Del II - Långsamt

Följetong - Långsamt - Del II

Spåra inte ur nu, Katja. För helvete, tänkte jag för mig själv där jag stod, ute på den där lokalen. Mitt emot mig stod den mest attraktiva varelse jag någonsin sett, jag tänker inte försöka hymla med det på något sätt, du kommer att få reda på det ändå om du inte redan listat ut det, självklart talar jag om Ninja Li. Men det visste jag ju förstås inte då att hon hette, inte i det ögonblicket. Jag stod där och tvekade, peppade och ramsade för mig själv i vad som kändes som en hel jävla evighet. Du har gjort det här förr, du vet hur spelet ska spelas, hur en knivsegg skall dras och hur kanoten ska paddlas. Du behöver bara fokusera, en enda gång. Var bestämd, men inte för bestämd. Visa att du är stark, stabil, att du har något att erbjuda. Lugn, självsäkerhet. Du kan alla självhjälps - och självförtroendeböcker utantill innan du ens hunnit läsa dem, du vet precis vad du ska utstråla. Du behöver bara gå fram till henne, sträcka ut handen, och.. eh.. låta bli att stirra. Stirra är inte bra, det osar sådan oerhörd desperation om en stirrande blick. Nej, en fast hand och en fast, förtroendeingivande blick och sedan är du i hamn. Hon kommer att gilla dig, varför tvekar du så? Nej, jag ändrar det där, hon kommer att älska mig. Jag måste bara fånga känslan, fånga in henne i en bubbla.. hur fan var det där nu igen? Nej! Vänta, var fan tog hon vägen? Helvete! Varför tvekar jag på det här sättet, hon slipper ju undan från mig! Hon hinner ju för inåt helvete halvvägs genom stan medan jag står här och har någon slags psykoanalytiska peptalks med mig själv, det är tamejfan skärpning på det nu. Var fan är hon? Aha, där är hon, jag ser henne. Hon går mot rökrutan, det är ett perfekt tillfälle, det är nu eller aldrig, hon är ensam, rastlös och behöver säkert någon att prata med. Jag tänker göra det. Nu. Ååh, vilka långa ben hon har, vilket otroligt gung i höfterna, de suger mig nästan in i henne, jag vill in i henne, som ett barn, ihopkrupen, jag vill vara den hon ger näring.. nej, men vad är det jag står och tänker egentligen? Det är nu eller aldrig, hon står där. Jag hoppas att hon förstår, att jag.. att jag..

Naturligtvis överrumplade hon mig. Där och då, mitt i min inre peptalk. Hon bara klev in i mitt liv - just like that, och, hon skulle aldrig erkänna det här, inte under några omständigheter, men hon klev in i min värld och närmast bönföllde mig att älska henne. Hon kanske inte ens var medveten om det själv, men det var precis så det var. Mina antenner hade sökt sig fram till henne, som en målsökande missil hade jag vandrat runt i lokalen med sänkt blick, som om jag tappat någonting på golvet och nu fokuserade all min energi på att försöka söka upp det igen. Och självklart vet jag vad ni tänker vid det här laget - Vänta lite nu.. jag tror att jag kan den här historien. Men det måste jag sanningsenligt och med hela mitt uppriktiga hjärta försäkra er om att ni inte alls gör.

Jag skall ge er ett inledande scenario; en bild att utgå ifrån, och så är det väl på sin plats att jag presenterar mig ordentligt. Vi befinner oss i Sveriges huvudstad, Södra sidan, ännu ett av många ölstinna lokaler med publikblandning som för tankarna till Gott och Blandat, och om ytterligare några timmar kommer vi kunna närmast explodera av bisarra liknelser vid lördagskonfekt när det gäller det allmänna tillståndet hos gemene man i den här lokalen, precis som det brukar vara med sådana här ställen. Ölen är inte billig men den är då rakt inte svindyr heller - ölpriser är viktiga saker när det kommer till profilering av restauranger och barer, men det säger jag bara för att jag själv jobbar med marknadsföring och PR. Visst låter det riktigt jävla bra, det där med PR? Det är inte hälften så glamoröst som det låter, men man tjänar in ett rätt ordentligt överskott på sitt Allmänna Respektkonto bara genom det faktum att förkortningen "PR" står omnämnd på ett flertal ställen i CV'n, det har ni mitt ord på, och inte bara det, jag kan till och med tänka mig att svära en eller två gånger på min mors grav som ett led i övertygelsen, även fast hon lever och har hälsan. Var försiktiga med hur mycket ni väljer att lita på mig, kanske jag ska varna - jag har hittills aldrig mött en enda människa i reklambranschen som inte varit beredd att sälja sin egen mor för ett eller annat Stort Konto till det företag de jobbat på just Då. I den här branschen får man snabbt lära sig helt nya definitioner på begreppet 'Lojalitet', och det i sig speglar väldigt bra precis vilka lömska ormar vi är som jobbar i den.

