Lite dåliga nyheter.

Idag hade jag ett tretimmarsförhör med narkotikaroteln, jag fick abvryta för att dricka vatten och gråta men jag vet faktiskt ingenting och är inte inblandad som alla vet så det är fortfarande samma svar, trots gråt och tandagnisslan.

efter det pratade jag med ¤ i telefon som skulle lösa sina inre demoner med att boxas. Vi har bestämt oss för att "skratta åt alltihopa" fast jag vet inte riktigt om jag skrattar så mycket åt att jag går i bitar bara av att se honom.

sen fick jag reda på att min mor förskingrat 1,1 miljon kronor av morfars pengar på två år, vilket vi nu fått bekräftat från yttre nejader. Mamma låtsas som ingenting och har gjort det till en konstart att stjäla cigg av mig.

Mormors kommentar: "kan du tänka dig, och så ser hon fortfarande så jävlig ut. hon hade ju kunnat lägga en femhundring på tandvård"

Jag kommer förmodligen bli åtalad för grovt narkotikabrott som det ser ut nu. pappa fick just reda på det.
hans kommentar: "vill du komma över på kaffe?"

jag fick jobbet på eventista.fem dagar efter att jag kom ut gick jag på anställningsintervju ändå och skaffade mig ett jobb på eventista, så jag är typ kommunikationstekniker på "inspiration sthlm"-dagarna 5-8 april på norra latin.
det är bra.

Jag är död inombords och får utslag om jag dricker alkohol eftersom tegretol (epilepsitabletterna) gör att man ser ut som att man är ett uppsvullet mongo, så mitt i alltihopa kan jag inte ens gå ut och supa ner mig som normala människor eftersom tabletterna är viktiga att jag håller. så jag är alltså en formellt kriminell nykterist som börjar se ut som en semla av all tröstätning, som inte kan hälsa på mina vänner eftersom jag också har span och bevakning dygnet runt, med en förskingrarfamilj, en hysterisk advokat..och..ja just det, mannen jag älskar vill vara min vän framöver.

Och jag överdriver inte ens.
Jag vill verkligen inte leva så här.
Den som bestämde att mitt liv skulle vara ett dåligt avsnitt av "Days of our lives" borde få ett ordentligt kok stryk.

Allt jag någonsin ville ha var en mjuk soffa, en själsfrände vid min sida, ett arbete jag trivdes med och var bra på, och en trygghet att slappna av i.
Men jag fick alltså det här; och jag har kanske tre personer kvar att prata med i min tillvaro. Resten vet jag inte vad jag ska säga till, eller så sitter jag och tittar och väntar på nästa bakslag.
Jag vill ha en kram.
Nu ska jag och stella äta polarkaka.
Love you all, men jag mår inte bra. Inte alls. Jag är trasig, ledsen och trött och det känns som om hela mitt liv, hur litet det än var, rasat inför mina ögon och så står det ett jävla troll eller nåt och glor och pekar och säger "varsågod! plocka upp det då! seså! INGEN KOMMER GÖRA DET ÅT DIG".

Ingen.

Serenity speaks

Underbar dag på balkongen med Serenity ljudande ur högtalarna. Jag lagar min espresso och röker en cigarett och försöker få så mycket sol jag kan. Sitter och pratar med en bekant som försöker förklara för mig vad en dejt är för något. Jag tycker dejting verkar vidrigt. Jag vägrar tramsa med såna saker. Jag vägrar ha med det där att göra alls. J åker runt stan och handlar mat (!) åt alla han känner. Jag åker också runt stan lite idag. Två jobbintervjuer nästa vecka, eventista var skitintresserade. Jag har fan inte tappat vare sig stinget eller energin. Ser fram emot att få loss lite bra saker nu.

Och jag läser mina bloggar och allt är sant.

"You can touch
you can play
if you say
i'm always yours"

Haha! Samtal med stella:
"Allvarligt sofia. Jag måste sluta med det här jävla ätandet"
"Loo, vi är beroendemänniskor. Jag blir beroende av allting. Mat, människor..you name it!"
"Jag måste alltså skaffa mig någon som är attached to my fucking hip eller så förvandlas jag till en jävla semla"
"Vi måste göra något åt det här"
"Frågan är vad"
"Jag vet inte heller. Dricker jag en droppe till så dör jag"
"Jag orkar inte längre, ska vi inte få ha nåt kul alls längre?"
"Tydligen inte. Det här är straffet"
"Så fan heller. Jag kommer över. Vi kan dricka kaffe och jag har epilepsitabletter"
"Oh happy day!"

over and out.

Drömblogg

Memories of green;

Sommaren 2003. Hettan stiger upp till tredje våningen och jag fläker ut mig på balkongen. Huden accepterar alla strålar, öppen, het, jag har rosa, fluffiga saker på benen och vit tenniskjol. Hettan stiger innanför den och linnet sitter inte tajt längre. Ur högtalarna från karmosinets röda stiger musiken vi spelade om och om igen; Om dagarna - A flock of seagulls med one hit wondern "I ran", den där felnerladdningen vi aldrig förstod oss på som jag inte minns namnet på men jag minns att en kvinna stönade värre än min polynesiska knullgranne. Om nätterna kom Air med sin svalka och gav oss "All i need" men det var inte allt jag behövde. Han kom in i mitt liv och i mig, han lyfte min tenniskjol och jag väckte något i honom som med alla av hans kaliber. Jag satt med benen högt upplyfta på balkongen och längtade efter att något skulle hända. Benen tog emot solens strålar och jag slöt ögonen och andades ut ännu ett rökmoln. Det lekte med solljuset och jag drog fingrarna genom mitt blonda hår och stellah kom ut, vacker som alltid med en drink i handen som inte var en drink, bjöd mig med en visp och vi skålade. För karmosinet. För ungdomen, för dekadensen. Vi var odödliga, uppkäftiga, blonda, smala och jävligt triggade. Senare den sommaren kastar vi ut en säng mitt i natten. Den slår nästan emot sopcontainern när den träffar mark. Det flimrade för mina ögon och jag låg på den snuskigt röda soffan och lät tromberna komma och gå, J och S tvingade i mig en omöjligt svårtuggad föda och jag skrek att jag ville leva, att jag ville dö, att jag ville bli mer än så här. Buskul i flanellen nere på 7-eleven och min kjol som alltid åkte upp. "Skyl dig!" skrek stella. Det gjorde jag inte, hade inte förstånd.

(don't think about
all those things you fear
just be glad to be here)

Och vi var förälskade, unga, deffade, vackra. Vi var fullkomligt befriade från samvete och vuxenvärld. Vi var Östermalms finest. Jag var min egen hjältinna, även när jag ränner runt nere på Fältöversten och försöker få liv i en astmaspray. Jag kommer svettig ut från ett danspass som vi aldrig oficiellt klev av, nere i slussens katakomber och jag har vitt linne med luva och den tajtaste kjolen och de fetaste skorna och benfoffar från helvetet och då står han där. Han står och väntar på mig och demonen glimmar till. Jag ska ha dig tänker jag. Jag får alltid som jag vill. Han ler och vi går alla, det lyckliga och unga och fria sällskapet, mot fördärvelse och kritstrecksrandiga noter. Jag har aldrig förr varit så högt upp.

