Kärleken

Jag vet att det är mycket gnäll just nu, att det är mycket simpla och banala rapporter som avhandlar mitt fysiska välmående och frustration över läkare. Detta beror på att jag inte har någon tillvaro att få kraft eller stimuli ifrån, jag har ingen aktiv umgängeskrets som ger mig den där kreativa boosten jag såväl behöver, jag är liksom inte aktivt deltagande i samhället och kan få något därifrån. Jag läser tidningar och ser på nyheter men känner mig ändå avskärmad. Jag fastnar hellre i böcker just nu, läser twilight-serien och förundras och suckas över romantiken och innerligheten, kärleken, känner med dem och önskar att det fanns sådan innerlighet därute att finna även för mig en dag. Jag ligger inne med en sådan fascinerande kvinna nu som arbetar som astrolog och hon berättar för mig att jag har livsväg 3 - en kreativ väg baserad på det talande och skrivna ordet! Hon berättar också att många söker sina tvillingsjälar och finner dem efter en sjukdomsperiod eller en tuff tid i livet. Så har jag känt i hela mitt liv, att jag letat efter min andra hälft, och någonstans därute finns denna person, det är en längtan jag inte kan beskriva. Jag vet liksom att han finns där - eller hon, det spelar egentligen ingen roll för mig, jag vet att denna person existerar, andas och lever men jag vet inte säkert vem han eller hon är. Jag har verkligen trott mig veta så många gånger och tillochmed uttalat det högt men jag har haft gruvligt fel.

Det låter så fånigt att hänga upp sitt liv på att söka efter kärleken på de premisserna men jag tror mig inte kunna leva ensam resten av mitt liv. Jag behöver ensamheten ibland som stimuli och avkoppling och måste inte "ha" någon för att orka, men jag behöver ha ett motstånd, en motpol, en kraft som verkar och reagerar med min på ett eller annat sätt. I grund och botten har jag också behov av en stabil person som liksom kan dra ned mig en aning på jorden och som behåller lugnet och glädjen jag skapar, men jag dras i stort sett alltid till motsatsen och det är mitt stora problem. Jag längtar också efter den där stormigt enorma, kvävande djupa kärleken som får mitt hjärta att skena och kroppen att reagera till maximum, en intellektuell utmaning och en känsla av att ha kommit hem. Det är inga små krav. Kanske kommer lärdomarna av mina tidigare förhållanden som misslyckats slutligen leda mig till min själsfrände. Kanske inte, men tillsvidare kan jag läsa Twilight-böckerna och iallafall drömma om en innerlighet och en närhet så stor som Edward känner för sin Bella, hur han känner att varje sekund är värd att finnas till för henne och tvärtom. Däremot måste jag säga att Bella är fruktansvärt hjälplös och klantig och dumdristigt jävla grinig emellanåt och man kan ju tycka att hon borde lära sig av det. Hade hon varit min karaktär hade jag gett henne mer jävlaranamma och mindre barnslig tjurighet. Ibland undrar jag vad Edward ser i henne bortsett från hennes doft. Anyway, det här var ett säkerligen förvirrande sidospår för många. Jag vill egentligen inte ha sagt mer än att jag längtar. Längtar efter mer, motstånd, utmaning, kärlek, intensitet, detta är inte nog för mig för att jag ska kunna göra mer än andas. Jag drar inte in några pengar, jag gör ingenting meningsfullt.

Sanningen är att man skapar sitt eget öde och jag vill vara med i matchen igen. Jag har massor av livslust, jag vet bara inte hur man gör med den när livet stannar så här. Vad händer sen, när allt är över? Egentligen spelar det ingen roll, jag oroar mig sällan för framtiden bortsett från när min andra hälft ska dyka upp. Jag undrar var fan han är. Man kanske ska starta en hemsida och leta upp honom? Eller, det är nog att ta i.. eller kanske ändå. Det finns ju wackos som gjort klart värre saker.
Vi får se.

Ett normalt liv

Jaha, så idag lämnade jag bort mitt barn igen i fyra dagar för att åka och få cellgifter.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag just nu föraktar och avskyr allting som har med sjukhus att göra, hur oförstående jag ställer mig till läkarna och deras scheman, hur jag blir runtkastad som en liten vante mellan behandlingar, hur många mediciner jag får ta varenda jävla dag och hur de nästan mästrar mig som ett jävla barn när jag försöker förklara att jag inte kan gå upp fem på morgonen för att åka till sjukhuset, och sen åka igen vid halv fem, att jag faktiskt har ett eget liv också och att det inte håller. Då står de där och förklarar för mig hur viktig den här behandlingen är som om jag inte förstår det. Som om jag inte själv är medveten om, varenda jävla sekund av min tid, att jag har cancer. Som om jag har ett annat val än att komma dit och låta dem sätta nålar i mig. Som om jag skulle välja att dö istället för att behandlas.

Det absolut värsta jag vet, är när människor i min närhet säger saker som "Ja, men det är ju tur att du är så stark, du klarar ju vad som helst" när min sjukdom förs på tal. Som om jag förtjänade det här, eller som om det inte spelar någon roll bara för att jag överlevt all annan skit jag fått ta i mitt liv. Som om jag valde att ha en schizofren mamma med heroinmissbruk och ett kaotiskt liv redan från dagen jag föddes. Så, vadå, bara för att jag är stark, ska jag behöva ta det här då, tycker ni? Bara för att jag har en lite större chans att överleva med tanke på hur jag haft det, behöver jag då ingen sympati, inget stöd?
Jag sitter inte och säger att jag har haft det värre än någon annan. Snarare skulle jag säga att jag haft det bättre än många andra i min situation eftersom jag ändå fått ett kärleksfullt hem i grunden med stabilitet och trygghet. Men jag tycker inte att jag ska behöva höra hur stark jag är. Om man tror att jag är så jävla stark och oövervinnerlig har man fel, då känner man inte mig. Jag har en sabla massa svaga punkter inuti och har också rätt att få vara ledsen. Jag har också rätt att få vara svag. Jag har också rätt att få gråta och tycka att allt är skit.

Men visst, min behandling går ju bra, jag vet det. Jag känner bara just nu, att, jag sitter här utan hår och med ett stort hål i bröstet för att jag måste lämna bort den enda som betyder nånting i min värld. Jag sitter här och har ont i magen för att jag måste åka och bli kopplad till en jävla cellgiftsapparat. Jag vill inte det här längre. Jag vill bli frisk nu, åka hem. Jag vill börja leva ett normalt liv igen för jag vet inte hur länge jag har behövt spendera min minimala fritid på min balkong och jag vet inte hur länge jag varit så trött att jag inte orkat gå ut med alex i parken. Jag orkar inte det här så mycket länge till. Jag är så utled på att vara ett jävla cancerfall. Jag vill bli Loo igen. Jag vill göra normala saker. Jag vill vara en normal 29-årig kvinna som gör normala saker med sina vänner.

Jag vet att jag bara klagar och gnäller men det är fan i mig min rättighet. Jag vill ha ett normalt liv.

Thaicurry

Jag är rätt förvånad över att jag har lunginflammation och är utskriven. Så jag har storhandlat och håller i detta nu på och städar lägenheten och lagar thaicurry samtidigt, en specialitet i hemmet faktiskt. Naturligtvis hostar jag som en.. ja, som nån som hostar mycket, men jag har inget val. Jag måste städa, imorgon kommer min snoriga, älskade unge hem och jag vill att han och jag bara ska kunna mysa och hålla om varann och lova varann att vi aldrig mer ska skiljas åt. Ungefär. Fast det är ljug, för på måndag blir det cellgifter igen.

Men tills dess är vi oskiljaktiga, han och jag.

