fredag, januari 2

Nyårskrönika 2008


Jag på Nyårsafton i min casual Luvtröja.

Jag funderade på om jag skulle ta och skriva en nyårskrönika. Men jag visste inte vad den skulle innehålla. Jag visste inte hur jag skulle lägga upp det. Jag vill inte hålla på och gräva runt allt för mycket i året som gått, för det skulle inte kännas rätt. Att redogöra för mitt år i detalj skulle innebära att jag skulle bli tvungen att nämna en person som inte vill bli nämnd och jag är vare sig elak eller särskilt hämndlysten trots allt. Jag vill inte ha bråk och jag har lovat att inte skriva så länge allt är lugnt och då håller jag min del av avtalet.

Så, istället för att rota i gammalt groll kring det kaos som jag lagt bakom mig nu, så tänkte jag skriva en förhoppningskrönika. En liten utläggning om vad jag vill ha ut av år 2009, så här andra dagen in på året. Det känns inte riktigt som nytt år än, mitt liv går i cykler som överlappar varandra och jag ligger så att säga i skiftbyte. On Hold.

Men något jag skulle önska av 2009, är ändå kärlek. Jag önskar mig en ny person i våra liv. En person som kan komma mig och Alexander nära, en person jag kan luta mig mot och som kan luta sig mot mig. Av någon anledning är det belagt med en viss skam, det osar så att säga svaghet om en människa som erkänner att hon inte vill leva ensam. Skriver man att man skulle vilja träffa någon som kan dela livet med en så är man lite svag. Det är OK att vilja det, det vill ju alla innerst inne - det är ju kärleken livet går ut på, även om många krigsherrar, makthavare och annat idiotpack som förtrycker varandra till höger och vänster trots alla personliga förluster ännu inte greppat det. För inte tillverkar man bomber av kärlek? Men skitsamma, det var bara ett sidospår. Det är ändå rätt självklart i min värld. Kärleken är det magiska elixir som håller själen levande. Det är kärleken till våra barn, våra partners och våra vänner och nära som ger livskraft och hopp inuti.

Därför önskar jag också att jag och Liselott, min älskade bästa vän, och jag får fortsätta vara nära varandra nu och för all evighet. Vi har haft våra avbrott och det har enbart handlat om mitt idiotiska agerande. Jag har varit tanklös och respektlös mot henne i mitt beroende. Jag har gjort henne illa, sårat henne. Aldrig med flit och mening men det har jag trots allt gjort och det står jag för. Men hon öppnade sina armar för mig igen, långsamt, trots att jag sopade till hennes liv till en enda stor röra där ett tag för några år sedan, och det krävs bara riktig kärlek för att en människa skall våga chansa på en annan igen som hon gjorde och för det är jag henne evigt tacksam. Hon var sårad, och jag hade lämnat henne utan stöd, ensam att sopa ihop MINA spillror, vid en tidpunkt då mycket hände i hennes liv. Hon välkomnade mig in igen i värmen, och nu lämnar jag henne aldrig mer. Jag är hennes vän så länge hon vill ha mig och den här gången ska jag kämpa för det. Vi är själar som mötts under många inkarnationer, kanske man skulle kunna säga om man tror på humflum. Det gör jag egentligen inte men det är en fin liknelse som beskriver hur vår vänskap är. När hon inte mår bra så känner jag det. Jag vet när hon lider och jag vet när jag bör oroa mig. Jag älskar henne så oerhört mycket, för hon räddade mitt liv en gång. När jag var som mest nergången, det här var 2005, då hade jag blivit bedragen och lämnad av mitt livs största kärlek. Jag gick ner mig totalt, tappade 10 kilo på någon månad. Jag tog fruktansvärda mängder droger - det var allting på, om man säger så. Jag festade och knarkade och var påtänd dygnet runt och låg på golvet i vesslas vardagsrum dit jag fått flytta, och jag låg där fullpumpad med tabletter och skulle trycka i mig hela burken. Hon och jag var inte ens så nära vänner då. Hon hade fått höra av en gemensam vän hur det var ställt med mig och hon och jag hade inte setts på något år eller så. Men hon ringde upp och sa det ingen annan sa: "Vill du ha sällskap?" och det ville jag.

Jag vet ännu inte idag vad det var som gav henne det där infallet att fråga om mig, som hon bara var ytligt bekant med. Faktum var att hon och jag avskytt varandra. Jag tyckte hon var stuck-up och hon tyckte att jag var en kaxig pratkvarn utan reson. Men någonting fick henne att tänka att hon måste träffa mig, hjälpa mig. Hon tog mig hem till sig och lät mig bo där. Hon hjälpte mig ur det värsta drogbruket och hjälpte mig söka till folkhögskola. Jag var krossad, men under hennes vingar så blev jag friskare och friskare. Hon fick inte ut ett skit av att hjälpa mig som hon gjorde. Ingenting. Jag blev full och påtänd och kom hem som ett vrak och hon tog hand om mig, höll mitt huvud och strök håret från mitt ansikte när jag spydde. Hon bäddade i nya lakan när jag svettats och kräkts på dem. Hon gav mig föda, delade med sig av hela sin garderob, sitt liv till mig. Hon hyste in mig i sin minimala etta på söder och stöttade mig när ingen annan gjorde det, när ingen ville se åt mig för att jag var ett sådant jävla vrak. Jag var a carcrasch waiting to happen i 225 hm/h och hon saktade ner mig. Hon gav mig den livsgnista jag behövde bara genom att vara sig själv och finnas där utan att någonsin förebrå mig för det jag sysslade med. Så jag önskar henne och hennes man, som jag var med och gifte bort henne till i hjärtat av söder i somras, att få vara friska och lyckliga och att de får det de vill ha och behöver. Och jag hoppas att vår vänskap kan växa sig starkare än wolfram.


Alex faster C. Hon har en egen blogg också: galencirkus.blogspot.com

Sedan har jag ju fått nya människor i mitt liv. Trots allt så har ju Alex en bunt fina fastrar som älskar honom och för det är jag evigt tacksam. Jag blev inbjuden till fasterns bästa vän på nyår och där var människor som alla kände Alexanders far och till och med suttit barnvakt åt honom! Jag blev helt förbluffad över den öppenhet och gemenskap som finns hos de här människorna och hur välkomna och omtyckta jag och Alex var trots att vi inte träffats förut. Jag var som en i gänget direkt och jag tyckte mycket om alla på festen - en brokig skara personligheter, varma människor som ville mig och Alex väl. Jag hoppas att vi får träffa de här människorna fler gånger och att vi kan vara riktigt nära Alex fastrar i framtiden. Alex behöver en familj omkring sig, det gör alla barn. Och jag tycker mycket om dem. Alex har flera kusiner i varierande storlekar och en massa människor som älskar honom och vill honom det bästa. Så det önskar jag mig år 2009 och framåt, att vi får komma närmare vår "nya" familj och att Alex får många fina förebilder omkring sig.


Några nyårsdeltagare, här vid kaffet!



Alex & Eddie leker på nyårsafton.



Fler nyårsfirare.

Få se nu.. vad vill jag mer? Jag vill få ordning på studier och arbete. Jag ska plugga till copywriter på SU, är det tänkt, men hur jag ska ta mig dit är inte helt klart än. Men jag kommer att fixa det. Reklam, marknadsföring och media, språk, ord och text och bild tillsammans - det är min kopp te och jag vet att jag kan bli en bra copy. Jag vet, enligt lagen om svenskheten så får man inte sitta här och bjäbba på om att man tror sig vara duktig på något. En elak kommentar i början av året statuerade att jag aldrig kommer att komma in på Berghs, som var den skolan jag ville in på från början. In kommer jag nog, jag är inte korkad om man säger så och jag har en hel del kunskap i skallen trots mina vilda ungdomsår. Men jag har inte råd att gå där. Det är det som ligger i vägen. Men på SU finns det ju också, och det kostar ingenting, så det är det jag satsar på. Jag har alltid läst mycket, jag har alltid fått max på alla prov när det gäller språk, svenska och samhälle och media intresserar mig oerhört. Jag har ett genuint intresse när det handlar om att leka med språket, tillföra det något och framför allt att spåra meningen bakom det människor säger i dagligt tal. Det är en av mina starka sidor som jag vet att jag har mycket att tacka för. Jag vet, att om jag inte varit så öppen med mig själv och mitt liv, mina tankar, känslor och ideér, öppnat upp och visat den jag är, och om jag inte varit så bra på att uttrycka mig verbalt och allt det där, och om jag inte kommunicerat med socialtjänsten som jag gjort så hade det kanske sett annorlunda ut för mig och Alex idag. Men jag har varit öppen och ärlig. De läser ju till och med min blogg!