Isn't she lovely och jag har våld i blicken, jag har triggats av helvetets alla fallna änglar men jag dansar ut det. Vänner strömmar till och Nationen, Imperiet och fan vad de alla hette, blir faktum. Vi är oövervinnerliga, den konstanta eliten. Ingenting är för litet för att analyseras sönder och ingen klubb slipper undan med att böna och be innan vi besöker den..eller så är allt bara en dröm. men när jag står och riktar näven mot rädslan så känns det bra, det känns riktigt jävla bra.


Sommaren 2004 och vi åker runt i en svart Volvo, jag och the man. Jag tror att jag är världens enklaste och lyckligaste kvinna. Jag får igång mopeden långt in i dalaskogarna och jag avskyr att vara där men jag är där för hans skull. Jag är där för jag vill bevisa någonting. Jag är där men jag är alldeles för självständig. Det har jag alltid fått höra. Det knyter sig i magen. Jag grälar med hans far på fyllan och jag gömmer mig i en husvagn och gråter. Hela världen ställer sig emot mig och jag längtar efter en frihet som aldrig kan kombineras med det där kärlekshelvetet. Jag förbannar mitt eget egensinne och försöker bota såren som gått upp med att se på honom. Han är vacker där han står och pumpar upp vatten ur brunnen med bar, perfekt överkropp. han är ett jävla katalogfoto. Solen glimmar på några svettdroppar och hans blå ögon glittrar ikapp med vattnet han bär i den rustika stålhinken. Han gör den där gesten som han alltid gör som säger mig saker som jag då vet inte sägs någon annan och jag blir trygg. För en sekund, sedan blixtrar medvetenheten plötsligt förbi.
"Jag kommer att förlora det här..det handlar om tid" men så kommer han mot mig och hjärtat lugnar sig, han är ju fysiskt perfekt, varje kvadratcentimeter av hans etthundraåttiosex spänns och vibrerar. Vi talar med varandra, men vi har slutat försöka nå samma punkt, för vi vet bägge två att vi aldrig kommer vilja till just samma punkt. Vi nöjer oss, jag med hans perfektion och detta glitter, han med nöjet i att aldrig riktigt kunna tämja mig.

November 2004 och jag ligger och skakar på ett vitt kakelgolv och tänker att det ska vara fan i det, vad är det för fel på mig som vet, och så vet jag och så börjar jag att ge bort inre detaljer trots att jag vet att det är på förhand kört? jag längtar efter tiden som gått och jag återupptar mina vanor. Enda vägen ut är hundra varv runt. Alltid. När jag väl kliver av karusellen har det gått nästan nio månader. Nio månader som jag knappt minns. Jag ser på bilder och minns ögonblicken som bilderna tagits men det är också allt. Jag minns sekunder och fragment av kemiska reaktioner, hud mot min, äckel och förakt. Jag minns ett känslokallt hjärta som slutat banka, det vibrerar bara litegrann. Jag ser bilder i huvudet, det är alltid bilderna. Jag skriker till inuti var gång en bild tränger upp ur det där svarta hålet. Ibland rycker jag eller gör ofrivilliga rörelser. Jag tror sällan mina egna bilder men alla är sanna.

Mars 2006 och jag vet med mig att jag hittat så rätt och så fel. I huvudet spelas melodier som jag får höra i verkligheten långt senare. Jag känner i varje ådra hur rätt jag är, jag är det på spåren. Jag spärras in mellan undermåligt utformade väggar där klottret utkonkurrerar det nikotingula. Jag kräks efter varje måltid för att behålla en viss kontroll och avslutar med knäckebröd och tänker att flicka lilla, du är ett jävla pucko emellanåt. Flicka lilla du litar på människor som gör dig illa men det är du inte ensam om. Du har inte sprängt någon imaginär mållinje. Älskar du så älskar du och lever du så lever du, hundra jävla procent, hundra jävla dramatiska varv runt eller mer, om du bara...fick. My sweet prince och fragmenten igen, att de aldrig lägger av men där är han. En hand sluts runt din i en taxi på väg mot evigheten och de orange ljusen och musiken du ger honom i en ipodplugg. Du sneglar på den här varelsen som lyckats överlista dig tusen gånger om och det är kanske också det som gör dig så fascinerad. Han lyckades med något som ingen annan; han kan det här och han kan det så bra att han till och med lyckats vända ditt förnuft. Bara en sådan sak. Hans profil mot ett skitigt taxifönster, endast halva ansiktet är upplyst och du ser något i det ögonblicket som skulle få de flesta att rygga men du, du din sjuka lilla slyna, du går igång på det. Du ditt sjuka lilla malplacerade barn, du faller handlöst för det där psykotiska lilla draget för du har det. Som herr # en gång berättade;
"Du, du har ett stort mörker inom dig
jag ser det
- för jag har det"

"Me and my valuable friend
can fix all the pain away

My sweet prince
you are
the one"

Och det är klart att han ljuger men du skiter i vad han säger med orden, det är inte de jävla orden du velat åt. När du är i hans fält saknar du behoven att fälla ditt medvetande med allt det där du dövade dig med, även när katalogkillen regerade riket. Du jämför inte men du känner skillnaden. Det finns ett beroende högre än det där.

Så du ser upp och ut
och det är en alien bland varelser som storögt kippar
efter andan
och ingen känner dig men du har lärt känna
den bit av dig som de skapat
i rädsla
och nu fanns det en detalj kvar att ändra
för att ditt rike skall bli komplett, äntligen
kanske aldrig
kanske är dessa texter, detta sabla
utlevande
det enda du kommer att ha att berätta vidare
men ingenting är mer värdefullt
än att åtminstone få ångra
det man gjorde
och inte det
man aldrig vågade göra.

Godnatt så länge,
och dröm om det ni längtar efter
som allra mest.

My carillion and me

- "People living their lives for you on TV
They say they're better than you and you agree
He says hold my calls from behind those cold brick walls
Says come here boys, there ain't nothing for free
Another doctor's bill, another lawyer's bill, another cute cheap thrill
You know you love him if you put him in your will, but ...

Who will save your soul when it comes to the flowers now
Who will save your soul after all the lies that you told, boy
Who will save your soul if you won't save your own?
We try to hustle them, try to bustle them, try to cuss them
The cops want someone to bust down on Orleans Avenue
Another day, another dollar, another war, another tower
Went up to where the homeless had their homes
So we pray to as many different gods are there are flowers
But we call religion our friend
We're so worried about saving our souls
Afraid that God will take His toll that we forget to begin but
Who will save your soul when it comes to the flowers now
Who will save your soul after all the lies that you told, boy
Who will save your soul if you won't save your own?

