Bada?

Idag har jag och mitt stjärnbarn badat.
Vi ville bara meddela det!

Namnsdagen som försvann

Det är faktiskt lite störande, det här med namnsdagar och namn. Mitt tilltalsnamn finns ju inte i almanackan överhuvudtaget, men det är inte så märkligt. Vid en sökning på scb så finner man att: "Det finns 27 kvinnor som har förnamnet Loo . Av dessa har 12 namnet Loo som tilltalsnamn/förstanamn." - Vi är alltså 27 bruttor i hela Sverige med namnet. Inte så fashionabelt mycket.

För några år sedan plockades mitt andranamn bort ur almanackan, så nu saknar jag helt och hållet namnsdag. Man tycker ju inte att Marion borde vara så sabla omodernt, så en ny sökning genererar följande svar: Det finns 1833 kvinnor som har förnamnet Marion. Men om man kikar litegrann på de namn som faktiskt fick vara KVAR och som betraktas som "moderna";
Gunvald finns tillexempel kvar i namnalmanackan. Det betraktades alltså som ett mer aktuellt namn än Marion. Det finns 150 män som har förnamnet Gunvald. Av dessa har 27 namnet Gunvald som tilltalsnamn/förstanamn.
Mortimer var tydligen också så jävla hett att det fått stå kvar. Det finns 80 män som har förnamnet Mortimer. Av dessa har 7 namnet Mortimer som tilltalsnamn/förstanamn.
Och så har vi Laurentius: Det finns 193 män som har förnamnet Laurentius . Av dessa har 3 namnet Laurentius som tilltalsnamn/förstanamn.

Jag vill gärna veta - hur många känner DU som heter Gunvald, Mortimer eller Laurentius? Och vad fan är det för omodernt med MARION?! Har ni sett Robin Hood överhuvudtaget?
Jag vill ha min jävla namnsdag tillbaka! jag och de övriga 1832 Marionsarna! Vi vinner så jävla hårt i antal! Är det inte så att majoriteten beslutar längre? Och vem FAN döper sin unge till GUNVALD nu för tiden - om man inte är ett psykotiskt Beck-fan?

Jag ska ha't tillbaks!
NU!

Lugna ner er!

Gaah! Nu måste ni lugna ner er lite, folk! Jag vet att det är underbart när folk får barn, och jag vet att det är jättejätteintressant att komma och titta på honom. Men - min son är inte en turistattraktion för släkt och vänner - det är INTE ok att komma med främmande människor till min lägenhet, eller ta med sig snoriga barn, bara för att man har en väninna/skolkompis/släkting som "älskar bebisar". JAG älskar INTE främlingar i mitt hem, jag är INTE en medgörligt förstående kvinna som accepterar att folk springer in och ut och behandlar mig och mitt barn som nån slags serotoninförhöjare, jag vill inte så gärna lämna ifrån mig honom till sju olika knän på mindre än en kvart för att alla vill "hålla", och nej, det är INTE OK att börja dansa runt, kalla honom smeknamn som jag inte döpt honom till, vagga och skrämma honom och behandla honom som om det vore en leksak. Det är INTE OK att alla era / mina släktingars släktingars sysslingar plötsligt blir släktengagerade och vill "knyta familjeband" bara för att jag fött barn. Ja, det är ju fint att ni älskar bebisar. Berätta det gärna för er psykolog eller knulla till er ett gäng egna - att älska bebisar är inte en legitim ursäkt att få komma hem till mig och HÄRJA!

Min familj, mitt liv, min bebis, MIN TAKT! Och med det menar jag inget illa, jag förklarar bara var gränsen går. Han kommer att vara bebis ett bra tag till. Jag talar om när det är OK att komma hit. Dyk INTE upp vid min dörr som amen i kyrkan med en främling i släptåg plus främlingens BARN och hänvisa till "men min väninna/tjej/bästis/KK whatever Äääääälskar ju barn" So? Jag bara äääälskar TV-spel, jag tänkte komma och kräva lån på din PS3:a imorgon bitti vid sexsnåret. Vadå inte samma sak, fuck you - din vilja är ingen lag och dina intressen är inte argument. Du får bli hur jävla sur du vill och tycka att jag sårat dig och vaarför bjöd hon inte in MIG först, jag kan väl förstå dom andra, och varför fick den och den komma.. bespara mig det. De som fått komma och som får komma, är såna som jag vill ska komma och som jag vet tar det lugnt, som jag VALT. Att du inte fått komma just på momangen betyder inte att jag inte bryr mig om / älskar / värdesätter dig, det beror bara på att schemat blev fulltecknat snabbt och du fick inte plats meddetsamma. Det finns ingen inbördes ordning på de som fått komma över och titta, det bara blev så.

