onsdag, november 28

Mage

Okej, här har ni den - den beryktade MAGEN. Den är bra mycket större för mig som måste bära på den.
Imorgon blir det ett varv ner till behandlingsassistenten eftersom socialkärringen fått spader över att jag inte var på MVC-kontroll i Måndags, istället sov jag. Jag är så jävla trött just nu. Att jag måste be om ett nytt jävla fluoxetinrecept var 15:e dag då psykiatern bara skriver ut 30 tabletter åt gången gör att jag en gång i månaden går utan antidepressiva i upp till fyra dagar, vilket sänker mig.
Den nya tegretoldosen har gjort mig illamående och jag har en förjävla huvudvärk. Hela tiden. Jag är asocial och vill bara sitta och "lulla" vid min dator. Inte umgås, inte se på film. Jag vet att jag är hemsk just nu, jag känner mig bara så instängd i mig själv. Det känns som om jag oroar mig för allting utan att få en lösning på skiten. Pengar, ekonomi, räkningar, olika kontakter, det faktum att om jag inte orkar åka 4 timmar kommunalt totalt för att åka på ett jävla möte en dag så skiter någon på socialen knäck och börjar gorma och vråla åt mig. När jag inte har några antidepressiva blir det bara värre.

Jag har missat tre möten totalt på två veckor. Ett kuratormöte, ett MVC-möte och ett möte med min handikappsekreterare. Det sistnämnda var verkligen inte med flit, inte de andra heller. Jag är bara så förtvivlad. Det känns som om jag inte är inuti min kropp längre, som om allting bara kryper längre och längre bort från mig. Världsliga problem gör mig illamående. Att jag inte kommer utanför hemmets dörrar, och att jag inte ORKAR utanför hemmets dörrar, att jag har en klump av förtvivlad gråt i halsen över att jag inte träffat mamma på evigheter, att jag vet hur hon har det, vilket jävla liv hon lever just nu, att jag inte orkar göra något åt eller med mig själv, att jag inte ORKAR träffa någon men jag vill, men jag orkar inte, jag vet inte hur jag ska förklara allt det här för folk för jag får skuldkänslor och blir ännu mer ledsen. Och jag VET att jag är 'tråkig', 'asocial', att jag inte är 'som vanligt'.. JAG VET ALLT DET HÄR MEN JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT DET!
Jag får skuldkänslor över precis allting, och det känns hela tiden som om minsta fel i tillvaron omkring mig är mitt fel.

Jag tänker aldrig tanken 'Jag orkar inte längre' för jag är av bättre virke än så. Men ibland känner jag mig som den mest hopplösa jäveln jag känner. Och jag vet inte när det här ska upphöra.
Jag biter bara ihop just nu. Det är allt.

1 kommentar:

T e s s i sa...

du har en fin mage. Och du, heja dig, inte mycket till "tröst" men ändå. Heja !