Some are walking, some are talking, some are stalking their kill
You got social security, but that don't pay your bills
There are addictions to feed and there are mouths to pay
So you bargain with the Devil, say you're o.k. for today
You say that you love them, take their money and run
Say, it's been swell, sweetheart, but it was just one of those things
Those flings, those strings you've got to cut
So get out on the streets, girls, and bust your butts
Who will save your soul when it comes to the flowers now
Who will save your soul after all the lies that you told, boy
Who will save your soul if you won't save your own? "

Jewel - who will save your soul?

Det är ännu en av de där dagarna, men genom det öppna fönstret doftar den ankommande våren. Den retas med mig och talar om för mig med hastiga doftbriser, hur varm asfalt verkligen känns mot tunna sneakersklädda fötter. Den talar om för mig hur det känns att kliva in igenom en bil vars lätt lutade fönster återspeglar grönskan ovanför trappan på gården.

Jag minns hur det är att promenera i linnebyxor och halterneck och en uppknäppt hood vid Lötsjöns grusvägar. Jag minns Duvbo's prunkande första äppelblom. Ott ger mig alla bilder med sin "splitting an atom" och någonting säger mig att det inte kommer att gå mer utför nu, men jag måste själv arbeta. And work it shall be, ett deltids/extrajobb i en skivbutik erbjuds mig och jag nappar direkt, för som vi alla vet - arbeit macht frei. Mitt snart tjugosexåriga, dunkande hjärta saktas av bit för bit men jag har perfekt blodtryck och perfekt puls. "Lite lågt, men du har marginal" säger sköterskan, som vanligt. Jag har gjort en full hälsoundersökning med prover och hela kitet innanför murarna, och det tycks vara som att bortsett från epilepsin så är min kropp i idealisk kondition. Syresättningen i blodet är "perfekt", blodtrycket är "perfekt", jag har inga blodsjukdomar och inga tecken på näringsbrister eller andra brister. Precis allting är ju så jävla "perfekt" men hur kan det komma sig att jag känner mig så inåt helvetes defekt?

Mormor och jag sitter och pratar om Gud. Hon har blivit troende på gamla dagar, men på ett eget litet vis. Hon ser på mig och eftersom jag gått tjugotre dagar över tiden så gör jag ett graviditetstest som naturligtvis är negativt. Jag andas ut men hon tittar på mig;
"Jag blir nästan besviken" säger hon.
"Varför det? Du har aldrig velat att jag ska ha barn förut"
"Men du är annorlunda nu"
"Jag har inte ens en karl som kunde ta något pappaansvar, skulle jag låta historien upprepa sig själv och låta ett barn växa upp som jag?"
"Det skulle du aldrig göra. Och du skulle visst ha en far till barnet."
"Ja, det krävs ju en karl för att tillverka det"
"Loo..om du skulle bli gravid nu så är det meningen"
"Nej det är ett tecken på att mina piller inte fungerar"

På bipacksedeln till mina epilepsitabletter (Tegretol, 200 mg), så står det att vissa p-piller kan sluta fungera om man äter dem tillsammans med medicinen, så man ska "överväga andra preventivmetoder". Lysande! Jag får helt enkelt inte ha sex (vilket är lätt gjort, jag har knappast levt i ett sexuellt syndafall det senaste året och jag är inte sugen på att börja knulla runt heller. Jag börjar alltså att bli gammal) så, grejen är alltså; om jag nu mot all förmodan (och helt klart mot alla odds) ändå skulle ha sex så måste jag alltså använda spiral (vilket de inte rekommenderar till kvinnor som inte fött barn då de kan ha fertilitetsnedsättande egenskaper), eller p-stav vilket är en mojäng de petar in i armvecket - att ha en liten greja under huden? Glöm det. Eller p-sprutor vilket är helt out of the question, jag måste fan ha tre vårdare med mig när jag tar blodprov. Eller så kör jag fjortisversionen vilket förvisso är intressant men helt jävla märkligt. Jag har bara sexuella relationer med en person i taget och jag kan inte påstå att jag ökat listan det senaste halvåret, överhuvudtaget (varför berättar jag det här? Skitsamma). Min sista utväg är alltså celibat vilket inte är svårt att greja eftersom det är ett helt naturligt tillstånd hos fröken känslodefekt. Och det är en hundraprocentig preventivmetod som helt klart inte leder till plötsliga graviditeter.

Jag räknar inte med att bli handlöst förälskad eftersom jag blir det ungefär vartannat, vart tredje år om ens det. Och ni som följt min blogg vet hur det har gått de senaste gångerna så vi skiter i det där. Jag får jobba, drömma, snacka musik (YES!), röka cigaretter och äta epilepsitabletter. Och så småningom så kanske jag lappar ihop mig efter även detta, och går och köper mig den där jävla Lacoste-tennisklänningen som jag verkligen vill ha. Jag klippte topparna efter att häktet nästan totalförstört mitt hår, vi fick ta nästan tio centimeter hår. Fy fan.

Jag hoppas att jag blir räddad av en skön vårklubb, lite dansadansa i stil med Mondo's D&B eller John Traxx gamla källarsessioner meets Trädgården, fast utan de där popasen och posersen som glajjar runt i någon slags medioker loungestil med labels på T-shirtarna som de inte ens kan uttala själva utan som de tjatat till sig på gamla brogatan av någon vaxvändande halflife, utan en relaxad klubb med puls nog att kunna slappna av på dansgolvet (a´la nu mera tillståndsbefriade Mondo) och så utan Monday Bar's rosa lackkjolsklädda tofsbimbos, tack. Och helst utan Medusaflummare med rökelsedofter upp till taket.. am i asking too much? Ja, det gör jag tydligen alltid. Det handlar alltid om att människor "upplever" att jag "kräver" eller "förväntar" mig saker från dom vilket de tar upp som ett bad-excuse försvar att inte ta ansvar för vår eventuella relation. Återigen; Cause and effect - Love and respect. Det är inte så jävla svårt, människor. Ni borde prova det nångång. At home.

Dagens musik i Loos winamp:

Zero 7 - Destiny
Jewel - Who will save your soul?
Massive attack - Live with me
Goldfrapp- Strict machine
Gigi D' Agostino - Magic box

Bild: Från 2002 - @ Liljehomskollektivet, där vad som helst kunde hända.

23:58

Stannade hemma hela kvällen framför datorn och städade lägenheten. Städning är terapi. Skrivit brev som aldrig kommer att skickas. Saknad, tänker alldeles för mycket och lyssnar alldeles för mycket på massive attack. Live with me följt av future proof. När jag var liten så kallade mormor mig för ett "tungsint barn". Jag finner ingen njutning i att deppa ner mig, men när en låt gräver sig så djupt in, och jag blir nostalgisk och ensam, så brukar det sällan finnas hejd. Människor upplever mig som väldigt glad, utåtriktad och positiv men det är förenat med svaghet att visa att man är fundersam, ledsen eller att man är sårad. Man kan gråta men aldrig så att någon ser. Eller som min gamla mattelärare sa; "Man kan skrika i kudden". Han är vis den där läraren.

