Fast

Fredagen var rätt vild måste jag säga. Upp tidigt, mot Huddinge sjukhus, undersökning med en hyperaktiv barnmorska.. hyperaktiv var verkligen ordet. Om jag inte visste bättre så skulle jag ha skrivit att jag misstänker henne för att dopa sig med lite uppiggande enhancers if ya know what i mean. Men jag vet bättre och jag skulle få så mycket skit om jag menade allvar så det var förstås bara ett skämt. Gynundersökning, hemoglobin / glukoskoll genom stick i fingret, vägning och mätning av fundusmåttet. För er som inte är bekanta med barnmorskespråk så är det i princip en mätning med måttband där man undersöker hur livmodern växer. Det gjorde sjukt jävla ont när hon pressade in fingret i blygdbenet för att känna efter, och det gjorde inte mindre ont när hon höll kvar fingret intryckt för att spänna måttbandet. Hon tittade lite finurligt på mig när jag påpekade "Fan vad du var energisk idag då!" och sen pressade hon in fingret lite till. Svaret blev "Du svimmar väl inte nu va?" och jag tänkte i mitt stilla sinne att kärringjävel, om du inte släpper mitt blygdben snart kommer jag fan att sopa på dig med knäet, men jag sa istället "Öh.." och försökte tänka på kossor på gröna ängar som betade. Det fungerar inte mot värk har jag nu konstaterat, så nu vet ni det. Don't try it at home.

Därefter, medan barnmorskan pratade hyperaktivt om saker till höger och vänster och om återkommande provsvar kring mina karbamazepinhalter i blodet (epilepsimedicinen) och att blodsvaren kommit fram till att de är för låga och att e-recept är inringt, satt H och försökte klura ut hur många markeringspennor han kunde sno till sin nya kalender. När hon vände sig bort sträckte han ut armen och klappade sig i armvecket och nickade mot henne, jag höll på att brista ut i skratt men höll mig och log som en snäll flicka mot henne när hon vände sig tillbaka igen. Jag försöker göra ett proffsigt intryck här, kom inte och avled mig ville jag säga, men bubblade inombords av skratt åt det hela.

Nästa möte in till kuratorn. Hon är lite för pratglad för att vara en kurator, men vafan. Det är mycket som inte stämmer där. Mötet gick översvallande bra. Förutom den detaljen att H inte får hälften så mycket skäll och skit för sitt förflutna som jag får. Det är som att pappaskapet inte räknas som femtio procent av det totala föräldraskapet. Den gamla förlegade "pappa jobbar och tar hem mat till huset, mamma är förälder" ligger som en tung dimma över samhället och jag tycker det är vedervärdigt. Saker JAG har gjort, mitt kriminella förflutna, som inte alls är så ansenligt i jämförelse med många andra, ses med så skeptisk blick att man ifrågasätter mitt mödraskap. (Jag har dömts för ringa narkotikabrott och suttit häktad i tre veckor misstänkt för grovt narkotikabrott - det är det, men inga våldsbrott, ingenting mer..) Men om samma historia hade applicerats på en man hade inte en jävel sagt nånting. Och det handlar om att kvinnor inte förväntas ha "hållt på med såna saker" medan män fortfarande förväntas ha lekt av sig, hamnat i klammeri med en eller annan myndighet och busat lite som tecken på någon slags uppväxtrelaterad sundhet. Det är så jävla förlegat, könsdiskriminerande och urvattnat så att jag kräks.

Av alla myndigheter som jag och H som blivande föräldrar har att göra med just nu så bemöts vi på samma sätt. Min prick i brottsregistret och mitt hattiga förflutna ses som ett bevis på vilken osund och sjuk människa jag är, en människa som absolut inte kan förväntas klara bördan att bli mor, det är inte ens på den nivån att man tycker synd om mig, man ser bara ner på mig, skäller och åthutar att jag borde ha "vetat bättre". Det är ingen som frågat mig VARFÖR jag tagit droger eller idkat kriminellt leverne. Det är ingen som erbjudit mig någon form av hjälp för de presumtiva skador jag har sedan uppväxtåren och det är ingen som velat hjälpa mig mer än att skicka mig på nåt jävla hem, en förvaringsbox långt borta där de slipper se och ta itu med mig. Socialassistenten har tagit hela grejen personligt och väntar bara på att jag ska göra ett så kallat snedsteg för att hon ska få "bevis" på att jag är en knarkare som inte kan ta hand om mitt eget jävla barn, trots att det var jag som gick in i hela det här programmet av fri vilja, trots att det var JAG SJÄLV som meddelade myndigheterna om mitt förflutna så att jag kunde få adekvat stöd. Det enda jag har fått är motarbetande myndigheter som får mig att börja gråta på möten för att de skriker åt mig att jag är knarkare OCH SÅ ÄR DET MED DET OCH INGEN HÄR VÄNTAR SIG att du ska kunna ta hand om ditt barn! Och när jag börjar gråta, av maktlöshet, eftersom jag sitter där och inser att de statuerat både spelregler och argumentationsprinciper bortom allt jävla förnuft, som ingen skulle kunna argumentera mot, då tycker de sig se ett "bevis" på vilken dålig mor jag kommer att bli, som blir UPPRÖRD på det viset. Fattar ni? Det spelar ingen roll vilka kort jag skulle spela ut, vad jag skulle säga eller hur många negativa drogtester jag kommer dragande med för de hittar ett kryphål om de vill det. Och om de har börjat ta fallet med dig personligt, som i det här fallet, så ska du akta dig för att öppna käften överhuvudtaget för då är det inte lagstöd eller paragrafer som gäller längre - du vet att en personlig NYCK från deras sida kan leda dig långt bort åt helvete.

