tisdag, mars 11

Hönsmamma / MR-röntgen

Det finns säkert massor jag glömt att rapportera om. Som det faktum att jag de senaste veckorna varit förföljd av ett kamerateam, och att allt jag sagt upptagits av ett mikrofonstativ ovanför mig. Man gör en dokumentär om mig, you see. Det är ett rart kex som heter Sara, som går filmproducentlinjen, som gör en film om hur det är att växa upp med psykiskt sjuka föräldrar. Nu är det lätt att tro att hon försöker vara med från scratch med alex, så tokig som jag är, men det handlar alltså om min mamma. Det är tungt att prata om henne så långa perioder, man minns saker som man absolut inte ville minnas. Om monstermamma och kärleksmamma. Men det är nyttigt, för jag blir påmind om de fel jag absolut inte vill begå med mitt egna barn. Men som hon inte kunde se nyktert på at the time, för jag antar att hon är för sjuk för att förstå.

Hur som helst, igår var jag på magnetröntgen. Med kamerateamet. Shit, the size of the thing! Magnetkameror är grymt stora, det är som ett stort rymdskepp man åker in i, med huvudet före. Man intervjuade mig innan, och en vänlig sköterska instruerade mig och lade mig ner, satte kontrastnål innan jag hann blinka, och satte på mig hörlurar. Sen slussade de in mig. Ett sabla dunkande påbörjades, först trodde jag att jag skulle få panik i det trånga utrymmet, jag brukar inte få det men det var lite småläskigt med de höga ljuden. Så småningom gick paniken ner, jag låg helt tvärstilla och lyssnade, och försökte hitta rytm i dunkandet. I en liten vinklad spegel ovanför mig såg jag kamerateamet och sköterskan, hur de skötte om allting och såg på min hjärna på skärmar utanför kamerarummet. Det tog drygt en halvtimme. Under tiden fick jag lyssna på Mix Megapol, och sköterskan pratade med mig i lurarna och berättade för mig hur lång tid de olika bilderna skulle ta. Jag låg blick stilla, så inga bilder behövde tas om.

När jag fick komma ut såg jag min egen hjärna på flera skärmar utanför kamerarummet. Vilken jävla grej! Där är den - beviset på att jag finns, min hjärna! Och inte för att jag sett särskilt många hjärnor innan det, men om jag får säga det själv, så var det en mycket tjusig hjärna jag hade.

Nu dröjer det två veckor, sedan får jag svar på vad de upptäckt på röntgenbilderna. Om de upptäckt något.

Under tiden jag röntgades var H hemma med korven. Vilken jävla separationsångest jag hade efter min unge! Det är ju helt sjukt. Jag är ju som en vargmamma. Häromdagen berättade H's mamma att hon ville ta Alex med sig och promenera med vagnen och gå på skansen med honom i i sommar. Jag fick panik. Ska någon annan åka in till STAN med min unge? Och gå på skansen? Han är ju bara ett halvår gammal då! Tänk om något händer! Jag sa nej. För jag vägrar lämna ifrån mig mitt barn, och jag vägrar "skärpa mig" och "morska upp mig" och "det är väl inte så farligt". Jag får ha min unge till låns på den här jorden, låt mig mamma hur mycket jag vill. Det kallas beskyddarinstinkter. Sådana har jag sett att flera mödrar saknar helt och hållet. Och DET, det är fan kusligt.
Jag känner mig som en liten klump nu efter graviditeten. Slappt här, hängigt där, runt och mjukt överallt. Jag måste börja träna och få upp kroppen till bra nivå igen. Men när ska jag orka och hinna? Jag måste fixa mig ett schema.

H är ute och promenerar med korven. Jag undrar var de är. Vilken jävla hönsmamma jag är. Äh, vafan, det finns väl värre saker att oroa sig över.

2 kommentarer:

tessi sa...

tycker du är en mycket, mycket bra mamma. Och jag har köpt mig en sporttop kingsize till bb-tiden som du föreslog :-)

F e j d a n sa...

det är väl precis så en mamma ska vara! :D