Lunginflammation + en massa annat

Jodå, här är jag.
Jag var och tog prover med en begynnande förkylning i söndags och de tyckte då att jag var såpass dålig att jag skulle läggas in. Det kunde jag dock inte, eftersom jag hade med mig alex och akutinläggning var inte aktuellt med så kort varsel. På måndag morgon vaknade jag helt förstörd med värkande lungor. Åkte in och röntgades och låg på dagvården, väntade på min medicin och svor över det faktum att när man är "missbrukare" så har man inte rätt till samma medicin som alla andra fast man har lika ont som eller mer än alla andra. Utslaget blev begynnande lunginflammation, men det syntes inte så bra på röntgen. "Du ska läggas in" var utslaget som jag förberett mig på. Alex var då redan i jourhemmet och smärtan outhärdlig. Jag fick en massa skit att andas in, syrgas (ni vet en sån där grej i näsan som de har på film!) och diverse mediciner som de tydligen var tvungen att ringa läkaren om varenda liten alvedon. Det är ju löjligt, de kan knappt ge mig de mediciner jag är förordnad utan att ringa läkaren. Just det hände igår;

Jag ska ju ha mitt metadon mellan 8 och 9 och det går monsterfort för mig att börja få abstinens och krypningar. Jag hade en ny sköterska / skötare som var väldigt osäker på mina mediciner och som tog en jävla tid på sig. Halv elva sa jag till att nu vill jag åtminstone ha mitt metadon. Elva hade han fortfarande inte kommit in med det och jag ringde argt på klockan. Dels var jag helt slut efter en natt då jag knappt sovit och dels hade jag fruktansvärt ont och han replikerar att han måste ringa en läkare för att få bekräftat att han kan ge mig dexofen, "Vad har det med mitt metadon att göra?" undrar jag. "Ditt metadon är på väg" svarar han, för sjunde eller åttonde gången under loppet av två timmar. Jag exploderar, som omväxling gör jag faktiskt det, och vrålar åt honom att "Vad fan innebär egentligen 'det är på väg'? Vad betyder det? betyder det att metadonet är på väg i en väska buren av en CIA-agent med glasögon? betyder det att du har haft min medicin stående, som jag SKA ha och har rätt till samma jävla tid som alla andra här på avdelningen när ni har medicinrond vid nio, men du har bara skitit i att ge mig den för att det står MISSBRUKARE med stora röda bokstäver över skärmen när du slår upp mig i datorn och du måste dubbelkolla en medicindos som ÄNDÅ STÅR DÄR? VAD FAN INNEBÄR 'den är på väg'? VARFÖR får jag inte min medicin?"

"Men lugna ner dig. Du får ju inte medicinen snabbare för att jag står här"
Vilket jävla svar, fan vad arg jag var. Jag lackade, för första gången på en sköterska. Alla här är ju normalt så förstående, snabba och effektiva och framförallt snälla. Han gick iväg och fem minuter senare kom han med min medicin. Och bad om ursäkt. Nu var det här en engångsföreteelse men det finns fan inte att läkare inte ska skriva in ens ordinare dos i datorn så att man får sin medicin två och en halv timme för sent. Jag har rätt till att få min medicin samma tid som alla andra. Jag förklarade sedan lugnt och metodiskt för denna sköterska att jag får abstinenssymtom så fort på metadon och jag har redan använt en helg till att tända av på det tack vare medicinändringar så jag vill helst inte hamna i närheten av det igen.

Ibland blir det glapp i systemet dock, och man behöver inte sitta och döma ut ett helt system eller en hel avdelning för att det hänt en sak en gång. Ofta klagar ju människor på sjukvården fast det är de själva som betett sig illa. Den där vrickade taxichauffören som både jag och min syster skrev om tidigare, han som sprayade bilsätet under körning och såg ner på alla kärringar, han klagade på hela sjukvården i sverige och menade att det var som ett "koncentrationsläger". Alla var stygga och elaka mot honom, menade han, och behandlade honom som skit och skulle stympa honom på en arm och ett ben. Därefter förklarade han att han hade kastat maten han blev serverad, in i väggen så att maten kladdade ner hela sköterskan, för den vidriga maten ville han minsann inte ha. Jag vill inte ens föreställa mig hur han måste ha betett sig och jag förstår om de inte var så trevliga tillbaka. Om man kommer till en avdelning och väntar sig bomullshandskar och specialbehandling 'a l a' kungen och silvia och själv beter sig som ett jävla arsle så är man jävligt fel ute. Då är man en sådan där bitter jävla energivampyr som jag verkligen undviker, men som jag stöter på hela tiden ändå. Mer om dessa i slutsatsen nedan;

Den senaste tiden har jag läst mycket bloggar av olyckliga kvinnor. Läsning är enkelt när man är trött och medtagen och bara ligger. Jag blir faktiskt så less på alla dessa jävla offer. Vad fan tjejer, ta kontroll över era liv! Sluta sätt er i beroendeställning till era män, börja ta ansvar för era handlingar och er vardag, och börja lyssna på era barn. Om ni blir utnyttjade av era vuxna barn är det dags att göra något åt det. Visst är det "lätt" för mig att säga men jag vill gärna tycka att det är ditt förbannade ansvar som människa att ta just ansvar. Jag blir så less på ansvarslösheten hos män och kvinnor omkring mig just nu. Det är som om ni egentligen inte vill trots att ni påstår att ni vill det. Jag tror inte på det längre, jag gör inte det. Jag har ett par stycken ansvarslösa runtom mig, de undviker alla former av konflikter för de kan leda till obehagliga sanningar de inte vill höra, och framför allt skyller de över alla problem på alla andra. Det är aldrig ditt eget fel att du har det som du har det - livet har drabbat dig och där sitter du och gnäller. Det största problemet med dem är att de kommer med problem efter problem men de vill inte ha dem lösta. De vill inte att du ska hjälpa dem med sin ångest och oavsett hur mycket du försöker hjälpa dem så är inget gott nog och de kommer lustigt nog alltid med ett motargument till varför det inte går att lösa på det sätt du föreslår eftersom de inte ens vill försöka. De lever av det här, och misery loves company så de drar gärna dig och tio andra med sig ner i fallet. De kallas som sagt för energivampyrer enligt många böcker, de suger liksom livskraft från dig och det enda du kan göra för att hjälpa dig själv från dem är att sätta upp en vägg mot dem, sluta umgås med dem och markera att det inte är okej att bete sig så här. Du kanske inte ger dem den där sprudlande insikten men det är precis som att ta in en hemlös heroinist i sitt hem och låta den utöva sitt drogande där, du tillåter dem att fortsätta suga energi genom att sitta ned och försöka tala dem till rätta, eller ge dem av din omvårdande tid. Du tillåter dem att fortsätta med det de gör så länge du tillåter dem att komma dig nära. De vill inte ha hjälp även om de säger att de vill det. Inte så sällan har dessa energivampyrer någon form av diagnos och de är inte så sällan även hypokondriker och mytomaner ihop med detta. Det brukar vara en jävla mix av allting och det är svårt att sätta fingret på vad som är fel med dem egentligen. Jag har mött så många av dem så det är inte klokt. Jag har tillåtit dem att suga livskraft ur mig och hamnat i många jobbiga situationer tack vare dem. Min mamma är en av dem, och mer därtill. Hon suger livskraft ur en genom att nästla sig in och engagera sig i alla katastrofer som hon liksom nästan gottar sig i! Dessutom är hon ju obehandlad schizofren och allvarligt sjuk i sin beroendesjukdom som jag betvivlar att hon någonsin kommer att komma ur.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag dagligen möter människor som inte har så lång tid kvar. Dessa människor önskar att de hade gjort saker ogjorda eller att de hade gjort saker de alltid velat. Du har bara ett liv. Ta kontroll över det. Det är ditt och ingen annans. Förspill inte tid med att lida över saker eller skjuta på din egen lycka. Varför ska du plågas i din egen vardag för att människor utnyttjar dig, eller för att du inte vågar ta ansvar? Jag har själv levt ansvarslöst länge nog för att ha lärt mig att mitt liv faktiskt är mitt och att ingen annan kan göra något åt det. Det måste finnas en balans och du är faktiskt den enda personen som är ansvarig för din lycka. Det är mycket möjligt att det är din mammas fel att du är olycklig eller dåligt fostrad som barn men det är ditt ansvar att ta som vuxen person att bearbeta det och se till att inte föra över det på dina egna barn. Min mamma betedde sig som en idiot mot mig när jag var liten och det kändes inte bra att hon slutade laga mat, slutade städa och ta ansvar för hemmet och överlämnade åt mig att gå ut med fem hundar och sköta hushållet men det innebär inte att jag måste gå omkring och vara negativ hela dagarna och skylla över allt på henne. Jag är vuxen nu, även om det gör ont måste jag gå vidare. Jag kan inte föra över det negativa till min egen son. Han ska inte behöva känna att mamma beter sig som en idiot tack vare det som hänt i hennes förflutna, för det är ett arv jag för vidare till honom, och då har jag skapat ännu en överskyllande, bitter människa. Eller kanske det värsta av allt; Han vänder sig mot mig som vuxen, och tröttnar på mig. Vad fan har jag kvar då? Är det värt att förskjuta sitt eget barn för att man är så bitter på livet som man själv aldrig velat inse är vad du gör det till?

