Kärlek

Idag vaknade jag och hade den här låten i huvudet.
Och den låten tillhör en historia som berättas i sin helhet någon annanstans, i en annan tid. Men jag kan berätta så mycket som så, att den handlade förstås om den beryktade ¤. Han skickade mig låttexter istället för text, ytterst sällan hände det men då han gjorde så, så visste man att han saknade ord för sin smärta. Jag letade upp låten och satt med tårarna rinnande, för det som inte ville ske, för det jag satt och förlorade genom mina välformade händer.
För mig, så har kärleken alltid varit större än allt. Jag har tappat kontrollen fler gånger än jag kan räkna tack vare ett rusande hjärta. Men jag har bara tappat kontrollen på allvar, tre gånger i mitt liv, tack vare ett hjärta som slagit oavbrutna dubbelslag. Skillnaden mellan förälskelse och kärlek. I ¤'s fall var det dubbelslag och trots att det var så länge sedan jag var där, så känner jag det när jag skriver. Så är det med alla mina tre big ones. Ingen är glömd av dem, tro inte det. Det var bara tre som höll sig kvar och som aldrig kommer att ta sig ut ur mig. För att de gav något tillbaka, för att jag inte var den enda som gav.

Många tror att kärleken är sån, att de bara behöver hitta någon de uppskattar och sen köra på som vanligt. De tror att allt går av sig själv, att man inte behöver tala om det där som smärtar inuti, det som gör en glad. De glömmer att ge.
Den andra tröttnar och sedan står de där, oförmögna till kommunikation, med ett trasigt förhållande och en smärtsam separation. De förstår inte hur det kunde bli så fel. Men det vet jag. De missade eller glömde av att tala med varandra. De glömde berätta. De glömde stanna upp och känna efter.

Vi är så stressade, vi människor. Den allt ökande farten, den som har mest när han dör vinner. Karriär och ett vackert hus. Inget av det där tar vi med oss när vi lämnar jordelivet. Det enda själen kan ta med sig, är kärlek. Och där står du, och missar hjärtats fröjd. Jag har älskat, kanske har jag ibland kastat mig handlöst ut, utan livboj. Kanske har jag skadat mig själv i fallet. Kanske har jag sårat och blivit sårad. Kanske har jag saknat och tappat vettet, men jag har aldrig tvekat. Och när alexander kom in i mitt liv, då fattade jag på allvar vad kärlek är. De tre gav mig en försmak av riktigt handlös kärlek, men alexander bekräftade alla misstankar. För han, han är ändlös och enorm, stor och vacker kärlek.

Och min låttext då? Som beskriver vad jag känner just nu? Såklart, den här säger det;

I am naked
I have nothing left
My bones are picked clean
And riddled with regrets
Nothing can touch me
I've nothing left to take
For I am naked
But I can never break

Bombarded by brutal events
Like the rays of a sun
Knocked to my knees
By the waves that continued to come
Each time I rise to my feet
I am knocked to the ground
But I am an element
Nothing can break me down

Assemblage 23 - Naked