All systems going

Det handlar om mer än bara en enda människa och det handlar om mer än en enda sak. Så, mina vänner, är det alltid. Alla konflikter är alltid sex eller niosidiga och det finns ingen absolut sanning. I evighet amen och allt det där jävla tramset. Det råkade vara på det viset att jag blev skänkt både en MP3-spelare och en handsfree-pryl till min i övrigt helt värdelösa siemensmotherfuckingtelephone som min mor köpt i Tallinn för en spottstyver vilket i sin tur innebär att jag inte kan använda å och en massa andra fiffiga tecken i mina meddelanden Uppenbarligen är kolon något exklusivt i den tyska ordlistestandarden, säkert en nyhet i Zürich - T9! Nau witte kolon. Ställer jag däremot som sagt in telefonen på tysk T9 så får jag iallafall in ett eller annat ö, och, om jag skulle vilja snuska till det rejält, även ett ü. Men hur som helst, nu har jag en liten SLADD som dinglar med en fräsig silverlogga och hela baletten runt halsen och naturligtvis glömmer jag av att stoppa in örpluggen i örat när det ringer så det är tyst i telefonen och det här med handsfree, det är ju rätt ironiskt för jag måste ju faktiskt hålla i telefonen i vilket fall som helst, vilket innebär att jag alltså sitter med min flipmodell mobil i vänsterhanden, från var det är kopplat en sladd, som går in i örat, och alltså sitter man och pratar rätt ut i luften som någon annan efterbliven jävel. Mycket mystiskt. Ingen har ännu uppfunnit något korrekt eller bra handsfree-beteende, så nu ränner jag och tjugotusen andra idioter omkring och gapar rätt ut i luften med våra minimala mobiler i handen. Handsfree sa du? My ass.

Jag är utstationerad utåt Nackahållet där jag bland annat har lekt "myran kommer" med Moa. Hon är fyra år och min nya bästis. Vi har städat, gjort gipsfigurer och pärlplattor, och jag har gjort en larvig pärlplatta i form av en sheriffstjärna åt ¤. Han kommer att skratta åt mig och tycka att jag är lite töntig men det skiter jag i. Jag är världens bästa barn i 25-årsförpackning. Jag klättrar fortfarande i alla klätterställningar jag ser. Jag gungar mer än gärna. Jag är busbra på alla former av pyssel (minns ni pyssellådan i hallonbergen och mina karriärssteg i circuit bending? Bra, för ni som minns det minns att jag i stort sett bara tweakade ljudet och sen var det inget kul längre. Fan, man skulle skaffat sig flera motstånd..elektroniska alltså. Nu babblar jag igen.) och som toppen på den salta fisken så är jag fortfarande lika förbluffad över livets företeelser som ett barn som ser det för första gången. Jag imponeras av hur människor lyckas vara så vuxna, hur de kan hålla uppe vuxenrollen utan att börja skratta eller rodna för att de oroar sig att någon ska komma på dom och säga "Ha! Du är inte vuxen! NU kom jag allt på dig!" för det tänker jag måste ju hända nångång. Inte för att jag skulle göra det. Jag går mest förbi med hemliga agent-leendet och nickar välmenande; "Jag vet din hemlis. Men schhh..jag lovar att inte berätta, för jag tycker du gör det bra"

Jag skall nu formatera en dator här borta, ominstallera en CDROM-enhet som tyckts ha lagt av helt, och ta en cigg på T:s balkong. Imorgon är det fredag, och som det ser ut så kommer jag inte att vara anträffbar för vänner eller bekanta.

"Hjärnan säger en sak
och hjärt..."
mitt blod kokar.