My carillion and me

- "People living their lives for you on TV
They say they're better than you and you agree
He says hold my calls from behind those cold brick walls
Says come here boys, there ain't nothing for free
Another doctor's bill, another lawyer's bill, another cute cheap thrill
You know you love him if you put him in your will, but ...

Who will save your soul when it comes to the flowers now
Who will save your soul after all the lies that you told, boy
Who will save your soul if you won't save your own?
We try to hustle them, try to bustle them, try to cuss them
The cops want someone to bust down on Orleans Avenue
Another day, another dollar, another war, another tower
Went up to where the homeless had their homes
So we pray to as many different gods are there are flowers
But we call religion our friend
We're so worried about saving our souls
Afraid that God will take His toll that we forget to begin but
Who will save your soul when it comes to the flowers now
Who will save your soul after all the lies that you told, boy
Who will save your soul if you won't save your own?

Some are walking, some are talking, some are stalking their kill
You got social security, but that don't pay your bills
There are addictions to feed and there are mouths to pay
So you bargain with the Devil, say you're o.k. for today
You say that you love them, take their money and run
Say, it's been swell, sweetheart, but it was just one of those things
Those flings, those strings you've got to cut
So get out on the streets, girls, and bust your butts
Who will save your soul when it comes to the flowers now
Who will save your soul after all the lies that you told, boy
Who will save your soul if you won't save your own? "

Jewel - who will save your soul?

Det är ännu en av de där dagarna, men genom det öppna fönstret doftar den ankommande våren. Den retas med mig och talar om för mig med hastiga doftbriser, hur varm asfalt verkligen känns mot tunna sneakersklädda fötter. Den talar om för mig hur det känns att kliva in igenom en bil vars lätt lutade fönster återspeglar grönskan ovanför trappan på gården.

Jag minns hur det är att promenera i linnebyxor och halterneck och en uppknäppt hood vid Lötsjöns grusvägar. Jag minns Duvbo's prunkande första äppelblom. Ott ger mig alla bilder med sin "splitting an atom" och någonting säger mig att det inte kommer att gå mer utför nu, men jag måste själv arbeta. And work it shall be, ett deltids/extrajobb i en skivbutik erbjuds mig och jag nappar direkt, för som vi alla vet - arbeit macht frei. Mitt snart tjugosexåriga, dunkande hjärta saktas av bit för bit men jag har perfekt blodtryck och perfekt puls. "Lite lågt, men du har marginal" säger sköterskan, som vanligt. Jag har gjort en full hälsoundersökning med prover och hela kitet innanför murarna, och det tycks vara som att bortsett från epilepsin så är min kropp i idealisk kondition. Syresättningen i blodet är "perfekt", blodtrycket är "perfekt", jag har inga blodsjukdomar och inga tecken på näringsbrister eller andra brister. Precis allting är ju så jävla "perfekt" men hur kan det komma sig att jag känner mig så inåt helvetes defekt?

Mormor och jag sitter och pratar om Gud. Hon har blivit troende på gamla dagar, men på ett eget litet vis. Hon ser på mig och eftersom jag gått tjugotre dagar över tiden så gör jag ett graviditetstest som naturligtvis är negativt. Jag andas ut men hon tittar på mig;
"Jag blir nästan besviken" säger hon.
"Varför det? Du har aldrig velat att jag ska ha barn förut"
"Men du är annorlunda nu"
"Jag har inte ens en karl som kunde ta något pappaansvar, skulle jag låta historien upprepa sig själv och låta ett barn växa upp som jag?"
"Det skulle du aldrig göra. Och du skulle visst ha en far till barnet."
"Ja, det krävs ju en karl för att tillverka det"
"Loo..om du skulle bli gravid nu så är det meningen"
"Nej det är ett tecken på att mina piller inte fungerar"

På bipacksedeln till mina epilepsitabletter (Tegretol, 200 mg), så står det att vissa p-piller kan sluta fungera om man äter dem tillsammans med medicinen, så man ska "överväga andra preventivmetoder". Lysande! Jag får helt enkelt inte ha sex (vilket är lätt gjort, jag har knappast levt i ett sexuellt syndafall det senaste året och jag är inte sugen på att börja knulla runt heller. Jag börjar alltså att bli gammal) så, grejen är alltså; om jag nu mot all förmodan (och helt klart mot alla odds) ändå skulle ha sex så måste jag alltså använda spiral (vilket de inte rekommenderar till kvinnor som inte fött barn då de kan ha fertilitetsnedsättande egenskaper), eller p-stav vilket är en mojäng de petar in i armvecket - att ha en liten greja under huden? Glöm det. Eller p-sprutor vilket är helt out of the question, jag måste fan ha tre vårdare med mig när jag tar blodprov. Eller så kör jag fjortisversionen vilket förvisso är intressant men helt jävla märkligt. Jag har bara sexuella relationer med en person i taget och jag kan inte påstå att jag ökat listan det senaste halvåret, överhuvudtaget (varför berättar jag det här? Skitsamma). Min sista utväg är alltså celibat vilket inte är svårt att greja eftersom det är ett helt naturligt tillstånd hos fröken känslodefekt. Och det är en hundraprocentig preventivmetod som helt klart inte leder till plötsliga graviditeter.

