Öh?

Jag promenerar, från topp till tå klädd i min väldigt osympatiska förkylning. Min kropp tycks inte bry sig ett dugg om att termometern visar 36 grader på balkongen, det är tydligen inte nog, för själv mäter jag 39,7 och det är nästan lite smålustigt att jag går runt som jag gör, obekväm, rosslig, hostig.. ja, jävligt sjuk helt enkelt. Jag handlar väldigt oinspirerad micromat, och de flesta som känner mig vet, att om jag köper sånt där halvfabrikatsskit, då är jag verkligen sjuk. Men jag orkar inte. Jag orkar inte ett skit. Hörlurarna och barnvagnen och jag rinner bort i hettan men vid frysdiskarna är det underbart, aaah, ner med huvudet i dom och svalkar mig. Kommer att tänka på den där gången då jag och H gick runt på Ica nära, och han körde ner sitt huvud i en av de där boxarna och vägrade ta upp det igen.

För övrigt hade jag en konstig helg. Jag var ute, bara en sån sak. H passade alex och jag gick ut. med vänner. Och hade KUL. Jag hade så jävla kul! Det är det som är grejen - jag har liksom BARA varit mamma sen alex föddes. Men jag längtar efter att vara något mer. En vän. En snygg brud på krogen som ber dig fara åt helvete. Eller vad som helst.
Jag är helt jävla genomdum i huvudet. Jag vet inte vad mer jag ska skriva just nu. Allt bara urartar.

Dagens: Bara läsa böcker inomhus och äta micromat.

A girl's night out

Jag tog min biobiljett och gick ned till biografen, cashade in min biljett och köpte världens största läsk. Sen såg jag sex & the city. Själv. Inga barn, ingen kompis. Bara jag och min bio. Och min gigantiska läsk.
Just som jag satt utanför biografen för att vänta på att det skulle börja, närmade sig en kufisk karl mig.
"Ursäkta, är jag jagad av en geting?" sa han, lite plumpt. Han kändes märkligt felplacerad, i en pepitarutig ullkavaj. Mitt i högsommaren.
"Näe, jag gillar inte heller AIK:are" flinade jag och sippade vidare på min läsk.
han slog sig ned och berättade att han hade spelat in en dubbelskiva, vilken han visade mig. På den ena sidan spelade han harmonisk meditationsmusik. Oklart vilket instrument som var inblandat, jag vågade inte fråga, för han uttalade det så bestämt, som att det var så självklart. På den andra sidan talade han i nittio minuter om "andliga saker" sa han. Sen visade han mig en cd som han påstod var en av hans favoritskivor. Framsidan var prydd av en snubbe i sextiotalsfrilla och sidenkostym, han såg ut att vara plockad från nåt gammalt dansband från helvetet. Han påstod att det var den finaste skivan han hade i sin samling, och den bästa. "Vad är det för musik då?" sa jag. "Det är sån musik som de brukar spela på hotell och i hissar och sånt" berättade han vidare. "Jaha, SÅN musik" sa jag. Som om jag fattade vad han pratade om. Det gjorde jag inte. Det var inte en loungeskiva han höll framför mig. Det var en hotellskiva. Märkligt.
Han frågade om jag ville följa med honom till stan men jag avböjde.
"Väntar du på biosällskap?"
"Nej, idag är det bara jag. Jag och min läsk."
"Jag förstår"
"Nej, jag tror inte du gör det. Det är jag nu, på egen hand. Ja, jag har min son då men du förstår, det är jag som har det yttersta ansvaret för allt som sker omkring mig och i mig och jag har plötsligt börjat fatta det. Och ärligt talat, jag vet inte ens vad du heter så jag vet inte varför jag berättar det. Jag antar att jag bara behövde säga det"

Ja. Jag antar att jag behövde säga det.
Han höll mig sällskap. Han med sin öl och sin loungeskiva. Just när jag skulle gå önskade jag honom lycka till, han detsamma. Så var det med det. jag gick in i en nästan tom biosalong (precis som på film!) och satte upp benen framför mig och drack läsk.
Good times. Bra film också förresten.

Loo snackar skit - Om hårdrockare!

Här kommer första delen i min videobloggserie "Loo snackar skit om". Jag har en hel del grejer på papperet som jag kommer att snacka skit om i framtiden, så håll utkik!

Del ett, som följer:

Livet i bilder - Just nu

Just nu är det så här mitt liv ser ut. I bilder:

Mamma Loo poserar.

Här hemma hos oss, här inreder vi med rosa.

Vy över Jakan C.

Sofftrötta Bubberiet.

"Titta mamma! Jag har en svindyr designerhaklapp!"

Let's just get this clear

Fuck, jag måste bara få ett utbrott.
Jag har haft det i svalget, i maggropen, hela jävla dagen. Äcklet.

Jag vill gapa av mig till alla brudar och snubbar som håller en av de här jävla grabbarna om ryggen som helt öppet sitter och kallar brudar för horor i öppna chatter på communitys och som frågar vad de väger för han vill veta om de är påsättbara i hans värld eller inte, och alla brudar bara skrattar, blir generade, försvarar när jag vill gå in och pulverisera honom och liksom "men han är liksom trevlig i verkligheten, han bara skojar, låt honom vara Loo" SO? Han får vara självaste fuckin' Dalai Lama i verkligheten for all i care, är det okej att han sitter och gör ner er offentligt på webben för det? Ni är precis som lärarna som jag hade när jag var liten som sa att jag inte skulle bry mig om när Robin slog mig och kallade mig förnedrande saker för "pojkar gör så när de gillar någon och lilla robin förstår ju inte, det är bara att ignorera så kanske han kommer på nåt bättre sätt att uttrycka sin kärlek på". Helvete, om folk verkligen hade tagit det till sig, hur skulle alla misshandelscase se ut? Småbarnsmamman Anna vill anmäla sin sambo för våldtäkt och misshandel, polisen skrattar och säger "men lilla Anna, så gör han ju bara för att han tycker OM dig och alla vet ju att grabbar har så svårt att uttrycka känslor". Alltså, jag blir så jävla förbannad för här sitter den här jävla wannabestureplanssnubben och gör ner tjejer i chatten och alla bara garvar åt det och liksom "men i verkligheten är han ju sååå trevlig och han bara skämtar lite" - det kan inte slå er att den här snubben inte vågar ta ut sina skeva jävla ideér IRL eftersom han är ett fegt jävla arsel? Om jag är nice mot er och bjussar på kakor IRL, är det lugnt för mig att gå med i nazistiska nätverk då, på webben där jag kan vara in the comfort of my home? hur skeva är ni egentligen? JAG SKITER I hur trevlig och inställsam det här äckliga jävla krypet är online, jag är precis lika jävla varvad både online och IRL och får jag syn på det där krypet nånstans så lovar jag er att jag kommer att ge honom en rak höger på öppen gata och referera till att jag faktiskt är trevlig egentligen, jag har bara lite svårt att uttrycka mina känslor. Kommer nån och säger nåt ska de få sina egna jävla ord nerkörda i halsen, jag är så TRÖTT på det här!

