29 Juni 2007 - Henrik Egerfalk & Loo Lönnroth
Förlovade, alltså.
Så, ibland är jag inte så jävla stark och all that jazz som jag verkar vara. Någonstans därinne när jag en konstant oro, en konstant längtan, det är den lilla romantiserande flickan inom mig som bara vill gå långa regnpromenader och prata lågt och förtroligt med någon vid min arm. Den lilla romantiserande flickan som bara vill sätta sig i en röd cabriolet och åka, långt som fan, bort mot ingentinget. Den där hoppfulla lilla blonda med stora bruna ögon som satt i hallen med sin röda väska och väntade på att pappa skulle komma. Och ibland gör det för jävla ont att svälja vardagen, svälja stoltheten, klämma ner sorgen, klämma in min frihetslängtan, och bara gå vidare som en vuxen människa. Men jag vet att det ju är det man gör när man är vuxen. Det är ju så man gör, man skriker inte för ingenting och man ser allting ur alla vinklar - cause and effectkedjan som orsakade allt det här, som gjorde att man hamnade där man hamnade.
Stan Getz - Bahia i mina silverblänkande KOSS-lurar, småsteppande fram på regnstänkta Järnvägsgatan i Sundbyberg. Mina vita Cargobyxor håller på att ramla av höfterna och vatten tycks vilja tränga in genom varje fiber i mina skinande vita Puma Match. I handen en kasse med ett urval franskdesignade preppy-toppar och kjolar i milda kulörer. Vägen är fri, mobilen piper, liksom sjunger och vibrerar, någon vill mig något men jag mister ansvarskänsla för varje ton och fortsätter småspringa mot 0:48-tåget. Svarar, det är Han.
"Jag möter dig vid tåget"
"Underbart"
"Det regnar"
"Det menar du inte?"
Det kallas sommarregn och jag är barnsligt förtjust i konceptet. Jazz, min barndoms omgivningar, den mörka och ångande vattenbestänkta småstaden med sina krogljus och reklamtavlor; de var inte där förr; när jag föddes här var den benämnd som sovstad. Inte längre. Hela konceptet tilltalar mig - den episka filmbilden, panorerande från något halvhundratal meter bort mot den småspringande blondinen med sin designerkasse som rusar mot ett tåg hon inte får missa. Jag är en sucker för filmiska moments, jag önskar ibland att jag hade en inbyggd videokamera i min iris, som kunde fånga allt det där som mitt öga ser och sveper över, liksom connectad till den redigerings-och-minnesbank som är mitt medvetande, där jag fryser somliga bilder, förstärker och zoomar och lägger på ljud, kanske en speakerröst här och där som komplement. Det vore något. Eller så vore det bara ännu en av mina romantiserande tankar som inte skulle underhålla någon annan utom undertecknad. Om det spelar roll? Självklart inte.
För någon vecka sedan lessnade jag på att mina alkoholiserade grannar hade femdagarsfester där de oavbrutet spelar Bon Jovi-hits och Europe's "final countdown" runt tre-fyratiden på morgonen. Jag kanske är en gnetig gnällkärring som tycker att det är aningen besvärande att Bon Jovi står i mitt vardagsrum och upplever sina gamla 80-tals glorydays samtidigt som någon jävel vrålar från balkongen "Johnny...johnny..för faaan Johnny ge mig en bira va!". Kanske är det mitt bristande tålamod med alkoholpåverkade flyttgubbar som insisterar på att flytta samtliga möbler och bona golvet samtidigt som de repeterar hela "Keep the faith"-plattan i någon form av religiös anda på maxvolym för alla oss stackare som lyckats glömma det oh så glada 90-talet och faktiskt gått vidare. Vi som inte längre tycker att Kjell-Olof Feldt är en nyhet, vi som lyckats glömma allt vad Stefan Edberg, grunge och Teenage Mutant Ninja Turtles är och som förkastat ballongbyxorna och de oplockade ögonbrynen, vi som inte längre tycker att 21 Jump Street och Beverly Hills-skådisarna är de hetaste på stjärnhimlen, ja, kort sagt, vi förkastliga kärringar som inte orkar med toksupande jävla blådårar klockan tre på morgonen som envisas med att inte bara spela musik för hela Norrort, de spelar DÅLIG musik för hela Norrort också. - Ja, vi gnetiga kärringar som måste upp sju på morgonen för att gå på ett lamt, förkastligt ultraljud för att undersöka vad för hjärnskador ungen redan kan ha fått med anledning av detta, vi tröttnar och skriver en lapp till fanskapen. Men eftersom jag inte vill vara en kärring så skriver jag en snäll och humoristisk sådan. Som följer:
"Kära, vakna grannar!