Jag känner mig inte övergiven eller djupt nere, men jag är oviss. orolig i kroppen. Kan inte slappna av. Vågar inte slappna av. Känns som om någonting bevakar mig. Känns som om jag inte är trygg. Som om någon eller något kan komma in när som helst. Den där jagande känslan, den är strypande. På valborg i år så är det åtta år sedan tragedin i Sala. Åtta år sedan min mor insjuknade och åtta år som jag inte kunnat sova en enda natt utan att ha, antingen någon i närheten, eller kemiska hjälpmedel. Åtta år av ständig oro om dagarna för hur jag ska klara av att somna. När jag var tillsammans med min föredetta, så sov han närmast dörren, och när mina muskler inte kunde spänna av så försäkrade han mig alltid om att jag kunde sova nu, det var lugnt. Så lade han armarna runt mig och jag somnade. Så är det förstås; trygghet var att bli försäkrad om att någon annan hade koll och att veta att jag var den som skulle bli försvarad främst om något skulle hända. Naturligtvis vet jag med mig i medvetandet att ingen ska komma in och att dörren är låst (fast jag alltid dubbelkollar), men oron lämnar mig aldrig. Rastlösheten. Rädslan djupt inuti. Den tillhör barnet i en. Man har alltid ett.

"Times, Nothing's right, if you ain't here
I'll give all that I have, just to keep you near
I wrote you a letter, I tried to, make it clear
You just don't believe that i'm sincere
I've been thinking about you, baby.
(woohoooo hoooo)
Plans and schemes, hopes and fears
Dreams that deny, for all these years
I, I've been thinking about you, baby
Living with me, wow"

Massive attack - Live with me

Min winamp måste vara haunted för den följer mitt mood. Private investigations med Dire straits, kungarna av fantastiska riff.
och shpongle med Once upon the sea of blissful awareness får söva mig, tillsammans med min ständige pojkvän Mr. Paraflex Comp, min älskare, herr propavan, och vill bara fröken atarax komma och dra en del av lasset så kanske jag somnar, och drömmer om evig tillgång till teralen och stilnoct.

Och innan ni kommer med giftiga kommentarer kring mitt tablettbruk så ska ni ta ett djupt andetag och försöka dra den logiska slutsatsen att det måste finnas klart större anledningar än de ni skrapar på ytan och läser om, till att jag inte kan somna om nätterna. Och det gör det. Men det är inte till för era ögon att läsa.

..än.

My favorite mistake

En systemrapport igår på Östansidan och vänner som är rörda och kramar och välkomnar en hem; det är allt man behöver. Man behöver också vänner som köper kebab åt en och tar hem en i taxi när man är full och beter sig precis som en normal full ungdom (oroa er inte, jag drack ingen sprit) och man behöver vänner som lyssnar på hela den makabra historien vid fläkten och som sen springer och köper coca-cola mitt i natten. Det behöver man. Man behöver bonuspresenter i form av kinesiska grisar med attached pillerburk (!) och man behöver kramas och lillebröder som vittrar ölpengar borta vid baren. Man behöver få skrika ut åt vidriga as på tunnelbanan att vad fan står ni här och synar mig upp och ner för, vad har jag gjort er? Och man behöver konstatera att i häktet går man upp i vikt.
Stockholms södra håller lugnet och hjärtat vet saker.

Men lekarna är slut för länge sen, det vet alla.
Idag ska jag baka cheesecake till familjen.
Massive attack - Live with me
September - Flowers on the grave

Varför ljuger du för mig? Det värsta är inte att du har ljugit hela tiden och behandlat mig som om jag inte hade egenvärde, utan att du fortsätter upprätthålla den där tillvaron som är baserad på så jävla mycket trams och idioti. Varför fortsätter du att ljuga för mig? sen när blev jag värd det? Ingenstans, baby. Du är så jävla mycket bättre än så, fattar du inte det? Du är bättre, du är ingen dålig människa. Men du gör dig till en. You're forgiven, not forgotten. Men inget mer nu.

Jag är en ganska svag Loo just nu. Det har varit ganska mycket, från min kaotiska fredag till epilepsianfallet på söndagen till kaoset som inleddes på onsdagen och som sedan mynnade ut i precis allt det här. Jag vet att jag är klar med så mycket, men det hjälper inte att stå och vara dryg och överlägset säga att jaha loo, vad har du lärt dig? Förmodligen mer än somliga, som kanske skulle behöva känna på hur det är att vara helt utlämnad åt tankarna i isoleringens garn. Somliga skulle jag vilja skaka loss lite.
Det jag är bokningsbar för just nu, är TV-spelskvällar, middagar eller skönt soffhäng. Resten skiter jag i. Jag drack lite öl igår men jag måste ta min medicin idag, så ingen sprit. Men det är skönt. I hjärtats grop känns det så otroligt lugnt och skönt, det är ett nytt slags lugn som dykt upp.
Jag och C och J låg och skrattade åt minnena av T inatt. T springer runt yr i mössan med k-relaterat fjong och vrålar att han måste få komma till McDonald's. Haha, stackare. Du är kvar där men jag klarade mig.

Paul Oakenfold - Starry eyed surprise

"Loo! Kom igen och följ med till tech noir ikväll!" ha! INTE en chans! This little nipper är klar med syntharna, de dryga korsettsvinen klarar jag mig utan. För jag har vänner med sköna soffor som ger mig kramarna jag faktiskt behöver, som lyssnar tålmodigt och som accepterar att jag är a little bit changed och lite annorlunda inuti, och det är liksom allt jag nånsin kunde vänta mig, det är över förväntan. Jag tackar alla som var med igår och som rörda lyssnade på Sanningen. För kan ni tänka er, inget förskönat, ändrat eller fixat. Bara sanning. Jag är ledsen att jag spårade ur de där veckorna innan. Jag är ledsen för allt möjligt och jag försäkrar er att det blir inte detsamma igen.

Nine inch Nails - Closer (och man kanske skulle ta och visa TN hur man gör på ett dansgolv...eller så inte)



Jag tar inte det.
Bild: Present från m! Jag är rörd!

The short version of Hell

Jag tänkte inleda den här bloggen, som är den första på över två veckor, med att ställa er en fråga. Rent hypotetiskt, alltså;

Ni sitter i telefon med er advokat i ett minimalt telefonbås. Ni har inte duschat på fyra dagar, ni har spenderat tre dygn i en kal, iskall isoleringscell, utan förmåga att ringa de ni älskar eller bryr er om, utan förmåga att göra någonting överhuvudtaget förutom att stirra in i väggen och konfronteras med era egna tankar. De få människor ni de facto tillåtits att tala med har med förakt i blicken kallat er för ett nummer och inte ert namn. Ni har varit med om en lägenhetsrazzia där ni med dragna pistoler riktade mot er fått bli nertryckt på golvet och skrikt åt. Ni har inte fått ordentlig föda, ni har inte kunnat göra någonting överhuvudtaget, förutom att sitta med panik i halsen och stirra in i väggen och hoppas på att de ska öppna den där förbaskade järndörren så de släpper ut er. Ni sitter på en anstalt med paniken i halsen och försöker få fram någon form av ljud ur strupen som eventuellt kan liknas vid ett ord. Och er advokat säger till er följande:
"För det första så vet de inte vem du är på neurologen som du påstår att du ska ha tid hos imorgon. Faktum är att ingen hört talas om dig på hela sjukhuset. Och personen du bad mig kontakta blev skitförbannad och vill inte kännas vid dig. Dina föräldrar verkar inte må något vidare men jag fick dessvärre inte berätta var du är. Och jo, förresten. Det ser inte särskilt ljust ut för dig. Räkna inte med att komma ut ur häktet på..låt oss säga, ett tag".

