Så, ibland är jag inte så jävla stark och all that jazz som jag verkar vara. Någonstans därinne när jag en konstant oro, en konstant längtan, det är den lilla romantiserande flickan inom mig som bara vill gå långa regnpromenader och prata lågt och förtroligt med någon vid min arm. Den lilla romantiserande flickan som bara vill sätta sig i en röd cabriolet och åka, långt som fan, bort mot ingentinget. Den där hoppfulla lilla blonda med stora bruna ögon som satt i hallen med sin röda väska och väntade på att pappa skulle komma. Och ibland gör det för jävla ont att svälja vardagen, svälja stoltheten, klämma ner sorgen, klämma in min frihetslängtan, och bara gå vidare som en vuxen människa. Men jag vet att det ju är det man gör när man är vuxen. Det är ju så man gör, man skriker inte för ingenting och man ser allting ur alla vinklar - cause and effectkedjan som orsakade allt det här, som gjorde att man hamnade där man hamnade.
Och jag känner hur mina ben fortfarande kommer orka bära mig, så jag sätter på mig mina underbara vita Pumaskor och går. Jag går, går och går tills jag kommer fram, tills vägen tar slut. Med Tracy Chapman i lurarna kan jag gå hur långt som helst och jag vet att jag klarar det. Men i bröstkorgen på väg mot mitt nya mål spricker inga molntäcken upp, jag bär med mig alla er, ni som satt märken och ärr hos mig, ni som fått mitt hjärta, ni har det än, jag minns er, ni läser aldrig om det men ni finns här, jag nämner aldrig era namn men det behövs egentligen inte, varför skulle jag, det är mellan mig och er. Och det kanske är förvirrande, den här texten är förvirrande, allt är förvirrande, men det handlar om livet, det handlar om politik och kärlek och verklighet versus subjektiv verklighet, det handlar om en förbaskad jävla revolution of the hearts, det handlar om Er, det handlar om Mig, det handlar om allt det där. Det handlar om vad fan de där jävla vråldårarna håller på med borta i Sydafrika, på västbanken, det handlar om vad ni vill med era liv, det handlar om vad ni är villiga att göra.
Det handlar om livet, och gud ska veta att jag lever det, gud ska veta att jag levt det och ni vet det och jag vet att ni vet det och jag vet att ni lever era liv, på andra sidan fiberoptiken, och det är det som är så bedrövligt, för här sitter vi framför våra skärmar och lever våra sociala liv i JPEG:s och text och högupplösta webbkameror istället för att träffa varandra och visa varandra vägen fram. Istället för att ta varandras händer och stå enade mot vad det nu kan vara vi kan enas om, så sitter vi i kuberna i våra kubiska områden och lyssnar på musik av människor som också sitter i kuberna i sina kubiska områden och lever sina kubiska liv och ingen får egentligen någonting gjort, vi utökar kuberna tillsammans på arbetsplatser där vi sitter i romber och kuber i kubiska system och arbetar med lika kubiska system som vi själva och vi blir långsamt, långsamt förvandlas vi till själadöda kuber som söker efter lyckan i samma kuber som gjort oss olyckliga.
Kliv ut ur kuben! Skippa ditt kubiska tänkande, kom ut ur din kubiska trygghet, öppna ögonen, ta någons hand och gå mot sfären, där verkligheten inte porträtteras i 3D med röda glasögon, den verklighet som ligger bortom alla kubiska skärmar vi omger oss med, den verklighet där saker lever, andas och myllrar. Den verklighet som ligger bortom en värld av pixlar och fyrkantiga budskap. Kom ut, nu - nu med en gång - släpp era tangentbord, ta ett djupt andetag och ta en titt på världen därute. Den blir inte vackrare än så här. Den finns där.
Så kom ut.
För nu tar jag skorna på mig och går.
Så, ibland är jag inte så jävla stark och all that jazz som jag verkar vara. Någonstans därinne när jag en konstant oro, en konstant längtan, det är den lilla romantiserande flickan inom mig som bara vill gå långa regnpromenader och prata lågt och förtroligt med någon vid min arm. Den lilla romantiserande flickan som bara vill sätta sig i en röd cabriolet och åka, långt som fan, bort mot ingentinget. Den där hoppfulla lilla blonda med stora bruna ögon som satt i hallen med sin röda väska och väntade på att pappa skulle komma. Och ibland gör det för jävla ont att svälja vardagen, svälja stoltheten, klämma ner sorgen, klämma in min frihetslängtan, och bara gå vidare som en vuxen människa. Men jag vet att det ju är det man gör när man är vuxen. Det är ju så man gör, man skriker inte för ingenting och man ser allting ur alla vinklar - cause and effectkedjan som orsakade allt det här, som gjorde att man hamnade där man hamnade.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar