onsdag, maj 23

A Wes Craven Story

Nu jävlar ska ni få höra.
Det här är tamejfan helt jävla SJUKT. Man skulle kunna tro att det var en riktigt dålig jävla Wes Craven-trailer alltihopa.
Okej, så som om advokaten inte vore nog, så hör min så kallade halvmorbror av sig igår, och vill att jag ska ringa honom. Vilket jag gör. Och samtalet blev rent skrattretande, trots att han faktiskt, enligt vad jag förstår, till och med läser min blogg och vet hur det står till här borta. Han vill NATURLIGTVIS också att jag ska påverka min mor att flytta ut ur dödsboet, för han har utsett sig själv till representant för de fyra syskon som tydligen bor däruppe på landet.

Kort referat; Min mormors första äktenskap resulterade i sex barn tillsammans med en karl som spöade skiten ur henne. Vid ett tillfälle slog han henne så illa att hon hamnade på sjukhus kopplad till en jävla syrgasmaskin och med typ alla ben i kroppen brutna. På den tiden förväntades inte kvinnor kunna ta hand om sina barn på egen hand, så hon fick valet att inte anmäla och gå tillbaka till karln, (och bli ihjälslagen) eller att ge upp och leva. Hon bestred det hela och anmälde svinet och han dömdes till tre års straffarbete. Barnen hamnade i fosterhem och mormor led och flyttade och höll det hela hemligt i flera år.

Några år senare träffade mormor min mors far, och de fick gemensamt min mor. Men han söp som en galning så hon tog mamma med sig och lämnade honom. Och senare träffade hon morfar som hon sedan levde resten av sitt liv med, som tog mamma till sig som sin egen och sedermera flyttade jag hem till mormor & morfar vid ett års ålder med anledning av mammas missbruk. Jag blev barnet som mormor och morfar aldrig fick tillsammans, de fostrade mig som sitt eget barn.

När mormor dog fick vi alla reda på detta med barnen som fanns och som var arvingar till henne och det var ett bra tag efter att dödsannonsen och begravningen varit. Nu ringer denne morbror till mig, som jag bara mött en gång, på bouppteckningen, och talar anklagande till mig. Han är förbannad över dödsannonsen som vi satte in, där "bara" våra namn stod, han är förbannad och säger att han inte "litar på" oss här i stockholm, han tjatar och tjatar att jag ska "göra nåt åt" min mamma och jag talar genast om att INTE DU OCKSÅ, vafan! Jag är född 1980, hon är född 1959, do the fucking math, hon är paranoid schizofren heroinist som jag tidigare nämnt i bloggen tusentalet gånger. Han säger "men du får väl ringa socialtjänsten". Been there, done that, got the fuckin' T-shirt för fan!

Jag säger "men herregud, det går inte, dom gör ju inget, dom lyssnar inte, du har ingen aning om hur det är att leva med en heroinist i så många år och inget kunna göra". Han säger lite överlägset att "lilla gumman, jag har JOBBAT med heroinister så jag vet faktiskt..." men vafan! Jag påpekar att jag är ENSAMT utsatt i den här soppan, att alla ringer MIG och tjatar men att jag fortfarande inte kan göra ngt åt, och har heller ingen skyldighet att göra något åt henne, för herregud, hon är ju sjuk, det går inte att tala med henne på den nivån. Vad förväntar de sig? "Jaha, men vad BRA att du sa det där med att jag måste SÄGA åt henne, att jag inte tänkte på det! Då tar jag tag i saken med en gång!" Eller som pappa sa "Va bra, fixar du ozonskiktet då så länge så grejar jag det här under tiden.."

Och hela samtalet känns anklagande. Det känns som om han är förbannad på mig som fick vara med mormor under tiden hon levde och han är förbannad på morfar och han är förbannad i största allmänhet, och Tommy, när du läser det här, för tydligen gör du det, en sak ska du veta; Jag HAR GJORT ALLT i min makt under 27 års tid, jag har tagit hand om min egen jävla mor från jag var 14, jag fick utstå hennes skit, hennes knarkande, hennes jävla illa behandlande av mig, jag städade hela huset, jag tog hand om djuren hon skaffade på sig, jag gjorde ALLT när hon via utpressning får mig att flytta hem till henne vid 14 års ålder. Mormor och morfar grät för de visste hur illa det skulle gå. Jag förstår att du är hatisk som blev utsatt för slavarbete av din fosterfamilj men det var inte mormors fel, och om det nu skulle vara hennes fel så inte FAN är det MITT, hajar du? Jag vill bara leva ifred, jag vill bara ha vård för mina egna problem, jag vill bara fixa mitt eget jävla liv och jag är done with att göra vad andra säger åt mig. Och även om jag nu skulle försöka så skulle jag gå bet, för 78867678 gången, för du kan inte plocka in en missbrukare som inte vill, eller som inte har sjukdomsinsikt, och jag kan inte BE henne att flytta för hon har ingenstans att ta vägen, fattar du? Hon blir hemlös den dagen kronofogden kommer och avhyser henne. Då bor hon på gatan. Hon är trots allt min egen mor och om jag kunde så skulle jag skaffa vård och bostad åt henne på tre sekunder, men jag HAR ingen makt, fattar du det? Fattar du hur det känns när du låter anklagande i luren som om det hela var MITT fel att du och dina syskon hamnade i fosterhem och kom inte med ditt "jag skulle bara velat ha kontakt med henne och ta hennes hand..." Kom för FAN inte med den skiten och skuldbelägg mig. DET ÄR INTE MITT FEL, JAG HAR INGEN MAKT. Hur stor klartext vill du ha?

