva och formulera dig här i bloggen.

Jag tycker att:

Du är klok.

Du är intelligent.

Du har ett enormt stort och varmt hjärta.

Jag tycker om dig.

Fade. sa...

Du ska väl absolut fortsätta skriva som du gör - dina åsikter och så vidare. Det tycker jag, definitivt - det är ju mycket det som din blogg är, vad som gör dig; Dina åsikter. (Sen att man som läsare inte håller med alla gånger, och ifrågasätter, det hör ju till själva bloggfenomentet gissar jag.)

Jag har alltid gillat ditt sätt att uttrycka dig på, och att läsa det du skriver (borsett från ökända mcdonaldsdebatten), och tycker helt klart att du ska fortsätta på samma bana, eftersom att det är det som gör din blogg.

:o)

Mirhepo sa...

Jag tycker du är perfekt och fungerar precis som det är tänkt. Den där snubben äär en idiot. Grejjen vi får ta är att vi blir en måltavla för skit från NT personer.

En oskriven tyst regel säger att ska man tracka någon så gå den där gruppen 1st.

Det var ett toppeninlägg och jag har nog mött min like när det kommer till att skriva långa inlägg så ger folk spel, lol.

Ska läsa igenom ditt cyberhak för det verkar himla intressant.

Det här vill ingen höra talas om och är en hemlis även om det är bekräftat vetenskapligt.

Egentligen, istället för att kategorisera oss som dom gör så borde dom avslöjja att vår grupp är mer än ett gäng som är okoncentrerat och reagerar jobbigt på NT personer.

Vi är ganska så många (upp till 1 miljon i Sverige) med ett genetiskt arv som gör att vi skiljer oss otroligt mycket från NT personer. På utsidan så ser vi likadana ut, men på insidan så. Nervsystem, hormon och signalsubstans systemet, neurologisk funktion, minne osv osv använder vi annorlunda och har utvecklats på ett annat sätt.

Skillnaden mellan oss är som mellan en Tiger och ett Lejon. Meen det här tas inte upp för att NT kan modda dom som är jobbiga av oss. Sen glömmer dom att berätta att ens hela familj har ju vårt genetiska arv och att även om alla inte har diagnoser så hamnar vi i samma grupp som våran släkt och vänner genetiskt. På samma sätt som att Afrikaner är Afrikaner, Asiater är Asiater osv. Men men what ever.

Biologiskt och arkeologiskt så borde vi kategoriseras som en underart till HSS alt, unik DNA gren utvecklad från Homo-sapiens, och en annan typ. Det här nekar alla till, även om det finns ganska omfattande bevis för det.

En sak är spikad iallafall, vi är definitivt inte som NT genetiskt.

En rolig sak. På det sätt du fungerar så fungerar en av personlighets typerna i vår grupp. Vi har ett jätte homogent sätt att fungera i det mesta. Fysiska knepgrejjer och tics som vi alla delar. Om man känner sig själv så känner man alla sina kolleger och vet hur dom fungerar ingående ;) Vilket är himla ballt tycker jag personligen.

Ha det nice hypertjejisen.

Jag har mitt lilla cyberutrymme delvis på http.www.metrobloggen.se/mirhepo om du vill kolla vad jag skriver och påstår för underligheter lol.

Mikael

postproduktiv sa...

hehe. det här inlägget va inge roligt Loo! jag antar att det var riktat åt ett annat håll, men akta dig för att sätta facit på dina egna tankar. det blir så jäkla krystat. dom som gillar din blogg läste garanterat INTE detta och dom som inte gillar den förtjänar inte såhär långa utlägg om varför du är som du är, för du ör bättre än dom :) jag bara måste komma å hälsa på snart föresten. hälsa lille Alex från morbror. kraaaamaa!

Majoulas Blogg sa...

Loo, Loo... ta inte åt dig..

När jag läste ditt inlägg om MacDonalds skrattade jag 50 procent och så kände jag mig skyldig till 50 procent! För de allra flesta gör något som de innerst inne vet att de blivit lurade att göra. Men att erkänna det är som att erkänna att man är dum, naiv och inte speciellt självständig i sina åsikter och att man faktiskt är den där konsumenten några reklamare velat nå.. och lyckats med!

Vilken talang du har att beröra och få människor att vilja kommentera tillbaka, och att i vissa fall rent ut sagt försvara sig. En otrolig talang!

Tänk om du skulle ställa dagens politiker och makthavare mot väggen i en webbbaserad dialog där politikern måste svara! Wow.. den skulle jag vilja läsa!

Du skriver sådant som jag bara har i huvudet och inte lyckas få ut. Du är tacksam för det, det vet jag. Att du har en förmåga att låta dina tankar rinna av dig och ner i en skriven, väl formulerad berättelse! Jag är avis, för min blogg.. hehe.. den vet vi ju båda två inte kommer att gå till världshistorien som top 1 miljon ens en gång. ;-)

Vad gäller påhopp om att du skriver på nätet.. japp.. dom känner jag igen.. jag kan bara hålla med dig.. Sluta läs då! Alla har vi ett ansvar för vad vi väljer att läsa och beröras av.

Och om någon som du skriver något som får någon att vilja ge igen.. kan dom faktiskt skriva en text på sin egen jäkla blogg istället för att förolämpa dig på din!

Loo är drottning i sitt slott, sin borg, sitt hem och i sin blogg! Ve den som utför majstätsbrott!
;-)

Ge Alex en stor smaskande puss och dig själv en kram från Faster Maja "en hjärntvättat konsument som gillar Big Mac för att hon är lat ibland"

Anonym sa...

Otroligt fint av dig att skriva ner allt detta,jag känner igen så mycket utav det du berättar om dig själv och mycket inte alls men jag tycker, ja jag tycker ;) inte du ska behöva förklara dig om hur var varför du är den du är,jag kan bara se till svaren du får och dom negativa är ju av unga mammor som känner sig träffade och måste urskulda sig att dom ger sina barn burgare från Mc D 1 g per månad!!
Det var ju inte riktigt det du menade,det fattar väl vem som helst.

Jag tycker det är bra att du väcker debatt.
Du som ung o klok kvinna tänker efter före trots ev prognos av ADHD och jag som mött många med dessa prognoser kan bara säga att ni är fan så mycket mera tänkande känsliga och ibland näst intill överintillegenta än oss utan ADHD ni ser till det lilla, ni fokuserar och ser sånt vi inte ser,ni går på impulserna och jag tycker det är uppfriskande.

Det ställer åxå till det denna röra utav tankar och impulser där lätt kaos kan uppstå ibland,jag brukar likna det vid en kub med massa småkuber inuti travade på varann där inne,skaka på kuben och det blir kaos så är eran uppfattning om inte saker och ting är i ordning,fasthet och rutiner, även vi vanliga dödliga kan gripas av panik vid oordning men för er blir det mer än kaos.
Och ingen förstår...


Du med din erfarenhet i livet så ung du är kämpar vidare och jag tror att du kommer klara dig galant med lille Alex vid din sida,du bär på så mycket erfarenheter och har lärt dig så mycket på hård väg så var stolt du vackra Loo för att du törs sticka ut hakan och du behöver inte förklara varför.

Loo sa...

Oj! Jag blir överväldigad! Jag ska smälta och ta in. Tack alla!