Jag är så trött på att killar får bete sig som jävla mongon och komma undan med det. Grabbar, är det KUL att bli så idiotförklarade? Att det ränner runt några jävla stolpskott därute som sabbar för er allihopa? Är det kul att få höra att snubbar inte klarar av att uttrycka sina feelings på rätt sätt? Är det kul att det sitter en massa bröder och kallar tjejer för horor för att de visar att de har en sexualitet? Är det kul? Vad fan!

Jag är så trött på att gamla polare uppenbarar sig på MSN och talar om för mig att de minsann inte är feminister, de är FÖR jämställdhet och feminism var säkert bra på 1800-talet menar dom, men inte nu längre och förresten så handlar feminism bara om att snubbar ska få det sämre och det vill ju ingen. Och vi är faktiskt väldigt jämställda i Sverige. Men det är okej att man som snubbe kallar sin tjej för "D-kupan" in public, för vadå, det är väl inte mansgrisigt att avhumanisera sin livspartner och enkom referera till hennes byststorlek när man pratar om henne? Hon är inte ens en fitta liksom, inte ens det fick hon vara, hon är en jävla BH-storlek liksom, that's it. JAG ÄR SÅ TRÖTT på att min tjejpolare går på fotbollskväll på krogen med grabbarna och får, utan att hon beställt det, ett jävla specialglas som de bara serverar till tjejer och sen fattar inte krogpersonalen varför min tjejkompis vill ha ett sånt glas som alla andra har, för hon vill inte bli utpekad för sitt kön, inte om hon inte valt det själv och krogpersonalen och alla runtom himlar med ögonen och tycker hon är döjobbig men vafaan, allt vi bad om var bara samma som alla andra. Inte mer, inte mindre. Vi bad inte om att få ett jävla slag i ansiktet av en klasskompis som ersättning för nån jävla ömhetsbetygelse. Vi bad inte om att bli refererade till efter BH-storlek, för vi är födda med namn som funkat alldeles ypperligt sen vi föddes, vi bad inte om något jävla specialglas på krogen som ges oss enbart för att vi har fittor och inte kuk och förväntas vilja dricka vår starköl ur ett jävla fjollglas på fot och inte FAN bad jag om att få bli kallad hora i en öppen chatt av nån som är "TREVLIG EGENTLIGEN". Jag bad inte om nåt av det här, fattar ni det era jävla våp? Tydligen inte! För det var vad jag fick!

Let's just get this clear: Jag tänker inte ta det. Jag tänker inte svälja och stå som något jävla våp på alla fyra och bli rövknullad av er. Jag har skrivit det här förut; den här horan sväljer inte, hon spottar, och om ni vill rövknulla mig så att kuken kommer ut ur käften på mig får ni fan ta en hel del skit på köpet. Jag tackar inte och tar emot. Jag får utbrott, jag blir obekväm, jag blir arg, jag skriker, jag sparkar och jag gör motstånd. Hos mig är ett Nej fortfarande nej och det kommer alltid vara nej och om du inte har fattat det första, andra eller tredje gången så kommer jag att sparka in det i skallen på dig. Det är inget att bli rädd för, för jag slåss för dina rättigheter också. Jag slåss gärna för männens rättigheter att slippa passa in i en jävla mall. Jag slåss för att pappor ska få lov att vara pappor, på sina egna villkor och för att även de ska få kunna trösta, vyssja och plåstra om på samma planhalva som kvinnorna gjort i hundratals år. Jag slåss för att homosexuella, korta, långa, kvinnor, män, invandrare, rödhåriga och sjukskrivna, kvinnor, IT-tekniker och kulturarbetare - kort sagt; alla, ska få precis samma jävla behandling som alla andra och jag är beredd att dö för min sak. Jag är beredd att bli ett jävla lik på slagfältet för att du, din mamma, din pappa och din syster ska ha det bra. Så hur ska du ha det - är du med mig eller emot mig? Bestäm dig fort, för nu har jag stått och väntat vid den här hållplatsen tillräckligt länge.

Jag är så LESS. Märks det?

Mayday over!

Faran är över! Datorn mår bra!

mayday! mayday!

Okej, det skulle väl ske förr eller senare..min burk har packat samman. Förmodligen ett win32virus. Den uppför sig som om den har alzheimer. Jag kan inte klicka, inte flytta fönster, inte surfa, den öppnar inte mappar...stackars LSD har fått röda hund. (för er nya läsare; min dator heter LSD. Loos SuperDator. Haha)
Jag klarar inte den här sjukan utan assistans, så nu är bästa Patrik på väg över för att hjälpa mig.

Fram tills dess att LSD är frisk kan jag inte logga in på msn, inte spela wow och inte nåt annat heller för den delen. H's dator är här, så jag kan skicka maydaymeddelanden, men det är också allt.

Vi ses när jag och LSD tagit oss ur pestens tid.