Jag räknar inte med att bli handlöst förälskad eftersom jag blir det ungefär vartannat, vart tredje år om ens det. Och ni som följt min blogg vet hur det har gått de senaste gångerna så vi skiter i det där. Jag får jobba, drömma, snacka musik (YES!), röka cigaretter och äta epilepsitabletter. Och så småningom så kanske jag lappar ihop mig efter även detta, och går och köper mig den där jävla Lacoste-tennisklänningen som jag verkligen vill ha. Jag klippte topparna efter att häktet nästan totalförstört mitt hår, vi fick ta nästan tio centimeter hår. Fy fan.

Jag hoppas att jag blir räddad av en skön vårklubb, lite dansadansa i stil med Mondo's D&B eller John Traxx gamla källarsessioner meets Trädgården, fast utan de där popasen och posersen som glajjar runt i någon slags medioker loungestil med labels på T-shirtarna som de inte ens kan uttala själva utan som de tjatat till sig på gamla brogatan av någon vaxvändande halflife, utan en relaxad klubb med puls nog att kunna slappna av på dansgolvet (a´la nu mera tillståndsbefriade Mondo) och så utan Monday Bar's rosa lackkjolsklädda tofsbimbos, tack. Och helst utan Medusaflummare med rökelsedofter upp till taket.. am i asking too much? Ja, det gör jag tydligen alltid. Det handlar alltid om att människor "upplever" att jag "kräver" eller "förväntar" mig saker från dom vilket de tar upp som ett bad-excuse försvar att inte ta ansvar för vår eventuella relation. Återigen; Cause and effect - Love and respect. Det är inte så jävla svårt, människor. Ni borde prova det nångång. At home.

Dagens musik i Loos winamp:

Zero 7 - Destiny
Jewel - Who will save your soul?
Massive attack - Live with me
Goldfrapp- Strict machine
Gigi D' Agostino - Magic box

Bild: Från 2002 - @ Liljehomskollektivet, där vad som helst kunde hända.

23:58

Stannade hemma hela kvällen framför datorn och städade lägenheten. Städning är terapi. Skrivit brev som aldrig kommer att skickas. Saknad, tänker alldeles för mycket och lyssnar alldeles för mycket på massive attack. Live with me följt av future proof. När jag var liten så kallade mormor mig för ett "tungsint barn". Jag finner ingen njutning i att deppa ner mig, men när en låt gräver sig så djupt in, och jag blir nostalgisk och ensam, så brukar det sällan finnas hejd. Människor upplever mig som väldigt glad, utåtriktad och positiv men det är förenat med svaghet att visa att man är fundersam, ledsen eller att man är sårad. Man kan gråta men aldrig så att någon ser. Eller som min gamla mattelärare sa; "Man kan skrika i kudden". Han är vis den där läraren.

Jag känner mig inte övergiven eller djupt nere, men jag är oviss. orolig i kroppen. Kan inte slappna av. Vågar inte slappna av. Känns som om någonting bevakar mig. Känns som om jag inte är trygg. Som om någon eller något kan komma in när som helst. Den där jagande känslan, den är strypande. På valborg i år så är det åtta år sedan tragedin i Sala. Åtta år sedan min mor insjuknade och åtta år som jag inte kunnat sova en enda natt utan att ha, antingen någon i närheten, eller kemiska hjälpmedel. Åtta år av ständig oro om dagarna för hur jag ska klara av att somna. När jag var tillsammans med min föredetta, så sov han närmast dörren, och när mina muskler inte kunde spänna av så försäkrade han mig alltid om att jag kunde sova nu, det var lugnt. Så lade han armarna runt mig och jag somnade. Så är det förstås; trygghet var att bli försäkrad om att någon annan hade koll och att veta att jag var den som skulle bli försvarad främst om något skulle hända. Naturligtvis vet jag med mig i medvetandet att ingen ska komma in och att dörren är låst (fast jag alltid dubbelkollar), men oron lämnar mig aldrig. Rastlösheten. Rädslan djupt inuti. Den tillhör barnet i en. Man har alltid ett.

"Times, Nothing's right, if you ain't here
I'll give all that I have, just to keep you near
I wrote you a letter, I tried to, make it clear
You just don't believe that i'm sincere
I've been thinking about you, baby.
(woohoooo hoooo)
Plans and schemes, hopes and fears
Dreams that deny, for all these years
I, I've been thinking about you, baby
Living with me, wow"

Massive attack - Live with me

Min winamp måste vara haunted för den följer mitt mood. Private investigations med Dire straits, kungarna av fantastiska riff.
och shpongle med Once upon the sea of blissful awareness får söva mig, tillsammans med min ständige pojkvän Mr. Paraflex Comp, min älskare, herr propavan, och vill bara fröken atarax komma och dra en del av lasset så kanske jag somnar, och drömmer om evig tillgång till teralen och stilnoct.

Och innan ni kommer med giftiga kommentarer kring mitt tablettbruk så ska ni ta ett djupt andetag och försöka dra den logiska slutsatsen att det måste finnas klart större anledningar än de ni skrapar på ytan och läser om, till att jag inte kan somna om nätterna. Och det gör det. Men det är inte till för era ögon att läsa.

..än.