Och H då, som har en stökig uppväxt med alla negativa ingredienser i sig, han får beröm för att han överhuvudtaget sitter upp. Ingen ifrågasätter hans roll som förälder. Hans bokstavsdiagnos möts med förståelse och respekt. Ingen hotar honom med att skickas på hem, oavsett om han skulle testa positivt varje dag i flera veckor skulle ingen göra mer än att ge honom lite Theralen och skicka hem honom. För han är ett "offer" för omständigheterna. Jag är bara en listig och störd jävel som inte förtjänar mitt eget barn. Fast vi har samma diagnos och liknande bakgrund.

Det här är ert sociala skyddsnät in action, mina damer och herrar. Det här är den "vård" som du kommer att råka ut för om du hamnar i klorna på socialtjänsten. Det här är vad som väntar dig om du har en bokstavsdiagnos, ett missbruk bakom dig eller ett helvete till liv i ryggsäcken som du själv tagit dig ur. Det här är vad du kan vänta dig om du söker hjälp för något du inte kan rå över längre. Det här är vad du får för dina skattepengar.
Du får ett rent jävla helvete. Och ha inte MAGE att gå under, ha inte mage att knäcka ihop inför dessa hungriga vargar till människor som kan bestämma över ditt liv med en fingerknäppning, ha inte mage att protestera och vad du än gör - bli inte gravid och var helst inte kvinna överhuvudtaget. Jag är inte den enda. Du kommer inte bli den sista.
Det är tamejfan bättre att lida i ensamhet och hålla käften. För om det här är definitionen på ordet "hjälp" då vill jag inte ha den.

Efter Huddinge åkte vi till beroendemottagningen där H lämnade sina prover, jag fick en alvedon av sköterskan för min huvudvärk, och han berättade att han skickat ett brev till socialassistenten om mig. Jag kände hur hela jag frös till is när han sade det. Jag tänkte att nu kommer det. Han tycker inte heller att jag klarar mig. Han kommer skriva i det där pappret "LÅS IN HENNE OCH SLÄNG BORT NYCKELN".
Men istället berättade han att han skrivit enbart positiva saker om mig, att jag skött mina tider mycket bra, att jag verkar vara pigg och glad och trevlig och att han inte såg tecken på missbruk. Jag höll på att ramla i golvet, men jag satt redan ner. Något chockad, och förstås, misstänksam, frågade jag igen vad som stod, som om han skulle ändra sig på andra frågan och skratta mig rakt i ansiktet och vråla "HA! Jag bara DREV med dig! Jag skrev att du är en vedervärdig slyna som inte förtjänar marken du går på! Moahaha!" men det gjorde han inte.

För, ni förstår, jag hänger på en skör tråd. Att jag lämnar TRE drogtester i veckan, som alla, från start, varit helt negativa, är inte längre mitt skyddsnät i sammanhanget. Jag kan inte förlita mig på att de bevisen är något värda. Jag har fått höra att ett missat möte är underlag för polishandräckning och LVM då ett icke-inlämnat provsvar en dag är detsamma som ett positivt provsvar, och detta är tillräckligt underlag för att åberopa Fara för Egen eller annans liv - de menar att jag utsätter mitt barn för risk. Oavsett om ett drogtest då skulle visa negativt så kan de skicka mig på hem långt bort. För att de bestämt sig för det. Jag kan inte göra ett skit, och om jag protesterar eller sätter igång ett jävla liv och åberopar integritetskränkning eller whatever så skulle även det vara ett bevis. VAD jag än GÖR så kan det vändas emot mig. Jag kan inte vinna. Att jag har bostödjare som vittnar om hur väl jag sköter mitt hem och att de aldrig sett mig påverkad, att jag har vänner och bekanta som kan intyga var jag varit, att jag har läkarintyg på att jag har kronisk depression, ADHD och att såna här insatser bara gör det värre - allt det där är inte mer värt än vatten. De är stora, starka socialtjänsten med stöd av Länstyrelsen - jag är bara en Loo.

Allt jag kan göra är att be till en Gud jag inte ens har att jag ska få vara hemma med min familj över jul och att jag inte gjort något som kan betraktas som "snedsteg" tills dess.
Tack för att ni läser.

BTW; Läs den här otroligt roliga ADD-länken. Ger en hint om hur det är att leva med vissa handikapp, på ett kul sätt. Igenkänningsgraden för mig fick mig att nästan kissa på mig av skratt: http://frkf.wordpress.com/2007/09/20/duvet/