- Vad skulle ni göra då?

Ja, just det. Först får ni en ångestattack så ni rasar in i en bokhylla. Sedan kommer ni till sans på en brits med tre vårdare stirrande på er, där de säger att du ska förflyttas till ett annat häkte eftersom risken för epilepsianfall är överhängande. Sedan ligger ni där och väntar på vakteskorten, med grå KVV-uniform och ett hår som står upp alldeles av sig själv i tuppkam om ni drar i det eftersom det är så skitigt. Och så betraktar ni de dansande fläckarna i det skitiga häktestaket och ser tillbaka på ert tre dygn långa helvete där ni försökt att hålla ert medvetande i ett någorlunda hyggligt skick genom att sjunga "Mad world" och "Moment of tranquillity" så att väggarna skakar. Sedan tänker ni på alla nära och vänner som förmodligen draggar efter er i Nybroviken vid det laget, som ni inte tillåts kontakta eftersom ni har maximala restriktioner, ni tänker på människor ni känner djupt för och ni tänker på vad det är ni egentligen gjort för att förtjäna att få tillvaron så här uppfuckad. Sedan sluter ni ögonen och andas in det kvalmiga cellsyret och tänker att nu, nu kan det inte bli så mycket värre. Överhuvudtaget. Och sedan bestämmer ni er för att ta ert jävla psyke samman, resa er och kamma igenom håret med fingrarna, ta på er de där förbaskade skorna och möta vakterna. För om inte ni behåller förnuftet och skriver om skiten, vem fan gör det då?

Jag kan försäkra er å alla mina helvetes biblar att det ni just läste faktiskt hänt i verkligheten och det är inget ovanligt, människor blir gripna, anhållna och häktade precis hela tiden, det är ingenting jag ska beklaga mig över. Det är makabert vad mycket sjuka tankar man får när man sitter anhållen. Det är som ett stort jävla halvmörker tar över hela ert medvetande. Du blir det sista en människa är innan hon förvandlas till rent mörker. Jag blev utsläppt helt ur det blå, igår morse klockan 9:30. Celldörr nummer två på övre häktet Österåkeranstalten öppnas och den mörkhåriga vårdaren tittar pillimariskt på mig.
"Hörrudu Lönnroth. Klä dig. Du är fri att gå"
"Lägg av. Jag har inte ens haft omhäktesförhandling än"
"Du är släppt, så du får..packa dina saker. Kom igen nu tjejen, skynda dig innan de ångrar sig"
Jag känner att jag håller på att både gråta och kräkas på en och samma gång.
"Lägg av"
"Nej, du är fri"
Då hade jag spenderat 12 dagar i den cellen. Varje dag samma rutiner. Upp sju, frukost halv åtta, inlåst till 9:45, "promenad" i en minimal, avlång rastgård på tjugo kvadrat, inlåst till elva, sen ut i korridoren och hämta lunch, inlåst sedan resten av dagen förutom om du ska på toaletten eller duscha. Jag tackar mina gudar för att jag hamnade på Österåker och jag tackar vem fan som helst för att det inte är samma sak att vara häktad som att vara anhållen. I en häktescell har du TV med fjärr, skrivbord, fönster och tillgång till penna, papper och en mindre mängd privata saker. Du har vårdare och inte vakter, och det är en jävla skillnad på de två ska ni veta. Vårdare talar med dig, skämtar med dig och utsätter dig för positiv särbehandling om du är en ung blond tjej och den enda av kvinnligt kön i hela din korridor. Vakter skriker åt dig att du ska hålla käften och det kan du glömma, i intercomprylen vid dörren om du gråter och bönar och ber att få dina tabletter eller en cigarett. Vakter behandlar dig som ett själlöst nummer och ser inte ut att ha någon själ de heller. Vakter dunkar till celldörren när din cellgranne kastar sig mot den i ren klaustrofobisk ångest, gång på gång, och vrålar i ren ensamhet, och talar om för dig att det där kommer du inte långt med för du är inte vatten värd. Du är inte ens en människa, du har inget egenvärde. Du blir inlåst i den där cellen i tre dygn för att du ska knäckas på mitten. Du blir inlåst med dina egna tankar i arresten för att du ska ge dom allt du har för att få komma ut. Det spelar ingen roll vad du gjort.

Jag skrev två fulla block under min tid på Österåker och jag kommer att skriva ned och dela med mig av det jag kom fram till, längre fram. Igår förmiddag vinglade jag ut på kalviga, darrande ben efter att ha varit inspärrad utan förmåga att kontakta någon, i över två veckor. Jag kunde inte tro att jag var fri och det kom så jävla hastigt, jag hade talat med min advokat dagen innan och hon upplyste mig om att det förmodligen skulle bli förlängning och att det då fanns en möjlighet till omhäktningsförhandling sent fredag kväll men att jag inte skulle räkna med att vinna den. Plötsligt kommer de och säger att jag kan ta mina saker och gå. Jag blev väl behandlad av personalen på Österåker, det finns ingenting illa jag kan säga om dom för de har varit riktigt schyssta. Jag är inte lika välvilligt inställd till de robotar som arbetar på söderarresten, men det är förstås en helt annan sak.
Jag är i nuläget fortfarande chockad, lite vilsen och lite trött. Jag fick komma till neurologen iallafall. Onsdagen den 15:e kommer jag med trippel vakteskort, iförd handklovar och KVV-kläder, instapplande på neuro till fullsatt väntrum. Vid det laget hade jag liksom, stängt av. Jag bara skakade på huvudet när min läkare undrade varför jag hade en vakt med mig in på rummet och handklovar. Jag fick diagnosen epilepsi och har nu börjat på medicinering och den gör mig groggy, men den är ok. Det känns tryggare. Jag är alltså oficiellt kriminell, det är intressant.

Hur jag tog mig dit och hur det kan komma sig att jag blev häktad och allt det där, tänkte jag vänta lite med att redogöra inför. Jag har inte haft rättegång än, men enligt personutredaren så ser det ut som att det blir villkorlig dom då jag inte har så jävla stora åtal mot mig. Jag har inte begått någon våldshandling, jag har inte köpt eller sålt något och jag har inte gjort något allvarligt. Men jag kan inte ta det här och nu.