För, jag har varit med om mycket skit i mitt liv, det kan många med mig skriva under på. Men jag tänker inte sitta och älta alla mina dåliga stunder. Jag berättar om båda sidor av livet här i Social Ingenjörskonst, men jag vill främst berätta om det som ger hopp och som berör, och så ventilera mina tankar, min ilska och min frustration för att slippa vara bitter i vardagen. För jag är en rätt glad och positiv människa om man möter mig öga mot öga. Jag ler, skrattar, jag försöker skoja med dig, jag är lite sarkastisk och jag är pratsam. Åkte hit med en taxichaufför som var tvungen att påpeka detta på ett negativt sätt nyligen: "Värst vad du pratar då, det var duktigt gjort av dig" - faktum var att vi hade hållt en dialog men det märkte han inte. Jag pratar bara inte ut i tomma luften utan gensvar. Det högg till lite att han var tvungen att kommentera min verbalitet på ett negativt sätt när jag bara ville ha en dialog och jag varit artig och trevlig mot honom, fast han också uttryckte smygrasism och använde ordet "neger" flera gånger och dessutom var han väldigt nedlåtande i övrigt.

Jag ligger här på avdelningen och börjar piggna till men jag har fått en väldigt otrevlig rumskompis. Hon har legat och sett på TV på hög volym hela natten och verkar inte bry sig om vad respekt är för något. Jag tycker det är skittråkigt, jag vet inte om jag ska våga fråga om att byta. Det är ju ett lyxproblem. Hon fräser åt mig när jag ställer en fråga. Jag vill inte riskera att inte få sova inatt så jag ska försöka byta till en äldre tant som har samma sovvanor.

Det blev långt idag, ett tecken på att jag börjar friskna till. Hövvet hade mycket att uttrycka!

Långsamt

Jag kollade lite drömtydning på nätet för att se vad den här jävla drömmen handlade om, ni vet, den med kristalltornet i formen av ett berg, eller tvärtom beroende på om man befinner sig i det eller utanför det. Dessa är de närmaste kritierier jag kan bedöma ifrån, close enough:

"KLIPPA: I drömmen är klippan symbolen för något stort och orubbligt. Den kan också betyda sorger och bekymmer, något ouppnåeligt och oöverstigligt. Man kan griipas av maktlöshet och ångest inför den och vakna med en känsla av otillräcklighet och ensamhet. Se även BERG.

BERG, bestiga: något obehagligt förestår. Falla utför: se AVGRUND"

Jag tycker inte alls det lät så bra, drömmen var ju positiv, jag besteg ju berget! Dessutom blev jag ju så övermodig att jag besteg fanskapet igen! Jag hann inte klart, förvisso, men det var ju en annan sak.
Jag har fått några flaskor rödvin av alex snälla faster, som hon och en väninna var och lämnade över förra veckan, och kan ni tänka er. Jag dricker ett glas rödvin! Jag känner mig såpass pigg att det inte är någon fara, det är inget fylleslag direkt, det handlar om ett glas vin. Ett mycket gott glas, för jag har inte druckit på många månader nu. Helt självvalt om man bortser från cellgifterna. Men det är inte farligt att dricka ett glas vin och eftersom min lever och njurar är i så bra skick är det alltså ingen fara på taket. Jag har till och med kollat detta med läkaren just to be sure. Ett glas är harmlöst - och beroende på vilket land man bor i, kan det till och med vara nyttigt! Det räcker med ett glas. Och fan, jag njuter av det. Långsamt.

Åh gud, rödvin måste vara gudarnas dryck.

En palett av ljus

De är lite jobbiga med mig just nu på sjukan. Jag ska infinna mig varje dag klockan 07 och 17 för penicillininfusion, intravenöst. Problemet är bara att jag inte har barnvakt så tidigt på morgonen och jag är verkligen inte så morgonpigg. Så jag missade 07-infusionen här nu två dagar i rad. Jag orkar verkligen inte, jag är för TRÖTT. Dessutom vill de inte samarbeta när det gäller metadonet, jag får ju sköterskan hit ca 8:30 och det bästa vore ju om hon kunde komma vid 06 eller så, så att jag orkar upp så tidigt som jag ska. Men det enda svaret jag får är "Du får ta och ordna det med sköterskan helt enkelt". Jaha ja!

Jag har ju fått en vän på B15. Hon har en korsning mellan leukemi och lymfom och fick bra besked igår. Det visade sig att benmärgsprovet visade att man inte kan se några elaka celler, som med mig. Jag gläds åt henne, lilltjejen. Hon är född 1988 och det gör mig ont att se så unga människor därinne. Det går framåt för oss, sakta men säkert. Men just nu känner jag motvilja och irritation. Kom igen nu, kan ni inte lösa det på ett bättre sätt? Måste mitt liv vara så här?

Oh, jag längtar så efter att få gå ut och dansa! Jag kan se min silhuett för min inre syn, jag kan se stroboskopen och ljusen pumpa upp en olikfärgad bakgrund, en palett av ljus som slår ut som en påfågelsstjärt runtomkring mig. Jag kan se hur varje led börjar röra sig, mjukt och följsamt, för att öka takten och följa basen. Jag kan känna musklerna spännas i förväntan, jag hör musiken porla som en bäck av eld tvärsigenom mitt sinne, explodera i kaskader inuti mitt svettiga huvud. Jag kan känna värmen från hundratals människor vibrera mot mig, jag kan se hur lyckliga dansare sträcker upp händerna mot DJn till tack, jag kan känna hur varje slinga förbereder, pressar och tvingar mina muskelfästen att sträckas i rörelser inåt och utåt. Dansen är något av det viktigaste jag har, den forcerar mig framåt. Och det första jag ska göra när jag blir friskförklarad är att dansa. Hela natten. Ingenting kan hindra mig. INGENTING. Och här är låten jag vill dansa till:



Jag längtar verkligen ut. Jag gör verkligen det. Låt mig bli frisk snart. Jag vill ut i livet. Jag vill ut i världen och förälska mig.

