Taxi och present till alla läsare!

Höhö, hörde ni det, förresten. Jag åkte taxi som vanligt, men med alex, häromdagen. Taxichauffören sa inte mycket under resan, men när vi nått vår destination och han artigt hjälpte till att släppa ut min son ur bilbarnstolen vände han sig till mig;
"Öh.. du blev mamma tidigt du! Det har väl sina fördelar va?"
"Förlåt? Vad har sina fördelar, sa du?"
"Att vara ung mamma"
"Jag vet ingenting om hur det är att vara ung mamma. Jag är tjugonio, det är inte att betrakta som ungt, det är snarare hopplöst medelmåttigt, men tack för komplimangen"
"Skämtar du?"
"Nej, jag tackade uppriktigt för komplimangen. Hur så?"
"Är du tjugonio?"
"Vill du se legitimation?"
"Ja, faktiskt"
"Du får helt enkelt ta mig på orden"
"Okej, snabbt nu, när är du född?"
"800813"
"Det hade du kunnat räkna fram!"
"Menar du allvar?"
"Jag är imponerad. Verkligen. Du ser inte ut att vara en dag över nitton"
"Wow, jag blir bara yngre för varje år som går. Det måste vara cancern."
"HAR DU CANCER OCKSÅ?!"
"Men du, jag har en blogg, här, läs den."

Jag gav honom mitt visitkort. Ja, kan ni tänka er. Jag har ett visitkort. Han lovade att läsa. Så, mr cabdriver, om du läser det här, välkommen till "nittonåringens" värld. Jag sa ju att jag skulle skriva om dig, som jag lovade.
Stackars man. Jag tror jag rubbade hela hans världsbild och stal hans uppfattning om hur en nittonåring ser ut fullständigt. Men helt ärligt så måste det vara något fel. Jag åldras inte nämnvärt, jag är medveten om det. Det oroar mig faktiskt litegrann. Särskilt som jag läst klart samtliga Twilight-böcker och totalt fastnat för dem. Det där med odödlighet låter ganska lockande.

Men nu till presenten!

Så, jag vet att jag svamlat om ett litet projekt jag håller på med, ett par gånger nu. Jag tänkte chocka lite, och ge er inledningen och första utdraget till vad jag valt att kalla min första lilla Bloggföljetong. Det här är förstås att betrakta som en vilken litterär text som helst, det är inte självbiografiskt och det handlar inte om mig. Jag tänkte som så, att om jag ändå ska ha en blogg, så ska jag använda den för att testa mina nutida texter i. Mina kortare noveller, short stories och följetonger. Om man har negativ kritik och en massa gnäll att komma med ska man minnas att det här bara är en gratis text bland andra; jag tänker inte försöka ge ut det här och jag har inga planer på att förvandla den till ett manus eller så, det är bara en text, i en reklamfri blogg som är gratis att läsa och som är skriven av någon som behöver skriva av sig, som inte får betalt för det hon skriver och som förmodligen inte kommer få det heller. Glöm inte att det här är första gången jag lämnar ut någon av mina nutida sagor formellt, jag har fram tills nu behållt dem på min dator. Den här började jag skriva på i huvudet för några veckor sedan och har nu bara bestämt mig för att kasta ut. Jag väntar mig inga stående ovationer. Tänk bara på att ett utlämnande av en sådan här text är för mig som att placera mitt hjärta på ett silverfat. Det här är mitt absoluta innersta, det sätt jag skriver på när jag skriver mina historier, som mormor kallade dem. Det är något annat naket med det än att skriva om mitt liv i bloggen. Det är inte nödvändigtvis själva berättelsen i sig, utan mer det känsloflöde jag avslöjar om mina egna tankar i texten. Det av mig som lyser igenom. Men skitsamma, here goes. Ingen idé att skjuta på det. Första texten, första delen.



Wait for it...
Wait for it..