Nu är det så här, att vi här nere länge undrat vad det är ni har för er däruppe nätterna i ända. Med dessa suspekta skrapningar, dunsningar, vrålanden och bankanden i kombination med den dunkande musik vi får uppleva har detta satt myror i huvudet hos oss i familjen. Ta det inte fel - vi är också nattugglor; men våra funderingar har nått en viss bristningsgräns under dessa månader som detta pågått. Faktum är, att vi spekulerat så mycket att det uppstått en intern vadslagning här i huset kring vad det är ni kan ha för er hela nätterna som orsakar dessa ljud. Vi har några teorier, med färdiga rutor att kryssa i, för er att läsa. Vi har satsat 150 spänn var på lite teorier, så det vore vänligt av er om ni kunde kryssa i rutorna framför våra förslagsalternativ så att någon av oss kan håva in cashen. Förslagen är som följer:
1) Ni har nattliga brytrejv på tre eller fyra deltagare, och ägnar småtimmarna åt att skapa minimalistisk tech- house med era fötter i brist på bra vinyl.
2) Ni har byggt om ert vardagsrum till en live-size levande monopolplan och använder er själva som mänskliga spelpjäser.
3) Ni har lagt vantarna på samtliga workoutvideos med Jane Fonda och tränar hårt och intensivt inför beach - 08.
4) Ni har hängt upp hela ert möblemang i fiskelinor i taket, och någon gång då och då trampar någon stackare fel på en karbinhake varpå hela skiten dimper ner, och ni måste börja om igen.
5) Ni har tvingats bli medicinska försökskaniner för amfetaminpreparat till förmån för ADHD-barn, vilket orsakar vansinniga spasm-utbrott, eventuellt i kombination med lätta Tourettes-skador, vilket gör sitt till för ett kollektivt vansinne ni inte kan hållas ansvariga för.
Ni får hemskt gärna kryssa i så fort som möjligt så att någon av oss kan få håva in våra stålars, det börjar bli tajt med ekonomin här nere.
Vänligen,
Era glada grannar."
Och dom tråkiga jävlarna svarar några dagar senare, då vi redan tvingats ringa störningsjouren för att få sova, med en astråkig jävla lapp där de redogör för att de inte känner till några duns eller ljud som de kan hållas ansvariga för, och att de inte har en susning om vad vi snackar om. Tråkiga jävla grannhelveten! Man tycker ju att man kan ta och uppskatta en såpass rolig och underhållande lapp som ändå osar lite mer humor än nerklankande kärringord, men nejdå! Vilket bekräftar min redan existerande teori att alkohol fan inte gör folk roligare alls, sprit är för tråkmånsar utan humor. Inte nog med att de dryga jävlarna är fast i 90-talsrock och förkastligt fyllespråk, de är alltså tråkiga också, vilket är än värre. Var fan har humorn tagit vägen nu för tiden? Spolades den bort i något syndafall 1989, eller är den helt enkelt bannlyst på min sida av stan?
H fyllde år i Måndags, och vi var representativa och tjusiga på släktkalas hemma hos H's mor. Smörgåstårta och grannar och kaffe och diskussioner Italian Style. Därefter efterkalas med V och D. Jag och V var nyktra och mysiga och spelade XBOX, V har blivit en jävel på battlemode "steal the bacon" i Crash Nitro Kart, så vi satt här och tjöt och skrek medan H och D avhandlade livets viktigheter och avverkade ölburkar i soffan intill. Senare gick jag och V och lade oss, som de goda, nyktra gravida vi är - eller, jag är den gravida men det gör mina väninnor till automatiskt medgravida i sammanhanget. Mycket fiffigt, de kan nu legitimt äta precis vad fan de vill och skylla på att de måste vara solidariska matvrak med sin gravida väninna.