Bli inte purken eller känn dig sviken för det - tänk så här istället; jag får MINST fem telefonsamtal om dagen från folk som vill komma över och "träffa" alex. Tänk också att jag födde honom för mindre än en vecka sen. Jag har stygn som gör mig aningen smärtpåverkad och aningen rörelsehindrad och trött. Jag sover 45-minuterspass på nätterna och är vaken fyra timmar däremellan. Jag vill lära känna och skydda min son från att utsättas för miljarder förkylningsvirus och bakterier (därav regeln - inga barn) och jag gör inte det här för att vara taskig mot din unge (som förstås bara ääälskar bebisar och som kommer bli såååå besviken nuuu men halledudanedå!) jag gör det för att jag är en nybliven mor som behöver lite lugn och ro!

Snälla respektera och förstå detta. Tills VI säger OK!

Tillsvidare får ni några fina bilder på min stjärna.

Nattvak

04:40

Jag nattvakar med min underbara unge. Det är märkligt hur mycket mer ork jag har fått jämfört med när jag var gravid, hormonnivåerna börjar sjunka och så även min pösiga mage. Nu har jag bara extravikten att ta itu med men som det är nu känns det som jag rasar i vikt för varje dag så jag tar det lugnt.
Det finns ett stressmoment dock; amningen är inte på topp. Faktum är att mitt kidd inte uppskattar att amma, det är ett sabla krångel, jag lyckas bara få till han älskar dock att vara nära och ligga i mammas knä och sussa när hon sitter vid datorn, eller som nu, så ligger han på soffan en meter bakom mig och snusar.
En sak ska jag deklarera på en gång med att få barn; det är precis som de säger. Det är den största kärleken man kan uppleva. Det är som ett stort knyte byggt säte i ens mage istället för bebisen och det där knytet gör en orolig hela tiden.

10:08

Vi somnade till på soffan, vaknade och matade, somnade till, vaknade och somnade igen. Jag och alex har en klar mat-och-sov-symbios, vi är helt överens om hur det är bäst att sova och äta för optimal upplevelse. Klart man är lite trött och seg mellan varven, men sen tar man en timmes sömn och man blir förvånad över hur pigg man är. Min aptit är däremot inte på max. Klart, jag har ju ätit konstant i nio månader.. kroppen är less nu.

Det är hur coolt som helst att bli morsa. Jag måste bara försöka "ta in" att jag är det nu, för resten av mitt liv! Det är grymt!

Min stjärna har landat

Lördagen den 19:e Januari, klockan 04:07, föddes min son, Aaron Benjamin Alexander. Förmodligen det grymmaste jag någonsin gjort i hela mitt liv och definitivt det vackraste. Denna perfekta lilla varelse, på 3760 gram och femtio centimeter i längd, var mer än frisk, har perfekt hörsel och syn, acear alla barntester och har inte ett märke, inte ett fel på sin perfekta lilla kropp. Mörkt hår som går i guldtoner i ljus och mörka ögon är han begåvad med. Det lilla speciella skriket han har får mig att svämma över inombords, doften han bär gör mig till en skyddande alfahona. Det är vrickat vilken känsla det är att se sitt eget barn efter nio månaders väntan. Kick är bara förnamnet..

Förlossningen var enligt samtliga barnmorskor 'avundsvärd'. jag gick som ni vet och svor här hemma. På förlossningen gissade de att jag skulle få åka hem eftersom jag verkade så "normal" och inte fått "värkarbetet igång" riktigt men jag propsade efter att ha dunkat på leather strip i ett par timmar, att få komma in, för jag visste att det var lite dags. Taxichauffören som tog oss in höll 120 hela vägen till Huddinge, han såg mer och mer skräckslagen ut för varje värk jag hade i baksätet. Väl framme blir jag undersökt och kopplad till CTG och jag ligger och har värkar och pratar med H om att jag är lite oroad över att jag inte har "tillräckligt" med värkar så jag ska få åka hem. Därefter kommer sköterskan och förklarar "Loo, du ska in direkt, du är öppen 4 centimeter".

Så långt allt väl alltså, där låg jag och hade värkar, men det var fortfarande inte så illa som jag väntat mig. Kände mig nästan snuvad på den där monstersmärtan, men hade svårt att gå. Blev ombytt och inskickad på ett rum, fick lära mig lustgasmasken, låg och vred mig av skratt när jag insåg hur den funkade. Sedan var jag naturligtvis tvungen att bekänna för en sköterska att jag festat på lustgas flera gånger men i mycket mindre doser. Hon skrattade och undrade hur det gick till och jag drog en hel förklaring kring hur gräddsifoner och gaspatroner var beskaffade. Hon tyckte det var våldsamt roligt. Sådär låg jag och tätade värkarna i ungefär två timmar medan jag småpratade med H mellan varven och hade diverse dropp och mätinstrument kopplade till mig. Efter två timmar kommer barnmorskan in.
"Nu Loo, så tänker jag ta hål på din fosterhinna så att vattnet går"
"Va?"
"Jo, jag sa att..."
"Jag hörde vad du sa! Jag undrar bara, eh, liksom, föder man inte barn då?"
"Är det inte det du är här för? Annars har jag missat något" plirade sköterskan.

