The breaking space

Oh my god, it's the funky shit. Fantastisk helg med grabbar och folk. Grabbarna är alltid perfekta att ha att göra med, för de är så jävla enkla, det är fullt ös och raka rör. Samtidigt som jag slipper vara en fixande jävla brud hela tiden. All kärlek till grabbarna. Förfest hos A, dunder med tjejerna och sen vidare till båda grabbarnas krogar för att glänsa lite. Fy fan, som gammalt klubbdjur måste jag säga att krogen suger fett hårt, Tur att mina vänner är vakter så jag kan ta det lugnt och slippa vidriga as. Men dansandet lös med sin frånvaro. Tur då att man hade en schysst efterfest istället.

Därefter total resonansbotten och fantastiskt ryckig söndag hos E. Tidevarvet går nästan förbi mig.
På Måndagen anländer jag till Suindbyberg där min 35-kilos mormor har ramlat och slagit sig. Hon har misskött sin cancer, sin diabetes och sin kost och har kraftig vätskebrist. Jag ringer ambulansen som kommer, men mormor slår bakut och börjar skrika. Spenderar en massa tid i telefon till sjukhus för att plocka in henne på vårdintyg och läkare har skytteltrafik hos oss. Blir helt nedbruten och måste slutligen ta till ¤, som kommer och plockar upp mig när jag är jätteliten och ynklig. Han får upp mitt humör, så på Tisdagen är det dags igen. Kastade mig i ambulans på tisdagen och åkte in med mormor, satt på akuten och såg hur livet vittrade bort framför mig. Kände mig som ett jävla medföljande kolli när de satte näringsdropp på mormor. Jag åkte den långa vägen hem och försökte rensa huvudet på 52:ans buss medan jag lyssnade på New Order. Allting kändes så jävla meningslöst. Hann träffa gamla bekanta iallafall och hade det dödsspännande på tågen fram och åter genom stan under helgen, och som sagt; utan vissa av mina bekanta så hade jag haft en jävligt tråkig tillvaro.

Idag städade jag hela jävla huset och började äntligen få energi i kroppen. Tog en avstickare till en vän utanför, och här är jag nu. Jag vet allvarligt talat inte var mitt liv är någonstans, för precis allting är som obalanserade vågskålar. Jag har inte mycket att grunda med.

Jag har bara mina vänner, min minimala tillvaro och några hastiga glimtar av ¤. Brakar jag igenom nu kommer jag inte förlåta mig själv. Jag fixar det här, för det har jag alltid gjort.
Så, vi hörs snart igen.

19:32

Jag sitter och diskuterar med T angående precis allting. Kärleken, livet, universum och allting som han sa, den där visa människan. Och ibland faller jag ner i små luckor i tanken och tänker att det ska vara fan i det, ska ingenting kunna vara enkelt? Jag har ett känsloliv som är relativt stabilt ändå, om man ser efter omständigheterna (eller som en av mina mycket gamla krönikor statuerar: "Efter omständigheterna väl") - och..jag vet inte var jag ska börja längre.

För jag vet var jag slutar och var resten av världen tar vid. Och då jag redan stött på tillräckligt många assholes i mitt liv... (nota bene att jag också tar på mig en del av ansvaret för mina relationer - jag kan vara en djävul jag med, och jag är säkerligen, med vissa rent kemiskt, omöjlig att leva med och bygga en tillvaro med, men jag kan inte ta på mig skuld eller ansvar för att mina ex supit ner sig, varit otrogna eller för att de rätt och slätt kunnat tilldelats flera mindre och några rätt rejäla medaljer i det internationella Lögn-OS:et.) Nu var det inte det jag skulle prata om, och det hade egentligen ingenting med saken att göra, jag skulle i vanlig ordning säga något om mitt känsloliv, men det gitte sig inte riktigt. Dels för att ni fan inte har med saken att göra (ha! Nu var jag rolig!) och dels för att..ja, alltså, jag vet inte riktigt var jag står någonstans. Alltså, inte på Det viset. Jag vet som sagt var jag tar slut och var jag börjar. Jag vet exakt vad jag vill och vem jag vill göra det med och ni som känner mig vet att jag A L D R I G ger mig förrän jag kommer dit jag ska.

Imorgon är det Torsdag, mina vänner. Sedan är det fredag. Det kanske ni lärt er vid det här laget.

men det ordnar sig...kanske.