Min mobiltelefon är fortfarande beslagtagen, men ni som har mina hemnummer kan nå mig på dom. Jag har en temporär mobil, ni får helt enkelt maila eller nå mig via djungeltrumman. Jag vill bara säga att till alla er som oroat er och undrat var fan jag är under dessa veckor; jag kunde inte nå er. Det tog mig en och en halv vecka att få ringa ett bevakat samtal till mina morföräldrar. De visste inte heller var jag var, för min advokat fick knappt säga att jag var häktad. Därför har de sagt att jag är på semester till somliga av er, inte för att de skämdes utan för att de inte heller visste, bara att jag var placerad någonstans. That's it.
Det har gått upp för mig hur mycket kärlek, vänskap och främst familj betyder. Jag har haft en familj som välkomnade mig hem med öppna armar, trots att folk i min närhet drabbats av både husrannsakan och fan vet allt. Jag hade något att komma hem till. Och nu då..? Jo, nu är det dags att börja strukturera min framtid.

Och det börjar med att verkställa många av de beslut jag tagit under min självrannsakan i cellen.
Många av er har varit saknade och många av er kommer jag träffa ikväll då jag tar mig ut för att dricka en jävla öl. Många av er har varit saknade, men många av er har varit plågsamt saknade. En del av er har jag kommit till många insikter kring och jag har dessutom sett delar av mig själv som vill ha mer uppmärksamhet än andra.
Men det var allt så länge. Jag återkommer snart igen.
Jag är tillbaka på banan, men i förändrad form. Jag vet inte riktigt än vad det är som förändrats, för det har varit en omvälvande upplevelse. Det har dött saker i mig och nya saker har fått ta mer plats. Jag trodde ett tag att jag var på väg att förvandlas till ett rutinmässigt blankt papper (i wish!) men så var det inte. Jag har bara..jag har sett mig själv, och det jag gjort och det jag missat att göra. Och vad jag borde gjort för länge sedan. Sånt gör ont. Sånt gör så ont att ni gråter tills det inte finns mer kvar att gråta. Det är du och din ensamhet, dina minnen, dina känslor, som tycks uppta hela rummet under ändlösa dagar av skrivande och knaprande på knäckebröd som ni lyckas sneaka åt er från köket. Det är du och allt du är och inte är. Det är du och allt det du älskar och de som älskar dig och de du älskar som du vet gör dig illa. Det är smärtsamt att bli påtvingad ensamhet. men det ger dig nya saker, och samtidigt så dör sidor av dig. Långsamt.
Jag är Loo, men jag är en Loo som kanske vet lite mer om det här med frihet. Och vad jag borde göra.

Tro mig, ni har ingen aning om vad frihet är...förrän ni berövas den. Och det hade kunnat gå värre för mig än så här. Och jag tackar den gud jag tidigare aldrig haft för det.

Serious

Jag måste förtydliga faktum att mina bloggar alltid är en aning överdrivna, skrivna i stunden. Min blogg är min psykolog, som T säger.

Idag är det torsdag och ¤ undrade lite förstrött i telefon "vad fan jag gör på nätterna", vilket är helt befogat att undra. Faktum är att jag själv undrar en del. Men jag är lugn och fin.

ATC - Around the world

Idag får Östermalm finbesök minsann. Och så har vi det här med att kunna "prata allvar"; Och missförstånd av bloggar. Ett; Jag har inte berättat precis allt. Två; Ingen ska spöa någon överhuvudtaget (om någon fick den uppfattningen) för det är inte så man löser konflikter. Tre; Jag har förvisso känslostormar men man ska ta det för vad det är och inte för vad man tror. Gällande allvarspratet, så blir allt till ett antiklimax hela jävla tiden. För jag blir så jävla lugn av att höra någons röst.
Jag vet ju att allt blir bra.

God damn, jag vaknade upp här. Dagen blir medel. Ska till Stellah senare; nu rockar around the world hela huset, och sen har vi det här med allvaret. Måste vi ha sånt? För..det blir ju så jävla..allvarligt.


Jaha, Södra har nytt lösen men det är samma gamla drägg som härjar. Ikväll ska grabbarna härja på SÖDERtälje's finest och jag är satt att hålla samman landtrupperna vid sambandscentralen. Det är något så jävla sällsamt över den här månaden. Jag behöver nytt av allt. För att nämna ett exempel så har min älskade Juicy Tubes lipgloss sjungit på sista versen ett bra tag, trots att jag levt i förnekelse. Förnekelse är en intressant företeelse; man kan tillämpa det på Nästan vad som helst. Ta det här med ansvar, skola och läppglans: HELT befriad från dåligt samvete! Jag har mer dåligt samvete över det faktum att jag inget dåligt samvete har, om man säger så. Aftonhoran rapporterar att någon övergivit en liten knodd i en moské. Jag är röksugen precis hela tiden, och om min telefon går mer varm nu tar jag fan livet av mig. Inte.

Stellah: Inför kvällens revival är det du som tar dig i kragen och ringer, baby.

När jag pratade med ¤ i telefon idag så blev det en mycket märklig rundgång. Det känns som om människor är livrädda att man till varje pris skall ha "förväntningar" på dom. Nu tänker inte jag så, men däremot säger det sig självt att om jag har en känslomässig relation till en människa, så medföljer vissa principer. Och obligations, för det är liksom förtroende och tillit som ligger till grund för i stort sett alla relationer. I min värld. Däremot är jag inte beroende av människor för att överleva. Jag sätter däremot en hel del lycka i mina relationer till dem, eftersom de tagit sig så långt att de börjat betyda saker för mig. Han fattar mycket väl vad jag menar, men hela den där tillitsgrejen har blivit uppblåst till enorma proportioner. Allt jag ville ha, var en slags garanti på att det känslomässiga inte bara är strunt och trams från min sida utan ett ömsesidigt tillstånd där jag kan förlita mig på att personen inte försvinner hipp som happ. För om jag vet med mig att det finns risk att den här individen drabbas av nyckfull "Nej jag ångrade mig och tänker nu dra fort som fan alternativt bedra dig eller ljuga ännu mer för dig"-leda så anser jag att det är min fulla rättighet att stoppa innan det barkar åt pipan och den här människan fått tillgång till mitt hjärta så till den milda grad att han kan krossa det. Det är väl för fan inget konstigt.

Men jag vet, det är inte så enkelt alltid, det är inte det ena eller det andra och allting har så många sidor. Just nu vet jag fan ingenting. Jag vet vad jag känner och tycker och jag vet vad mitt förnuft talar om för mig. Det är två vitt skilda saker. Typiskt.

The world in my eyes

Gryningen kommer alltid till slut.


Michael Andrews feat. Gary Jules - Mad world (alternate version)
VNV Nation - Joy
Katie Melua - Shy boy
ATC - Around the world
September - Flowers on the grave
VNV Nation - Endless skies
A flock of seagulls - I Ran (so far away)
Sara McLachlan - In the arms of an angel

Det var iallafall som så att jag snackade lite skit med Stellah häromdagen, och i vårt samtal stod fast att Den så kallat "Gamla eran" måste återtas big time. Jag pratar inte bara om tiden då vi famlade i blindo någonstans iförda benfoffar på ö-malm, utan även om Nationen - The fucking legacy. Hur som haver; vi återinviger detta snarast. Vi ska bara komma på hur fan vi gjorde när vi var tjugotrenånting, och orkade mer än en halvdag.