Långsamt

Del I - Ursinne har en blick, och den tillhör Ninja Li

"Säg något. Snälla. Säg något, vad fan som helst, bara du talar."
"Vad fan vill du att jag ska säga? Tack?"
"Okej, vi gör framsteg här. Kanske inte precis artiga framsteg, men.."
"Vänta nu. Du bestämde dig just för att komma hem och informera mig om att du bedragit mig med en.. med en.. lärarstuderande, och väntar dig artighet i retur för denna.. obeskrivliga tjänst du just gjort mig?"

Ninja stod någon meter ifrån mig i vårt vardagsrum och skrek. Hon var så förbannat sexig när hon var arg, det hade jag alltid tyckt. Den tanken var fullständigt ologisk i det här sammanhanget eftersom hennes mörkbruna ögon fullständigt sprakade av ursinnet och sorgen som koagulerade hennes blod just nu, och det ursinnet, den sorgen - hade jag orsakat. Genom att, som hon så vackert uttrycka det, ligga med en lärarstuderande. Det var komiskt att hon skulle fastna för det, precis som om det vore ett skällsord på något sätt. Som om det vore mest relevant vad flickstackarn hade för yrke. Men en sak måste ni förstå; i hennes värld var det ett skällsord. En lärarstuderande hade ungefär samma värde som en statist i en film för henne. En ung tjej som gillar barn och som inte hittade något tillräckligt intellektuellt att göra av sitt liv, a complete waste of space - så skulle Ninja ha uttryckt det. Faktum var att hon skämtat om det flera gånger, trots att hennes bästa väninna var just - lärarstuderande. När jag påpekade det hela viftade hon alltid bort det.
"Det begriper du väl själv att jag inte räknar in Sophie i den kategorin" fnös hon. "Sophie tillhör kulturelitens samling intellektuella avkommor och hon tar sina studier på fullständigt allvar. Hennes klasskamrater på lärarhögskolan, däremot, har jag inga höga tankar om. Tjejer utan stake, tjejer som tror att det enda som kan ge dem bekräftelse och tillfredsställelse grundar sig i deras livmoder, små ambitiösa, halvdumma Moder Theresor som inte kan tänka på annat än hur de ska fånga in någon stackars genetisk lämplig att fortplanta sig med. Sophie är inte sådan. Hon är driven av helt andra saker än en.. livmoder". Det sista ordet dröp av förakt.

Det var Ninja det, i ett nötskal. Trots att hon själv saknade universitetsutbildning - faktum var att hon hoppat av gymnasiet eftersom det tråkade ut henne att umgås med så många intellektuella medelmåttor - ägde hon en förbluffande förmåga att ta till sig information och ord - därtill ägde hon en oerhörd detaljförmåga vad gällde alla typer av informationsflöden. Hon kunde omedelbart sortera ut det som var viktigt i sammanhanget, och göra bruk av informationen som om hon var den som hört det först, eller till och med var huvudanledningen till att informationen existerade i första taget. Det fanns dock ingen tvekan om vad det var som var viktigt i det här sammanhanget; Jag hade, som ni redan vet, bedragit henne med en intellektuell medelmåtta, ett öde värre än döden för min Ninja. Hon hade hellre sett att jag bedragit henne med någon professor i litteratur, och hon hade kanske till och med förlåtit mig för det, men då jag inte vistades i den typen av kretsar hade jag givetvis inte den typen av alternativ. Jag fick hålla till godo med vad jag lyckades hitta.