Många nya läsare har tillkommit i år, och ett tag var jag nära att lägga ner. Men den här bloggen är min puls. Jag har så många därute som läser och stöttar mig, ni har följt mig i mina med och motgångar och sett mig gå gravid, älska, skratta, gråta, föda barn. Ni har sett mig sluta ta droger och starta ett nytt liv - DetNyaLivet. Ni har läst om mediciner, socialtjänsten, terapeuter, bostöd, assistenter, läkare, medicinpersonal, sköterskor och en kamp mot en sjukdom som kunnat ta mitt liv. Ni har läst om humörsvängningar, om min separation, mitt liv som ensam mamma, kämpande för allt jag har för att jag och Alex ska få ett gott liv. Ni har varit med ett tag, flera av er har läst mig sedan Lunartiden och det var ju för bövelen runt 1999. Tio år har jag funnits på webben med mitt eviga pladder om hur det är att vara Jag. Jag har utvecklats något enormt och funnit min egna stil. Och ja - i år ska det bli av, jag vet att ni undrar, jag får ofta mail om den. Boken. Och jag lovar, i år SKA den in till förlag. Håll tummarna för att jag blir publicerad. TACK till alla er som läser och som fortsätter läsa! Jag lovar att underhålla er under hela 2009. Samma plats, samma adress. För glöm inte, det här är Social Ingenjörskonst - den enda blogg Du behöver.

Jag önskar också att den person jag nu finner, vem det än är, blir en person som stannar hos mig och Alex. Jag har blivit övergiven och lämnad nog nu. Jag kommer att ta tid på mig innan jag öppnar mig helt igen - jag är som en mussla, tar man sig tid att öppna mig, med rätt redskap, så finner man pärlan därinne (eller är det ostron? Äh, fuck it, ni fattar ju vad jag menar). Men den personen kommer ju att få en uppgift utöver relationen med mig och det är den viktigaste; Personen blir ju en förebild för mitt barn.

Så min nyårskrönika handlade nästan uteslutande om kärlek. Kärlek var det jag vann under året som gått. Jag hade tröttnat på att vara så ensam. Jag hade tröttnat på att alla jag älskade bara drog och försvann och att jag aldrig fick behålla något kvar. Jag fick någon att älska som inte bara sticker, för han är min son och det är min uppgift att ta hand om honom nu. Jag kommer att älska honom över alla berg och djupt ned i alla hav, min kärlek till honom sträcker sig över gröna slätter och vita molnlandskap. Det låter så egoistiskt att skaffa barn för att man vill ha någon att ge sin kärlek, men jag kan inte se någon anledning som är bättre. Jag skaffade inte Alex för att förverkliga mig själv, eller rymma ifrån något. Jag skaffade honom för att jag hade så mycket kärlek att ge honom, och jag behövde honom för att ge mitt liv en mening. En HUVUDmening, så att säga. Någonting att kämpa för. Någonting som får mitt hjärta att sjunga. HAN får mitt hjärta att sjunga.

Efter allt jag gått igenom i mitt liv, som inte varit lätt, efter att aldrig ha känt sig tillrätta och att alltid leva med en känsla av att jag inte hittat hem än, så vet jag nu, att hem, är inte en plats. Det är en känsla.
Och den känslan kallas kärlek.




Gott Nytt år och för all del.. God fortsättning till alla läsare, fellow blogfriends, familj, vänner och bekanta. Vi önskar er allt gott. Stay tuned så kommer snart en krönika i Bilder.

8 kommentarer:

Anonym sa...

:) Tack för fina ord...

Kram

/faster C

deeped sa...

Om du behöver en copymentor...

S sa...

Kaarlek till dig!

Zaphod sa...

Kör Hårt 2009 Loo!

flp sa...

Men människa vad bra du skriver! Och jag är helt övertygad om att du kommer att bli en fantastisk copy!

Många utropstecken här men det verkar vara just det du är; ett utropstecken.

Håll ut, håll ihop och håll om.

Ett gott nytt år till er och all lycka under 2009.

Anonym sa...

En bra copy vet åtminstone att dagar och månader inte stavas med versal på svenska :P

Loo sa...

anonym > du var bara tvungen att hitta ett fel du kunde ta mig på, eller hur? Hur som helst så tycker jag att det är snyggt att stava dagar och månader med stor bokstav och det är så jag lärt mig att skriva. Om jag får ett jobb där förhållandena är andra; så anpassar jag mig efter de regler som finns. Att kunna anpassa språket är en egenskap hos en bra copy. Jag tycker att det är jävligt intressant att när jag för en gångs skull skriver ett inlägg där jag tror på mig själv och en förmåga jag ska utbilda mig inom, då får jag snikna viktigpettrar som tar ner mitt humör och skriver anonyma kommentarer. Den svenska avundsjukan, den är stor den.

Owe sa...

Jag vill bara säga att du berörde mitt hjärta med din mycket fint skrivna Nyårskrönika.

Jag är säker på att du är värd allt du önskar dig. :-)