måndag, september 28

Ett normalt liv

Jaha, så idag lämnade jag bort mitt barn igen i fyra dagar för att åka och få cellgifter.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag just nu föraktar och avskyr allting som har med sjukhus att göra, hur oförstående jag ställer mig till läkarna och deras scheman, hur jag blir runtkastad som en liten vante mellan behandlingar, hur många mediciner jag får ta varenda jävla dag och hur de nästan mästrar mig som ett jävla barn när jag försöker förklara att jag inte kan gå upp fem på morgonen för att åka till sjukhuset, och sen åka igen vid halv fem, att jag faktiskt har ett eget liv också och att det inte håller. Då står de där och förklarar för mig hur viktig den här behandlingen är som om jag inte förstår det. Som om jag inte själv är medveten om, varenda jävla sekund av min tid, att jag har cancer. Som om jag har ett annat val än att komma dit och låta dem sätta nålar i mig. Som om jag skulle välja att dö istället för att behandlas.

Det absolut värsta jag vet, är när människor i min närhet säger saker som "Ja, men det är ju tur att du är så stark, du klarar ju vad som helst" när min sjukdom förs på tal. Som om jag förtjänade det här, eller som om det inte spelar någon roll bara för att jag överlevt all annan skit jag fått ta i mitt liv. Som om jag valde att ha en schizofren mamma med heroinmissbruk och ett kaotiskt liv redan från dagen jag föddes. Så, vadå, bara för att jag är stark, ska jag behöva ta det här då, tycker ni? Bara för att jag har en lite större chans att överleva med tanke på hur jag haft det, behöver jag då ingen sympati, inget stöd?
Jag sitter inte och säger att jag har haft det värre än någon annan. Snarare skulle jag säga att jag haft det bättre än många andra i min situation eftersom jag ändå fått ett kärleksfullt hem i grunden med stabilitet och trygghet. Men jag tycker inte att jag ska behöva höra hur stark jag är. Om man tror att jag är så jävla stark och oövervinnerlig har man fel, då känner man inte mig. Jag har en sabla massa svaga punkter inuti och har också rätt att få vara ledsen. Jag har också rätt att få vara svag. Jag har också rätt att få gråta och tycka att allt är skit.

Men visst, min behandling går ju bra, jag vet det. Jag känner bara just nu, att, jag sitter här utan hår och med ett stort hål i bröstet för att jag måste lämna bort den enda som betyder nånting i min värld. Jag sitter här och har ont i magen för att jag måste åka och bli kopplad till en jävla cellgiftsapparat. Jag vill inte det här längre. Jag vill bli frisk nu, åka hem. Jag vill börja leva ett normalt liv igen för jag vet inte hur länge jag har behövt spendera min minimala fritid på min balkong och jag vet inte hur länge jag varit så trött att jag inte orkat gå ut med alex i parken. Jag orkar inte det här så mycket länge till. Jag är så utled på att vara ett jävla cancerfall. Jag vill bli Loo igen. Jag vill göra normala saker. Jag vill vara en normal 29-årig kvinna som gör normala saker med sina vänner.

Jag vet att jag bara klagar och gnäller men det är fan i mig min rättighet. Jag vill ha ett normalt liv.

2 kommentarer:

Icka sa...

Det är väl klart att du ska ha ett normalt fiskpinneliv, med jobb, hämta på dagis, fredagsmys och en helnatt på dansgolvet.

Håll ögonen på priset!

Vi som håller på dig hejar fram dig till stordåd, det vet du.

Hoppas att denna omgång går bra, så bra som det kan gå.

Stor kram/I.

Lollo sa...

Sänder en stor kram!