Sagt och gjort, hon petade in en jävla massa prylar i hugget och plötsligt forsar det ut litrar med vatten, som en kaskadflod, det var helt sjukt. Ungefär då började jag också att hetsandas i gasmasken. Smärtan blev nämligen tungviktare. Jag var svimfärdig, det eskalerade bara. Jag hade ju begärt epidural, så narkossköterskan kommer in.
"Hej Loo! Jag ska sätta din epidural! Hur mår du?"
Naturligtvis kan inte jag ge fan i att vara en jävla komiker även när jag ligger i plågor av inte denna värld, så jag säger;
"Alltså. Kollar du på fotboll?"
"Va? Eh.. nää.."
"Inte?"
"nej, jag är ingen sportfåne.."
"vet du vad det är för skillnad på ett korplag och allsvenskan?"
"Jadå"
"Det är exakt så det är. Vi klev just från korplaget till allsvenskan. I smärta alltså" - samtliga i rummet skrattar.
Vi sätter epiduralen - skum känsla men piece of cake i jämförelse med mycket annat, och när den tar så återstår bara ett tryck nedåt. Ett massivt tryck som inte går att jämföras med något annat. Andningen bara eskalerar, jag har bara nån minut mellan värkarna. Ella dyker upp i sista sekunden, för bara fyra och en halv timme efter att jag kommit in, så föds han. Min son. Som ligger i min famn i detta nu.
H var ett underbart stöd, han sprang och spelade mina skivor och bytte låtar och trixade, och svimmade faktiskt inte. Han höll mig i handen (ett under att jag inte hade sönder den..) och peppade mig som fan när jag var skräckslagen. Faktum är att vi båda grät, så intensivt var det. Jag minns inte exakt vad som spelades när alex föddes, men har ett svagt minne av att jag hörde Ott's "splitting an atom" bakom lustgasflödet och mina egna skrik. Go figure. Splitting an atom. Exakt så är det ju att föda. Man klyver en atom. Om ni inte hört Ott redan så fattar jag inte vad ni sitter här och jamsar för när ni kan införskaffa en av de bästa elektroniska midtemposkivorna som någonsin gjorts- "Blumenkraft", för övrigt.

Tack alla, för grattis och hälsningar. Mer bilder kommer inom kort, den här är purfärsk - tagen för någon minut sedan.

Waiting for a star to fall - All systems GO.

Det är märkligt. Igår tänkte jag att "nu, nu händer det något i kroppen. Frågan är vad?" - Jag kände mig lite yr och groggy och världsfrånvänd. Vilade några timmar på natten, skulle till BM på morgonen. Går upp för att åka till BM, och där var den, slemproppen. Har aldrig sett någon förut, men det där kletet kunde jag inte ta miste på. Väl hos BM hade jag några småvärkar, ingenting jag inte kunde hantera. Åkte hem igen, i taxin hem smällde den till - den FÖRSTA värken.

Jag är ju förstföderska, har inte varit så panikslagen, är det än mindre nu. Efter att jag kom hem har det kommit oregelbundet i vågor, när det kommer vrålar jag på depeche mode och sjunger med och halvdansar mot väggen, det känns precis som om kroppen och jag har gjort det här förut.
Hittills så är det en värk man kan svära sig igenom, precis som det står i "mammaboken", det ska man veta, i början, som jag är nu, på långsamma sjätte timmen efter att processen "startat" så är man så endorfinfylld och koncentrerad, rädsla existerar inte, det är jag och min uppgift här - låt mig sköta den. Så känns det. All den där oron inför blod, framfödande och skräckscenarion man sett är långt borta. Försöker minnas att slappna av mellan värkarna, är nu uppe i fyra i timmen som håller i sig upp till tre - fyra minuter åt gången. De går i vågor och trycker både uppåt och nedåt samtidigt, strilar ut i ryggen som små ormar som dansar lambada med vickande ormhöfter. Kroppen börjar liksom djupandas av sig själv, man måste tillåta den.

[..paus.. lite senare]

Min mor kom hit med mat, jag äter som ett djur. Jag har pratat med förlossningen och berättat att jag har allt under kontroll och att jag vet när jag vill åka, men det är inte dags än på långa vägar, det vet jag. Jag har timmar kvar hemma. Ryggfettet och ryggmusklerna i ländryggen pressar mot ryggraden, jag dricker och äter. Trodde att jag skulle vilja ha folk runt mig som stöd, men jag håller mig på egen kant och går igenom allting inom mig själv. Som en djurhona: "Min uppgift. MIN.." Huvudet är kristallklart. När en liten värk kommer blir jag förbannad. Jag vill provocera den satans värken, men vafan, kom igen nu då, kan du inte mer, jag har varit i riktiga kärringslagsmål som gett mig fetare knock-outs än det här. Jag blir arg, riktigt arg.

[Lyssnar på Leather Strip - evil speaks]

Blir mer och mer irriterad på folk som ska prata om världsliga saker runtom mig. Fräser åt alla, jag behöver min koncentration och mina högtalare, fet bas ska det vara, jag är på min arena här, nu får ni sluta snacka så mycket trams. Faktum är att jag vill klippa till folk men det gör jag inte. Och det är inte av smärtan, det är för att jag känner att jag inte kan få göra mitt jobb, gå runt och ha värkar utan att folk ska prata om böcker och "vad tyckte du om nya tröjan?" Det är min uppgift just nu, att förbereda mig.

[Faithless - God is a DJ]

Många pauser. Ibland händer det ingenting på över en halvtimme, sen slår det till. Värken är för uthärdlig, inte alls som väntat. Sitter vid datorn i pauserna och väljer musik och pratar på lite med folk. "är det dags? ska ni åka in?" Nej, inte än. Verkligen inte. Alla är oroliga. Utom jag. Jag känner det fortfarande som om jag har en manual i handen, jag går på känsla och instinkt. Finns faktiskt inget mer än det jag kan göra, så jag har tillit till tanken att jag kommer veta när det är dags. Uppe i fem i timmen nu, det märks att kroppen jobbar på här. Fan vad stark jag är! Nu jäklar! Vilken adrenalinrush! Blir arg och svär som tusan åt värken, värken har blivit min antagonist, min boxningsmotståndare. Jag har övertaget, vi är helt olika viktklasser, jag och värken. Väser åt värken att den ska ge mig allt den har istället, knocka mig då! Den svarar lite svagt, den har inte samlat sina bästa punches än. Tålamod! Tålamod! Många timmar kan du ha kvar!

Jag väntar på att en stjärna ska falla, min kropp är skeppet som bär stjärnan fram till mål.
Fortsättning följer.

20:19

Jag jobbar på här. Nu eskalerar värkarna i styrka, jag börjar få lite ordentliga bitch-slaps, om ni ursäktar uttrycket. Adrenalinflödet är på max och jag mobbar mina grannar med min baslåda, men det får de ta idag, för idag och bara idag ska en stjärna falla och jag är skeppet som för stjärnan fram till mål.

Isvatten är underbart och jag jobbade just igenom en fyraminutersrond till Prodigy's "breathe" - otroligt passande låt, för övrigt. Nu är jag inne på vilovarv, men det molar och trycker. Mamma undersökte mig, vi har konstaterat att jag börjat öppnas, det var skönt att höra, vi är osäkra på hur mycket däremot. BB-väskan står packad sen länge i hallen och H masserar mina ben, ibland vill jag bara att man ska låta mig vara. Jag väser "låt mig JOBBA!" . de förstår. Nu ska jag ta en dusch, jag läcker ju vätska och klet som ett såll. Snart dags för andra telefonringningen till förlossningen också.

Stay tuned.

Uppdatering igen: 21:31

Ringde förlossningen. Underbar BM som jag pratat med bägge gångerna. Jag har en kvart mellan värkar nu, de börjar bli regelbundna och nu börjar de slänga runt med mig lite och öka i längd. Mellan värkarna är jag sjukt nog helt normal (!) och pratar med mamma, sitter på nätet och gör playlist. Förra rejäla värken genomarbetades till Grendel's - This sh*it will fcuk you up (kanske helt ointressant info för de flesta, men jag såg att NÅGON uppskattade musikvalet så jag brainstormar bara det jag tänker).

Jag är fortfarande lugn, jag har min mamma och H här och båda lyssnar på mig. För det mesta vill jag bara vara ifred och "jobba" när värken kommer. ALLA ringer på alla telefoner, jag lugnar dom mer än vad dom lugnar mig. Jag behöver ju inte lugnas! Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än "Jag kan det här! Låt mig få känna själv!" - av någon anledning hyser jag stor tillit till min kropp, kanske mer än vad jag någonsin har gjort..

BM:en i telefonen sade att "du känner bäst själv, men en kvart mellan är fortfarande såpass lugnt, men vill du komma in ska du INTE känna dig hindrad". Känns tryggt att veta att OM jag känner så kan jag åka in - när jag vill. Jag väljer dock att stanna hemma några timmar till. Jag får råd att vila från alla håll och kanter, men många kan säkert associera till det här; Jag får ingen ro! Jag är ju spänd av förväntan, pirr och nyfikenhet! Det är svårt att hålla sig i vila när jag VET hur mycket på G det är. Jag ska verkligen försöka vila om jag kan, men om jag inte riktigt klarar det så kan man inte klandra mig..

Min katt springer runt mig, skriker och känner att något är på gång. Hon är ju också mor, men hennes ulldjur flög ur boet väldans mycket fortare än människobarn.. hon verkar tycka att det är fullt normalt att jag får små aggro-attacker (värken inleds), ställer mig upp och sträcker benen (värken trappas upp) och börjar djupandas (värken är som värst). Hon lägger sig tillrätta i korgstolen och tittar knipande på mig, hon ser ut som en kattversion av Yoda, hinner jag tänka, och sen är värken över mig.

Om ni ursäktar uttrycket, men det här är nog det mest 'trippade' jag varit med om. På ett mycket positivt sätt.

Räkor och trappor

Ni har säkerligen uppfattat hur less jag är på att vara gravid just nu. Så idag tänker jag genomföra ett experiment - den beräknade födseldagen, så att säga. Jag tänker pingla ut i trapphuset och gå i trappor. Upp och ner, tills jag kräks. Om det inte sätter igång värkarna på allvar testar jag något annat. Bland de hetaste tipsen för att starta värkarbete syns nämligen trappgång - och räkor (!) som riktiga höjdare. Jag kan inte riktigt se hur räkor skulle kunna få mitt vatten att gå, inte insatt vad det är för ämne i räkorna som skall vara den utlösande faktorn. Måhända är det så att räkor kommer från havet, och när man ska föda så går ju vattnet, men det är det enda sambandet jag ser.

Hur som helst, nu är jag beredd att prova alla huskurer. Nu är det nog.

Manual

Min psykiatriker frågar mig, ännu en gång, om jag har självmordstankar. Jag finner alltid den där frågeställningen så skrattretande, för den har liksom blivit avgörande i vårdsammanhang, om patientens tillstånd är akut, eller om man kan skicka en remiss och göra sig av med problemet utan att behöva oroa sig. Ännu mer intressant är det ju att man blir tokstämplad som galning i pappren om man nu skulle svara ja. I mitt fall är det liksom inte döden det går ut på, men det är svårt att anpassa sin desperation i det här fallet; Ska jag säga "ja" enbart för att understryka hur desperat jag behöver vård, och ljuga på kuppen, eller ska jag svara "nej" sanningsenligt och helhjärtat, när jag vet att jag riskerar att få en "Tack för besöket och välkommen åter"-lapp?

"Alltså, jag är för nyfiken på livet för att dö. Det handlar inte om det" säger jag, trevande.
"Så du vill inte bara sjunka in och försvinna någonstans?"
Och jag tänker, men det är ju det jag har gjort. Depressionen gör ju att jag sjunker in och försvinner, men jag slutar inte se allvaret för det, slutar inte se mitt liv som en uppgift som måste genomföras. Det är ju orken det är fel på. Jag är bara så trött och less hela tiden. Men min tankeverksamhet upphör ju aldrig för det. Det är så sabla komplicerat, allt är komplicerat ner till minsta beståndsdel, men så enkelt. Men dö, det vill jag inte. Aldrig i helvete, mitt liv är ju allt annat än på väg mot döden. Det händer saker hela tiden. Det finns känslor och vackra saker att iakkta. Så har det alltid varit. Jag vill inte dö, jag vill bara ha en instruktionsmanual för hur man lever i vissa sammanhang.

Där har vi det.
En manual.
Det vore något.

Dagens Musik: Late night alumni - Seemingly sleepy
Uppiggande Visuellt: Depeche Mode - Enjoy The silence 2004 (video) Kan ses Här.

The blob

Samtal med kuratorn och barnmorskan på Huddinge:

"Hur känner du dig nu då, Loo?"
"Allvarligt? Jag känner mig som The Blob.."
"Vad är det?"
"VA? Har ni inte SETT The Blob!?"
"Ehh.. nää"
"Så här är det. Det är som en stor oformlig massa som bara expanderar, tar över allt och rör sig i sidled"
"Ja, du är ju lite svullen, det är du ju.."

Tack som fan! Haha. Jag skulle inte ha frågat om jag inte ville ha svar..
Till höger är filmpostern från filmen med samma namn. Eller, eventuellt min nya profilbild, if all else fails..

Positiva besked - passa på!

Idag har jag bara positiva besked att ge er:

Upp i ottan för att åka taxi till hjärnskrynklaren på Huddinge - och se där, gott folk, jag har ett positivt besked att delge er. Jag har så många jävla diagnoser och papper och shit att det inte är lönt att försöka reda ut skiten. Jag får förtur till en NY ADHD-utredning på Magnus Huss (KS), starting så fort jag har fött Alex och kan komma på benen. Jag har också medhjälpare som kan följa med mig på alla möten, barnvakt till undersökningarna och vägen fri. ÄNTLIGEN, jag har kämpat i ett år för att få det här, nu är alla papper klara. Det var sista gången jag träffade den skrynklaren (hon är för övrigt en grym kvinna, synd att hon inte är specialist på mitt område, vi hade säkert haft roligt ihop). Jag har alltså avslutat kontakten med henne, remissen är sänd och klar och remiss nummer två till jourhavande skrynklare som skriver ut nya mediciner åt mig på lokal front är också kirrad. Loo VS Världen: 1 - 0!

Mitt andra positiva besked är denna; Så länge jag lämnar negativa prover frivilligt på Riddarmottagningen 3 (!) gånger i veckan kommer ingen kunna stämpla mig som addict och därmed finns det väldigt, väldigt små ingångar för socialhelvetet att kunna komma och "tolka" saker hur som helst vilket leder till att de inte bara kan "ta" mitt barn, såvida jag inte missköter ungen grovt detvillsäga. Loo VS Världen: 2 - 0.

Nu har jag ökat dosen på Fluoxetinet som ska hämtas ut och återupptas i dagarna. Det lustiga är att min psykiatriker inte kände till att mina recept inte var förnyade. Min kurator, barnmorska och socialsekreterare har alla påstått att min psykiatriker inte "velat förnya receptet" förrän hon träffat mig och haft samtal igen. Detta stämde tydligen inte. Det är lustigt vad de verkar ha selektiva kommunikationssvårigheter på sådana här institutioner. Lustigt hur man kan tolka saker till sin egen fördel enbart för att 'straffa' en individ som inte gjort något fel, enbart för att den individen hävdar sin rätt och inte överensstämmer med deras 'bild' av hur man skall vara. Information mycket intressant. Loo VS Världen: 3 - 0.

När jag och H skulle åka hem från Huddinge hade någon klåpare antecknat i sjukreseanteckningarna att det bara fick plats en passagerare på hemresan. Märkligt eftersom det var bokat två på ditresan (H är enligt socialen 'ansvarig' för att jag ska 'komma iväg' på mina möten - om han inte gör det så stryper de hans inkomster också, som de gör med min. Den här månaden blev jag bestraffad och därmed inte beviljad någon inkomst från socialen. Anledning? Foglossningen orsakade att jag fick lämna återbud till Barnmorskan. Hört det här förut, att människor får sina inkomster avdragna eller halverade för att de inte klarar av att åka 1 och en halv timme kommunalt, höggravida? Nä, just det.) - så jag antar att de räknade med att jag skulle ta dit H, men att han skulle stanna kvar på sjukhuset och bara jag få åka hem. Fick ränna tvärsigenom sjukhuset två gånger för att ta upp det med administrationen som inte fattade nånting. Vi anlände till Huddinge klockan 11. Vi kom därifrån klockan 14:30. Kul.

Ringde bostödet och berättade de goda nyheterna. Alla hejar på oss på kommunen, säger hon. Vi ska allt visa dom, säger hon. Jag vet inte vad vi skulle gjort om vi inte hade några så här fina människor på vår sida i kampen mot paragrafryttarna.

Idag är jag iallafall glad.

Och ja, jag har beräknat födelsedatum den 16:e nu på Onsdag. Ja, jag är nervös. Nej, jag orkar inte dra det igen. nej, jag vet inte när förlossningen sätter igång. Det märker ni. Ja, jag kommer berätta i bloggen sen.

BB-väskor och förlossningsskivor

Japp, den ökända BB-väskan är packad och klar. Sedan länge. För er som inte har koll på läget så är "BB-väskan" den väska man har med sig till BB när man åker in för att föda barn. Den innehåller lite allt möjligt som man behöver för sjukhusvistelsen. Det finns en uppsjö av guider på den här skiten, hur man ska packa den och vad man ska ha i den - somliga sajter menar också att man skall ställa sig och laga MATLÅDOR åt pappan så att han får något att äta på sjukhuset (!) - En sak ska jag säga dig, inte FAN står jag och lagar några j-a matlådor i nionde månaden, H får helt enkelt konsultera någon matautomat, eller sin mor för den saken. Min innehåller iallafall:

- Flera brända mixskivor (jag ska ha musik när jag föder barn, ok?) med bland annat Adam Freeland, Magic Box, September, Amon Tobin, Faithless och Infected Mushroom. My kid is comin' out with style - the electronic way. (Notering till Lott; Vad sägs om att föda barn till New Sonix - Blaue Löwe? Eller klassikern 'stringer' med Ferry Corsten?)

- Min 60GB-ipod, fulltankad med musik + laddare + lurar (Koss)

- Kamera, laddare, elektroniskt skit

- Tofflor (rosa), min nya rosa sminkbag innehållande förpackade Lush-tvålar (cocos och cocoa!), hudkrämer, aromadoftande deo, hela det kitet (landstingets dusch och bad-attiraljer suger) - ombyteskläder, naturliga doftbomber som får mig att känna mig mer fräsch efter maratonloppet. I've got it all.

- Kläder till H

Och bland alla skivor jag bränt ner finns såklart en "Nu jävlar"-skiva. Jag vet att det låter skevt att bränna skivor till min egen förlossning, men ni förstår, jag är inte typen som gråter när jag har ont. Jag blir ARG. Jag blir arg och svär och för ett jävla liv, de ord som kommer ur min mun i kombination med saker jag tar mig för när jag är förbannad och har ont är inget för änglar att lyssna till. Det här är alltså sista-utvägen-skivan. Låtar som får mig att ladda om och ta en extra svängom fastän musklerna kvider och säckar ihop. Låtar som gör mig så fullpumpad med adrenalin att hälften vore nog. Låtar jag skulle vilja slåss till:

1. New Sonix - Blaue Löwen
2. My Ruin - Tainted Love
3. Transplants - Diamonds and guns
4. MasterBlaster - Hypnotic Tango (Steve Woods remix)
5. Ferry Corsten - Stringer
6. Das ich - Destillat (VnV Nation Remix)
7. Jaïa - Rebirth
8. Duran Duran - (Reach up for the) sunrise (Electric mix)
9. New Order - Confusion
10. Skinny Puppy - Addiction
11. Rob Dougan - Clubbed to death (Matrix theme)
12. Yvonne - Bad Dream
13. Marilyn Manson & Rob Zombie - Return of the phantom stranger

Så, det borde kirra förlossningen. Om inte musiken hjälper mig så vete fan vad.

Barnvagnen är här!

Man kan fråga sig detta: Varför tar allt sådan tid på babyland? När vi var där sist tog det nästan en timme att få betala handpenning. Nu tog det ytterligare en timme för babylandpersonalen, på lite halvknackig svenska som jag inte längre bekymrar mig om att försöka tyda - (inget ont om Polen men varför importerar de _alla_ sina expediter därifrån? Kan man inte få lite kulturell mångfald ens i barnens mecka? Det är ju här som allt börjar. Eller?) - förklarar att "Jaaa.. det är parasoll i beställingk ja?" samtidigt som de skriver obegripliga saker på ett papper som de senare informellt stuvar under bänken. Jag stod och iakttog expeditens fumlande med papperet, hennes närmast tvångsmässiga smygsmusslande, hur hon envisades med att fylla i alla papper UNDER bänken, osynligt för kunder eller chefer - och jag funderade på om hon hade någon slags anteckningsrelaterad scenskräck, men det verkade vara enligt protokoll, allting verkade i sin ordning så jag lät den stackars stressade kvinnan vara och frågade inte. Det finns gränser. Sedan kan det också bero på att hon liksom stod i sin egna lilla värld, nästan perfekt avskärmad från övrig verklighet i den gigantiska butiken, där hon stod och hummade för sig själv, bockade av och kluddrade. Exakt vad hon gjorde vet jag ju inte, jag kan ju bara spekulera. Det enda jag vet är att det slukade henne helt, totalt omedveten om vad som skedde runtomkring fortsatte hon med sitt pillande medan min ryggvärk tilltog och oron kring de trampande nervösa fötterna bakom mig växte.

För, ni förstår, även om kön bakom mig växte sig ringlande med trampande, nyblivna föräldrar med blöjhinkar, skötbord och barntossor, skrikande barn och trötta gravida kvinnor, så var det inte hon som fick ta blickarna, de höjda "men vilka besvärliga kunder ni måste vara då"-ögonbrynen och det trampande ljudet av fötter. Det var vi. Där stod vi med pengar och papper allt i sin ordning, vårt jobb var gjort, och bara väntade på att få UTLÄMNINGSPAPPERET, som vi skulle lämna till killen på LAGRET för att få våra grejer. Det var allt! Och detta, mina damer och herrar, tog 45 minuter, och jag behövde bara skriva min underskrift vid ETT tillfälle.

Men så kom den hem iallafall. Vår city cross 360. Liggdelen är INTE camo, för er som undrar så valde vi enbart camo till sittdelen, för att få lite variation. Däremot har både ligg och sittdelen samma färgskala. Tillbehören ni ser på bilden är skötväskan som ser ut som ett rymdskepp (det är en ultratålig, svindyr historia den här skötväskan, den kostade 1895 kronor, men jag var TVUNGEN att ha den) Den gula figuren ni ser i vagnen är en specialbeställd neopets Faerie Acara (Ebay, i love you), alex första leksak. Neopets är ett onlinespel som jag är mer eller mindre besatt av, för övrigt. Inuti vagnen syns också den svindyra åkpåsen av fårskinn i svart. Det som saknas på bilden är camo-parasollet, det lägger jag upp senare.

Alexander kommer att färdas som en prins.
Ja, förresten; är det någon på Socialtjänsten som skulle vilja yttra sig angående färgskalan på vagnen, och mitt barns kön, återigen, så finns det väldigt mycket utrymme i kommentarsfältet. Varsågoda.

Men det var ett j*vla daltande?!

Okej, jag tänkte gå igenom några saker som jag som gravid inte orkar höra / gå igenom en enda gång till:

- Oj, oj, oj! Det är väl dags snart, eller?

- Nämen titta! VILKEN FIIIIIIN BEBISMAGE!!

- Ska du vara sådär stor? Är det normalt? är du inte på väg till BB snart?

Folk som tafsar på magen och ser den som allmän egendom bara för att man är gravid. GÅR JAG FRAM TILL DIG OCH TAR DIG PÅ BRÖSTEN BARA FÖR ATT DE SER LÄCKRA UT? Jo, det är EXAKT samma sak thankyouverymuch!

Främmande människor som känner att de måste sätta igång och konversera en bara för att man är gravid. Jag ville inte lära känna er innan jag fick ett klot att bära på, och jag vill det sannerligen inte nu heller. Titta bara åt andra hållet, som vi brukar göra så ska ni se att allt blir bra.

Och for the record, jag är så trött på att vara gravid nu. Jag är stor som ett hus, vattenfylld, håret är åt helvete, jag har inte sminkat mig på flera månader och jag ser ut som ett gigantiskt jävla vrak. Jag orkar inte längre.

För övrigt så tycker jag att bebisspråk är töntigt. Fortfarande. Jag står inte ut med det. Jag har aldrig stått ut med det och jag har aldrig fattat varför folk måste modifiera rösten till någon slags heliumballongsinspirerat joller bara för att de får syn på någon under 10 år. Jag tänkte att det kanske skulle ändras under graviditeten, kanske något bebisspråkshormon eller nåt som förlöstes, har jag resonerat. Men nä, jag klarar inte av folk som måste sätta dit ett '-is' efter varje ord. Nappis, flaskis, plaskis.. Hörni mammor, got a newsflash for you, man KAN vara kärleksfull och lekfull med sitt barn utan att låta som en komplett idiot. Min inställning till det här kommer inte att ändras. Tack för ordet.

Och idag, ÄNTLIGEN - !!! Så ska vi hämta barnvagnen! Mitt rosa camouflage-monster! OH YES SIR! Vänta er feta modebilder på åket när jag rott hem det!

Taxi?

Igår ringde de från Huddinge. De berättade att min ordinarie barnmorska är sjuk den här veckan och att jag ska få en annan istället. De har också bokat in sjukresor åt mig, så nu får jag åka TAXI till Huddinge Sjukhus och hem igen (till priset av egenavgiften förstås), och jag slipper träffa sura, hetsiga tjacktanten. Däremot slipper vi inte träffa den sura, hetsiga kuratorn. Minus för detta. Jag känner att mitt tålamod så här i slutet av graviditeten tryter, jag blir upprörd för saker och rejält arg. Det känns på något sätt bra, jag har gått omkring och pjoskat och mesat kring det här alldeles för länge. Jag känner mig lite mer ansvarstagande just nu, känns som jag vågar ringa till folk och beställa tider, avboka saker och stå på mig. Bara idag ringde jag och förbokade taxin, helt utan problem ställde jag också krav på att chauffören skulle ringa när han var framme så jag slipper stå ute och frysa. Fan vad grymt. Det är inte ofta jag får såna här energiryck, så jag njuter av det i fulla drag.

Idag blir det som en liten utflykt. Jag har djävulsk huvudvärk, djävulska förvärkar som kommer och går, och kroppen är i obalans, men taxiresor så långt är flott as fuck. Jag unnar mig det.

Och så vill jag lämna en liten disclaimer: Om du läser min blogg, och tycker att ditt eget lame ass fucking självförtroende är lite lågt just nu, och du försöker kompensera det genom att trycka ner mig i kommentarsfälten - LÅT BLI. Det finns gott om andra i din närhet du kan försöka trycka ner. Det finns ingenting gott som kommer ur att du spottar ur dig "Du kan inte ditt eller du kommer inte klara datt" - för det enda som händer är att jag i framtiden stänger av kommentarsfunktionen så att du får sitta där i ditt självförakt och pysa ut röken istället.

Till blivande faster Maja: Kontakta mig på facebook.