Intressant.
Som ni ser, så är det full gas här borta. Nu blir det sömn, stor dag imorgon - det beryktade ULTRALJUDET skall äga rum. (Här ville jag gärna implementera en ljudeffekt a' la' Twilight Zone, men hittade ingen MIDI-version..).
Tack och förlåt!
Bild: Från 2003 - här snuskar jag mig med Kapten Kirk som om jag aldrig gjort annat.
Just det.
Nu är det så här, att jag håller på att redesigna min blogg och ta den till lite högre höjder, so to speak, rent designmässigt. Men själv har jag för närvarande inte tid att ta tag i saken gällande logotyp och design just nu, så jag tänkte utlysa en liten tävling. Har du några fantastiska ideér kring logga och design på den här sidan? Vill du ha ditt namn och gratisreklam /banner upplagd plus en lunch med mig som pris? Ni får använda mina bilder och min text fritt om ni behöver det. Kontakta mig gärna och bifoga lite sköna ideér på Loo_Lonnroth@hotmail.com. Jag publicerar naturligtvis alla bidrag här i bloggen för omröstning, och hänvisar till er / er sajt och ert namn/workname för samtliga uppvisade bidrag.
Kör hårt!
/Er fantastiskt oinspirerade fröken Loo
Min kära vän S ringer från finkan och berättar hur mycket droger, anabola, stöldgods och "allt en kriminell kan tänkas behöva" som finns på hans anstalt. Jag förvånas inte det minsta, jag ligger med min äpplejuice i handen och skrattar åt hans utläggningar om alla hans idiotiska ex som han samlat på sig genom åren.
Okej, så jag tänkte åka och vältra mig i Arvikafestivalens djup i år igen.
Med en lineup som VNV Nation, Apoptygma Berzerk och Infected Mushroom så bara måste man åka, och det finns klart fler bandnamn att rota bland gällande vilka jag verkligen skulle vilja intervjua; även om jag är rätt övertygad om att jag kommer att stå som en babblande fåne med stamningsproblem deluxe om jag skulle stöta på Mr. Ronan Harris eller Mr. Mark Jackson backstage. Även fast jag är dödstrött mest hela tiden och tekniskt sett inte orkar slussas i bussar till härsan och tvärsan, så vill jag åka. Jag MÅSTE åka, så jag är på G med presspass och roadtrip-planer. Allt jag behöver nu, är en fet jävla VAN, några hundra liter juice och ett par feta D&G-glajjor, sen är jag off! Eller, pja, jag tänkte förstås åka den 11:e Juli, dagen innan det börjar, och inte NU, men ni förstår väl själva prylen.
Så nu när det är all set, så är alltså den stora frågan; Vilka ska dit?
Arvikafestivalen's lineup hittar ni Här.
