Insomnia deluxe

Svackor.
Retrospektiva svackor där intet finns, där mörkret äter upp en inifrån som en svulst, där frågetecknen kretsar kring det egna, den felande länken; Jag.
Så jag är tyst nästan hela dagen, och H har sitt eget att grubbla på, och han undrar varför jag är så tyst men jag kan inte svara. För jag har inget svar. Bara att jag känner mig ensam. Mentalt ensam, ingen information når mig, ingen går förbi. Jag har låst mig ute från allt umgänge, från allt som är vackert, från allt som sårade. Från allt. Och när det enda jag vill ha, är musik i öronen, ständigt, för att driva ut det, och tystnaden går förbi mig, den äter mig. Och jag bara gråter innanför skalet, för ingen ser bortom det.

C kommer förbi med litet saker, jag blir glad. Men så glömmer han de viktigaste sakerna, knasboll, så jag måste administrera det också snart. Jag sorterar min tvätt i högar om svart, vitt och kulört, precis som på förpackningen. När jag diskar står jag och minns alla nära jag mist, särskilt två ekar mellan väggarna, särskilt två nära vänner som jag inte visste hur jag skulle leva utan. Som om jag känner av dom, som om de fortfarande finns därute. För det gör de. Och H undrar varför jag är så inåtvänd och sedan får han ett raseriutbrott i köket och jag tänder ännu en cigarett och längtar efter medicin att döva smärtan med och vi köper mat och pizza och jag tänker att jag borde inte äta det här, jag är vidrig och vedervärdig, jag hatar mig själv, H får se mina inte-så-underhållande-anstränger-mig-för-att-hålla-skenet-uppe-sidor. Inte bra. Jag betänker även det och sedan blir allt en enda röra och sedan grälar vi igen. Och jag har inga options, jag tänker att jag vill åka till mamma, för det vill jag faktiskt, jag har inte träffat henne på länge och även om alla andra hela tiden säger åt mig att hon är en heroinberoende fitta så är det min mamma, det är min familj, vi har saker gemensamt och jag tycker om att vara med henne ibland, för det lättar, och jag litar inte på så många just nu så det vore skönt.

Och när H somnat sitter jag på nattkröken med ett glas Likör 43 och mjölk, fast jag inte ska dricka alkohol, men jag super inte ner mig som H tror att jag gör, jag kan behärska mig, och väntar länge innan jag börjar skriva på tangentbordet för att inte störa, och då kommer sorgen över mig igen, för jag är för jävla hopplös och det finns inget jag kan göra just nu.

I N S O M N I A.

Så var den tillbaka i full styrka. Jag har legat många nätter vaken nu vid H.s sida och stirrat upp i taket och bara hatat mig själv för att jag inte kan somna. På eftermiddagen sover jag länge, för utmattningen är gigantisk efter att ha legat och tänkt en hel natt att om jag bara kunde somna, och så somnar jag ändå inte förrän morgonljuset strilar in genom persiennen. Nu vet jag att jag inte kommer kunna somna alls.

Smärta är ett intressant begrepp, sorg är ett annat.
Och det enda som ekar i sanning är Mike Foyle - Shipwrecked (chillout mix) och det gör så ont inuti att jag tror att något håller på att äta upp mig.
Snälla morgondagen, kom fort nu, för jag klarar inte en lång natt.
Det gör alldeles för ont.