måndag, augusti 18

Getting away with murder

Det är lätt att känna sig adrenalinstinn när man lyssnar på Papa Roach "getting away with murder". Det är också lätt att lacka när:

1. Man fått klartecken för sin medicin men måste vänta på en byråkratisk process som innebär att ett gäng människor måste schemalägga ett möte där alla blir informerade om samma sak som de skulle bli informerade om de läste ett PM. Eller ringde varandra. Innan man kan få den. och det tar veckor.

2. När alex far försvinner ett dygn och skiter i att svara i telefon för att han är på dejt och sen arrogant svarar "vadå, får inte jag ha ett jävla privatliv?" när jag påpekar att han åtminstone kan skicka ett sms eller höra av sig, for all he knows så kanske det hänt något med alex. Men när jag säger det så får jag höra att jag är en jävla extramorsa som måste ha kontroll över allt hela tiden, vilket leder till att jag sitter här och har ångest över att jag faktiskt måste hålla reda på vissa personer och att jag inte kan ha en normal relation till dem eftersom de inte kan vara schyssta mot mig eller tvärtom och det SUGER!

3. Det är en återvändsgränd att sitta i samtal med soc och påpeka att jag tycker att alex pappa behöver stöd i sitt föräldraskap och sedan veta om att detsamma samtal, vars enda syfte är att jag så väldigt gärna vill att alex och hans pappa har en djup och bra relation till varandra från start, mynnar ut i att alex pappa känner sig bevakad och påhoppad. Jag kan inte göra rätt. Jag vill så hemskt jävla gärna att alex ska få träffa sin pappa, få den där relationen till honom som jag aldrig fick till min som liten. Jag vill att alex ska ha ALLT det bästa, jag vill att han ska titta på sina föräldrar som vuxen och tänka "dom har alltid älskat mig. Dom har alltid funnits där för mig och dom har aldrig lämnat mig i sticket"- NO MATTER WHAT! Men det ena mynnar ut i en återvändsgränd där jag VET att jag kommer att få hundhuvudet. Jag håller upp en värld här med barn, lägenhet, sociala kontakter, läkare, provtagning och väntan på en medicinering som aldrig verkar börja. Jag ORKAR inte hur mycket som helst! Men hjälp mig då! Kom och dela det ansvar du samtyckte och längtade efter att tillverka! Inte för MIN skull, för HANS! Få in det i ditt huvud att jag GÖR ALLTING, ALLTING, PRECIS ALLT DET HÄR FÖR ALEX SKULL OCH INTE MIN! Jag har ingen egen agenda i att försöka få en människa att förstå, att det finns ett blivande hål i alex hjärta, och det är BARA DU som kan fylla det hålet! jag kan inte vara både mamma och pappa och den här situationen är OMÄNSKLIG men ändå är det detta som miljontals ensamma mammor får battla med varje dag, varje minut, att försöka få barnets pappa att finnas där och ta ansvar. Även fast de måste bita ihop, även fast de skulle vilja skjuta huvudet av farsan emellanåt när han sviker, glömmer och prioriterar annat, så sitter de där och försvarar honom inför barnen, för de vill så gärna att han ska skärpa sig, och det gör så ont i hjärtat att se sitt barn gråta.

4. Jag är arg, frustrerad, ledsen, ensam och tyngd av ansvar jag inte ens borde ta på mig. Och det är inte min son som är problemet, för tro mig, det här lilla stjärnögat gör min dag, vore det inte för honom skulle jag ha sagt upp mig från livet för länge sen. Det är alla andra.

5. Och här kommer det. Jag saknar tvåsamhet. RIKTIG tvåsamhet. Unity. Enad front. Jag saknar att ha någon som backar upp mig på möten och i konflikter. Jag saknar att ha någon som bollplank, jag saknar att ha någon att falla i gråt hos, jag saknar att ha någon nära mig som vet allt om mig, som tar mig för det jag är och den jag är och som håller mig i handen. Ändå. Jag saknar att gå på stan och känna mig säker, trygg och stolt. Jag saknar att dela livsansvaret. Jag saknar att ha någon att laga mat till. Jag saknar någons märkliga vanor. Någons skitiga kläder i min tvättkorg.

6. Och ovanpå allt så är jag hungrig men har ingenting hemma.

Jag är så less, jag vill bara gråta. Jag klarar knappt av att gå utanför dörren. Jag kunde inte ens komma på min systers födelsedag för att jag mådde så dåligt. Fy fan! Jag är som ett åskmoln, jag klarar inte av att se min spegelbild. Men mest av allt är jag arg. För att jag borde haft ett hum om hur saker skulle utveckla sig. Och jag fattar inte det. För jag är där jag är nu och nu är det bara att ta sig upp. Utan stöd. Och morsan ringer och ska på rättegång och morfar sitter på alzheimershem och jag och alex äter och sover och lär oss att banka, och någonstans därute, så pågår det övriga livet. Helt utan mig.

Fy fan.

3 kommentarer:

Zaphod sa...

PUH du är tillbaka!

Nå det jag tänker säga har du ju givetvis full rätt att skita i fullständigt men jag säger det ändå (och kanske just därför) Det är inte lätt men du har inte ansvar för Alex farsa eller deras relation mer än att du kan försöka hjälpa dem få det så bra som möjligt när de väl har kontakt. Du har ansvar för dig själv och Alex och det räcker väl? Vet att du tänker i all välmening på dem båda och främst då Alex men du kan inte tvinga fram deras lyckliga relation, rätt var det är kanske farsan hajjar grejen och kommer in i matchen, kanske sjappar han till Japan och ni aldrig ser honom mer och kanske dyker han pliktskyldigt upp på födelsedagar- ingen vet och ingen kan styra det mer än han själv.
Du är en jävla superhjälte Loo dina superhjältekrafter behövs för dig och din son.
Och du, världen går ingenstans utan dig. Du hoppar bara på den på en annan station.

Lilii sa...

Du är vacker och stark, och det är i din blogg jag hämtar styrka när jag känner som du gör nu, att jag inte orkar mer.

Loo sa...

zaphod > det var visa ord, dem ska jag ta till mig. tack så hemskt mycket.

lilli > jag blir gråtfärdig när jag läser ditt inlägg. Fan vad goa ni är!