Idag, när jag satt i H's far's Volvo på väg till banken för att undersöka hur det stod till med mina konton, satt jag och tänkte på det här med bloggande, och framförallt; det bloggande OM bloggandet i sig som uppstått vida kring i vad man nu i sammanhang kallar för "bloggvärlden". Det har antecknats förr, av mer insiktsfulla bloggare och kontrabloggare än undertecknad, att det faktiskt är rent hutlöst att det nu mera tycks vara en titel alla kan skaffa sig, att vara "bloggare" och få uttala sig professionellt i media hur som helst. Så läste jag en hastig update med E-type i den tidigare omtalade DN På Stan, där han tillfrågas om vilka bloggar han läser. "Har inte tid med självupptagna bloggar" svarar han rent kort, och jag förstår honom. Den gigantiska mängd självupptagna bloggare som skriver om saker fast de inte, egentligen, har något att säga, saker i stil med
Vissa dagar förbannar jag det faktum att det är just vi kvinnor som måste vara gravida. Kan inte karlarna ta över, sådär varannan dag, så de får känna på vilka jävla wild fuckin' mood swings, återkommande illamåendeattacker, att spy upp allt man äter flera dagar i sträck, att vara konstant trött, konstant ha migrän och vara konstant gnällig, vilket inte är någotjag direkt strävar efter att uppnå. Vare sig som kvinna eller som människa. Det slår mig att det faktiskt finns en stor andel kvinnor därute som beter sig exakt så här, utan att vara gravida, vilket alltså gör det rent horribelt att tänka på hur de kvinnorna beter sig när de väl blir pollinerade. Jag börjar förstå på allvar vad det var som betecknade det "klassiskt kvinnliga beteendet" och jag vet vad det beror på. HORMONER. Herregud, de är starkare än Stridsvagnarna på västbanken och de kommer i massiv fart och slår omkull allting inuti en som heter logik, förnuft, energi, hela kitet, och tillråga på allt så blir man fet, vattenfylld, trött och GNÄLLIG? Det borde finnas någon form av gravidhydda för oss att bo i i 9 månader där vi kan sitta och äta våra äpplen (det enda jag vill äta at the moment) och slippa allt vad folk heter, för allvarligt talat; jag vill bara gräva ner mig, se på dåliga dokusåpor på TV och äta äpplen. I sex månader till. Hur jävla svårt ska det vara att ordna?
Under tiden jag sitter här och växer i alla riktningar sitter jag och läser DN på stan,
Länk: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=660982 där de fått fatt i fyra ljushuvuden som betecknas som "klubbmänniskor" att uttala sig om "undergroundscenen". Bland annat har de fått fatt i en herre vid namn Robert Fux som självutnämnt sig till "Sveriges enda anti-drag-dragqueen" (jag har sett honom dricka gratisbubbel på en massa tillställningar som han säkerligen tjatat sig till att gå på en gång i tiden, och tydligen har han en liten roll på parkteatern i sommar i uppsättningen av Fredrik Strage's "Fans", men för övrigt vete fan om jag skulle kalla honom "undergroundkunnig") en queerfeminist som driver något så oerhört spännande som "Klubb Idyll" (never fuckin' heard of it och om jag inte hört talas om det så inte fan är det underground. Punkt) samt det tyngsta namnet som DN fått fatt i, i sammanhanget, att ställa upp på den här mumbo-jumboförklädda prettooddyssén: Virlani Hallberg från Bastard. Dessutom har de fått herr Nathan Hamelberg som både skall vara engagerad i klubbliv och finfina ungdomsprojekt för invandrare att figurera på riggad utomhusbild, tagen i vad media nuförtiden benämner som "SoFo" vilket får mig att kräkas. Artikeln är benämnd "bortom lagom", och jag sitter och läser den här Roberts jävla floskler om den svenska "SCENEN" av idag, kryddad med någon form av socialakademiska ordval och djuplodande Kant-ismer kring sakernas "vara eller icke vara" och jag tänker HERREGUD, de måste ha en deprimerande tråkig och onyanserad skara sommarvikarier på DN i år, vad är det här för jävla mumbo-jumbo?
Har svensk Nöjesjournalistik bottnat så fatalt att de inte kan bättre än att söka rätt på fyra jävla representanter för JUST DET som är mediokert och urvattnat i Svenskt nöjesliv? För om artikelnamnet är "bortom Normal" då vill jag se lite mer än en så folkkär och mainstreamrepresentant än just "Bastard" på omslaget. Och Robert Fux kanske inte är medveten om det här, men att iklä sig i svarta plastpåsar, sminka sig och drapera sig i ett fisknät gör dig inte till vare sig underground eller "udda", oavsett hur många dryglånga och filosofiska I:smer du svänger dig med. Du ska ha något att säga också, bortsett från rödvinsfläckat småprat som får en att vilja sända honom tillbaka till Ölhallen där han hör hemma med resten av "SoFo"'s höginkomsttagande prettopoeter.