"Okej, så, vad heter den här lilla bedårande flickstackaren du valt som huvudrätt i middagen som är vårt förhållande? En middag, som jag utgår ifrån att du vet - börjar lida mot sitt absoluta slut?".
Hennes ögon smalnade - inte ett bra tecken, inte ett bra tecken alls. Nu började hon dessutom tala som någon form av kodknäckare i en Agatha Christie-roman, med målande beskrivningar och absurda liknelser.
"Du liknar vårt förhållande vid en middag?"
"Du vet mycket väl vad jag menar. Jag är skitförbannad, du vet att det får min fantasi att skena iväg med mig"
"Du är en sann författare, Ninja"
"Eller så handlar det om att mitt psyke inte riktigt hanterar den verklighet som läggs ut framför mig, om du hajar vad jag menar". Helvete också, hon var verkligen het när hon var förbannad. Jag betraktade henne där hon stod, lätt framåtböjd mot mig, med händerna i sidorna som om hon höll fast vid sig själv för att inte självantända av ilska, med det blonda håret spretande från hennes lätt bleka, närmast fluorescerande ansikte, som nu lystes upp inifrån av pulserande blod, ilskerodnader - de gjorde henne om möjligt ännu mer vacker. Ögonen sprakade mot mig som svarta brunnar, svarta hål i universum. De hade slukat mig flera gånger än jag kunnat räkna. Hennes bröstkorg hävdes upp och ned, varje muskel i hennes seniga lilla kropp var spänd. Jag fick hålla tillbaka reflexen att slicka mig om munnen, herregud, vad jag ville ha henne.

"Jag ser vad du håller på med, och det kommer inte att fungera" svarade hon, som om hon hört mina tankar. Klart att hon gjorde, hon visste alltid vad jag tänkte på, och tvärtom. Vi var som två delar av en enhet. Det var det som gjorde det här så.. fruktansvärt. Att jag måste göra det här. Det är för hennes egen skull, intalade jag mig.
"Ninja, du kanske ska lugna ner dig lite och lyssna på mig. Jag vill inte bråka. Det var någonting som bara hände. Jag vet inte ens om det betyder någonting..". Jag höjde händerna som om jag var den retirerande fienden, som utmattat korsade hennes försvarslinjer i hopp om ett fredsavtal. Det var ett fullständigt och absolut misstag, jag hade just kramat om utlösaren till bomben av känslor inom henne lite väl för hårt. Jag såg hur hon närmast leviterade från golvet ett ögonblick innan hennes seniga kickboxarmuskler spändes för närstrid. Det här hade vi gått igenom tidigare, hon skulle inte vinna mot mig, faktum var att jag inte tänkte kämpa emot eller ens höja handen mot henne, ni har säkert hört talas om den där gamla artighetsgrejen, den där som handlar om att man inte ska slå kvinnor, men då Ninja knappast definierade sig själv som kvinna skulle jag antagligen vara på den säkra sidan om jag nu visat mig vara en notorisk hustrumisshandlare. Det var jag dock inte, jag fick ingen kick av att ge mig på henne, inte på det viset i alla fall.

"Du vet inte ens om det betyder någonting? Du har precis trampat på helig jävla mark, du har trampat på hela min jävla kärlek till dig, och så.. betyder det inget?" hon skrek ut de sista orden med smärtan lysande i ögonen.
Hon klev ett steg framåt, höjde sig på tå och lyfte vänsterarmen i ett och samma andetag. Det tystnade fullständigt i huvudet när hennes första slag - med öppen handflata, träffade min högra kind. Det sved till något fruktansvärt, en varm hettande smärta som fortplantade sig med kraftfull hastighet, den utvecklade sig snabbt som en spridande rodnad under huden - den här tjejen hade fått lite mer övning än de flesta tjejer både du och jag träffat, det kan jag garantera dig, det visste jag från början och jag gjorde ingen ansats till att stoppa henne när hennes andra slag träffade samma kindsida, den här gången med knuten näve. Jag fångade hennes blick strax innan hon höjde båda händerna - förmodligen för att hon ville att det skulle komma som en överraskning vilket håll det vassa slaget skulle anlända ifrån, och förmodligen höjde hon också dem båda som ett led i någon form av instinktiv försvarsteknik också - jag kände henne lika väl som hon kände mig. När det tredje slaget träffade den allra känsligaste delen av mitt näsben flög jag automatiskt bakåt som om jag duckade för en rekyl, mitt bakhuvud träffade snedsidan på den dörrkarm jag haft någon meter bakom mig under vår diskussion, och sekunden senare kände jag hur mitt näsben exploderade i en svallvåg av blod. Fan också, tänkte jag. Hon mindes exakt, varje liten känslig detalj på min kropp, varje liten gammal skada. Det fanns ingen som kände mig som Ninja. Absolut ingen.
Och det var väl i det ögonblicket jag borde ha förstått att hon inte skulle låta mig gå.