Btw, jag träffade Sara igår, fy fan, vi har snackat på nätet i evigheters evighet, men inte lyckats ses förrän igår, det var helt lyckat. vi käkade blåbärspaj som jag lagat, för hon fyllde år. och drack rödvin som hon hade med sig. BÄSTA PÅ LÄNGE!

If You

V-Blog med alex.. igen!

Vad fan säger man?

Det blir två poster idag, eftersom ämnena är så vitt skilda ifrån varandra.
Sedan jag fick barn har något skett i min kropp. Jag har alltid tidigare haft svårt för krig och död, men efter graviditet och förlossning har något annat, något ytterligare, förutom mitt barn, lossat från mitt innanmäte.
Jag pratar om smärtan. Den där kallhamrade, påtagliga, innanmätessmärta man känner när man läser om krig, massakrer och folkmord. Den plågade känslan från mitten av halsgropen när man ser bilder från krigsdrabbade länder. Den är outhärdlig. Och jag har så innerligt svårt att hantera det.
Nyligen läste jag en gammal artikel som behandlar folkmorden i Srebrenica. Det är förvånande, för jag gick ju faktiskt i skolan under den här tiden då det skedde, men jag minns inte att det togs upp i skolan. Jag minns inte ens att vi diskuterade det som skedde. Jag minns inte att det var öppet för diskussion och jag var inte ens, då, medveten om att det hände. Det är flera år senare, som jag blivit engagerad i politik och världshändelser som jag läst väldigt mycket om det, och det är fruktansvärt plågsamt, för jag har en sådan förjävligt utvecklad förmåga att leva mig in i berättelser som dessa.
Jag ser det där öststatliga, karga landskapet, jag känner krutdoften och jag ser massgravarna som grävs upp och ned av stora bulldozers. Jag ser hur man efter man faller till marken, dofterna av bränt kött och synerna, synerna av de torterade männen som fastnaglade mot träd förvandlas till bisarra krigsleksaker. Av människor. Precis som jag.

Samma sak sker när jag läser om andra världskriget, vilken jag blivit mycket mer matad med information om. Jag tror att ett helt år i högstadiet vigdes åt att se bilder och läsa om andra världskriget. Mormor har ju också berättat om det, vår släkt hjälpte judar över gränsen så vi var hett byte under krigsåren, uppe vid norska gränsen. Mormor har berättat rafflande historier om hur hon och hennes mamma gömde sig i en sådan där kökssoffa med lock, medan deras grannar satt ovanpå den. Militärer hade stormat bygden på jakt efter mormors bröder, det var ett jävla liv. Jag minns att jag redan som liten levde mig in i de där historierna som mormor berättade, och den känslan tycks bara ha växt sig starkare idag. Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag läser om folkmord, krig, massmord och religiösa eller politiska konflikter. Jag kan inte för mitt liv förstå hur människor kan göra så mot varandra. Jag förstår inte hur man klarar av det. Jag förstår inte hur man kan utbilda människor till att tortera, våldta och mörda. Och det grämer mig så oerhört, hur ska jag kunna lära Alexander att hantera något som jag själv inte hanterar? Vad säger jag till min son när han en dag kommer med frågan "Mamma, varför dödar folk varandra?" Vad säger jag till min son när han vill köpa Call of Duty 4 till sin PS3:a, och jag ryggar tillbaka eftersom det är ett krigsstrategispel som går ut på att organisera en trupp soldater inom ämnet folkmord? Vad fan ska jag säga? "Älskling, jag vill inte att du köper det, ja, jag vet, om du köper det så är du coolast i klassen och jag om någon älskar dataspel, men det där spelet understödjer allt jag någonsin mått dåligt av och jag vägrar"?

Jag vet inte. Man vill ju skydda sina barn från allt ont. Men när styrkan inom en viker för en sådan enorm svaghet - vad säger man? Vad gör man?
Fy fan för världen, och hur den är uppbyggd, ser ut och fungerar.
Ibland undrar jag hur vi alla förblir såpass sane som vi är, så som den ser ut omkring oss.

118100 VS Loo

Haha, man kan ju ställa vilken fråga som helst till 118100 nu för tiden. Så det gjorde jag. Självupptagen som jag är så frågade jag "Vem är Loo lönnroth?" och får svar!
Och fy fan vilken hybris:
"Marion Loo Lönnroth är en stentuff brud på ca 27 år med 31 dagar kvar till 28. Hon är en glad tjej som tar hand om en 6 månaders kille som nog kommer växa upp till något riktigt, riktigt stort. (118100 spår nobelpris, grammis och bländande leende), 118100 tror även att Loo tycker om "fear & loathing in Las Vegas", VNV Nation och gärna läser om "Jag, Jag, jag!".

Den ni, med smör på.

(och ja, jag vet att de säkerligen använder sig på förhand valda, positivt klingande mallar som skall ge en hybris, men jag är lika glad för det!)

Loo VS Anti-stjärnor

Jag har hållit tillbaka en hel del tidigare, men nu har bägaren runnit över.
Jag har lackat ur. Totalt.
Det är ju som så, att er fröken Loo är begåvad med tre underbara småsyskon. Tre fantastiska personligheter, varav två - har egna bloggar. Johanna och Stjärna. Den tredje, den enda brodern i vårt kvinnliga gäng, är mer anonym i bloggosfären, men väldigt välkänd inom skateboardfilm och filmande i stort. Kortfattat så är vi fyra rätt driftiga syskon. Alla fyra älskar musik, och åtminstone två av oss, älskar också att klubba. Gå på klubb, dansa oss överjävligt svettiga och gå hem. Det är min och Stjärnas melodi. Och sedan en bra tid tillbaka driver Stjärna en väldigt välbesökt blogg, som kan läsas Här. Hon berättar om sitt liv i klubbvärlden, om sitt liv med sin pojkvän och berättar om grejer hon stör sig på. Det är soft, jag gillar att hon har åsikter, att hon tar för sig, att hon står för sina åsikter och att hon är så stark att hon pallar med all skit. Nu är det som så att min lillasyster får rent vidriga kommentarer i sitt kommentarsfält. Det är folk som kallar henne hora för att hon har små kläder på sig när hon klubbar. Det är folk som antyder att hon har silikonbröst (det har hon inte) och det är folk som inkräktar på hennes privata sfär på så många sätt möjligt det bara går. Och jag blir helt jävla stunned.

