Fakturor, martyriska bloggmammor och.. en jävligt snål bonus

Vad fina ni är som skriver så otroligt fina och peppande kommentarer. Jag tror att jag kan vara begåvad med några av de schysstaste och mest insiktsfulla läsarna i bloggrymden just nu, vilket är en helt ny upplevelse för Social Ingenjörskonst. Den stackars bloggen får väl slaganfall snart, om jag inte får en fet utskällning. Haha.

Jag har varit utan internet i en vecka på grund av ett faktureringsmissförstånd från Bredbandsbolagets sida, som nu är utrett och uppklarat. Betalat hade jag gjort för länge sedan, men det hade de missat och straffade mig därigenom med fullständig tystnad. Därför har jag inte skrivit. Men jag har också kräkts och mått illa, så de första fyra dagarna hemma hade jag ändå inte kunnat rapportera något. Mina begynnande dagar hemma präglades av kräkningar och liggande på sofflocket med svettig panna (vilket helt osökt kommer mig att tänka på en kommentar i en DN-artikel eller något liknande från Horace Engdahl om dokusåpan Paradise Hotel för några år sedan. "De ligger halvnakna med svettiga ansikten och förtalar varandra!" - hysteriskt kul. Åh, jag gillar verkligen Horace, hans kommentarer fastnar alltid i minnet.) och lilla alex hade filmkväll hela dagen i Lördags. Men han fick det allra viktigaste; oändligt mycket gos med sin mamma, en jävligt bra film och en rejäl gungtur som plåster på såren dagen efter.

Jag vet inte om jag nämnt det, men alexander har visat sig vara laktosintolerant. Detta efter att han hade en treveckors diarré som inte gick över och med en konstant skum mage som reagerade deluxe på någonting i maten. Jag började ifrågasätta kosten (enkelt. Vad får han VARJE dag, som kan orsaka en konstant diarré?) och tog hjälp av jourmamman. Hon och jag bestämde oss för att laktos låg närmast till hands att ta bort för att se om förändring kunde ske. Det gjorde det också, alex är perfekt i magen sedan dess och så fort han råkar få i sig något med mjölk i blir det slemmigt och besvärligt på ett sätt som inte behöver närmare förklaring.

Jag vill inte bli en av de där bloggarna som kretsar sin så kallade blogg kring det faktum att de är MAMMOR (unga mammor, mammor med ADHD, mammor med cancer eller mammor som bara behöver en ursäkt att VARA någonting och mamma låg enklast till hands) och jag tänker givetvis inte heller bli en av de där mammorna som kretsar mitt skrivande kring konsistensen på min sons mänskliga avfall - så vi går helt enkelt inte närmare inpå saken. Ni kan säkerligen fylla i önskade luckor själva. Om ni ville läsa mer om Alexander kunde jag absolut skriva mer om honom, men jag tänker inte bli en martyrisk mamma som sitter hela dagarna och gnäller över hur annorlunda livet blivit med en liten kotte i huset och jag tänker verkligen inte beklaga mig ens en sekund över att jag inte varit på krogen på flera år, eller att jag inte har råd att köpa minimala kjolar varje månad längre, eller vad för I-landsproblem som många mammor tycks ha. Det är lika förbluffande varje gång jag hamnar i en sån där mammablogg och jag läser saker i stil med att lilla Nova eller Felicia eller vad fan ungen nu heter, har "skrikit precis hela dagen och guuu va jobbigt det är och titta här, jag är en sån MARTYYYYYR som OFFRAT min ungdom för att ha det här BARNET, titta vad mogen jag är!" - jag sparkar mentalt bakut varje gång. Vad vill du ha, tjejen? Ett jävla diplom? Bekräftelse? En applåd?

- Grattis! Du har i likhet med en överhängande mänsklig majoritet lyckats fortplanta dig, och nu agerar du efter basic instinct och i enlighet med några tusen års utveckling genom att också ta hand om avkomman istället för att bita huvudet av den, som några av de andra däggdjuren. Du matar, pjoskar och jollrar med den lilla förtjusande saken hela eftermiddagarna och gör ting med den som varje normalt funtad förälder gör, med en strävan att få den att utvecklas. Bra jobbat! Och nu startar du en blogg som handlar om det - ännu bättre! Och bloggen är i princip rena scheman över era dagar och kvällar - med ett klagomål inslängt här och där och med en drypande martyrton som jag inte sympatiserar med överhuvudtaget, vilken OTROLIG bedrift - kan någon ringa Svenska Akademin? Jag tror att ett nytt Nobelpris kan vara på väg att instiftas - Det stora Martyriska MammaPriset. Herregud.

Anyway, nu när Alex är laktosfri så är jag det också, det finns ingen som helst poäng för mig att äta laktos, så hemma hos oss tronar nu soya, havre och laktosfria produkter ihop med de färska grönsakerna och den dignande syrliga frukten. Vi har blivit ett ultranyttigt, magsnällt hem byggt på vegetarianism (med ett stänk av fisk), soyaproteiner och underbara grönsaksgrytor som förmodligen skulle få er att dåna. För är det en sak jag kan så är det att laga mat. Bara jag kunde äta den också så skulle vi ha ett problem färre. Men ni förstår, cellgiftsjävlarna börjar påverka min kropp och mobba den, så jag kräks rätt mycket just nu. Och tappar muskler, vilket inte alls är bra. Men skit samma, jag slipper i alla fall bli fet av den här proceduren. Det verkar kanske utseendefixerat, patetiskt och banalt att hänga sig fast vid lite kroppsfett (eller bristen på detsamma) när man har en livshotande sjukdom, men försök själva hänga er fast vid en identitet utan ögonbryn, ögonfransar, utan att kunna sminka er, utan hår och med blåmärken över hela jävla kroppen. Att slippa bli vattenfylld eller fet som en flodhäst på det är helt enkelt den enda jävla bonus jag har att hålla fast vid. Och det var fan i det inte mycket till bonus.