Hon tänkte göra absolut slarvsylta av mig, jag visste att jag inte ens skulle försöka försvara mig - eftersom jag förtjänade varje slag, men också för att en liten, liten del av min hjärna njöt av det. Jag hade med lätthet kunnat övermanna henne och hålla fast henne tills det gick över, som jag gjort tidigare. Men jag vägrade. Jag var nyfiken på vad hon skulle ta sig för, och som sagt, så förtjänade jag det här. Jag hade slitit sönder hennes hjärta inifrån, igen, och det här var en del av priset jag skulle få betala.
Hon kastade sig på mig, slet tag i mina axlar och tvingade mig upp på fötter, stödd mot dörrkarmen. Hon pressade mitt huvud mot den förrädiska snedsidan jag rasat in i några sekunder tidigare, stående på tå - jag och Ninja hade en förtjusande längdskillnad på arton centimeter mellan oss, bland många andra saker, och hennes vackert franskt manikyrerade naglar pressade sig in i min nacke och hals medan hon skakade i hela kroppen. Hennes ansikte var spänt och illrött av ilska och ansträngning. Hon lyfte huvudet mot taket och pressade samman sina vackra ögon medan hon sakta släppte greppet om mig. I samma sekund som hon sjönk ned på golvet hörde jag hur hennes häftigt rodnande mun pressade ut ett skrik, ett skrik av förtvivlan, ensamhet och framför allt - sorg. Hon började inse sitt nederlag, och ilskan började rinna av henne. Jag sjönk ned på knä och drog henne intill mig, drog henne över mig på golvet, slog mina långa armar om henne medan hon skakade av gråt. Hon gjorde ingen ansats till motstånd, hennes kropp, som nu spänt av fullständigt efter attacken, formade sig genast efter min, som om det här aldrig hade hänt, precis som vanligt. Jag älskade den känslan. Hon följde bara med och lät sig hållas om medan gråten krampade i henne.
Mitt näsblod hade redan börjat avta en aning, men det droppade fortfarande i små patetiska pölar ned på min ljusa skjorta. Jag brydde mig inte om smärtan. Jag hade gott om tid att begrunda den senare.
Hon såg upp på mig med ögonfransar täckta av gråt, som om morgondagg hade hittat sin väg från en stor, grön äng till hennes ansikte och bestämt sig för att.. koagulera, eller smälta samman med de mörkt bruna, långa strån som kantade hennes outgrundliga blick. Jag öppnade munnen som för att fråga vad hon tänkte på, men hejdade mig. Förra gången jag öppnade munnen gav hon mig en hjärnskakning, och något jag alltför välbekant identifierade som ett brutet näsben. Jag ville inte upprepa fighten - hon hade fått precis vad hon ville ha, och hon hade börjat slappna av igen. Jag lade armarna tätare om henne där jag låg på rygg med henne över mig och lyssnade till hennes andetag medan de saktade ned till normal rytm igen. Jag kände mig som en levande blodtrycksmätare. Vi låg kvar, länge. Tysta. Ingen av oss hade kraft nog att tala. Jag låg och smekte hennes hår, kände hur de mjuka, tjocka stråna separerade sig mellan mina fingrar som de alltid gjorde. Det här var inte rättvist mot henne, det visste jag. Men det var det enda sättet att avsluta oss på. Och det är väl här jag borde komma med en sorts förklaring till varför jag just bedragit den enda människa jag någonsin älskat med en representant för allting som hon inte var, för att tillfoga henne maximal smärta och därmed göra det mer slutgiltigt.

Och för att kunna göra det måste jag helt enkelt börja från början.

Fortsättning följer.