Alltså, om du är en av de människor som skrivit nedsättande kommentarer till min lillasyster, av vilken anledning det än må vara - nu har du med mig att göra. Det finns ingenting så jävla vidrigt som människor med låg självkänsla som attackerar en offentlig individ så som hon har blivit, för att förhöja sitt jävla ego. Det blir mycket jävlar och fan i det här inlägget, för jag är så inåt helvetes jävla skitförbannad, för att uttrycka det milt. Det sitter anonyma jävla våp runtom i Sverige och nästan hotar henne för att hon är den hon är. De kan inte låta bli att reta sig på varje liten detalj i hennes utseende, saker hon säger, saker hon har på sig. Och när man går så långt att man skriver saker som "du klär dig som en hora" bakom ett anonymt username, då ser jag fan i mig rött.

Jag hade för länge sen, om jag var hon, sett till att metro loggade IP på varenda jävel som skriver en nedsättande kommentar i framtiden, men hon väljer att inte göra en stor affär av det, vilket är förståeligt, men det ni gör mot henne - är fortfarande straffbart. Ni kanske ska ta och begrunda vad det är ni sysslar med, som ger er på en 21-årig ung tjej på grund av hennes KLÄDER, och kallar henne för prostituerad. Några användare har antytt "vad ska du göra stjärna, ska du bussa din pappa på mig?" Ni ska vara glada om hon bussar pappa på er, och inte MIG, för jag är lite mer handlingskonsekvent än pappa. Det här inlägget är inget som hon har bett mig skriva, och det är inte så att hon har bussat mig på er, jag kliver in helt självmant. Om ni ger er på henne så ger ni er på MIG. Jag hoppas att det är glasklart som kristall för er, för jag säger bara det här en gång. Ta debatten med mig - och jag utmanar er att göra det under ert eget jävla namn. Jag är öppen med mitt liv, tro mig, det finns ingen svag punkt hos mig ni kan bräcka mig på, för det är liksom hela mitt koncept att göra business på mitt eget elände.

För övrigt fyller min älskade lilla stjärnsyster 21 år idag, 13 Juli och på sin födelsedag så förtjänar hon inget annat än kärlek.
Grattis syrran! Du är stark, begåvad och vacker. Och de där idioterna kan fara dit pepparn växer.

Bild; jag och stjärna - 2004

Ett litet tack

Tack, tack, tack alla som skrivit, kommenterat, mejlat och haft sig, jag är överväldigad av fina ord, stöd och glada tillrop. Helt stunned. Fortsätt gärna, jag svarar på allt, som jag tidigare sagt.
Jag har varit försiktig med att prata om drogerna, rent specifikt, här i bloggen, eftersom den sortens prat brukar leda till läsarstorm. Trots att aftonbladet-artikeln jag länkade till, länkar tillbaka till mig som den högst rankade bloggen (wow!) har ingen läsarstorm utbrutit. Annars brukar ju Aftonbladets läsare "rasa" mot än det ena, än det andra. (jag skämtar, hoppas att det framgår. Man kan ju inte använda tonfall i skrift.

Bifogat är en skärmdump från Aftonbladet's webbsida. Wow. I say - wow. De högst rankade bloggarna. Med mig i topp. Okej, jag har väl lite hybris då. Fast det är Aftonbladet. För jag gillar att vara nån som folk diggar att komma tillbaka till.
Lite som ett ex man fortfarande har känslor för.. eller nåt.

Liten efternotis kring ett hett politiskt ämne. Jag råkade på en väldigt intressant blogg som bland annat behandlar flyktingsmuggling och migration på ett väldigt intressant, och framför allt, på ett bredare sätt. Jag är inte själv politisk skribent och absolut inte av det här slaget, även om jag de facto sympatiserar mycket med det som står i den här artikeln, men jag tycker det är viktiga frågor att belysa. Främlingsfientlighet luktar för mig, illa. Rasism, nazism och nationalism, så kallad "raspolitik" och allt vad det heter, tycker jag är grejer som ger ett direkt obehag hos mig. Läs och berikas av en annan sida: http://spioneri.blogspot.com/2008/06/vrt-att-veta-om-flyktingsmugglare.html

Gästinlägg: B berättar

Min vän B tillfrågade mig idag om han fick komma med ett gästinlägg på min blogg. Han har ju ingen egen - men han hade läst mitt senaste inlägg gällande droger och min problematik, och hade en hel del tankar och funderingar att tillägga. Kör hårt! Sa jag, och gav honom instruktionerna att köra sitt eget race - jag har inte förändrat eller redigerat texten överhuvudtaget. Ska man gästa så ska man, då ska man slippa mig.

Samtidigt märker jag att just drogdebatten är ett ämne som berör. Jag får många läsare, många privata mail och många frågor. Fortsätt gärna att fråga, alla (vettiga) frågor som skrivs i kommentarsfälten besvaras öppet i bloggen. Redan nu tänker jag vara specifik med en sak: Nedsättande mail, hotfulla brev eller kommentarer, eller upprörda telefonsamtal från människor som inte förstått varför jag skriver om det här - för att informera och berätta hur det är att leva som jag - och inte för att göra reklam för mitt leverne, eller bidra till någon form av drogliberalism (vilket borde framgå vid det här laget) är inte önskvärt.