Nej, jag håller mig i bakgrunden vad gäller det här tramsandet. Och slår mig ned vid något så svenskt och tidstypiskt som en BECK-film medan jag ser tillbaka på det Gamla Livet, när det faktiskt Fanns något som hette Underground, och minns mina folkskygga fränder till arrangörer som inte så mycket som pep om sitt hårda arbete, och som inte sprang och uttalade sig i kvadrat hos pressen så fort ordet "underground" var på tapeten.
That's all for now, folks.
YES! Och samtidigt - WHAT?
Dagarna blir till nätter och ändlösa nätter blir till morgon som övergår i eftermiddag och ett evigt dis omger mig, i min guldfiskbubbla av tidlöshet och hård, massiv bas i öronen finns ingen rädsla, det finns ingen ensamhet som kan komma åt mig, det finns inga monster bakom hörnet. Jag har nått resonansbotten. Jag känner mark under fötterna och jag hör Ofra Haza's röst sjunga fram min styrka någonstans i en slinga inombords när jag stiger ur sängen, kliver av tåg, stiger genom dörrar och stänger dom efter mig. Jag går omkring och stänger de öppna dörrar jag aldrig visste jag öppnat och jag stänger dom med glädje, med trygghet i hjärtat. Temple of Love ljuder ur högtalarna och jag dansar i rummet när ingen ser, och när ingen hör så stämmer jag upp i jämn stämma med alla mina sångfavoriter; Sara McLachlan, The Corrs, Air, Jewel..det finns en oändlig mängd vackra stämmor att hålla med och sjunga med i och jag kan dom alla, ord som för länge sedan fastnat i mitt medvetande.
En cigarett till, för att bibehålla sinnet, sedan är det bra. Jag släcker fimpen mot en vägg och slänger den i närmaste papperskorg. För att samvetet inte tillåter annat.Och hjärtat slår med jämna slag och jag dricker ett glas coca-cola med socker i medan hettan pressar in genom balkongdörr och persienn och jag ligger Ren i soffan och ser upp i taket och tänker;
"Det var som fan"
"Det var väl självaste fan"
"Otroligt"
Och jag är drottning i mitt eget rike, dit ingen kan nå.
DrygMinnesSommarPlaylist @ The moment:
Ofra Haza feat C&C project - I'm Nin Alu
Heavy D and the Boyz - Now that we found love
The Police - Every little thing she does is magic
Sisters of Mercy - Temple of Love (1992' version feat. Ofra Haza)
Electric Light orchestra - Roll Over Beethoven
Supertramp - Take the long way home
Las Ketchup - The ketchup song
Gipsy Kings - Bamboleo
Daddy DJ - Daddy DJ
Bellini - Samba de janeiro
Ok, så here goes. De senaste dagarna har jag, som den desperata housewife jag faktiskt är, lyckats få väldans många BESÖK här i lyan! Vilket är fantasticô, för jag slipper masa min arma lekamen utanför dörren för att träffa någon stackare som ser mig gäspa oavbrutet, ha mina illamåendeattacker eller rentav somna mitt i samtalet. Jag lagar gottig mat till alla som vill komma medan H håller ölen kall i kylen och gör skumma saker med katten till allas stora förtjusning. Vi är ett mycket funktionellt-dysfunktionellt, och därmed också rätt suspekt par han och jag, men vi fungerar, skumt nog. Dock går det lite dåligt när vi är ifrån varandra, vilket vi i stort sett aldrig är ändå. Vi har räknat ut att vi varit ifrån varandra totalt ett dygn av ungefär 160 eller hur det var. Bra jobbat för en mytomspunnen ensamvarg som jag själv.
Skitsamma, the point is; Jag tar hemmafruandet på stort allvar. Idag fick jag dock förfrågan om att bygga en sajt till ett porrfilmsbolag. Jag tror jag ska ta det. Jag är inte helt bakom flötet gällande just webbkodning, åtminstone inte åt andra, men när det kommer till mig själv så tar jag evigheter på mig med att koda min egna sida, för att jag är så förbaskat lat när det gäller att underhålla och promota mig själv. Jag kanske skaffar ett PR-bolag någon dag, när jag de facto har något att promota, förutom housewife-yadayada och utläggningar om exakt hur stora mina bröst blivit sen ni sist läste (ni vill inte veta, och jag skämtar inte..).