Förresten så satt jag igår och läste en massa provtexter på vulkan. Ni vet, det där stället där man kan publicera sina egna böcker. Om ni inte vet så kan ni ju gå in och kolla. Och jag brukar faktiskt inte jämföra mina egna texter med andras, och inte heller tänker jag på det sättet, men någonting slog mig igår när jag satt och läste utdrag ur ännu en dikt/novell/essäsamling med mörkt och ångestladdat namn från ännu en deprimerad tonåring som tror att hon är författare bara för att hon aldrig använder stor bokstav efter punkt. Nu lät det där jätte-elakt, men man lessnar faktiskt.

Jag satt och funderade och läste igenom en del provtexter (man kan klicka upp ett prov på varje bok) för att liksom se hur de ratade författarna skriver. De som kanske inte lyckats med förlagen men bestämt sig för att ge ut en bok ändå. Jag vet inte, jag ville väl på något sätt se om jag har en chans, med mitt språk och mina idéer. Man måste på något sätt sätta sig själv på prov ibland, för det räcker inte bara att folk säger att man skriver bra. Jag får höra det ofta, och jag blir lika generad varje gång och kan inte riktigt ta till mig kritiken, jag kan inte riktigt se vad andra ser. För mig är skrivandet det enda jag har som bara är mitt, det enda jag alltid velat göra sedan jag började läsa och skriva när jag var tre år. Jag fick min första skrivmaskin vid elva års ålder och lärde mig själv att skriva på den, så jag har inte korrekt fingersättning på tangentbord idag men det gör mig ingenting, jag tävlar ju inte i att skriva på det tjusigaste sättet. Men hur som helst så förbluffades jag över många av de där texterna. Jag hade faktiskt väntat mig så mycket mer.

Jag menar, om man lägger ner tid på en bok, och vill sälja den via webben på egen hand, så väntar jag mig att boken håller en viss kvalitet. Pocketarna är inte billiga där, de går på minst 140 spänn och de inbundna för över det dubbla. Men bokproverna är fyllda av stavfel, syftningsfel, tempus är ibland helt åt helvete, särskrivningar och konstiga ihopskrivningar, som en tjej som envisas med att SkrivaIhopSakerSåHär så att texten stannar av och hackar i läsningen. Innehållen på de mest sålda böckerna just nu varierar något oerhört i kvalitet och flera böcker innehåller helt absurda faktafel som jag tycker att författaren kunde lagt ner tid på att dubbelkolla innan hon eller han bestämde sig för att publicera skiten. Och jag är väl all for the artistic freedom och så, men för fan, kryllar det av felstavningar och riktiga språktabbar redan på första sidan av en bok som man försöker prångla på folk för 140 kronor så bådar inte det för att jag ska vilja köpa den. Det ser slarvigt och hafsigt ut, som om författaren inte ens kunnat lägga ner tid på fem minuters redigering. Och det finner jag märkligt, om man verkligen vill sälja sin bok så kan man väl ändå kolla ett jävla stavfel?

Just det där med bristande självinsikt tycker jag är ett underligt fenomen. Just nu går ju Idol på tv och varje gång jag ser de där auditionprogrammen så sitter jag och gömmer mig bakom en kudde och skäms. För, det kommer in en grabb eller en tjej, de ser hopplösa ut på alla sätt och har knappt någon hållning. De har satt på sig något rentutsagt skitkonstigt, som om de tänkt "Jag ska visas i TV för miljoner tittare och vill verkligen göra ett intryck. Jag vet! Jag tar på mig den här blommiga blusen i smutsgult som min mormor hade på sig när hon invandrade genom de finska stäppmarkerna till Säffle 1918!" och de kommer in där och gör ett alltigenom hopplöst intryck med ögonen stirrande ned på fötterna, ansiktet kunde ha tålt en rengöring och de har målat någon slags snirklor i ansiktet (förmodligen för att göra ett verkligt konstnärligt intryck) och har alldeles för korta byxor. Och sedan ställer de sig där och sjunger någon av de fem, sex klassiska jävla låtar som inte ens originalsångaren eller sångerskan klarar av a capella, och jag FATTAR inte hur man inte kan höra, att det låter för jävligt. Blomblustjejen kommer in med ett sorgset, fåraktigt uttryck i ansiktet och tillkännager att hon ska sjunga Bette Middler's "The rose", och det låter alltid för jävligt, helt off pitch och hon glider upp och ner på tonskalan som om rösten bar såpade fötter. Efter tre sekunder kommer hon av sig och ber att få ta den om igen eftersom hon "kan bättre och är så nervös". Och där sitter jag och skäms å hennes vägnar för att hon verkligen inte förstår att hon aldrig kommer att bli någon sångerska och jag tycker så synd om henne för att hon inte ens har förstånd att ta en sånglektion eller två för att åtminstone lära sig att sjunga rent. Och framför allt så tycker jag synd om henne för att hon just i det ögonblicket blir skrattad åt i tusentals hem.

Det finns en bunt låtar som de här insiktslösa individerna alltid kör på sina auditions och det är alltid riktigt svårsjungna låtar. Man kunde ju tro att de här människorna ska komma och göra det lätt för sig genom att köra blinka lilla stjärna med synthkomp men nej, de ska köra låtar som Hero med Mariah Carey, en låt som inte ens hon kan sjunga liksom, The Rose, och sedan har vi kategorin insiktslösa hårdrockare (och de är alltid lika pinsamma, roliga och missförstådda) som av någon anledning måste in där och köra Bon Jovis Livin' on a prayer. Och den är näst intill omöjlig att få bra utan trumkomp och hela jävla maskinen med häftiga slingor. Jag ska inte ens gå in på de här stackars överåldriga gubbar som hamnat fel och ska in och "imponera" med den absolut svåraste operalåt som någonsin gjorts - The anthem. (Som i princip inte ens Körberg själv gör på ett drägligt sätt men jag har å andra sidan aldrig gillat den låten) Den förekom en del i den där Talang som sändes förut och varenda gång det kom in en gubbe och skulle köra den så begravde jag huvudet i soffan. Slutsatsen man kan dra av att se dessa auditions är att det sitter tusentals finniga, hopplösa och tondöva tonårsflickor utan hållning ute i landet och tror att de ska bli nästa Mariah Carey medan pojkarna fantiserar om en arena med häftiga eldshower och gitarrsolon från helvetet. Det är inte ens gulligt, det är bara hopplöst när människor inte begriper sina egna begränsningar. Och det är väl nu jag ska vara sådär försonande och säga att "men man kan ju alltid nära en dröm" och "det är ju ändå så fint att de försöker" men det tänker jag inte säga. Övriga låtar som folk tycks tro att de kan sjunga lika bra som originalet är bland annat New Years Day med U2, precis allt med Mariah Carey, någon av de där hopplösa RMB-låtarna med finsjungande Beyoncé som alla låter likadant, och så har vi growlrockarna som inte fattat att det är Idol, utan tror att de ska på någon slags audition för Mörkrets Furste's röst i senaste Disneyfilmen.

