Ett Liv, tack!

Fy fan, just nu har jag nått någon slags kulmen som jag bara inte tar mig över, under eller igenom. Jag har en obeskrivlig oro och rastlöshet inuti mig som bara driver på i bröstet, kan inte sova, allt kortison gör inte saken bättre, jag vill bara hem och härifrån och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till något.

Jag har verkligen en trevlig roomie, och det är jag tacksam för, för det hjälper massor att ha en annan med driv i sig att umgås med. Samtidigt ligger de här fyra dagarna som ett jävla moln över mig och jag saknar alex så mycket att det bara knyter sig i mig. Just nu tycker inte jag, fast det går så bra, att den här jävla cancern är rolig, positiv att ha att göra med eller ett dugg jävla intressant. Jag vill inte vara här, jag vill inte vara isolerad, jag vill inte vara ledig och sjukskriven ännu ett år, jag vill inte vara ifrån alex, jag vill inte hålla på med allt skit med folk runtom mig, papper och kontaktpersoner, jag är så inåt helvetes jävla less på den här skiten nu så det är inte sant. Jag har ingen aptit, jag svullnar bara upp, kortisonet och allt vatten har mig i sitt våld och det finns inget jag kan göra. Jag är så less! LESS! Jag är så trött på att behöva hjälp med allt jag gör, ledsagning varenda helvetes jävla meter, papper, besök av den ena efter den andra som förhör sig om jag har skickat in det eller det andra papperet, jag orkar inte just nu. Jag vill välja själv. Jag vill bli av med detta en gång för alla. Jag vet nu att återfallsrisken är runt 50% efter att man har fått sina 8 behandlingar, så när jag avslutat dessa 2 till 4 behandlingar till som jag är "lovad" finns det en chans att jag sjuknar in igen, och den är 50 procent. i 5 års tid kommer jag gå och vara orolig för att sjukna in igen och behöva göra om allt det här igen. Det är inte så här jag vill leva.

Just nu känns det bara surt och orättvist och jag orkar inte tänka längre. jag orkar inte vara så jävla clever och stark just nu. Man har pumpat mig full med gul cytostatika och nu sitter jag här och har testat 4 maträtter som bara smakat perkele. Jag saknar mitt hem och mitt barn. Jag vill inte sitta här. Jag vill leva ett normalt liv. Jag vill arbeta. Jag vill ha så mycket, och här sitter jag med en aggressiv sjukdom som förvisso slutat dela sig och vara aggressiv och som verkligen blivit bromsad, men som kan komma tillbaka. Och jag kan inte hejda det.

Jag vill bara inte just nu. Jag vill ut och dansa. Ha mitt hår tillbaka, ha en normal ansiktsform igen, kunna sminka mig utan att hela ansiktet blossar upp och utan att ögonfransarna faller av. Jag vill kunna flirta och köpa snygga outfits och skapa mig en karriär och leta upp en riktigt het, underbar, smart och klipsk karl som jag kan släpa hem och bygga upp nånting med, kanske för resten av mitt liv. Men det spelar ingen roll vad ni säger om att insidan är så mycket mer värd för i det här skicket har jag fan i mig inte ens chans på Onkel Fester ens en gång. Jag vill plugga och köpa mig riktigt korta kjolar och höga jävla stövlar som man kan dansa i och gå ut på ställen och lära känna vakterna där som jag alltid gjort och stå där och röka och tramsa och lattja och flirta och åka på leklandet med alex och ta honom till ställen där det finns barn och bakterier utan att oroa mig, jag vill gå på Skansen och Grönan och Mulle, och allt, allt och uppleva saker tillsammans med honom, för egen del. Mitt liv har ju tamejfan stannat!

Och kom inte och säg "det är bara tillfälligt" eller "blablabla du blir ju frisk sen, tänk på hur lite du offrar lalala" för det är inte NI som behöver leva med det! Det är inte det! Ni sitter där med ert långa hår som ni kan tvinna mellan fingrarna, tänk på det. NI sitter där med ett normalt liv där ni kan ta T-banan vart ni vill närsomhelst. Ni sitter där och har möjligheten att gå ut på fredag och se en riktigt fet spelning och dricka ett glas rött utan att levern pajar. Ni sitter där och slipper bli inkastad på sjukan så fort era blodvärden stiger efter tre veckors andnöd. Ni sitter där med jobb, med möjligheter. Jag sitter bara inne. Nästan jämt. Undantag; Någon runda till centrum eller ICA. That's IT. Jag umgås knappt med nån. Jag träffar bara en massa kommun eller vårdmänniskor. Jag menar inte att gnälla, men.. JO, det gör jag, jag GNÄLLER NU. För jag har RÄTT till det jag med! FAN i det att jag har!

Jag är LESS, Okej? Jag vill också ha ett liv.
5 år..
5 års skräck plus behandlingen.
Och risk att gå igenom det här, inte en utan flera gånger till?
Tack, nu vet jag att det inte finns någon Gud.
Och inte ett skit du säger kan övertyga mig. För det här är inte kärlek. Det här är ondska.