Jag skriver om mitt liv, med alla dess ups and downs som det innehåller, och jag försöker inte glorifiera eller tala om hur Du eller någon annan skall göra. Jag delar bara med mig av mina erfarenheter. Jag försöker att vara öppen med mitt liv, även de negativa aspekterna - det är lite det som är poängen med hela "mrsGonzo"-konceptet - att bevaka helheten, att bryta mönster, att bryta ny mark och att berätta hela skiten, both good and bad. Det är det som är mitt "koncept" som jag sysslat med sen många år - att bara berätta exakt som jag upplevt det. Inte för att bli dömd eller prisad, utan för att vinna förståelse, och själv förstå. Privata mail besvarar jag naturligtvis också privat - det är MITT liv som är i rampljuset i den här bloggen - inte ert. Jag hänger ut mig själv, både på gott och ont, men det är så jag valt att leva. Därför skriver också min gästbloggare under pseudonym. Han kallar sig - B. Här kommer den:


"Jag har fått låna Loo’s blogg (tack så hemskt mycket, Loo!!!) för att skriva ett gästinlägg, har nämligen ingen egen blogg!! Jag är alltså bekant med Loo sedan några (ganska många) år tebax, jag TROR aldrig hon skrivit om mej men saken är den att hon och jag har några prylar gemensamt i det här livet. Jag skriver främst för att Loo i ett av sina senaste inlägg pratar om något hon och jag verkligen delar i det här livet och det är på sin plats och tid att fler människor med samma problematik träder fram och ger sin syn på det hela. Jag föredrar att vara anonym angående min identitet så jag kommer inte avslöja mitt namn… annat än med min initial ”B” och att jag är född 1979.

Loo pratar om själva suget till droger och beskriver väldigt ingående en hel del av själva kärnan i problematiken som hon och jag delar. Hon använder ordet ”mata” , att hon behöver bli matad med saker hela tiden i livet, information i olika former. Det finns ett stort behov hos mig också att inta information i alla dess former. Men det är inte bara ett sug efter information, det är också en förmåga att anpassa sin energi efter det man tar in. Och här kommer vi till ”the main thing”… den energi som jag och Loo kan ansamla för att BEHANDLA information i detta livet är absurt stor och agerar extremt fort. Föreställ er en liten bil med 100 hästkrafter som råkar ha en motor (hjärnan rent metaforiskt) som anpassar sej direkt efter gaspedalen (viljan mer eller mindre), motorn har dessutom en bränsleingång som också anpassar sig direkt efter gaspedalens läge dvs ett potentiellt nästintill oändligt stort gap in till motorn. Stampar man gasen i botten (jag har dock aldrig upptäckt att det finns en sån botten) så finns där helt plötsligt 10 000 hästkrafter och XXXXX antal liter bensin (bränslet är i form av information rent metaforiskt här) ”vänligt” inställda att ta en dit man vill. Det är skrämmande lätt att stampa på den gaspedalen kan jag säga, för den är bara en tanke bort. När man då ”rör” sig i dom här extremt höga hastigheterna så börjar saker gå snett. Om vi tänker lite praktiskt kring detta så förstår dom flesta att trimmar du din lilla bil till det extrema så kommer den att få skador förr eller senare. Däcken bränns sönder av återkommande rivstarter, saker börjar lossna från den, skakar sönder osv… motorn kanske skär ihop helt på grund av brist på oljetillförsel och helt plötsligt står man där med trasig motor och kommer ingenstans. Detta är ungefär vad som händer mig och Loo. Även vid en bråkdel av den potentiella ”maxhastigheten” börjar det skita sej rejält med olika system i kroppen och skallen. Dom jag känner med liknande problematik har antingen fysiska sjukdomar (som jag t ex) eller olika andra psykiska åkommor (t ex panikångest och depression) troligen till följd av detta. Detta TÄR på kroppen och skallen!

Vart kommer då droger in i bilden? Ja, har man stampat på gaspedalen tillräckligt hårt och länge så kan det hända att den fastnar där. En ”kemisk låsning” kallar jag det för. Det droger gör, rättare sagt, det RÄTT drog gör är att tvinga hela systemet ner till en annan energinivå och låser därmed upp den ”kemiska knuten”. Det Loo beskriver helt korrekt som att ”komma tebax till verkligheten” och liknande… är exakt vad det handlar om. Har man fastnat i en hastighet som är absurd, vilket är lätt hänt i vårat fall, så tar rätt drog ner en på marken och tebax till verkligheten. För min del framför allt den första timman när rätt drog går in i kroppen så börjar jag helt plötsligt reflektera över t ex känslomässiga saker som gick mig totalt förbi i den ”hastighet” jag befann mig i före jag intog drogen… och känslan infinner sig som sagt i stil med ”okej, nu är jag tebax på fullaste allvar till något som ÄR verklighet”… för så främmande kan det bli på högre energinivåer att man blir totalt avskärmad från mycket som är ”normalt” tanke och känsloliv. Första gången jag tog någon form av narkotiskt preparat (och det var rena turen att det blev rätt drog) så infann sig tanken och känslan ”OKEJ… exakt när kände jag mig avslappnad sist”… ”Ja, just det… någon gång på 80-talet har jag en svag känsla utav att något liknande inträffade”. Fattar ni hur snett det måste ha varit i min kropp och hjärna!? Den mest skrämmande tanken var att konstatera att jag knappt kunde minnas en GRUNDLÄGGANDE känsla som alla borde ha någon gång per dag! Baksidan av drogerna har Loo beskrivit väl… det finns inget mer att tillägga där! Jag måste dock poängtera en sak som Loo skrev… att den här världen som jag beskriver och som Loo beskriver många gånger är så ”alien” från den värld dom flesta går omkring i att många människor omöjligen kan förstå varför vi gör som vi gör i livet, varför vi är kapabla till att t om bryta mot lagen om vi anser att det är nödvändigt. Dom flesta människor med lång allmän livserfarenhet lyssnar dock och tänker till när man uttrycker sig på rätt sätt. Man önskar många gånger att dom som ivrigt förespråkar en restriktiv narkotikapolitik tar itu med det riktiga problemet samtidigt… VARFÖR folk tar droger överhuvudtaget. Minns också , alla ni som inte är bekanta med ämnet droger att dom flesta droger antingen har haft ett rent medicinskt förflutet ELLER, i en del fall, kommer kanske att få det i framtiden. Angående ”politik” överhuvudtaget, se mitt uttalande längre ner… jag har ingen vettig lösning som skulle passa alla, detta är mer ett önskemål om att komma till bukt med det riktiga problemet.

