Giving up

Mormor, jag önskar du kunde läsa det här. Och någonstans så kanske du ändå kan se mig skriva det, och förstå att det är dig jag talar till.
Jag ville berätta så mycket för dig. Det finns så mycket som jag förr alltid talade med dig om, som jag nu har i mitt egna, slutna skal. Det kommer inte ut. Och jag önskar att du hörde och såg mig. Jag önskar att du satt där borta i Sundbyberg, vid vädringsfönstret, som du alltid gjorde förr.
Det åskar ute ikväll. En lampa flimrade just till i sitt sken bakom mig. Jag vet hur du avskydde åska och blixt och dunder. Jag vet hur rädd du alltid var, att vara ute och åka bil när det åskade. Jag minns hur vi brukade sjunga i baksätet på våra bilturer till Västkusten när det åskade. Vi brukade sjunga "Här kommer lilla ludde...håhå jajaaa, bärande på sin kudde..." varje gång vi åkte i tunnlarna.
Jag kan fortfarande höra din röst bryta igenom tystnaden där jag sitter och skakar på badrumsgolvet, med kinden tryckt mot kaklet.
"Mitt lilla hjärtegull...gråt inte"
Och mormor, du fick alltid mitt hjärta att bryta upp och stärkas av dina ord. Du fick allt det onda att försvinna. Jag satt och grät och rökte och vrålade i köket och du lade din rynkiga hand på min kind och såg in i mina störa bruna, med dina isande blå, och sa att Loan, du är starkare än allt stål i världen, dig kommer ingen någonsin att trampa på ostraffat. Och jag trodde dig, du stärkte mig, du lyfte mig.

Dagen ditt hjärta stannade där i hallen, då tre vårdare stod där och slog igång ditt trötta hjärta med den svensktalande defibrillatorn, och jag satt i köket och såg ut över gatan med de blå balkongerna mittemot, med tårarna rinnande nedför mina kinder, för jag visste, att de skulle aldrig lyckas få liv i dig igen, den dagen dog någonting inom mig som jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag skulle aldrig få höra din röst igen, jag skulle aldrig få hålla om din taniga lilla kropp. Jag minns hur jag satt och tvättade ditt hår i köket en av de sista dagarna. Vi schamponerade dina tunna hårstrån tillsammans och sköljde det i en balja, för du kunde inte stå upp själv i duschen. Och jag smörjde in dina små rynkiga händer med handkräm och kammade igenom dina lockar och du såg på mig, du såg på mig och rakt igenom mig, och så sade du det:
"Loo, vad som än händer. Så minns detta; jag kommer alltid, alltid älska dig, och vad som än sker, så har du alltid varit ljuset i mitt liv"
Och jag ryggade tillbaka för jag visste. Jag visste att du visste att det var dags för dig snart. Att lämna mig. Och jag minns hur jag såg bort medan jag kämpade mot tårarna som ville välla upp. Men jag kunde inte längre be dig stanna, för du var slut. Jag kunde inte längre säga att mormor, nu skärper du dig, du ska ingenstans. Du ska vara här hos mig och berätta vaggvisor för mig om nätterna när sömndemonerna sliter min själ.
Och när cancern, astman och din diabetes ätit upp varje frisk cell i din taniga gamla kropp, så rycktes du bara bort från mig. Du slets bort från mig i en mörk hall i Sundbyberg. Och det är så inåt helvetes jävla orättvist. För mormor, du höll mig uppe. Du var anledningen jag hade att andas och fortsätta. För att göra dig stolt, mormor. Och bara därför.

Och när jag sitter och försöker få överblick över mitt liv, över sådant jag faktiskt vill göra med min tillvaro, när jag försöker hitta mening i den här soppan, när jag försöker se vilken jävla mening det är att överhuvudtaget bygga på något, så är det ditt ansikte jag ser, och din rynkiga hand jag känner mot min kind. Och ingenting är rätt, när du inte är här. INGENTING har rim eller reson, jag står liksom bara ut, men det är också allt. Jag står ut. Men jag lever inte. Och jag vill liksom inte heller, livsledan är så påtaglig. För det har inte bara med det existentiella att göra, det handlar inte bara om det att jag faktiskt inte ser mening med att göra allt det där som väntas att jag ska göra, när det ändå bara kommer huggas av och tvärstanna en dag, i en mörk hall på ett golv, med en svensktalande defibrillator.

Och det jag väljer är fel. För jag väljer att placera mitt känslomässiga kapital i människor som inte gör annat än sårar mig. Och jag väljer att helt och hållet ignorera det faktum att bygga upp mig själv till förmån för att bryta ned det lilla jag har. För jag är inte så jävla stark längre. Jag börjar bli äldre nu. Jag börjar tappa ork, lust och mening. Och det finns ingenting mer meningslöst än en 26-åring med livsleda. Jag är som Theo sade, a waste of space. Och allt jag har är en massa jävla minnen, vilka jag lever på. Jag äter på dom och tänker tillbaka till dom som en annan dummerjöns som liksom är för feg för att leva i nuet, eftersom rädslan att verkligheten aldrig ska komma i närheten av filmen helt enkelt är för jävla stor.

och mormor, jag vet att du vill att jag ska sprudla av liv. ge dom på käften. Fight the fucking power. Men utan dig, och utan mening, och med den här bittra ledan, så kan jag inte göra dig stolt.
och vet du vad, mormor.
Det suger.

Och de enda som kan beskriva hur jag känner, är VNV Nation:

" Have I no control, is my soul not mine?
Am I not just man, destiny defined?
Never to be ruled nor held to heel.
Not heaven or hell, just the land between.

Am I not man, does my heart not bleed?
No lord, no god, no hate, no pity, no pain, just me.

Comprehend and countermand.
Synchronous guidance. I choose my way.
Never to be ruled nor held to heel.
Not heaven or hell just the land between.
And am I not man?

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone and why do I feel
That I carry a sword through a battlefield?

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why do I fight and why do I feel
That I carry a sword, that I carry a sword?

Like the path to heaven or the road to hell,
Our choice is our own consequences bind.
We are the kings of wisdom, the fools as well.
We are the gods to many, we are humble men.
We who build great works just to break them down.
We who make our rules so we never fail.

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone and why do I feel
That I carry a sword through a battlefield?

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why do I fight and why do I feel
That I carry a sword, that I carry a sword, through a battlefield? "
VNV Nation - Joy