Förtroendekapital

Jag och Liselott, my ever so best friend, pratade idag om någonting som hon valt att kalla "Förtroendekapital". Liselott är som bekant pedagog, så det här är något som hon gärna använder sig av med sina elever (låg och mellanstadiet). Därför är det lätt för ALLA att förstå det. Jag tänkte redovisa tanken här, för er som inte redan är bekant med begreppet:
Förtroendekapital är det man har hos sina närstående, som när man behandlar dem illa eller gör dem orätt, minskar, och när man därefter gör någonting rätt igen eller ber om ursäkt på ett trovärdigt sätt och verkligen menar det, åter ökar. Men en person kan komma till en punkt hos den andre, där han* gjort den här personen så jävla illa, när han gjort så många fel val och handlat så fel, att förtroendekapitalet sjunker till noll hos den angripne. I ett sådant läge så är det upp till personen som handlat fel att åter se till att det här kapitalet byggs upp igen. Det är den som utnyttjat förtroendekapitalet som måste se till att bevisa att han inte är en dålig människa, som måste bevisa sig själv på alla fronter för att kapitalet återigen skall få en grund att stå på, ett värde. Om man uttömt kapitalet hos en annan person finns det ingen anledning för den som blivit utnyttjad eller sårad att tro på den andre. Det finns ingen grogrund för förtroende alls, för allting är utraderat och uttömt till sista droppen. Då kan man inte förvänta sig att bli förlåten bara genom att säga "förlåt". Det går inte att starta ett nytt bankkonto bara genom att vara lite snäll en dag och uppbyggandet kan ta tid.

Alla har vi ju någon gång i livet varit på båda sidor. I alla fall jag. Och när jag varit den som sårats har jag många gånger fått höra "Men Loo. Jag rår inte för att jag är sådan här. Jag mår faktiskt dåligt / Min mamma var elak mot mig när jag var liten / Jag var arg / Jag har psykiska problem / Jag förstod inte vad jag sysslade med". Människor med vissa typer av problem, insåg jag, tror ofta att deras tillstånd eller psykiska ohälsa automagiskt ligger som en förlåtande hinna över dem. Eftersom de, enligt sig själva, har en "legitim" ursäkt till sitt uppförande så har de också en ursäkt att uppföra sig lite som de vill, utan att ta hänsyn, utan att använda det möjligtvis nedsatta konsekvenstänkande de faktiskt har. På svenska: De har uppfunnit ett VIP-kort som tillåter dem att uppföra sig hur fan de vill utan att bry sig om konsekvenserna och när de blir påkommna med, eller konfronterade för sitt beteende använder de sin tragiska uppväxt eller någon annan traumatisk händelse som ursäkt, som om problemet automatiskt vore löst för att vi nu funnit en "förklaring" till varför det hände.

Jag tycks dra till mig den här sortens människor som flugor till socker och varje gång blir jag lika förbannad, trött och framförallt maktlös, för det går inte att kommunicera på samma nivå med den här sortens människor. Man tror kanske att det går att banka in något i skallen på dem, men då ser man inte klart. Den här typen av människa kommer aldrig att bättra sig eller finna nya vägar i livet. Åtminstone är det inte särskilt troligt. De påstår att de vill ha hjälp för sina problem och de påstår att de vill lösa upp de knutar som den traumatiska uppväxten / händelsen gett dem och därmed ta av den ögonbindel som är det frånvarande konsekvenstänkandet som de så hårt håller i. Låt mig poängtera också att det finns en vid skillnad mellan bokstavsdiagnosbarn och just de här specifika individerna men inte helt sällan uppträder det här förnekelsebeteendet i samband med just en bokstavsdiagnos. Detta är förstås, som vanligt bara mina egna reflektioner av de människor jag mött och inte någon vetenskapligt understödd fakta (dock skulle det inte förvåna mig om jag fann sådan fakta efter lite ansträngning från min sida). Sanningen är att de inte vill ha någon hjälp. De påstår att de vill ha det, men att de inte får någon men de gånger samhället ansträngt sig med massiva insatser för deras skull så flyr de. För det finns ingenting så tryggt som att vara det "Oförstådda barnet" som agerar efter impuls, som ingen håller ansvarig. I själva verket är deras handlande inte alls så impulsstyrt utan väldigt, väldigt ofta så är varje steg och varje drag noggrannt planerat. Inget konsekvenstänkande säger du? MY ASS. Jag har sett det här inifrån. Det är så äckligt genialiskt så det är inte sant. Sociopatiska drag, jodå.