Om någon tror att jag misstagit mig angående att det skulle råda en seriöst allvarlig kemisk obalans i mig så kan jag säga det att jag testat MÅNGA helt naturliga och legala substanser där reaktionen har varit… ja, sällsynt är väl ett passande ord. EN substans speciellt, en naturlig och laglig, tog bort ALLA mina psykiska och fysiska åkommor… bara för att lämna mig i sticket efter några doser på grund av automatisk immunitet mot själva substansen som uppstår snabbt (lång historia). Den substansen var mångdubbelt starkare än den medicin jag normalt sett använder utan att göra mig ”påverkad” ang omdömet osv. Ingenstans har jag hört talas om eller läst att den substansen skulle kunna lyckas med en sådan total återställning av kroppens funktioner… det var som att få en ny kropp och en ny hjärna, ett helt nytt liv… ”life, part two”. Utifrån sådana händelser framkallade av helt naturliga substanser vet jag om att det existerar ett högst ovanligt tillstånd i min kropp och hjärna.

Man trodde att jag också hade ADHD… problemet här är att det inte var sant i mitt fall. Utifrån medicinering kan jag konstatera det och psykologer och läkare uteslöt det också som sagt. Om jag ska försöka diagnostisera mig själv så går inte det heller… jag existerar någonstans mitt emellan många diagnoser men ingen är rätt. Jag låter Loo stå för sin egen sjukdom/diagnos… men jag har sannolikt inte detta som heter ADHD eller någon annan känd diagnos. Det kan vara så enkelt att jag och Loo delar några ”kemiska detaljer” i ett större sammanhang. Hade en diagnos hjälpt mig? Jag vet faktiskt inte! Kanske… det är väldigt svårt att säga. Min största fysiska sjukdom som jag har , har ett namn… den hjälper mej lite grann när jag beskriver den för andra människor. När det kommer till mig själv så tänker jag mest ”ja, jag e sjuk i whatever, jag mår kasst”… det är inte mycket mer med det. Detta mentala är lite större för att JAG ska tänka ”DET DÄR är jag sjuk i”… kanske för att jag anser att det ligger så nära min personlighet att det är en del av mej. Min fysiska sjukdom är liksom inte JAG (även ifall den kan vara en konsekvens av den mentala åkomman… ett drunknat lik i svallvågorna som inte klarade av hastigheten)… den här mentala åkomman är däremot väldigt nära mig själv stundtals. Ja, svårt att beskriva exakt hur jag känner inför det men något sådant.

Som ni kanske förstått är det inte önskvärt för oss att tvingas ta medicin/droger eller för den delen att bryta mot lagen… men ibland är/har det varit illa tvunget. Den mesta av tiden försöker vi syssla med sofistikerad KONTROLL över den här… energin/åkomman/whatever. Det går att komma långt med sådana tekniker som i många fall liknar KBT. KBT är dock rena grundkursen när det kommer till det vi har att göra med. Man kan t ex med lite ansträngning bygga in ”mentala spärrar” som hindrar en från att använda den starkaste energin… man kan analysera sig själv och upptäcka exakt vad som triggar energin att ropa ”hej hej, ANVÄND MIG!!!!” (som en liten lustig seriefigur) och helt enkelt lära sig känna igen dom situationerna och säga bestämt NEJ till att använda den (det kallas i vanliga sammanhang för att ”slappna av”… och det är svårt för oss eftersom vi får ta omvägar). Det finns alltså en mängd (jag tog upp en bråkdel av det) nyktra alternativ till droger… MEN… tyvärr ligger sannolikt dom rena mentala och känslomässiga teknikerna för att ta hand om detta ofta på en högst medveten nivå… grundproblemet kan mycket väl ligga på en nivå där vi inte kan nå det med medveten kraft. Jag vet ej faktiskt, jag tror det är så ibland. Kanske har jag själv inte hittat exakt rätt teknik för att ta hand om detta tillståndet heller. Kort om psykologer och psykiatriker (till alla er som läser detta som har någon form av sådan titel på er). … dom flesta psykologer och dylikt går totalt bet på såna som mig och Loo… det krävs psykologer som dessutom är äkta människokännare för att börja förstå vilket tillstånd som lurar under ytan på oss.

Lite kort om kanske varför vi fungerar som vi gör… en rimlig hypotes från mitt håll. Det kan vara så enkelt att dom nervsystem som finns i kroppen (från dom viljestyrda till dom som är styrda helt autonomt och vidare till dom som är halvstyrda av dels medvetna dels autonoma processer) är extra hårt ”sammansvetsade” (alternativt ”sammanfogade”) i mig och Loo, kanske från födseln… varav en tanke aktiverar MÅNGA system och där en omedveten känsla kan aktivera en rejäl mängd tankar som snabbt kan bli medvetna tankar. Exakt hur och varför lär vi inte få reda på i vår livstid… men jag hade hemskt gärna fixat en tidsmaskin och rest några hundra år in i framtiden för att ta reda på detta.

Jag ser mig själv som agnostiker på det stora hela i det här livet om någon undrar. Totalt opolitisk för det mesta. Pga en (av många) kemisk miss i min hjärna säger jag ofta ”höger” när jag menar ”vänster” å tvärtom… jag vet inte om det spelade någon roll när jag skulle välja mellan höger å vänster sist i politiken… men det slutade med att jag struntade i det helt å hållet och gick min väg! And I did not regret it.

Jag avrundar här. Jag hoppas ni tyckte om det jag skrev… jag hoppas framför allt att jag uttryckte mig på ett sånt sätt att ni förstod vad jag pratade om och att det kanske gav lite mer ljus i detta ganska komplicerade område… det är också min förhoppning att jag kanske satte ord på det många tänker/känner i livet, min och Loo’s problematik rör som bekant många områden varav några är av extremt stor vikt att det talas om och inte kommer i skymundan.