Jag vet inte var jag ville komma med det här riktigt, eller, jo, det gör jag, det handlade om att jag läste de där texterna på vulkan och kom fram till att, om det här är de ratade texterna som inte kommer in till förlag, då har jag faktiskt en liten chans med min bok. Ni har ju inte läst den, och jag är fullt medveten om att den här slutsatsen kan vara ett resultat av mitt övermod, men jag tror faktiskt på mig själv här. Jag har jämfört, och försökt att vara logisk i mitt resonemang kring hur andra bedömer min text och det är ju inte så att jag tror att jag är nästa Dostojevski, jag tror bara att det finns en liten chans för mig att kanske publicera den någonstans i framtiden, och då menar jag inte att ge ut den själv på Vulkan, för det är inte det jag vill. Jag vill bli antagen och refuserad och kritiserad av ett riktigt förlag. Och om ingen vill ha den ändå, och det visar sig att den helt enkelt inte är god nog, då skulle jag acceptera det som att den helt enkelt inte är bra, och jag skulle aldrig få för mig att ha sådant övermod att jag gav ut den själv genom vulkan eller liknande. Då har massan sagt sitt, då släpper jag den bara, lägger den i byrålådan och låter den ligga där. Eller bränner den, det låter ju lagom dramatiskt i alla fall.

Jag skulle heller aldrig ställa mig och sjunga för idoljuryn, fastän jag faktiskt kan sjunga. Men det är skillnad på att kunna sjunga och göra det okej, och att vara nästa Idol. Jag kan skillnaden och när inga popstjärnedrömmar inom mig. Jag sjunger ytterst sällan och det finns väl några få som hört mig sjunga, och jag har faktiskt spelat in lite musik en gång i tiden, dels som backupsångerska i ett gothband 1998, och dels som voice i ett elektroniskt musikprojekt som jag och en kille som heter Danijel Kostic lattjade ihop för några år sedan. Han hade en egen studio och jag sjöng i hans garderob. Jag kanske slänger upp låten på Youtube nångång, inte för att jag tror att ni skulle dö om ni inte fick höra, men det kanske kan vara en kul grej. Jag är all for kuliga grejer, och jag kan bjussa på det.

Nu blir det fiskbullar och kärlek i min soffa.
Men fy vad jag längtar efter att dansa.

Oh vad jag har sovit inatt. SÅ skönt!
Jag har en massa bilder att ladda upp här, jag håller nämligen på med en liten post som visar i bild hur det ser ut på min avdelning och hur man bor när man får cellisar, so i will just get on with it!

Tack!

Tack! Jag fick tillbaka mitt Metadon. Efter att mitt beroendeteam och socialtjänst läst min blogg och ringt oh skällt ut läkarna, och efter att jag i state of a fucking wreck krypit in på dagvården, bönande på mina bara knän om att jag skulle utföra straffarbete eller precis vad som helst bara jag fick tillbaka medicinen (man blir allt bra desperat när man är abstinent) så släppte de på¨mig mina tabletter. Jag kunde andas ut. De gör inte om det här igen. Och om de skulle få för sig något sådant så har jag ju turen att ha världens bästa team bakom mig från socialtjänst und so weiter, så de skulle förmodligen inte hinna fundera så länge på det innan idén blev nedröstad.

Jag är helt slut och har ög0ninfektion så jag ser inget vidare och gråter hela tiden. Jag har en sköterska på dagvården, förresten, som är en hård nöt att knäcka. Han vägrar skratta åt mina skämt! Jag vet att det här låter helt märkligt, men det har liksom blivit en stor grej det här nu- att få denna sköterska att skratta. Märkligt att använda femininum där, men. Ja. Jag har försökt med knarkskämt (angående mitt abstinenta tillstånd) jag har försökt lite mer subtil, torr humor, och jag har försökt med allt utom blondinskämt. Jag ger mig inte, jag ska FAN ha honom att skratta! Jag har aldrig misslyckats tidigare, jag kan få nästan alla att skratta även en dålig dag, sån är jag. Det är ingen mask jag har, inget skydd mot något som det brukar vara i fallet med "Klassens clown"- det är ett sätt att leva. Jag döljer inget bakom min humor, jag är som en öppen bok ändå, och det är nästan omöhligt att inte förstå sig på mig. Jag kan inte stoltsera med att vara en "svår" människa, men jag tycker om det så. Jag har ingenting emot att vara jag. Trots allt. Jag är ju jag, med alla mina skavanker.

Sen kan jag meddela att jag nu känner mig mer än någonsin frikopplad från mitt missbrukarJag. Jag är verkligen inte Loo - tjejen som går på droger, längre. Jag är en annan nu. Jag är mer, eller mindre, bara Loo nu. Det finns ingen vilja i mig att ta droger någonsin igen. Jag är inte intresserad. Jag har gjort den biten och en stor del av den, är så smutsig, förstår ni? Det är smuts för mig nu. Smuts som drar ner en i sig själv, i en härva av självbedrägeri. Min smärta, som jag bär, mitt ok, kan inte medicineras bort. Det går heller inte att avlägsna problemet, eller eliminera det. Det finns ingen möjlighet att reda ut det heller. Jag måste bara möta smärtan, när jag orkar och kan, så ska jag också se henne i ögonen och tala om för henne att jag älskar henne. Och sedan bär jag hennes sorg med mig på ryggen där jag svansar hem mellan husen. Med hennes läppstiftskyss ännu kletande fast vid min kind. Tystnaden följer mig hem medan smärtans ord ringer i mina öron, allt detta nonsens hon kommer på. jag ser henne för vad hon är och inte för vad hon orsakat mig, det var nästan viktigast.

Smärtan kommer till mig i mina sinnen ibland och varslar om hennes egen framtid och det är med ett återhållet lugn jag accepterat, att den kvinna som födde mig och som var skapt åt att älska mig och skydda mig, fastnade i narcissus lilla kammare alldeles för lång tid.
Och en dag kommer de att ginna henne död därute i smutsen, bland de kringåkande torskarna, de där som betalar extra för att få strypa och förnedra, pissa, ibland även i grupp. Har ni sett den mörka sidan av mänskligheten, den som förssiggår i vår stad, här och nu? Där kvinnor säljer sig till de som saknar själ och sinne. Vet ni vad som förssiggår därute, på svarta marknaderna, om natten, män med pengar som gräs, förnedrar skolflickor och gamla haggor i ett riktigt sjukt, twistat spel. Därute finns min största sorg- i mitten av det. Och jag kan bara vara dottern som säger "Jag älskar dig mamma", för jag vill att det är mina ord, och inte hennes senaste torsks ord, hon ska höra i huvudet när hon somnar in. En av de där nätterna så tar fröken heroin henne med sig och då kommer mamma aldrig mer tillbaka.

Men jag är ren och stolt. Jag har grejat det här-
önskar att hon också kunde.
Men det vore enbart självbedrägeri.

Jag är så abstinent att jag inte vet vad jag heter.

Tornet

FY HELVETES JÄVLA KUKHOROR! VAD GÖR NI MED MIG? NI FÖRVANDLAR MIG TILL ETT JÄVLA MORFINVRAK! SKA DET VARA SÅ HÄR? VA? SKA DET DET? SKA JAG VAKNA MED HJÄRNHINNEHUVUDVÄRK OCH NÄSTAN SLÅ TILL MITT EGET BARN I FARTEN FÖR ATT NI BESTÄMMER ER FÖR ATT SÄTTA MIG PÅ MORFIN I EN VECKA?! VA?! Jävla helvetes horkukhuvuden!!

(Ja, ursäkta språket)

Nu JÄVLAR är jag inte glad att tas med längre! NU ÄR DET STOPP! JAG VILL HA MITT METADON! Jag är ju för inåt helvete ett VRAK här hemma, kom hit själva på kalas får ni se! Jag har fått ögoninflammation och kan inte ens skriva ordentligt, jag skakar i hela kroppen, jag kan inte sova, jag kan inte vara vaken, jag sitter här med tårarna trillande, inte för att jag är ledsen (åtminstone) utan för att ögonen inte vill vara med, men ni bokstavsjävlar kan ju få ett eller annat stavfel att underhålla er med idag då, VARSÅGODA, JAG GER ER DET! Jag är så förbannad, så less, less, less, less, sa jag att jag är LESS? Jag ser ut som en uppsvälld val, klotrund i ansiktet, klassisk cancerpatient, inga överraskningar här inte, herregud, jag ska alltså gå på MORFIN i en vecka, för att mitt penicillin inte går ihop med metadon. Lek med cancerpatienten bara, låt mig ligga här och kräla, gör det!

MEN.

Jag sa MEN.

Jag hade en dröm inatt. Och det var tamejfan det maffigaste som min hjärna hittills har drömt ihop. Jag är övertygad om att det betyder något. För, ni kan inte föreställa er. Ni kan inte.
Jag drömde om en plats, hur ska jag börja att beskriva den? Det var som ett torn, fast i ett bergs storlek. Yttre höljet var gjord av kristall och inre höljet var gjort av smuts och människans avundsjuka, ondska och smärta. Därinne härskade smutsen vill jag lova, för jag klättrade upp hela vägen inatt. Jag klättrade våning efter våning i detta enorma bergsmassiv, jag hade med mig tre stycken dit, men jag stod ensam på toppen när jag klättrat. Vi började under en massiv pressenning som gick ner i jorden. Därifrån började vandringen, och jag snärjde fast mig, jag plöjde, jag fastnade i trådar som hängde ner och ville få fast mig, de grep tag om mig - för se - tornet hade ett eget liv, svarta rottrådar fyllda med människans allra värsta känslor slet i mig och rev, och jag hamnade på märkliga våningsplan där människor fastnat, människor som försökt klättra upp, göra den vandringen, för det bodde tusentals människor i det tornet. Eller, bodde kanske var fel ord, de hade bara blivit kvar där. Och detta torn..! VAD var det byggt av? Jag vet inte, jag har aldrig sett något liknande förut.

Liselott dök upp på halva vägen och hjälpte mig lösa gåtorna. Hon var en tapper klättrare med mig hela vägen upp. Jag vill minnas att hon klev upp strax efter mig, eller före, det spelar ingen roll, för har du nått upp är du en vinnare. D var med mig, men han föll på våning nummer sex. Han somnade in där, i min famn, trött till leda. Jag fortsatte själv till våning 12, där Liselott dök upp, hon hade fastnat i trådar och talat sig igenom en villervalla av lägenheter där som var byggda på tvären och höjden och som det inte fanns någon reda i. Det var väl förvirringens våning, för vi var båda rätt förvirrade där, men alla andra somnade, alla som försökte klättra. De troppade av en efter en och vi pratade med folk som hade fastnat där, de försökte till och med skapa sig en egen värld därinne, de sålde på oss en massa taiwanska mobilsmycken och annat krimskrams som dök upp där som.. nej, jag fattar inte.

Men mest av allt minns jag känslan när jag tog mig ut och såg ned.
Tornet, berget, stod ju på ett MOLN!
Och nedanför mig fanns ni, världen, myllret, bostäderna, husen.. och där stod jag. På toppen av detta berg, som många somnat från. Och såg ut över alltet. Sedan blev liselott hämtad.
Och jag, jag bestämde mig för att göra om vandringen igen.
Jag kom bara till den där lägenhetsvåningen den här gången, när huvudvärken väckte mig. Men nu vet ni, om ni har drömt om samma plats nångång, då kan jag skryta med att jag gått den och tagit mig ut. En och en halv gång på samma natt.
Jag tog mig ut och den där drömmen är väl rätt talande för vad jag genomgår just nu. Jag klättrar mig ut ur en sjukdom, våning för våning, medan hemska rottrådar försöker ta tag i mig och slita mig ner i sömnen. Men jag vaknar lik förbaskat varenda jävla morgon och undrar vad fan som slog mig i hövvet.

Och tack för kommentarerna. Det värmer att veta att just Du tittade in.

Kort brief

Jag och roomien sitter och tittar på hur det nakna storbrittannien ser ut - egentligen, medan de lugnande medicinerna kickar in. Nedräkning, imorgon kommer jag hem igen, och får hålla om min son.
Tack för fina kommentarer, hörni. Ni har väl inte missat att kommentarsfunktionen är öppen för alla igen? Glömde ni det så påminde jag er.
Jag har säkert mer att säga er imorgon, men jag har ingenting att säga idag. har fått besök, har haft en helt OK dag, och jag har druckit mer än jag ätit och känner mig som en jävla kortison-valross.
Mmm.

Ett Liv, tack!

Fy fan, just nu har jag nått någon slags kulmen som jag bara inte tar mig över, under eller igenom. Jag har en obeskrivlig oro och rastlöshet inuti mig som bara driver på i bröstet, kan inte sova, allt kortison gör inte saken bättre, jag vill bara hem och härifrån och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till något.

Jag har verkligen en trevlig roomie, och det är jag tacksam för, för det hjälper massor att ha en annan med driv i sig att umgås med. Samtidigt ligger de här fyra dagarna som ett jävla moln över mig och jag saknar alex så mycket att det bara knyter sig i mig. Just nu tycker inte jag, fast det går så bra, att den här jävla cancern är rolig, positiv att ha att göra med eller ett dugg jävla intressant. Jag vill inte vara här, jag vill inte vara isolerad, jag vill inte vara ledig och sjukskriven ännu ett år, jag vill inte vara ifrån alex, jag vill inte hålla på med allt skit med folk runtom mig, papper och kontaktpersoner, jag är så inåt helvetes jävla less på den här skiten nu så det är inte sant. Jag har ingen aptit, jag svullnar bara upp, kortisonet och allt vatten har mig i sitt våld och det finns inget jag kan göra. Jag är så less! LESS! Jag är så trött på att behöva hjälp med allt jag gör, ledsagning varenda helvetes jävla meter, papper, besök av den ena efter den andra som förhör sig om jag har skickat in det eller det andra papperet, jag orkar inte just nu. Jag vill välja själv. Jag vill bli av med detta en gång för alla. Jag vet nu att återfallsrisken är runt 50% efter att man har fått sina 8 behandlingar, så när jag avslutat dessa 2 till 4 behandlingar till som jag är "lovad" finns det en chans att jag sjuknar in igen, och den är 50 procent. i 5 års tid kommer jag gå och vara orolig för att sjukna in igen och behöva göra om allt det här igen. Det är inte så här jag vill leva.

Just nu känns det bara surt och orättvist och jag orkar inte tänka längre. jag orkar inte vara så jävla clever och stark just nu. Man har pumpat mig full med gul cytostatika och nu sitter jag här och har testat 4 maträtter som bara smakat perkele. Jag saknar mitt hem och mitt barn. Jag vill inte sitta här. Jag vill leva ett normalt liv. Jag vill arbeta. Jag vill ha så mycket, och här sitter jag med en aggressiv sjukdom som förvisso slutat dela sig och vara aggressiv och som verkligen blivit bromsad, men som kan komma tillbaka. Och jag kan inte hejda det.

Jag vill bara inte just nu. Jag vill ut och dansa. Ha mitt hår tillbaka, ha en normal ansiktsform igen, kunna sminka mig utan att hela ansiktet blossar upp och utan att ögonfransarna faller av. Jag vill kunna flirta och köpa snygga outfits och skapa mig en karriär och leta upp en riktigt het, underbar, smart och klipsk karl som jag kan släpa hem och bygga upp nånting med, kanske för resten av mitt liv. Men det spelar ingen roll vad ni säger om att insidan är så mycket mer värd för i det här skicket har jag fan i mig inte ens chans på Onkel Fester ens en gång. Jag vill plugga och köpa mig riktigt korta kjolar och höga jävla stövlar som man kan dansa i och gå ut på ställen och lära känna vakterna där som jag alltid gjort och stå där och röka och tramsa och lattja och flirta och åka på leklandet med alex och ta honom till ställen där det finns barn och bakterier utan att oroa mig, jag vill gå på Skansen och Grönan och Mulle, och allt, allt och uppleva saker tillsammans med honom, för egen del. Mitt liv har ju tamejfan stannat!