Det som gör det här så aktuellt just nu är att jag kommit in i en period i mitt liv där jag börjat säga ifrån väldigt mycket. Jag hävdar min rätt till respekt från respektlösa vänner, jag markerar för människor jag möter var jag står och vem jag är och gör det väldigt klart för människor vad det är de har att göra med om de försöker pull some tricks on me. Jag har kort och gott gått och blivit nojig och rädd för människor eftersom mina erfarenheter gör att jag tror det värsta om dem.

Intresserar man sig för mig måste man vara antingen någon porrfixerad sexgalning utan smak som förmodligen kommer att vilja leka våldtäktslekar efter andra dejten. Om det inte är så illa så misstänker jag ändå alla män för att ha en agenda i bakfickan och i stort sett alla män betraktar jag som potentiella svin. Jag dömer dem på förhand och letar anledningar till att dra mig undan eftersom jag anser att det förr eller senare ändå kommer att visa sig att de är otrogna assholes / manipulativa energivampyrer eller mytomaner. Eller all of the above. Kvinnor ska vi inte tala om, deras backstabbing business har verkligen sugit ut det mesta. (Liselott är inte inkluderad i det här, inte de få nära vänner jag har kvar heller, för övrigt.) Man kan se det som att den sista personen som blev insläppt under min hud dränerade allt mitt förtroendekapital och tog dessutom med sig själva basen till alltet när jag slängde ut honom. I efterhand har jag chockad och förblindad till och med försökt skydda honom för det han faktiskt gjorde eftersom jag var dum nog att lyssna på alla andra. Så jag satt här sårad och försökte måla ut den här personen som så mycket finare och djupare än han var, för att jag inte ville se att jag bara var en bricka i ett kul spel han fört. Det gjorde för jävla ont. Jag ville att det åtminstone ska ha funnits någon större mening med allt, men så var det inte. Jag begriper inte hur man kan lura en annan människa så hårt men jag kanske har mig själv att skylla. Jag kanske ville bli lurad.

Det känns som om jag levt i två år med förbundna ögon och saker och ting kommer klarare i ljuset, som om strålkastare på flera tusen watt stod riktade mot dem. Jag försöker att inte sitta här och bli bitter, för det leder ingenstans, säger logiken snusförnuftigt till mig från mitt inre. Jag undrar bara var man börjar att bearbeta sig själv när man äntligen funnit sanningen. Sanningen skulle ju släppa mig fri, vad hände med det? Det är ju så alla säger. The truth will set you free. Istället finner jag mig själv fångad av sanningen i dess stålsatta bur av bitterhet, mitt sociala jag kedjat till marken av insikt. Människor är falska, så falska, och hälften av dem vet fan inte ens vad de håller på med. Styrda av infall, instinkt eller whatnot är vi andra utlämnade åt dem och satta att ta hand om oss själva, vi är ju trots allt vuxna, det var ju det här vi bad om. Mitt förtroendekapital existerar inte, faktum är att kontot är totalt stängt och jag ser ingen chans till en öppning i det här läget. Jag låser in känslolivet bakom en ståldörr av smärta och försöker intala mig själv att det kommer att passera, gå över, att jag kommer att lita på någon igen. Tiden läker, bla, bla, bla.

Bla, bla, bla. Det var allt som lät vettigt där.
Och jag menar inte att deppa ner er. Jag har en otrolig livsgnista, tro inget annat. Jag har bara inget förtroendekapital.
Är jag ens kreditvärdig?





*Jag väljer att använda könsdefinitionen "Han" här, men naturligtvis gäller det bägge könen. Känns bara onödigt att skriva ut "Hon / Han" hela tiden och det bryter flödet i språket vid läsning.

Bild: Premiär för ärmlösa toppar. Ett mindre jag har sett dagens ljus. Jag kan åtminstone vara fin för mig själv.