Av anonymitetsskäl har jag utelämnat detaljer om droger, substanser jag använt mig av och även fysiska sjukdomar som jag har. Det är ganska irrelevant i det större sammanhanget och kan leda till missvisande information om något som är högst individuellt.
/
B"

Bild: Mitt nuvarande hår. The extended version.
Veckans låt: (Tack sötaste DaaaanDisco!) Andy Moor & Orkidea - year zero

Småbarnsföräldrar VS frågelåda: Droger

Jävlar, vad folk blir upprörda på skribenten till Den Här artikeln, med anledning av följande rad:

"För egen del bekräftas jag i mina livsval och tackar min lyckliga stjärna att jag förblivit barnlös. Barnfamiljen verkar vara direkt farlig för den intellektuella utvecklingen, förståndet och sömnen."
Ojojoj, småbarnsföräldrar och surgummor och surkukar över hela landet rasar, för huuur kan han skriva sådär? Fan, det bästa sättet att sätta igång ett ramaskri these days är verkligen att kritisera småbarnsfamiljerna. Snacka skit om vem du vill men småbarnsfamiljer är fredad zon, passa dig noga för att kritisera dem, de kan inte göra något fel, de är ju så tappra med sin kletiga barnmat och sina jävla lull-ord och sitt nojsande med bekväma overaller och medhavd matsäck.

Men fan, Stefan Ingvarsson, jag håller med dig! Jag har själv småbarn så jag kommer de där småbarnsföräldrarna inpå knuten mest hela tiden och det är så spot on det du skriver, särskilt det du skrev om den intellektuella utvecklingen. Den tycks ha stannat av.
För medsystrar som tidigare varit politiskt eller socialt aktiva, och bröder som tidigare skrivit de mest rafflande reportage och som varit så engagerade, så jävla brilliant, som brytt sig om grejer och som verkligen gjort en skillnad, går ner i varv och slutar plötsligt med allt de tidigare sysslat med. De släpper allt och förvandlas, helt och hållet, till Föräldrar. Och då jag är en själv så måste jag påpeka att förälder, det är jag alltid hundra procent och först av allt i världen kommer mitt barn - som sig bör, men att sedan fortsätta med att "Ja, först av allt kommer barnen och sen kommer det inget mer..längre" är bara.. ja, vad ska jag säga? Patetiskt? Tamt? Lamt?

Jag var själv orolig för att jag skulle förvandlas till en MAMMA när jag fött Alex. Jag var orolig för att jag inte skulle ha intresse för samhällsutvecklingen längre. Så blev det inte. Jag är precis lika förbannad som förr, men med vidgade spröt. Och med extra fyllning.

Frågelåda: Droger
Jag har fått frågan om varför jag vill gå subutexprogrammet. Jag kan förklara litegrann kring mitt beroende och hur det fungerat, utan mediciner;
Jag har alltid haft en märklig känsla i kroppen. Det känns som att jag hela tiden måste "mata" kroppen med något, som att den har ett behov som aldrig uppfylls. Oavsett hur mycket jag ger den, vill den alltid ha mer. Det är ett sug som går från munnen och in mot maggropen, som strilar ut i fingrarna och vibrerar i mitt mellangärde. Jag har missbrukat allt som går att missbruka under min livstid om det så varit mat, sex, droger, kärlek, andra människor, allt, allt, allt. Och oavsett hur jag matat och matat kroppen så har den alltid haft det där suget, som måste tillfredsställas till varje pris. Och till slut blir suget så jävla överdådigt och gigantiskt att jag matat det, oavsett om det krävts en olaglig handling, för det är så desperat man blir. Det är så det känns. Den konstanta stressen, den konstanta rädslan för att det man gör ska upptäckas eller fördömas och framför allt, vetskapen om att det man gör bara drar ner psyket än mer i skiten och att man liksom bara skjuter problemen framför sig bara växer och till slut sitter man där, nerrvvrak, med abs i hela kroppen och skakar och röker cigaretter och anklagar sig själv.

Jag har alltid varit den där festtjejen som festat för att det varit det enda vettiga jag tyckte mig vilja ta mig för som gav mig något. Att träffa människor, prata, dansa, uppleva saker och utforska sig själv. För man ska inte glömma att knarkande har flera dimensioner. Det handlar inte om att sitta och "köra ner sig" och "komma bort från verkligheten". Alla som säger att knarkande handlar om det har inte knarkat. För att ta droger handlar i allra högsta grad om verkligheten. Utan droger lever jag i ett mellanläge, ett distance land där ingenting är nåbart, allting känns så långt borta. Men med droger i kroppen är sinnena skärpta, de är som satellitspröt som bara tar in allting och matar in information i ultrahög hastighet. Multitasking och multicomputing och full fart, så funkar det. Äntligen ÄR man i den där verkligheten som alla talar om! Äntligen analyserar man, man känner viljan och man förstår så oändligt mycket, hur saker hänger ihop. Samtidigt som man är så kär i det som drogen ger en, nämligen styrkan att klara av allt omkring en, så bryter drogen ner ens psyke inifrån, som en liten skalbagge som sitter och äter och äter samtidigt som man är upptagen med annat.