Ni kanske tror att jag berättar det här för att imponera på er, eller som en avledande manöver från chocken jag förmodligen tillfogat er och som fortfarande sitter i, det lilla omnämnandet av mitt eget namn i inledningen av berättelsen. Det finns ingen mening i att hålla på det här längre; Jag är alltså kvinna, och som jag tidigare poängterat när jag gissade mig till det ni tänkte, den där sektionen där ni trodde er ha läst den här berättelsen redan, men i tusen andra former, den är fortfarande fel. Det här är ingen lesbisk kärlekshistoria, och det är uppriktigt sagt inte mycket som är representativt eller ens logiskt i det här känslomässiga kaoset jag sitter och nästan vinschar in i er i detta nu. Jag är 26 år, en falsk rödhätta, närmast onaturligt lång för att vara kvinna, hela en och åttiotre mäter jag i strumplästen, något jag aldrig haft vett att skämmas över eller ens använda som ett svepskäl till självhat, vilket - har jag hört - är ett ovanligt drag hos någon som saknar snopp. Jag är PR och reklammänniska ut i fingerspetsarna och fram tills just den här dagen jag så ansträngt försöker återskapa för er, dagen då jag mötte Ninja Li, har jag hållt mig borta från allt vad förhållanden och djupare relationer liknar och är, bortsett från de mest uppenbara och ofrånkomliga, jag pratar självklart om min familj, vänner och andra nära sörjande som har fått på sin lott att vara besläktade med, eller omtyckta av mig. Eftersom kärleksrelationer med människor skrämmer mig från vettet.

Det finns ingenting speciellt med det här stället, den här lokalen jag hamnat i för kvällen förutom möjligtvis det band jag är här för att se, ett band som inte kommer att komma upp på scenen förrän om tidigast en timme. Men då kommer jag inte vara kvar i den här lokalen längre. Det här har jag förstås ingen aning om där jag står, mitt framför Ninja Li, som jag just bestämt mig för att tilltala trots att jag inte för mitt liv kan förklara för mig själv varför, och det är i det ögonblicket hon överrumplar mig genom att vara den som öppnar munnen först;

"Du är tidig. Jag hade inte väntat dig förrän om tidigast två timmar, möjligtvis en och en halv om du bestämt dig för att ta till Fru Vodka som medhjälpare och moodkicker. Men jag är imponerad, du är ju verkligen inte ens full!" - Detta var Ninjas absolut första ord till mig där jag stod framför henne, i full färd med att försöka öppna munnen och säga något och därmed få igång ett samtal. Hon besparade mig dock våndan över att få igång ett samtal, men den ångesten lämnade mig enbart en hastig sekund bara för att ersättas med en annan typ av oro. Var det så här hon brukade snoppa av folk? Såg hon mig som ännu en i mängden män och kvinnor som skulle försöka plocka upp henne för ett klassiskt krogligg? Fanns det något jag kunde säga som skulle få henne att förstå, att jag inte brukade gå fram till människor på det här sättet? Att jag aldrig skulle stå och dividera med mig själv på det där viset, med handsvett och ångest redan på förhand, och hade heller aldrig gjort fram tills idag? Att jag i normala fall skydde allt vad relationer hette som pest och rabies och att jag därigenom lyckats med konststycket att vid tjugosex års ålder aldrig haft något som ens påminde om ett förhållande? Att jag fram tills i detta ögonblick spelat hennes roll i det här märkliga spelet och att jag förmodligen aldrig, aldrig någonsin skulle tilltala mig själv på ett inbjudande sätt om jag vore hon, eftersom detta kunde leda till rent förödande konsekvenser för oss bägge, kunde jag ju heller inte stå och säga. Men sant var det ändå.