Jag har suttit och stalkat folk på nätet nu igen. Fan, jag måste skärpa mig. Det bör finnas lagar och regler för sånt jävla nattligt trams. Medan R inte behagat höra av sig ordentligt och T börjat skaka i sina grundvalar av ren frenesi - VEM håller fortet? Exakt. Undertecknad. Men sitter man och har delirium nånstans söder om söder så gör man. Jag vet exakt vem jag borde lasta för det här. Tur för er att jag inte är den syndabockska typen.
Helgens planer: Demolera och rekreera. Dags att ta sig till toppen. Med J:s och C:s och övriga grabbars hjälp kan man återplocka.

Fy fan, om jag bara inte vore så jävla fast i mitt eget...nej nu.

We will never ever ever be the same

"Remember what I told you
Your face won't let you hide the pain
You let me get to know you
And now it's driving me insane

Baby, we were never soldiers
You and me couldn't never fight for things we don't believe
And we will never, never ever be the same
Since we buried love we swore would never end
So now I'm laying down the flowers on the grave
And we will never, never ever be the same

Just hold me till tomorrow
You don't have to say a thing
I know about the sorrow
That the morning light will bring
Baby, we were getting colder
You and me couldn't never never lie 'cause feelings don't deceive
And we will never, never ever be the same
Since we buried love we swore would never end
So now I'm laying down the flowers on the grave
And we will never, never be the same"

September - Flowers on the grave

Så, ladies and gentlemen. Jag satte just ribban. Det är upp till er nu.
För jag har slagits färdigt.

Halo

05:21

Ekande resignation
Jag flyter in i väggarna här
Huvuder och kroppen
Hjärtat och min själ

Åtskilda men enade i strid

Det är en evig timme
Den har pågått i säkert ett dygn
Jag får inte slut på den
Små ljud som liknar sånger
Ur min mun In i den tysta kylan
Ögonen vill inte se
Och jag kommer inte höra

07:53

Jag åker iväg nu. Kommer inte att blogga den närmaste framtiden. Det är för mycket.

Just another nervous wreck

Det finns ingen mening
..med att skriva en massa saker här. Jag har raderat det jag skrev tidigare, för inget av det beskrev egentligen något.

Jag trodde att vi var på riktigt.

Game Over
för den här gången.

All systems going

Det handlar om mer än bara en enda människa och det handlar om mer än en enda sak. Så, mina vänner, är det alltid. Alla konflikter är alltid sex eller niosidiga och det finns ingen absolut sanning. I evighet amen och allt det där jävla tramset. Det råkade vara på det viset att jag blev skänkt både en MP3-spelare och en handsfree-pryl till min i övrigt helt värdelösa siemensmotherfuckingtelephone som min mor köpt i Tallinn för en spottstyver vilket i sin tur innebär att jag inte kan använda å och en massa andra fiffiga tecken i mina meddelanden Uppenbarligen är kolon något exklusivt i den tyska ordlistestandarden, säkert en nyhet i Zürich - T9! Nau witte kolon. Ställer jag däremot som sagt in telefonen på tysk T9 så får jag iallafall in ett eller annat ö, och, om jag skulle vilja snuska till det rejält, även ett ü. Men hur som helst, nu har jag en liten SLADD som dinglar med en fräsig silverlogga och hela baletten runt halsen och naturligtvis glömmer jag av att stoppa in örpluggen i örat när det ringer så det är tyst i telefonen och det här med handsfree, det är ju rätt ironiskt för jag måste ju faktiskt hålla i telefonen i vilket fall som helst, vilket innebär att jag alltså sitter med min flipmodell mobil i vänsterhanden, från var det är kopplat en sladd, som går in i örat, och alltså sitter man och pratar rätt ut i luften som någon annan efterbliven jävel. Mycket mystiskt. Ingen har ännu uppfunnit något korrekt eller bra handsfree-beteende, så nu ränner jag och tjugotusen andra idioter omkring och gapar rätt ut i luften med våra minimala mobiler i handen. Handsfree sa du? My ass.

Jag är utstationerad utåt Nackahållet där jag bland annat har lekt "myran kommer" med Moa. Hon är fyra år och min nya bästis. Vi har städat, gjort gipsfigurer och pärlplattor, och jag har gjort en larvig pärlplatta i form av en sheriffstjärna åt ¤. Han kommer att skratta åt mig och tycka att jag är lite töntig men det skiter jag i. Jag är världens bästa barn i 25-årsförpackning. Jag klättrar fortfarande i alla klätterställningar jag ser. Jag gungar mer än gärna. Jag är busbra på alla former av pyssel (minns ni pyssellådan i hallonbergen och mina karriärssteg i circuit bending? Bra, för ni som minns det minns att jag i stort sett bara tweakade ljudet och sen var det inget kul längre. Fan, man skulle skaffat sig flera motstånd..elektroniska alltså. Nu babblar jag igen.) och som toppen på den salta fisken så är jag fortfarande lika förbluffad över livets företeelser som ett barn som ser det för första gången. Jag imponeras av hur människor lyckas vara så vuxna, hur de kan hålla uppe vuxenrollen utan att börja skratta eller rodna för att de oroar sig att någon ska komma på dom och säga "Ha! Du är inte vuxen! NU kom jag allt på dig!" för det tänker jag måste ju hända nångång. Inte för att jag skulle göra det. Jag går mest förbi med hemliga agent-leendet och nickar välmenande; "Jag vet din hemlis. Men schhh..jag lovar att inte berätta, för jag tycker du gör det bra"

Jag skall nu formatera en dator här borta, ominstallera en CDROM-enhet som tyckts ha lagt av helt, och ta en cigg på T:s balkong. Imorgon är det fredag, och som det ser ut så kommer jag inte att vara anträffbar för vänner eller bekanta.

"Hjärnan säger en sak
och hjärt..."
mitt blod kokar.

Kärlek & respekt - ska det behöva vara så jävla svårt?

"Music is the key"

Jag spenderar natten här i brist på det mesta. Oron i kroppen är så påtaglig att den nästintill boxar omkull mig. Samtidigt; Genomgång, och faktiskt - en reell verklighet. Alltså; jag kan inte leva så här. Jag kan faktiskt inte ha de här relationerna, så som de ser ut. De äter upp mig. I en annan människas vardagsrum hade detta säkerligen kategoriserats med ord som "spänning i tillvaron" och "livets krydda" eller varför inte "en spännande resa" men jag är mest less. Ärligt talat, vem tar ni mig för? Jag är bara människa! Allt jag någonsin ville ha, var en trygg vrå. Ett drägligt arbete med lite kreativ grund. En mer eller mindre stabil tillvaro där jag kunde ägna mig åt att frossa och älska och busa loss som ett slags spexigt undantag och inte som en huvudregel. Jag hade gärna gått hand i hand i jävla lövklädda alleér och matat fåglarna iförd någon slags rock om det hade krävts av mig.