Och kom inte och säg "det är bara tillfälligt" eller "blablabla du blir ju frisk sen, tänk på hur lite du offrar lalala" för det är inte NI som behöver leva med det! Det är inte det! Ni sitter där med ert långa hår som ni kan tvinna mellan fingrarna, tänk på det. NI sitter där med ett normalt liv där ni kan ta T-banan vart ni vill närsomhelst. Ni sitter där och har möjligheten att gå ut på fredag och se en riktigt fet spelning och dricka ett glas rött utan att levern pajar. Ni sitter där och slipper bli inkastad på sjukan så fort era blodvärden stiger efter tre veckors andnöd. Ni sitter där med jobb, med möjligheter. Jag sitter bara inne. Nästan jämt. Undantag; Någon runda till centrum eller ICA. That's IT. Jag umgås knappt med nån. Jag träffar bara en massa kommun eller vårdmänniskor. Jag menar inte att gnälla, men.. JO, det gör jag, jag GNÄLLER NU. För jag har RÄTT till det jag med! FAN i det att jag har!

Jag är LESS, Okej? Jag vill också ha ett liv.
5 år..
5 års skräck plus behandlingen.
Och risk att gå igenom det här, inte en utan flera gånger till?
Tack, nu vet jag att det inte finns någon Gud.
Och inte ett skit du säger kan övertyga mig. För det här är inte kärlek. Det här är ondska.

Kebabrulle VS French Hot Dog

Min rumskompis fick en anal suppositorie som smärtlindring, vilken gav henne stor huvudbry. Hon knäckte den ena på mitten i sitt första förtvivlade försök inne på toaletten, kom ut och fick en ny. Jag stöttade med glada tillrop innan hennes nästa besök in.
Min kommentar: "Blir det riktigt svårt, tänk på kebabrulle!"
Hennes kommentar: "Jadu. En sak vet jag. En French hot dog ska man tamejfan inte klämma på!"

Som ni kanske märker så är det prima liv på avdelning 15 om kvällarna.

En tanke, en utveckling

Befinner mig på sjukhuset, kära gamla avdelning 15. Jag håller på med en bildserie åt er för att visa hur det ser ut och vad jag möts av när jag kommer hit. För att ge er lite bilder av situationen, så att säga. Det fiffigaste med allt är att avdelningen är indelad i olika "moduler". Det står alldeles tydligt "MODUL 2" precis ovanför min saldörr. Jag tillhör alltså Modul 2. Precis som det ska vara.

Jag vet verkligen inte var jag ska börja med mina tankar idag, jag har så mycket som vill ut, men jag drabbas av skrivkramp, eller snarare, en hämning, jag hämmas av något, något håller tillbaka. Jag sitter och surfar runt rent planlöst bland bloggar och läser trams som folk skriver och jag tror att det är just det som håller tillbaka. Ibland kan jag läsa runt lite och känna att "herregud, var och varannan människa bloggar ju nu för tiden, och inte fan bloggar de om ett skit heller". De mest lästa bloggarna är de med minst innehåll och flest bilder, helst på yppiga tonårstjejer som tar close-ups på sina sk "outfits". Ironiskt att kalla dem för de mest lästa bloggarna då, eftersom det i regel inte är mycket till text eller innehåll att prata om. Då och då blir det bloggkrig sinsemellan de unga tjejerna som kastar en del skit på varandra och ingen vet vem som började först. Det är tonårsrelaterad självhävdelse och en vilja att skapa ett avtryck, att markera sin plats, att hitta sin roll i världsalltet.

Jag började skriva dagbok på nätet på olika communities 1998. Det är 11 år sedan, långt innan begreppet blogg existerade. Min Lunardagbok var bevakad av många, och jag flyttade långsamt ut mina texter till andra skrivrelaterade sajter vartefter de poppade upp. Jag skrev på en av Sourze-förlagorna elakpistol och vann både erfarenhet, vänner och ovänner på det. Jag har hängt kvar och öppet delat med mig av mitt liv på gott och ont i alla dessa år och har inga planer på att sluta heller. Jag har heller inga planer på att koppla reklam till min sida, eller att försöka tjäna pengar på min blogg, trots att många påpekar att jag säkert skulle kunna göra det. Det skulle medföra en press och en förväntan som jag inte vill ha där. Bloggen är en ventil och inget tvång. Det går inte att köpa mina inlägg. Det går inte att köpa mina tankar. Om jag skriver om något som jag talar varmt om så kan man vara hundraprocent säker på att mina åsikter verkligen är mina egna. Det är ingen som köpt mig eller mutat mig till att skriva så.

Jag vet att mina texter och inlägg förändrats det senaste året och att mycket i mig lugnat ner sig. Förr hade jag ett bitskt förhållningssätt och ville ofta provocera. Inte för provocerandets skull utan för att få folk att reagera, tänka efter. Jag ville lägga fram min verklighet för dem och på något sätt markera att "här har ni er jävla verklighet som ni talar så varmt om att man ska stanna i, oavsett hur man mår av den, men alla har inte samma verklighet, era skygglappsförsedda as". Nu finns det en annan vilja i mig, och mycket av den viljan går åt till boken. Jag vet om att jag inte levererar på samma sätt som tidigare, men allt mitt godis går åt till boken nu. Jag har gett mig fan på att den ska in och att jag inte har tid att lalla längre. Min drivkraft är inte längre att provocera, nu är den att bevisa att det går att överleva och ändå ha en ljus syn på livet, och jag vill fortfarande visa ett annat liv, hur man kan hamna så fel i livet men ändå klara av att ta sig upp. Det finns många anledningar men nu är de alla mer positiva än dramatiska och provokativa. Och i min värld är det något gott.

Det har uppstått ett lugn i mig den senaste tiden, en inre trygghet jag inte haft förut. Jag har varit ensam länge nu, ensam med mina tankar, ensam i min värld som mor och som människa. Inte har jag haft någon att gömma mig bakom eller hålla i handen. Jag försöker inte leka martyr här, jag söker ingen sympati från någon och jag behöver ingen klapp på axeln för det jag åstadkommit. Jag begär bara din eftertanke. Mitt liv har passerat det absurda för länge sedan. kaka på kaka, precis som om jag ska lära mig allt om smärtans alla vrår. Och det gör jag, tro mig, det gör jag.

Jag vill i allafall meddela att jag från och med nu aktiverar tillbaka den anonyma kommentarsfunktionen och öppnar alla dörrar. Från och med nu får alla kommentera och du behöver inte längre vara registrerad eller ha en mejladress.

Nu ska jag vila lite på saken.

It feels so strong it's tearing me apart

Idag väcker jag grannarna med den här låten, och surar. Men snart är jag där. På sjukan, och då brukar allt kännas, iallafall LITE bättre.

Lyssna på hela låten, den har ett parti i mitten som är helt underbar när hon sjunger.
Min hopplåt.

Ingen jävla lust

Jag känner mig mer än modstulen. Spenderat helgen med att städa, ensam i min lägenhet med Alex. Jag ska ju in för nya cellgifter imorgon 10:00, och jag vill inte komma hem till en skitig lägenhet när jag är klar. Jag vill bara kliva in genom dörren och slänga mig på soffan och gosa sönder alex, ta en ren tröja, ta ett rent glas. Så jag tvättade också, bar en sjuhelvetes massa tvätt själv och stod och vek till 23 igår. Jag skiter i om jag inte får tvätta och städa, vafan, om det ska bli gjort överhuvudtaget så måste jag ju göra det själv. Men nu börjar det se bra ut här. Och vad händer? ÄNNU en sådan där jävla helvetesmonsterspindel fick jag ta ihjäl. Följaktligen är det mig ni ska ringa och skrika på om det regnar imorgon igen.

