torsdag, mars 27

En tung separation

Jag tänker berätta lite om vad som sker i mitt liv just nu.
Henke och jag ska separera. Med i stort sett omedelbar verkan. Att vi levt som sambor utan att ha ett kärleksliv väldigt länge är ingen hemlighet för de flesta runtomkring oss. Det har varit ett helvete de senaste veckorna, att tacklas med allting som har med oss att göra, och att frigöra mig från den smärtan som vår relation har orsakat mig, kommer att ta tid.
H har ett fruktansvärt humör. Hans temperament går ut över mig och Alex. Så har det varit under större delen av min graviditet och under hela vårt förhållande, men jag har tigt om det och försökt bearbeta det tillsammans med honom. Jag har trott in i det sista att saker ska förändras. Jag har hoppats på att hans humör, hans psykiska hälsa ska förbättras och att han ska upphöra med att behandla mig så illa som han har gjort. Jag har hoppats på att jag ska slippa utstå vredesutbrott i timtal, ibland i dagar, där han angriper mig och knäcker mig ned till minsta beståndsdel för att sedan vakna upp, som i någon trance, och ha ångest, bli ångerfull och ledsen i flera dagar, som i en ond cirkel. Att jag gång på gång tröstat, stöttat, tagit hand om och funnits där för någon som gjort mig så illa kanske är märkligt, men det handlar om att vara så nära inpå någon som inte mår bra, som blivit skadad av samhället i tidig ålder och som sedan bara fått vara, utan att bearbeta skiten han fått gå igenom. Det handlar om att man har ett då blivande barn tillsammans att försöka bygga upp ett liv kring, och att man hoppas att när det barnet kommer, så ska allting magiskt ordna sig.

Så blev det inte, och jag får möta den verkligheten nu. Jag och H kan inte leva tillsammans. H kan knappt leva med sig själv i det här läget. Jag har gått och blivit en mussla. För var månad som gått med ständiga bråk och ständig mental terror, så har mitt känsloliv knycklats ihop till en hård bit stanniol som levt för en enda sak: Mitt barn. Och det är så det är nu, situationen är ohållbar - vi måste separera med omedelbar verkan för att inte Alex ska behöva bli delaktig. För att han ska slippa vara rädd och orolig, för att hans mamma ska kunna slappna av och förhålla sig till världen som en stark person och inte som en mentalt nedbruten, känslokall kvinna som inte orkar bemöta honom med ett leende för att hon varit i ännu ett gräl med hans far.

Det är rätt ironiskt att jag, som är så stark och en så fri och självständig kvinna, ska ha lyckats hamna i ett förhållande som varit så oerhört låst. Jag har upphört att göra vissa saker för att inte hamna i bråk med H. Jag har upphört att prata med vissa människor och låtit bli att göra en hel del saker, allt för att slippa bråk. Bråk som ändå kommer förr eller senare. Till slut ringde jag psykakuten, jag ringde H's adoptivpappa, som kom hit och gjorde ner mig, vägrade tro på mig när jag berättade vilket monster H kan förvandlas till. fast H satt och erkände allt och jag satt och grät och berättade hur psykiskt nedbruten jag blivit och att det inte var lätt för mig att berätta det här, hur jag hållt tyst om det till alla så länge, så tittade han på mig och menade att HAN kände H bättre än jag och att han minsann aldrig sett H så under de sex år de bodde tillsammans. Och det kommer från en snut som sett en hel del våldsamma män och vet om hur sådant fungerar. Han trodde mig inte. Han ville bara att jag skulle sluta provocera H och att det var underförstått mitt eget fel allting eftersom jag "provocerat till bråk" och att jag "överreagerade". Att få det kastat i ansiktet av någon man hoppats få hjälp från, när man sitter knäckt och söndergråten och ber på sina bara knän om hjälp från, är vidrigt. Jag trodde inte mina öron. Han tror att jag ljuger för att kunna sno åt mig lägenheten själv! Javisst, för det är ett så eftertraktat andrahandsboende jag bor i här i ghettot! Han tyckte ju att jag var den som skulle flytta. Med barn och allt. För det är ju jag som är boven i dramat. Det är ju MITT fel att H har psykiska problem som han väljer att ta ut på sina partners och kvinnor i hans närhet och inte på adoptivpappesnutar.

Det är svårt för människor att förstå att samme snälle, schyssta grabb de känner som sin adoptivson, vän och bror förvandlas till ett monster när han är ensam med en och terroriserar en psykiskt i flera timmar, ibland dagar. Det är svårt för människor att se att samme snälle, missförstådde grabb som de känt så länge, kan behandla en annan människa så illa för att han själv mår så dåligt och inte kan kontrollera sitt humör. Samme grabb som själv blivit illa behandlad, fått ta skit för den han är hela livet och som vardagligt är en underbart omtänksam människa med många kvaliteter som uppskattas av lika många. Men det är sanningen och det är ingenting jag diktar ihop för att få ut något av. Det är fadern till mitt barn vi pratar om - jag vill att han ska må bra, att han ska få en fantastisk relation till sitt barn, jag vill att han ska bearbeta all skit han gått igenom, få medicin för sin ADHD och få stöd från omgivningen men jag vill också att JAG ska må bra, att folk ska förstå att det här inte är lätt att skriva, och jag vill att man förstår att oavsett hur lite vi varit ett par det senaste halvåret, så är det här en jobbig tid för mig. H flyttar ut inom en månad till en lägenhet som ordnats åt honom i den akutsituation som uppstått. Fram tills dess försöker jag att leva normalt, träffa vänner och återta mitt sociala liv men jag känner att hela jag sviktar. Mitt självförtroende är i botten. Mitt känsloliv är helt söndertrasat. Mitt förtroende för människor är knappast på topp. Och det gör ont att ha ovissheten ruvande över mig; ovissheten kring H och hans barn och hur han ska klara livet ensam, hur det ska bli med vår framtida relation när så mycket är förstört - och då menar inte jag kärleksmässigt, för där har det redan pajat så mycket som möjligt bara går - jag menar relationen till honom som mitt barns far.