"Eh.. Vill du att jag ska gå?" var det enda jag fick ur mig, även om det lät mer som "Eee.. Vzn jaschn..å?". Herregud, vad var det som hände i min kropp egentligen? För att inte tala om mitt sinne! Mina motoriska färdigheter kändes som helt satta ur spel, mitt talcentra hade plötsligt bytt kanalband och min förmåga att omsätta tankar i handling, så som att faktiskt försöka sträva efter att få stanna kvar och lära känna henne istället för att begå omedelbart socialt självmord (efter allt besvär jag gått igenom och efter all den där peptalken kunde jag ju faktiskt inte bara låta chansen gå förbi mig, det fanns ju ingen logik i att bädda en säng som man ändå inte skulle ligga i, om man nu får vara lite ful och ta till en sådan rå liknelse) och tillråga på allt så lät jag som en idiot. Det här började inget vidare, i alla fall inte för min del.
"Nej, för allt i världen, stå kvar där du är. Faktum är att jag borde tacka dig, det står en man några meter bort som stått och hinkat i sig öl och Jägermeister i en satans paritet enbart för min skull, i säkert en timme nu. Det var bara fråga om minuter innan hans hand suttit på min häck, och för att vara helt ärlig,om du vänder dig lite diskret om så ser du.. Mannen i röd jacka vid ett av ståborden, ser du honom? Mmm, helt ärligt, är hans hand på din häck något du själv skulle sträva efter en sådan här kväll? Eller vilken kväll som helst, för den delen?"
Jag följde hennes instruktioner och synade karln. Detta var alltså min första konkurrent för kvällen och honom hade hon alltså ratat omedelbart. Jag gav mig själv en mental notering; Drick inte för mycket Katja, hon kanske bara tror att du vill lägga handen på hennes häck, och även om det är en bit av sanningen så är det förstås inte hela sanningen, så håll dig för helvete till planen. Jag skrattade med henne och slappnade av litegrann. Bra, hon har humor. Underbart, det förenklar faktiskt hela den här.. märkliga situationen avsevärt.
"Jag förstår precis vad du menar" skrattade jag och förde vinglaset till munnen. Husets röda, som det anstår sig en onsdag på ett Söderhak som detta. Och jag är väl medveten om vad för signaler jag måst sända ut i och med den kombinationen; Söder, Band, rödvin, mitt-i-veckan. Det låter väldigt vänster, väldigt sympatiskt och "jag är på din sida i kampen", solidaritet och allt det där, men ni har väl inte glömt bort det viktigaste redan? Just det. Jag är reklamare. Jag är en lömsk orm.

"Ninja, förresten. Ninja Li" förtydligade hon och sträckte fram handen till hälsning. Jag tog emot den, kanske med en aning stor entusiasm än tänkt, men rödvinet hade börjat göra mig uppsluppen.
"Katja. Katja med K faktiskt"
"Har någon försökt stava ditt namn med C, på fullaste allvar? Någon gång?"
"Du skulle bli förbluffad över hur många" svarade jag med ett snett leende. Jag var ju nästan bra på det här! Jag borde ha flirtat mer i mitt liv, för att öva upp mig. Inte kunde jag veta att jag skulle träffa Ninja, men jag hade gärna velat ha en liten föraning. Något som ledde mig in på rätt spår. Hon skrattade och svepte med blicken över lokalen, stannade av i svepandet av blicken som hastigast och fäste blicken på någon eller något bakom mig, någon eller något jag naturligtvis inte kunde se. Jag visste inte om jag skulle vara nervös eller inte. Jag visste inte om hennes beteende skulle tolkas som rastlöst, eller om det var en del av det här spelet vi spelade, ett spel jag tvingat mig själv att spela för första gången i mitt liv, bara för att få kontakt med henne. Det var som om det inte existerade något annat sedan jag först hade lagt ögonen på henne. Jag var inte särskilt förvånad över att det hade visat vara en kvinna - denna första och kanske enda person som Gud valt ut åt mig, som berört mig med bara en blick. Jag var mer förvånad över att jag kände en sådan stark dragning till någon överhuvudtaget. Man eller kvinna spelade ingen roll för mig, de var jämlika i mitt medvetande på så sätt att båda alltid förefallit precis lika motbjudande att ha att göra med. Det är också en slags rättvisa, antar jag.

