tisdag, december 4

Falling over me


Jag är så jävla förbannad, jag är så jävla trött, jag är så jävla urbota inåt-helvetes-less. Fattar du? Jag är less. Jag har nått den yttersta kanten på berget, den ishala, glatta ytan där mina fötter inte längre kan famla efter fast mark, de kan bara trampa mot ett säkert fall på ett par tusen meter.

Jag minns hur jag klev ut från ett polisförhör, förstås påtänd som ett höghus, för något år sen - fattar ni att jag blir kallad till kompletterande polisförhör efter min häktning och jag går dit.. med tio linor i kroppen. Jag dundrar till och med i mig en bomb på polismyndighetens toalett i pausen, och jag satt där i fyra timmar och hånade dom. Fattar ni, jag sket i vad de gjorde med mig. De gjorde sitt bästa med att trycka ner mig, få mig att känna mig osäker, men jag vacklade inte en enda gång, jag satt och levererade korrigeringar till vad de hade att säga utan att egentligen säga något. I Fyra fucking hours. Jag stirrade tomt på utredarens blå iris och undrade hur man blev så jävla systemlydande som de. Jag undrade hur det kunde komma sig att vissa människor lyckas stanna på den bra sidan av systemet när det ser ut som det gör omkring oss. Hade de inget samvete? Hade de ingen helhetssyn? Tillråga på allt helvete så satt en av narkotikasnutarna som varit med på tillslaget och såg minst lika påtänd ut som jag. Jag visste med säkerhet att han tog anabola, eftersom en av mina bekanta langade till honom. Så hårfin är lagen, tänkte jag. Brott å den ena sidan - ett socialt accepterat måste å den andra. Här sitter jag och den här varvade narkotikasnuten mittemot varandra och representerar alldeles utmärkt de två sidorna av lagen när vi egentligen är på samma jävla sida. Frågan är bara vilken.

När jag klev ut från det där polisförhöret så grabbade utredaren tag i mig och tittade mig stint i ögonen.
"Du.. om du får hjälp. Ta för fan emot den. Sök den" sa han, helt kort innan dörrarna slog igen. Jag stod kvar bredvid min advokat och bara stirrade.

Jag gick hem igen, i det kalla marsrusket. Någon hjälp syntes inte till. Jag sökte den, gång på gång, men fick den inte. På Mariapol fick jag, inför två av mina närmaste vänner som vittnen, rådet att gå hem och knarka ner mig lite mer, för jag var inte ordentligt beroende. Jag fick rådet att gå hem och ta två propavan och sova lite istället för att besvära dom, för jag hade inte ett "legitimerat missbruk". Något år senare sitter jag här, i hjälpens fälla. Det handlar om kontroll, maktutövande och ordvrängeri. Exakt samma sak som förra gången, skillnaden är bara att det här är det de kallar för "vård" och det jag genomgick sist kallas "kriminalvård". Och jag kommer att tänka på den där utredaren och hans ord, och om det nu är så att han vet, vad den vård han rekommenderar, gör med människor. Jag undrar om han vet vad vården går ut på. Jag undrar om han vet hur det är att leva i ständig skräck för att socialtjänsten ska komma och "plocka" en - fast man inte har ett beroende och fast man ingenting gjort - till ett hem "långt långt borta" för att de utövar sina maktprinciper på människor enkom för att sätta exempel?

Jag begärde aldrig mer än att få leva och andas i lugn och ro. Jag begärde aldrig mer än att döva min smärta. Jag begärde aldrig mer än att min mor äntligen skulle få vård och att min morfar skulle få bo kvar hemma och att mormor inte skulle dö ifrån mig i en cellätande sjukdom. Jag begärde aldrig mer än att få sitta på ett pendeltåg med "beloved" på maxvolym. Jag begärde aldrig mer än att bara få vara.
Jag vill inte vara här, där jag är just nu. Jag vill inte vara här, i den här kommunen, i den här ekande tomheten, i den här väntan, men jag väntar ut det, för jag har bara sex veckor kvar nu, och sedan har jag ett liv med Alexander. Hur det ska se ut vet jag inte. Jag vet inte längre. Jag orkar inte planera längre, för alla dessa jävla människor, människor som ska lyfta mig och föra mig framåt och ge mig självförtroende har knäckt mig. Jag ser på framtiden som ett litet hack längre fram, hur jag står i strålkastarljuset med mitt barn samtidigt som tusentals domare sitter och betraktar mig. De antecknar alla mina fel i ett block och dömer mig med sina klubbor.

Och jag orkar inte försöka ha ett jävla förhållande, och jag orkar inte träffa er, och jag orkar inte ens ringa mina egna jävla vänner. För det har ätit upp mig. Jag är en jävla spillra. Jag vaknar upp till samma jävla mörker, jag somnar i samma jävla dvala. Det ÄTER på mig, som en skalbagge som gräver sig in i min själ, långsamt, långsamt. Jag vaknar kallsvettig av ljudet. Jag har ingen kontakt med min kropp längre. Jag bara ÄR här, menlös och produktionslös.

Jag kan bara citera VNV, ännu en gång, för det är precis så här, det är:

"I thought the future held a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me


And one day
I woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride

I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be

(...)

I believe in you

You believe in me

But I have no trust
in anything
Somehow I'm always

always falling over me

Somehow I'm always

I'm always falling over me"

VNV Nation - Holding On

3 kommentarer:

avon - avon.blogg.se sa...

*kram*

Anonym sa...

Vafan gör den s.k. pappan då? Kan han inte köpa en 1000kronorsbil och köra dig till de möten du måste på?
Det är kanske en fråga man inte ska ställa, jag borde ursäkta mig men...man läser och kan inte behärska sig...

/P

Loo sa...

P >> Som vanligt så skriver ju du rafflande bra kommentarer. Det bör framgå att den "s.k pappan" gör en hel del i sin makt för att finnas här för mig. Oavsett om vi nu skulle få tag i en "1000krsbil" (för vilka pengar? Och hur säkert är det att köra en gravid kvinna i en bil som faller sönder? med vilket körkort?)hur skulle vi ha råd att skatta för den, pumpa den full med bensin etcetera?

Du är inte så lite hjälplöst korkad, du.