Gå och krana?

Alltså, det är verkligen inte nyttigt att köpa treliterslådor vin för att "ha hemma". Det är precis som hon den där politikertanten sa förut "Då kan man ju gå och krana precis hur som helst!" och så är det ju. Det är ju det man gör.
Ändå sitter jag här med Diana Kralls version av I've got you under my skin på max i mina nya scullcandy och sörplar ett glas Söndagsvin efter en gråtrist och tröttsam dag. För man måste ju få lite romantik i sitt för övrigt rätt ensamma liv, right? Lite mjuka, valsiga toner sådär, medan korven sover i vagnen och vinet lägger sig tillrätta i maggropen. Inte sådär så att man blir packad, utan så att man får inspiration och vill skriva intressanta saker som bloggläsarna kan ta till sig. Right? Shit, jag är ju som Bridget Jones. Monstermonstruösa 'Ballerina' med Adam White feat Martin Grecht slår på som en bomb i mitt medvetande följt av Rank 1 - Airwave och här sitter jag.

Jag har skitmånga möten och fan hans moster den här veckan men jag har ingen motivation just nu. Jag vill bara ta korven med mig och åka långt långt bort.
Det känns som om vardagen bara slår mig kallhamrat i ansiktet hela tiden. Jag uppskattar den, den är ju till för mig, den står till mitt förfogande. Ändå känns det som om jag inte delar den med någon. Det känns som om jag går ensam i en kropp insvept i bubbelplast.
Eftersom jag inte ammar började jag på min fluoxetin häromdagen igen. Jag känner ingen skillnad just nu. Ärligt talat tror jag inte att det är min depression enbart som spökar. Jag tror att min miljö spökar. Jag tror att det behövs mer, för mig och korven.
Jag är så glad att jag har den där lilla krabaten. Idag upptäckte han sina händer. Små magiska ögonblick i tillvaron, planer jag gör för oss båda, jag försöker skapa en framtid genom att spara åt honom, ge honom det allra bästa. Skydda och älska och ge. Och jag vet att det här låter skitmelankoliskt, jag vet att jag försöker få fram någonting men det är så innerligt svårt att förklara vad. Det är en rastlöshet, ett behov som inte fått utlopp. Jag behöver komma ut, iväg och bort. Inte från mitt barn utan från något annat. Mitt barn har jag svårt att lämna ifrån mig om så bara en timme. Jag tillhör den lyckliga skaran föräldrar. De som inte tycker att det är något jävla meck och besvär att ha dom. Men resten, resten känns rätt märkligt och jag går omkring med nån slags otillräcklig känsla i magen och längtar bort.

Den 10 mars ska jag magnetröntgas i syfte att leta efter epicentrum i mitt huvud. Därefter följer ett EEG. Klart att tanken HAR slagit mig att det kan vara något annat. Att jag kan ha en skada, en cysta eller något annat. Klart att det har, så mycket huvudvärk som jag har dagligen. Men på neuro lugnar de mig och säger att det är rutin, det är inget att oroa sig över. Ändå går jag omkring och tänker att jag hoppas de har rätt. Jag hoppas att magkänslan är fel. Jag gör verkligen det.

Fan vad bitter jag låter nu igen! Shit, jag måste skärpa mig med det här.
Ott har släppt ny platta - Skylon, och den håller naturligtvis hög klass. Inte lika fylld med verkliga slagdängor som föregångaren och debutalbumet Blumenkraft, men väl värd till midtempo / chillvibesamlingen. De har fått en värdig position på min topptiolista över favoritmusikprojekt. Speciellt nu när Alex faktiskt föddes till 'Splitting an atom'. Jag har funderat på att hitta rätt på någon mailadress till honom för att berätta det, men inte kommit till skott. Dessutom skulle jag känna mig som något sjukt fan som typ stalkar honom.
Vill man höra lite av Otts musik ska man absolut klicka Här - splitting an atom finns med på listan också.