I övrigt; Min mor har NÄSTAN börjat fundera på att acceptera min graviditet. Häromdagen slank det ur henne, mellan vrålen i luren, att "Du får väl ändå förstå att det kommer ta tid att smälta det här.." så i guess hon har börjat gilla läget runt nionde månaden. Min mor är inte efterbliven på något sätt, bara ENVIS och vill ha saker, her way, or the highway, så att säga. Hon har nog också svårt att acceptera det faktum att, om jag har kid, så kan jag inte mamma HENNE längre, vilket måste vara fet separationsångest i hennes värld.
Ikväll blir det film i vanlig ordning, jag svettas bort i den tryckande hettan, kärleken segrar till slut, världen är en massiv boll av irreguläritet och djupt inne finns saknaden som ett ständigt tryck. En saknad efter mina förlorade, efter mina stjärnor som inte stannade kvar.
Ibland tror jag att livet skämtar med mig, sen kvicknar jag till och säger till mig själv, att Nej Loo, så är det inte, för om livet skämtade med mig, hur kommer det sig då att det är Jag som är Clownen?
Undervisade Baby i the wonders of Amon Tobin, Squarepusher och lite annan IDM häromdagen. Han är hooked, i knew it. Mr.Tobin är en Gud, så är det bara.
But fuck this shit, nu känns det bara som om jag skriver för att fylla ut. Så NU tar det stopp.
E-type på stereon, alkoholfri öl i kylen, (och så alkoholinnehållen öl till karln min då) fantastisk pasta till lunch och spektakulära majskolvar till middagen med V & D som jag och H har ikväll. På lineupen i middagsväg syns bland annat en fantastisk sallad på Haricot verts och rödlök med balsamvinaigrette, färska örter och rucola, en eller annan hemgjord potatissallad, all included, och skaldjur från Smögen, man skall akta sig för Östersjön, för fisken och krabborna där får i sig för mycket tungmetaller och kvicksilver och man vill inte föda fram en unge som ser ut som Robocop eller Freddie Mercury så heavy metal fish är helt uteslutet. (Det får mig helt osökt att tänka på den där fantastiska skämtteckningen med en hårdrockare på Café som jag snott och bland annat använt i den här bloggen; "Cocosboll och kaffe är förvisso gott..men är det METAL?")
Samtal med V igår i telefonen:
"Det är inte klokt det här, jag ökar ju i vikt i alla riktningar!"
"Det är normalt, du är ju Gravid!"
"Men vafan!"
"Du får inte glömma att ta bilder på magen varje vecka nu och så.."
"Bilder på magen? Jag är ju stor som en jävla halvö! Betalar du för flygfotot då eller?"
(V skrattar tills hon trillar omkull)
"Vadå halvö?"
"Jag är ju bred som kolahalvön eller vad den heter! Redan nu! Du kan ju döpa om dig till Columbus och komma och upptäcka mig! Sätt dig på mig och utropa presidentskap så har du en egen nation! Det här är ju för helvete inte nomalt!"
"Så bred kan du inte vara.."
"Skojar du? Jag kommer snart inte ens in genom dörren i sidled!"
"Loo..är inte du typ bara i nionde veckan?"
"EXAKT! Så hur fan ska jag se ut när jag är i nionde månaden? Jag kommer ju vara större än COLOMBIA!"
"Se det ur en positiv synvinkel, om du blir lika stor som Colombia så kan dina vänner komma och bli medlemmar i en helt fri nation, vi kan ha stora fester på dig där du flyter omkring i Medelhavet"
"Mycket roligt"
"Jag skämtar inte! Det här är ju ögonblicket vi alla väntat på!"
"Att jag ska svullna upp till en gigantisk vattenfettboll?"
"Typ!"