Skitsamma, vad jag försöker säga är att mitt känsloliv håller på att äta upp mig. Eller, det äter energi av mig. Det äter energi att gå omkring och vara en så jävla omöjlig människa att jag måste trassla in mig i den ena vrickade affären efter den andra. Störst av allt är kärleken, det skriver de flesta av oss under på. Och man kan inte, även om jag med måtta och råge och skopmått försökt tappert, reducera ner en redan väckt känsla till nånting som liksom bara pirrar till när man har tid. Kärleken funkar inte så i mig. Den är brutal, hänsynslös, rusfylld, passionerad, kaotiskt strukturerad, förutsägbart rodnande och lyckobollar om vartannat med panikkänslor men inte FAN är den sval och loungeig med nån slags hissmusik i bakgrunden. Mitt hjärta är inte Meg Ryan eller Julia Roberts, det är inte förmöget att stå och se drömsk ut på någon båt medan solnedgången räknar fram någon form av evighet. I samma sekund som jag nu haft den ena konflikten efter den andra med precis alla i min närhet (och det måste alltså indirekt betyda att felet ligger hos..pja, mig.) så blir jag dödsless och rymmer till annan ort där jag sitter i en soffa och beklagar mig för vem fan som vill höra medan jag dundrar på den förbaskade around the world i lurar. Jag ritar konstiga gubbar och planerar stort en gigantisk fest tillsammans med T, det är lokalhyror och medverkande och DJ:s och fan vet allt. Sen kommer jag att tänka på den där kärleken och så blir jag stum som en sabla mussla i tre minuter. SKA det behöva vara så jävla svårt egentligen, det där med kärlek och respekt? Va? Säg mig det! Du får fem spänn om du lyckas klämma ur dig ett vettigt svar. Äh vad fan, jag är så nyfiken så ta min förstfödda.

Människor, ni är gissel för mig. Imorgon ska jag handla mig en tröja och tänka på hur enkelt livet vore om jag bara inte var en omöjlig, bloggande, outande, blond, förvirrande hynda. Pja, faktum är att jag borde ta och prova på att vara en sval Meg Ryan ett tag. Eller så skiter vi i det.

Jag får mail ifrån vissa av er ibland. Ni skriver lite förstrött att ni tycker om att läsa mina bloggar, artiklar och vad det är och många av er påtalar någon form av igenkännande. Det tycker jag är suveränt, för det visar att jag inte är den enda tokiga på den här planeten. Tack som fan till er. Och som vanligt, som fotnot, så vill jag bara säga att jag normalt sett ändå inte står för ett skit av det jag säger. Fast det var också lögn.

"still it goes on and on
so deep inside of me
i don't know what to do
just can't explain to you
i don't know what to say
oh not another word"

The breaking space

Oh my god, it's the funky shit. Fantastisk helg med grabbar och folk. Grabbarna är alltid perfekta att ha att göra med, för de är så jävla enkla, det är fullt ös och raka rör. Samtidigt som jag slipper vara en fixande jävla brud hela tiden. All kärlek till grabbarna. Förfest hos A, dunder med tjejerna och sen vidare till båda grabbarnas krogar för att glänsa lite. Fy fan, som gammalt klubbdjur måste jag säga att krogen suger fett hårt, Tur att mina vänner är vakter så jag kan ta det lugnt och slippa vidriga as. Men dansandet lös med sin frånvaro. Tur då att man hade en schysst efterfest istället.

Därefter total resonansbotten och fantastiskt ryckig söndag hos E. Tidevarvet går nästan förbi mig.
På Måndagen anländer jag till Suindbyberg där min 35-kilos mormor har ramlat och slagit sig. Hon har misskött sin cancer, sin diabetes och sin kost och har kraftig vätskebrist. Jag ringer ambulansen som kommer, men mormor slår bakut och börjar skrika. Spenderar en massa tid i telefon till sjukhus för att plocka in henne på vårdintyg och läkare har skytteltrafik hos oss. Blir helt nedbruten och måste slutligen ta till ¤, som kommer och plockar upp mig när jag är jätteliten och ynklig. Han får upp mitt humör, så på Tisdagen är det dags igen. Kastade mig i ambulans på tisdagen och åkte in med mormor, satt på akuten och såg hur livet vittrade bort framför mig. Kände mig som ett jävla medföljande kolli när de satte näringsdropp på mormor. Jag åkte den långa vägen hem och försökte rensa huvudet på 52:ans buss medan jag lyssnade på New Order. Allting kändes så jävla meningslöst. Hann träffa gamla bekanta iallafall och hade det dödsspännande på tågen fram och åter genom stan under helgen, och som sagt; utan vissa av mina bekanta så hade jag haft en jävligt tråkig tillvaro.

Idag städade jag hela jävla huset och började äntligen få energi i kroppen. Tog en avstickare till en vän utanför, och här är jag nu. Jag vet allvarligt talat inte var mitt liv är någonstans, för precis allting är som obalanserade vågskålar. Jag har inte mycket att grunda med.

Jag har bara mina vänner, min minimala tillvaro och några hastiga glimtar av ¤. Brakar jag igenom nu kommer jag inte förlåta mig själv. Jag fixar det här, för det har jag alltid gjort.
Så, vi hörs snart igen.

19:32

Jag sitter och diskuterar med T angående precis allting. Kärleken, livet, universum och allting som han sa, den där visa människan. Och ibland faller jag ner i små luckor i tanken och tänker att det ska vara fan i det, ska ingenting kunna vara enkelt? Jag har ett känsloliv som är relativt stabilt ändå, om man ser efter omständigheterna (eller som en av mina mycket gamla krönikor statuerar: "Efter omständigheterna väl") - och..jag vet inte var jag ska börja längre.

För jag vet var jag slutar och var resten av världen tar vid. Och då jag redan stött på tillräckligt många assholes i mitt liv... (nota bene att jag också tar på mig en del av ansvaret för mina relationer - jag kan vara en djävul jag med, och jag är säkerligen, med vissa rent kemiskt, omöjlig att leva med och bygga en tillvaro med, men jag kan inte ta på mig skuld eller ansvar för att mina ex supit ner sig, varit otrogna eller för att de rätt och slätt kunnat tilldelats flera mindre och några rätt rejäla medaljer i det internationella Lögn-OS:et.) Nu var det inte det jag skulle prata om, och det hade egentligen ingenting med saken att göra, jag skulle i vanlig ordning säga något om mitt känsloliv, men det gitte sig inte riktigt. Dels för att ni fan inte har med saken att göra (ha! Nu var jag rolig!) och dels för att..ja, alltså, jag vet inte riktigt var jag står någonstans. Alltså, inte på Det viset. Jag vet som sagt var jag tar slut och var jag börjar. Jag vet exakt vad jag vill och vem jag vill göra det med och ni som känner mig vet att jag A L D R I G ger mig förrän jag kommer dit jag ska.

Imorgon är det Torsdag, mina vänner. Sedan är det fredag. Det kanske ni lärt er vid det här laget.

men det ordnar sig...kanske.