Jag har många viktiga beslut att fatta just nu. Jag hoppas att familj, vänner och nära har förståelse för varför jag skriver det här och berättar som det är. Jag behöver få ventilera det här, jag behöver få prata om det som hänt och inte sopa känslorna under mattan. Jag behöver få vara ledsen och tala ut, för återhållna känslor och instängd sorg gör inget gott för mig och min son. Min son förtjänar det bästa av det bästa, en glad mamma som har kapacitet att ge honom så mycket kärlek att han nästan storknar. Varje dag ska vara en orgie i upptäckarglädje, pussar, mammavärme och trygghet. Hans barndom skall finnas i hans minne som vuxen som ett vackert dis där han kände sig fullkomligt trygg, älskad och uppskattad - hela tiden. Aldrig ska han behöva ta hand om sin mamma för att hon gråter. Han ska inte behöva tvingas på ett för tidigt vuxenliv för att ta ansvar för något som hans mamma och pappa ska ta hand om. Alexander är hela min värld, han är den främsta anledningen till att jag andas och lever och han är ljuset i den tunneln jag färdats i, i 27 år innan han kom, den tunnel jag kallat för liv.

Så det är så här det får bli. Vi separerar, och en ny epok i mitt liv randas. Förhoppningsvis kommer H att må så pass mycket bättre att han känner att han vill och kan umgås med sin son. Ofta. Förhoppningsvis kommer H att få råd, stöd och hjälp för sina problem och medicin så att han hanterar sig själv och det svarta som finns inuti honom. För Alex skull och för hans egen.
För egen del kan jag bara säga, att det kommer att dröja innan jag går in i något som kallas relation igen. Det kommer att dröja innan jag tar steget att älska någon och det är helt i sin ordning. Nu är det jag och Alexander. Mitt kiddo. Den lilla familjen.
För allt som räknas och den som alltid har nummer ett i mitt hjärta är ju han.
Min Aaron Benjamin Alexander.
Min älskade son. Aldrig kunde jag föreställa mig hur mycket man kan älska en annan människa förrän han äntrade arenan. Aldrig kunde jag föreställa mig hur kärlek kan gå så djupt in i en att man är beredd att ge hela sin själ för en annans liv. Att man är beredd att gå igenom eld och vatten om och om igen för den där lilla varelsen som ligger i ens knä och betraktar en medan den jollrar och griper om ens finger med sin lilla varma hand.
Det kunde jag aldrig ha föreställt mig. Det var över förväntan. Så, för hans skull, så fixar vi det här också. Klart vi gör. Klart jag gör. Jag landar alltid på fötterna. Har gjort och kommer alltid att göra.

Men det är över nu. Och en ny vardag är på väg att formas. I livet. Här och nu. Här börjar det. Här fortsätter det. Nu passerar vi "gå".
Och jag lämnar det brustna hjärtat bakom mig och går vidare.

Mitt varmaste tack till Ella och Maria, som ställer upp så helhjärtat och osjälviskt för mig. Ni är guld värda.

5 kommentarer:

Ninaninanina sa...

Allt stöd och varma kuddar bakom ryggen finns alltid hos mig och i tankevärlden. you go girl, du gör rätt.

kärlek

Anonym sa...

Loo

Vi har aldrig pratats vid eller träffats...Men det är med tungt hjärta jag läser ditt inlägg. Mest för Alexanders skull men också för dig. Förstår mer än väl vad du går igenom just nu med H. Vi har alla varit där, tro mig. Man kunde ju bara hoppas att bli pappa skulle få hononm att ändra sig och sitt beteende. Sköt om er och jag hoppas att allt löser sig till det bästa

Mvh

E

Susfu sa...

Du är stark, modig och visar i denna text att du även har verktygen att klara motgångar.

Jag hoppas att H mår bättre snart och vet att du och Alex kommer att kunna bygga upp en ny fungerande vardag.

Kram, tröst och värme

Anonym sa...

Jag vet vad du går igenom. Och jag hoppas att jag får ta del av dit och Alex liv även i fortsättningen.

Faster

Anonym sa...

DU ÄR DEN BÄSTA MÄNNISKAN JAG TRÄFFAT I HELA MITT LIV!!!!!!! Jag kan verkligen relatera när du pratar om H och jag blir så jävla trött. Jag tycker det är okej att ha problem, det måste ju va d, men d e när man lägger över dom på andra som man förtjänar å dö.. För när dessa idioter inte bara vill äta upp hela handen när man sträcker åt den fingret utan gärna slemmar i sej både kropp och själ och sen vill att d ska se och låta som han gör d i den största kärlekshandlingen till en då är det fan nog. VÄGRA TA SKIT! VÅGA KÄMPA! LÄNGE LEVE KÄRLEKEN!!! RESPEKT FÖR I HELVETE!!!!!!!!!