"Jag visste att ni hade nåt lurt i kikaren. Det var för bra för att vara sant alltihopa"
Jag skulle bara vilja poängtera att jag MÅR ILLA idag. Don't mess with a pregnant woman. We have weapons.
Idag blonderade jag om håret - back to PLATINA again (Tack för färgen, älskling!), sedan såg vi The Fast and The Furious med coola Mr.Diesel, sedan fick jag migränattack och låg och grät en bra stund innan värktabletten kickade in. Inte en tablett som kan skada fostret in any way, förstås. Jag är inte helt jävla väck i kolan. Lätt att tro ibland, men så är inte fallet.
Nu kommer lite graviditetsyadayada, så ni som är här för gnisslet om knarket och klubbarna får scrolla lite. Det känns verkligen att min livmoder utvidgar sig. Man får som små kramper som påminner om begynnelsen till mens, men ändå inte. Man känner att det är grejer på G i kroppen. Alla redan så har jag svullnat upp så att jag inte längre kan ha mina stuprörsjeans, de hänger numera ordnade i garderoben ett par månader framöver. Mina bröst är fan i mig GIGANTISKA, och jag skämtar inte nu. Många av mina kvinnliga bekanta har alltid uttryckt avund över min naturliga C-kupa, men jag har aldrig funnit det särdeles tjusigt att ha stora pattar. De har ökat till D på mindre än några veckor och de ömmar och upptar fan 1/3 av min kropp! Jag känner mig som Dolly fuckin' Parton! Nu med det nyblekta håret och lite rejält sminkfejs på det så kan jag säkert tjäna stålars på företagspartyn som Dolly-imitatör!Problemet är dock min längd. Jag är trots allt etthundrasjuttio centimeter lång och väger ju lite mer än Dolly, som är typ en och fyrtio, och bortsett från titsen så väger hon väl typ såpass lite att man måste ha en jävla pundargramvåg för att få siffror att uppträda överhuvudtaget. Jag kanske kan göra en egen version, typ Fat Dolly, the younger and perkier version. Så jävla perky är jag förresten inte, migrän och illamående sätter inte direkt tremetersleenden i fejan. Men vafan, min karl är jävligt go och grejar och donar och diskar och fejar medan jag får vila. All jävla heder åt honom för det, jag känner mig som en damsell in distress som på svimningens rand blir räddad av den tatuerade hunken. (90-talsversionen på den gamla Rapunzel-sagan!)
Hunken går by the way omkring naken i detta nu och visar upp sin tatuerade, muskulära lekamen. Jag känner mig som om jag är Dramatenbesökare på front row seat. Imorgon kommer V över på middag, jag ska tillaga en riktig liten minibuffé och pjoska med henne lite. Think she deserves it.
H har torskat totalt på min största Gud här i världen, http://sv.wikipedia.org/wiki/Hunter_S._Thompson , och läser och ser allt han kommer över om karln. Jag är en stor beundrare och har läst det mesta. Ni kanske redan dragit parallellen till min bloggadress. Simpel matematik, right?
Tackar ödmjukast, niger och bockar och spelar en Tune för alla er som skrivit uppuntrande Grattiskommentarer och fina mess både här och elsewhere. Jag uppskattar det verkligen, tro inte att det går förbi mig obemärkt när jag får en fin bloggkommentar. I nuvarande hormonella tillstånd är jag fan nära att böla. Jag börjar get the hang of hur det måste vara att vara Brud dygnet runt. Fy fan vad jobbigt ni har det, jag gör det här för graviditetens skull men det skall vara fan i det om jag inte kommer tillbaka till my old sarcastic self igen när ungen är urtagen ur ugnen, so to speak.
Nu blir det lite ordinärt hemmafruande som jag inte tänker gå in på, för utläggningar om tvättmaskiner och sköljmedel kontra klädråd kan ni läsa på Von Sydow's eller hon den där Glamourprinsessans blogg, i samarbete med Maybelline eller något annat rosafluffigt företag som bara vill att ni ska väga 23 kilo, se ut som knulldockor och ha hjärnor the size of peanuts. Puss!
Inlägg
Alla kommentarer
