Kärlek & respekt - ska det behöva vara så jävla svårt?

"Music is the key"

Jag spenderar natten här i brist på det mesta. Oron i kroppen är så påtaglig att den nästintill boxar omkull mig. Samtidigt; Genomgång, och faktiskt - en reell verklighet. Alltså; jag kan inte leva så här. Jag kan faktiskt inte ha de här relationerna, så som de ser ut. De äter upp mig. I en annan människas vardagsrum hade detta säkerligen kategoriserats med ord som "spänning i tillvaron" och "livets krydda" eller varför inte "en spännande resa" men jag är mest less. Ärligt talat, vem tar ni mig för? Jag är bara människa! Allt jag någonsin ville ha, var en trygg vrå. Ett drägligt arbete med lite kreativ grund. En mer eller mindre stabil tillvaro där jag kunde ägna mig åt att frossa och älska och busa loss som ett slags spexigt undantag och inte som en huvudregel. Jag hade gärna gått hand i hand i jävla lövklädda alleér och matat fåglarna iförd någon slags rock om det hade krävts av mig.

Skitsamma, vad jag försöker säga är att mitt känsloliv håller på att äta upp mig. Eller, det äter energi av mig. Det äter energi att gå omkring och vara en så jävla omöjlig människa att jag måste trassla in mig i den ena vrickade affären efter den andra. Störst av allt är kärleken, det skriver de flesta av oss under på. Och man kan inte, även om jag med måtta och råge och skopmått försökt tappert, reducera ner en redan väckt känsla till nånting som liksom bara pirrar till när man har tid. Kärleken funkar inte så i mig. Den är brutal, hänsynslös, rusfylld, passionerad, kaotiskt strukturerad, förutsägbart rodnande och lyckobollar om vartannat med panikkänslor men inte FAN är den sval och loungeig med nån slags hissmusik i bakgrunden. Mitt hjärta är inte Meg Ryan eller Julia Roberts, det är inte förmöget att stå och se drömsk ut på någon båt medan solnedgången räknar fram någon form av evighet. I samma sekund som jag nu haft den ena konflikten efter den andra med precis alla i min närhet (och det måste alltså indirekt betyda att felet ligger hos..pja, mig.) så blir jag dödsless och rymmer till annan ort där jag sitter i en soffa och beklagar mig för vem fan som vill höra medan jag dundrar på den förbaskade around the world i lurar. Jag ritar konstiga gubbar och planerar stort en gigantisk fest tillsammans med T, det är lokalhyror och medverkande och DJ:s och fan vet allt. Sen kommer jag att tänka på den där kärleken och så blir jag stum som en sabla mussla i tre minuter. SKA det behöva vara så jävla svårt egentligen, det där med kärlek och respekt? Va? Säg mig det! Du får fem spänn om du lyckas klämma ur dig ett vettigt svar. Äh vad fan, jag är så nyfiken så ta min förstfödda.

Människor, ni är gissel för mig. Imorgon ska jag handla mig en tröja och tänka på hur enkelt livet vore om jag bara inte var en omöjlig, bloggande, outande, blond, förvirrande hynda. Pja, faktum är att jag borde ta och prova på att vara en sval Meg Ryan ett tag. Eller så skiter vi i det.

Jag får mail ifrån vissa av er ibland. Ni skriver lite förstrött att ni tycker om att läsa mina bloggar, artiklar och vad det är och många av er påtalar någon form av igenkännande. Det tycker jag är suveränt, för det visar att jag inte är den enda tokiga på den här planeten. Tack som fan till er. Och som vanligt, som fotnot, så vill jag bara säga att jag normalt sett ändå inte står för ett skit av det jag säger. Fast det var också lögn.

"still it goes on and on
so deep inside of me
i don't know what to do
just can't explain to you
i don't know what to say
oh not another word"