Så, han föreslår att jag ska ringa kyrkan och be dom hjälpa henne. Jag påpekar att det inte riktigt går till på det viset här, kyrkan har ingen makt över myndigheter längre, som bekant så är kyrkan skild från staten sen låång tid tillbaka och jag är inte ens medlem i svenska kyrkan. Jag är inte döpt, inte konfirmerad, inte nånting och jag betalar inte kyrkoskatt. Då säger han "jaha, så du är en sådan DÄR jävla idiot" (för att jag inte är kristen? Ursäkta? Läs lite historia om all skit som gjorts i kristendomens historia så kanske du inte heller understödjer den sortens trams som kallas organiserad religion). Det är droppen i det där jävla skuldsamtalet, där han ändå inte fattat vad jag sagt, för jag har upprepade gånger sagt att jag står helt ensam gällande min mor, att jag behöver en myndighet på min sida, att jag inte klarar av det ensam, att jag vänt mig till alla håll men inte klarar det och han lyssnar fortfarande inte utan kallar mig för "jävla idiot"? URSÄKTA mig herr Tommy J, men du kommer knappast vinna Nobelpriset i intelligens du heller som inte förstår något så enkelt som jag dessutom förklarar 34 gånger om.

Där avslutar jag samtalet, för någon pajkastning vill jag då rakt inte ha. Jag panikringer till pappa och pappa påpekar att det hela börjar likna trakasserier. (Tack gode Shiva för min far som är så jävla smart!) och ger mig ett antal nummer att ringa. Jag ringer polisen som kopplar mig till rättshjälpen, rättshjälpen ger mig en del information om hur det hela gått till, att en God man inte får utse en bodelningsman hur som helst. Han är förstående och kopplar mig till slut till en Notarie på Stockholms Tingsrätt där det här fallet tydligen är välkänt. Det framkommer att de inte ens känner till att någon kronofogde är inkopplad i ärendet, bara att Tommy J krävt en ny bodelningsman för att han tycker att den gamla "skött" saken lite dåligt. Dessa bodelningsmän, alltså, dessa svindyra advokater, bekostas naturligtvis av dödsboet. När alla advokater och shit är betalda, inklusive min mormor och morfars skulder som mamma dragit på dom, så kommer det inte finnas ett skit kvar till huvudarvtagaren (jag) eller laglotterna som alla är fördelade mellan syskonen, så det spelar ingen roll, jag vet att, trots vad ni säger så är det pengar ni vill ha, och vare sig jag eller ni kommer att få några och ärligt talat så skiter jag i pengarna. Jag vill bara vara ifred från all den här skiten, jag vill att mamma ska få vård och jag vill slippa skuldbeläggande samtal som dessa.

Advokat Lefvert skall alltså bortkopplas och in skall en ny bodelningsman, och den här gången ska jag tydligen ha rätt att yttra mig. Jag skiter i vad fan ni gör, men hör ni av er med era anklagelser en gång till så kommer jag, via den advokat JAG SJÄLV nu skaffat mig, att släpa på er en polisanmälan för trakasserier. Jag är inte dum i huvudet, jag har rätt till rättshjälp via advokatsamfundet, och det har jag nu också. Nu lägger ni ner. Det är INTE, återigen, mitt fel det som skett, sluta anklaga MIG för hela skiten. Ring min mor och snacka med henne får ni se på en förbannad kvinna, advokaten står på hennes sida också i det fallet. Gör vad fan ni vill, dra in er jävla kyrka om så är. Men över lagen står ni inte.

Har jag gjort mig själv tillräckligt tydlig, eller behöver ni en tolk?

Idag lyssnar jag på Armin Van Buuren - A state of trance 263, från och med 17:26 in i låten, och längtar efter ett klubbgolv att dansa ut det sexuella och frustrerade hatet på. Jag vill vara en god människa, jag vill visa enbart kärlek, men ibland vänds sorgen, som nu, och allt jag känner...
allt jag känner är avsky.

5 kommentarer:

Viagatan 4 sa...

Hej Kompis,

Det är inte bara dina antagonister som läser bloggen din. Om du berättar lite mer specifikt var den där Tommy J bor så kan man ju tänka sig att man berättar för honom att man tycker att han borde lugna ner sig, på ett lugnt och civiliserat sätt givetvis. När folk ger sig på någon de tror är svagare är de såklart fega, men när det sedan visar sig att det kommer något och biter dem i röven tiofalt blir de oftast rädda och ångerfulla. Världen är int så enkel längre.
Man kan tycka att han borde förstå det, när man säger det till honom på ett lugnt och civiliserat sätt. Man kan tycka att den där Tommy J borde vara något slags stöd till dig istället för att försöka ta dina pengar. Man kan tycka om man inte vill vara någt slags stöd, då borde man ha den goda smaken att hålla sig långt borta.

deep|ed sa...

Tommy. Våga bara. Loo har rätt och jag hoppas att hon får anledning att stämma dig. Stick iväg din lilla fjant.

Loo sa...

viagatan 4: Du säger det på ett så vackert sätt att det klingar ren poesi.

Deep: HA! Du och viagatan gav mig dagens kick.

deep|ed sa...

Och jag hänger på Viagatan. Skulle vara intressant att jaga på den här Tommy J som är så fin och kristen - eftersom jag är en fd präst som inte längre tror... :)

Loo sa...

deep>: det var som fan! det kunde man inte "tro". (det var ett dåligt skämt, märk väl)