fredag, november 30

Keep hope alive

Det är inte bra att bli upprörd när man är gravid. Så står det skrivet. Man ska lulla runt med en gravidtidning i vänsterhanden och en kopp grönt, välgörande, vattensmakande japanskt flumte i den andra. Mina dagar skall gå ut på att ta varma bad, stå i eftermiddagssolens strimmor genom mina halvöppna persienner och le, jag förväntas äta en eller annan onyttighet (hihi) och liksom långsamt låta mig transformeras till en vän och däst kvinna med klotmage och Verkligt Moderliga (TM) instinkter. Eventuellt har jag någon väninna som också är gravid (så praktiskt! så bekvämt!) som jag tar små promenader med. Vi förväntas besöka ett eller annat café där vi inhandlar varsin gigantisk bakelse, som inmundigas med glupsk, bred mun till omgivningens förfäran. Redan nu skall jag börja tillägna mig en naturlig plats i barnvagnsmaffian, den skara med kvinnor som fött barn, som lullar runt med någon slags gröt i huvudet gentemot allting UTOM saker som har med barnet att göra. Min största jävla skräck är att jag på förlossningsbritsen skall föda ur mig, inte bara ett barn, utan också hela min intelligens, mitt samhälleliga engagemang, skall liksom dras ur mig och aldrig mer komma tillbaka.

För, jag är ledsen att komma och pracka på er min egna lilla subjektiva verklighet här, men allvarligt talat; småbarnsmammor är, överlag, en folkgrupp som jag avskyr. Jag tycker faktiskt att de är helt jävla väcka i skallen. Jag står inte ut med allt bebissnack och deras vi-har-fött-barn-så-vi-tillåts-gå-fyra-barnvagnar-
i-bredd-överallt-attityd,
deras förmammigade inställning till allt. Den där överlägsenheten som kvinnor får, speciellt kollektivt, när de fött barn, gör mig illamående. Jag klarar inte av det. Och jag vill inte ha kompisar som också har barn, enkom för att de har barn. Jag vill inte sitta och diskutera bröstinlägg och hur värdelösa männen är, tillsammans med någon mental komapatient till kvinna som tycks ha mer bröstmjölk i huvudet än i tuttarna. Jag är livrädd att det här ska hända mig och att jag ska sluta bli förbannad över saker jag blir förbannad över idag. Jag är skiträdd att jag ska bli en jävla stereotyp som sitter och matar min unge med nån jävla puré från Nestlé medan jag skriker ur mig vilket kasst sexliv jag har.

Så jag gör mitt bästa för att peppa mig själv nu när jag är gravid, att bli upprörd över alla jävla idioter som finns i världen. Det faktum att vi är det mest jämställda landet i världen men att den manliga majoriteten på diskussionsforum fortfarande anser att det är kvinnors fel om vi blir våldtagna, åh, den söta, vackra, välpolerade jävla jämställdheten, den där det inte är okej för mig som kvinna att ta plats och tycka och tänka vad jag vill utan att irriterade män ska komma och "lilla gumman"-mig - för visst är du lite sugen nu? Visst är du sugen på att sätta mig på plats för att jag sitter här och kräver utrymme? Men kom då, än så länge har jag ingen gröt i skallen. Jag är mäkta irriterad över precis allting idag, jag är irriterad över skillnader mellan individer och kön som jag ser precis överallt utan att kunna stoppa det, göra något åt det. Världen snurrar framför mina ögon och jag kan inte hänga med. Det är den förlamande känslan av maktlöshet. Det är all världens aggression inkapslad bakom hårda järnportar.

Men tricket är att inte låta gröten rinna in i skallen. Tricket är att hålla hoppet vid liv.
Vi får se hur det går.

2 kommentarer:

Jimmy sa...

Jag är förvisso varken kvinna eller gravid så jag delar väl inte din rädsla men jag håller med dig helt i din beskrivning av (allt för många) mer eller mindre nyblivna mammor. Dom är bland dom vidrigaste individer man stöter på vardagligen.

Ci sa...

Jag förstår din rädsla över att bli intryckt i facket "den gravida kvinnan"
Ischligt uschligt och skrämmande..
Hoppas att allt går bra annars med jobbiga soc.tanter och så..
Kram från Ci som du inte känner men som börjat läsa din blogg och blivit lite hooked