Jag har ingen lust att vara fyrafemdagar på sjukhuset igen. Ingen lust alls.

Den enda tröst jag kan ge

Du är en fighter, det vet du.
Du har inte gått så här långt för att brista.
Du har vunnit den allra första livets tävling. Du simmade snabbast, du tog dig ut, du famlade efter luft, du övervann chocken. Du tog dig igenom hur många helveteseldar som helst för att komma hit. Du tog dig igenom ett hav av tårar, du sprängde dig igenom alla dina egna gränser och omvärderade dem tusentals gånger. På vägen hit blev du buren många gånger av dina egna, och blev du inte buren så var det du som var den som bar. Du har hjälpt andra hela ditt liv. Du är en fighter, det är vad fighters gör. Du kan det här. Du vet hur man gör. Du vet hur man reser sig när det känns som om hjärtat ska explodera av sorg i bröstkorgen, när det känns som om benen inte bär dig mer. Du vet hur du ska göra, för att ställa dig upp i ett hav av sorg. Du vet så väl, för du har gjort det förut, så många gånger, det är inte annorlunda den här gången.
Så ställ dig upp igen, se dig omkring. Smärtan är outhärdlig, jag vet det. Det finns ingenting som tar över och övermannar så som den, jag vet det. Det känns inte som om det finns en morgondag och om det nu finns en så vet du inte om du har lust att vara med när den dagen gryr, jag vet det.

Men du måste resa dig, för du har inte kommit så här långt för att brista. Det vet jag också, för jag är också en fighter, och även jag har tagit mig igenom ett hav av sorg, sprängt mina gränser, plockat upp bitarna efter ett hjärta som havererat fullständigt, även jag har stått i ett minfält av ångest medan pilar av smärta skjutits mot mig i full kraft, skjutit ner mig till marken, om och om igen. Jag har gjort det, för jag ger mig inte, jag är född till det här. Att slåss emot det. Jag ger mig inte, förstår du? Och det gör inte du heller, inte den här gången. Du kommer att vackla och falla igen, det förbereder jag dig på. Det kommer göra ont. Det förbereder jag dig på. Du kommer att behöva, inte en, utan många många händer som håller dig uppe under den här resan, men ser du inte? Jag sträcker fram två av mina, det är alltid en början. Så res dig upp. Du har en mödosam vandring framför dig och den kommer att göra mer ont än någon annan vandring du företagit dig. Men du går inte ensam. Du är en fighter. Du är född till det här. Du har vunnit livets första race, och det är inte rättvist som pris åt en född vinnare. Men du måste igenom. Jag kan inte säga vad som väntar dig på andra sidan, för det vet inte jag heller. Men det är något annat än det här.

Så res dig, kämpe, så går vi. Här kan du inte sitta.
Res dig, vinnare, så tar vi oss igenom.


(Till L, E och H i denna fruktansvärda tragedi, jag är med er, all the way)
Och kanske också till dig som sörjer, till dig som har ont, till dig som gråter.
Den enda tröst jag kan ge.
Ord.

Kärlek

Idag vaknade jag och hade den här låten i huvudet.
Och den låten tillhör en historia som berättas i sin helhet någon annanstans, i en annan tid. Men jag kan berätta så mycket som så, att den handlade förstås om den beryktade ¤. Han skickade mig låttexter istället för text, ytterst sällan hände det men då han gjorde så, så visste man att han saknade ord för sin smärta. Jag letade upp låten och satt med tårarna rinnande, för det som inte ville ske, för det jag satt och förlorade genom mina välformade händer.
För mig, så har kärleken alltid varit större än allt. Jag har tappat kontrollen fler gånger än jag kan räkna tack vare ett rusande hjärta. Men jag har bara tappat kontrollen på allvar, tre gånger i mitt liv, tack vare ett hjärta som slagit oavbrutna dubbelslag. Skillnaden mellan förälskelse och kärlek. I ¤'s fall var det dubbelslag och trots att det var så länge sedan jag var där, så känner jag det när jag skriver. Så är det med alla mina tre big ones. Ingen är glömd av dem, tro inte det. Det var bara tre som höll sig kvar och som aldrig kommer att ta sig ut ur mig. För att de gav något tillbaka, för att jag inte var den enda som gav.

Många tror att kärleken är sån, att de bara behöver hitta någon de uppskattar och sen köra på som vanligt. De tror att allt går av sig själv, att man inte behöver tala om det där som smärtar inuti, det som gör en glad. De glömmer att ge.
Den andra tröttnar och sedan står de där, oförmögna till kommunikation, med ett trasigt förhållande och en smärtsam separation. De förstår inte hur det kunde bli så fel. Men det vet jag. De missade eller glömde av att tala med varandra. De glömde berätta. De glömde stanna upp och känna efter.

Vi är så stressade, vi människor. Den allt ökande farten, den som har mest när han dör vinner. Karriär och ett vackert hus. Inget av det där tar vi med oss när vi lämnar jordelivet. Det enda själen kan ta med sig, är kärlek. Och där står du, och missar hjärtats fröjd. Jag har älskat, kanske har jag ibland kastat mig handlöst ut, utan livboj. Kanske har jag skadat mig själv i fallet. Kanske har jag sårat och blivit sårad. Kanske har jag saknat och tappat vettet, men jag har aldrig tvekat. Och när alexander kom in i mitt liv, då fattade jag på allvar vad kärlek är. De tre gav mig en försmak av riktigt handlös kärlek, men alexander bekräftade alla misstankar. För han, han är ändlös och enorm, stor och vacker kärlek.

Och min låttext då? Som beskriver vad jag känner just nu? Såklart, den här säger det;

I am naked
I have nothing left
My bones are picked clean
And riddled with regrets
Nothing can touch me
I've nothing left to take
For I am naked
But I can never break

Bombarded by brutal events
Like the rays of a sun
Knocked to my knees
By the waves that continued to come
Each time I rise to my feet
I am knocked to the ground
But I am an element
Nothing can break me down

Assemblage 23 - Naked

Betomgborr VS Baslåda

Vaknar här halv nio av att grannen borrar som inåt helvete. Vi snackar massiv betongborr med förstärkning här. Rakt in i väggen där vi sover. Alex fattar ingenting. Jag blir förbannad. Borrar man halv nio på morgonen? Nej, det gör man inte. Jag väntar alltid till klockan är någorlunda innan jag smäller på musik. Jag upp med en jävla paritet, okej asshole, ska du väcka mig så ska du fan i mig få. Här! Smaka på min baslåda, wanker!

Så jag sätter på Leather strip- Hate me! (funker vogt remix) och för er som inte känner till det så är det alltså aggressiv EBM med en skrikande karl och massiv bas, vi snackar ultramobbing tillbaka. Jag kör på allt jag har, det är hela mitt dunkadunkaregister. Han borrar. Jag höjer basen. Nu är det krig.Jag kör Moonspell, jag kör techno, jag kör så det ryker och vänder baslådan mot väggen han borrar i. Ja, jag vet att det är löjligt men sån är jag, mobbar du mig så mobbar jag dig. Det verkar ett tag som om han försöker överrrösta mig men jag bara kör på. Kriget pågick till alldeles nyligen, då han bara la av. I win - you lose, this game. Sådärja. Det kanske lär dig att inte väcka folk med feta betongborrar.

Nästa gång säger du till först.
Just det!