"Söker du efter någon speciell, jag menar.. ska du möta någon här ikväll, eller så?" fick jag ur mig, och försökte låta så nonchalant som möjligt när jag sa det.
"Jag skulle ha mött någon, men han är knappast aktuell för det mötet längre. Vi kan nog räkna kallt med att jag fått nobben totalt.. igen." hon fnös när hon uttalade det sista ordet, och jag försökte tolka hennes ansiktsuttryck.
"Vem skulle du ha träffat då?" undrade jag.
"Min föredetta. Vi har en del.. outredda saker mellan oss, kanske man kan säga". Oj, känsloladdad reaktion, ta det lugnt, ingen skada skedd, det betyder inte nödvändigtvis att..
"Eller snarare.." hon tystnade, lät blicken vandra, "Snarare är det så att HAN har outredda saker med mig. Och jag måste finna mig i det, att trösta honom och vara en vän för honom eftersom jag var den som.. avslutade det hela". Hon såg fjärrskådande ut och jag lade en försiktig hand på hennes axel.
"Jag förstår precis" sa jag, fast jag inte alls förstod precis. Jag förstod ingenting av det där, med alla de där spelen och reglerna och det som sades "höra till" kärlekens före, under och efter-faser. Jag hade alltid hållit mig utanför det där eftersom det inte funnits mening för mig att lära mig om något jag ändå skydde som pesten. Nu befann jag mig på alltså på obruten mark och försökte spela med så mycket som möjligt. Jag är ju trots allt en lömsk orm, och även om lömska ormar inte vet mycket om kärlek så har vi lärt oss en del om människor. Vi kanske inte kan förstå känslan rent emotionellt, men i teorin har vi lärt oss att bryta ned alla vi möter till små, små beståndsdelar och därigenom vinna kunskap nog om dem för att bygga ett försvar och en strategi. Det första man egentligen behöver lära sig och det absolut mest essentiella är ju vad man vill ha den här specifika människan till. Behöver jag få sex, kan denna människa leda någonstans rent kontaktnätsmässigt? Jag hade redan försökt definiera vad det var hos Ninja som dragit mig till henne vid första anblicken, men inte nått fram till så mycket som skuggan av ett svar. Vi stod kvar en stund, småpratade med varandra som om vi aldrig gjort annat. Hela samvaron med henne, bara att finnas nära henne, kändes som att komma nära någon man känt hela livet. Våra rörelsemönster smälte in i varandras, våra kroppar följde varandra, våra gester tog efter varandra. Det var närmast religiöst. Egentligen pratade vi inte om något viktigt, vi fördrev bara tiden i väntan på det okända. Hon frågade mig vad jag arbetade med och var jag bodde, saker ni redan vet, och jag svarade artigt och uttömmande samtidigt som jag försökte att inte vara för långdragen. Jag kände mig lite som en mentalpatient som just blivit utsläppt bland vanligt folk för första gången på tio år och som glömt av helt hur man samspelar med andra människor. Hon, bara hennes existens, framkallade frossbrytningar under huden av rädsla, en rädsla jag inte kunde identifiera.

"Men du, Katja med K" sa hon plötsligt. "Vad säger du om att sluta upp med det här tramset och åka hem till mig istället? Jag tror att jag har gjort det här nog för ikväll, och dessutom verkar det som om Röda Jackan kommit in i andra andningen där borta. Han har börjat hälla i sig Jäger igen, troligtvis med sikte på en trekant istället för en One-On-One med mig, så om vi vill rädda våra rövar undan en säker attack från hans dasslock till händer föreslår jag en snabb reträtt". Jag gapflabbade. Den här tjejen kunde verkligen uttrycka sig. Jag var som trollbunden. Glatt imponerad - och inte så lite stolt - hon hade kunnat ta vem som helst därinne men det var mig hon bjöd hem - lät jag henne leda mig till garderobssektionen där vi hade våra jackor.
"Jag vill bara varna dig innan vi går" sa hon samtidigt som hon krånglade på sig den svarta ytterjackan. "Jag har en väldigt bestämd uppfattning om somliga saker här i livet, och jag har inga som helst problem med att kliva över lik om jag vill ha någonting tillräckligt mycket. Jag säger det meddetsamma, så att du får en ärlig chans. Om du letar efter någon som du lätt blir av med, någon du bara kan leka med för att vinna erfarenhet eller precis vad som helst, så har du valt helt fel tjej".

Jag visste det från början. Det här skulle bli min allra första och naturligtvis också livsavgörande erfarenhet av kärlek.

Fortsättning Följer...