Fel, fel, fel

Hela situationen gör mig arg. Jag O R K A R inte med dom här människorna.
Jag kommer till min kurator på Huddinge. Hon får mig att känna mig som att allting jag säger, allt jag tänker och allt jag gör, är dåligt. Hon sitter och mästrar mig, tar över samtalet, när jag försöker berätta om min tilltänkta föräldraroll, om H's tilltänkta föräldraroll, så tar hon orden ur munnen på mig och säger det jag just redan sagt, men hon använder det som om HON talar om för mig hur jag ska tänka, som om det jag just sagt är fel. Jag går ifrån Huddinge varje fredag och känner mig värdelös. Jag känner mig inkomplett, inkompetent, som att jag inte räcker till. Jag förstår nu hur den Otillräckliga Modern känner sig, och om jag hade fått stöd av den här kuratorn istället för förmaningar, påpekanden och gnäll så hade jag sluppit det också. Mina antidepressiva är slut och jag bad om nytt recept. Jag får en utskällning för att jag är tjugo minuter försenad (jag stod i mitt kök och spydde innan vi åkte, så jag fick ha min väninna till att ringa och tala om att vi skulle bli några minuter försenade) - varje gång jag ska till Huddinge så kommer oron, rädslan och ångesten och jag står bara och spyr och spyr och spyr och kroppen tar aldrig slut med spyendet, jag står och får ingen luft och håller på att svimma, kroppen protesterar mot stressen, den vet om att den kommer att få utstå skit på den där förbaskade familjesociala mottagningen där allt ska vara så jävla individanpassat och på MINA villkor, men är det det? För när jag kommer fram, vit i ansiktet för att ta det där urinprovet och lyssna på förmaningarna så är det MITT fel att jag spyr och gråter innan jag ska dit.

"Du är stressad. Sluta stressa då" säger hon snipigt, snörper på munnen och jag vänder allt inåt och tänker DUMMA DUMMA LOO, hur KAN du vara så dum att du spyr och gråter för att du känner dig så otillräcklig och dum? Hur KAN du? Och det blir bara värre. För ju mer jag anklagar mig själv, ju mer otillräcklig och dum är jag, och ju mer spyr jag och ju mer skakar jag. Och så sitter jag där i väntrummet och vill bara sjunka igenom jorden. För det är så jag känner mig behandlad. Och tankarna fladdrar och jag tänker om jag bara fick uttala hur många ideér jag de facto har, om jag bara fick berätta hur jag tänkt mig med alexanders spjälsäng som jag redan köpt.

Om jag bara fick berätta hur jag ser på jämställd uppfostran. Om jag bara fick berätta om hur vackra jular och födelsedagar min unge kommer att få, hur jag kommer ta allting som min mormor gjorde för mig, hur spännande hon kunde göra allting, hur hon byggde upp saker omkring mig som ett skydd av kärlek och respekt, om jag bara fick berätta hur älskad den här ungen kommer att bli. Om jag bara fick berätta hur många forum jag sitter på, hur många böcker jag läser om barn och deras funktioner och utveckling, hur jag ser det här som det bästa som någonsin hänt mig. Men de vill utmåla mig som en dålig mor så att jag ska glömma allt det där med spjälsängen och ta allt personligt och gråta och spy istället och det ÄR INTE RÄTT.

Och jag är på tredje dagen utan mina Fluoxetin och nu kommer mörkerbubblan tillbaka och äter upp mig.

Och allt är förstås mitt fel.