Och just som du trodde att du var on top of the world, en odödlig som kör i 220 måndag till söndag och som aldrig stannar för att reflektera för det behövs inte, så hugger drogen dig i ryggen genom att bryta ner din kropp. Ditt psyke blir som en öken utan drogen, för psyket vet inte annat än att hantera saker MED drogen i sig. Du ligger där och sönderfaller i ditt eget personliga mikrokosmos och blir mer och mer världsfrånvänd, inåtvänd, ditt humör går i bergochdalbana, du skriker inuti men ingen hör. Och det värsta är att du inte ens ser det hända, för drogen har gett dig skygglappar och nojor, så det är alla andras fel, men inte ditt. Det är allt annat utom drogen det är fel på. Så är det ju. När folk försöker hjälpa dig att sluta så ser du inte, du hör inte, för det var ju drogen som räddade dig ur dig själv, det är ju tack vare drogen du fått alla vänner, fått den här nya synen på livet, fått den där orken, vafan, kom inte och försök ta det enda jag någonsin behövt, ifrån mig nu när jag äntligen känner mig som en dräglig människa. Så är det. Det är därför man brukar säga att man kan inte hjälpa en missbrukare sluta knarka förrän hon vill det själv. För man måste ha kommit till en viss platå, man måste ha brakat samman och insett vad det är som hänt. För är man kvar i skygglappsfasen och skyddsfasen, där man försvarar sin drog med näbbar och klor, så är man inte redo att börja sluta. Det är precis som att försöka övertala någon att sluta umgås med sin bästa vän. Vafan, min bästis ljuger inte för mig, men DU där! Du ser misstänkt ut, ska du komma och tjafsa? Och så tar man upp fighten.

Men tyvärr, precis som att drogen var din nya bästis så är den också din nya, och väldigt starka, fiende. För det börjar långsamt gå upp för dig hur livet är utan drogen. Och det är ungefär då du börjar inse att du kanske inte vill dansa tango med drogen längre, eftersom den är en backstabber. Men då är det för sent. För du är - en Beroende.

Och tack vare detta, så har jag suget. Jag har en kropp som vill bli MATAD med allt möjligt och det tar aldrig riktigt slut. Jag måste få bort suget, annars löper jag återfallsrisk efter risk, så länge jag har något annat att fokusera på så går det, men det är så inåt helvete svårt. Och jag behöver hjälp för att bryta en vana som jag har odlat i nästan nio år. Jag är väldigt långt på väg, men jag har så mycket kvar. Självklart ska jag klara det. Det sista jag vill ha, är ett nytt jävla abuse-förhållande med Drogen igen. Jag vill bara ha det lugnt och fint med min son och mitt liv så att det kan börja, så att jag kan börja jobba mot mina mål, för jag har väldigt, hög ambition. Det har jag aldrig saknat. Jag har bara saknat kapacitet att förverkliga den.

I'm getting there.

Heard it through the riesling-vine.

The Korgis - Everybody's gotta learn sometimes är soundtrack och Ella och H är ute och köper cigg och jag värmer potatismos. Och väldigt eftertänksam.
Förresten, har ni sett min nya header? Jag fick den av en fantastisk tjej vars mail jag tappat bort, snälla maila mig så jag kan länka till dig!

Förändring
nu,
snart!
Jag längtar.

Linda behöver hjälp!

En mindre notis bara som jag snubblade över här nyligen. Jag var inne på toppblogger och kollade in vem som toppade listan över mest besökta bloggar den här månaden, och till min förvåning är det Linda Rosing som toppar. Jag har ju läst hennes självbiografi, men det framgår tydligt av språkbruket att det inte är hon som vare sig skrivit eller korrekturläst den; hennes meningsbyggnader och ämnesval påminner om en sexårings dagbok. Saxat:

" Jag har träffat väldigt många intressanta människor.
Lyssnat till olikalivs historier,skrattat,dansat,solat.
Druckit champagne och massor med rosevin.
Och pratat,pratat och åter pratat.

Bara haft det sååå soft."

(...)

" Jenny och jag blev upphämtade med en stor båt
vid Strandvägen.
Välkommst drinken var champagne,solen sken och
sen bar det iväg ut mot Stockholms skärgård."

Scheisse. Stavning, meningsbyggnader, syftningsfel, särskrivning och naiv som en tolvåring. Och hon toppar blogglistan över "mest lästa"?
Kära Linda. Jag tycker du är en sassy brutta som behöver skaffa dig en bra korrekturläsare till bloggen. Med den där texten spär du på de där bimboryktena som alltid florerat kring dig, men i din självbiografi skriver du att du vill bli tagen på allvar, att folk alltid sett dig som det blåsta våpet som är lätt att få på rygg. Nu har stavningsfel och promiskuöst leverne inte någon bevisat medicinsk koppling och det är ju synd att folk ska behöva snacka skit om dig för att du har sillisar och varit på omslag till herrtidningar. Men SNÄLLA! What's the deal?
Linda, jag är besviken på dig.
Hör av dig om du behöver lite språklektioner.

Frågelåda: ADHD / Neuropsykiatriska funktionshínder / FAQ

Matilda ställde en fråga i kommentarsfältet, så jag känner, för allas skull, att det är viktigt att svara även där: (Det är bara att ställa frågor, förresten, jag svarar på nästan allt förutom detaljer kring mitt sexliv då, men seriösa frågor förtjänar alltid svar!)

Matilda sa...

"Hej
Hur fick du till en ADHDutredning? Tror att jag har ADHD, men vet inte.. För min egen skull spelar det mindre roll, men i relationen till andra människor skulle det vara skönt att ha en diagnos som stöd."

Oj, Matilda, det var en jävla vända. Jag har försökt få till en utredning i flera år då det antytts i flera andra papper att jag haft ADHD-relaterade problem sedan barndomen. Nuvarande väntetid är ungefär ett år, det är många som vill bli utredda. Men så här gick det till för mig: Jag gick ju på specialistmödravård på Huddinge sjukhus (och den mödravården ger jag inte ett kvitten för kan jag meddela, det är riktiga jävla kärringar som jobbar där enligt min uppfattning, ni kan läsa om deras idiotier lite längre bak i tiden.) Hur som helst, jag fick iallafall en riktig psykiatriker där, som jag berättade om min problematik för och mina misstankar. Hon skickade i sig en remiss till Magnus Huss-kliniken på KS (Karolinska Sjukhuset i Solna) där jag också fick förtur tack vare att jag haft missbruksproblem. Så funkar det alltså - har du missbruksproblem och får vård för det så kan du komma före i kön, men lite skämtsamt sådär så rekommenderar jag inte att någon börjar knarka för att slippa väntetiden). Någon månad efter att Alex fötts sparkade det igång, och jag gick sex sessioner hos en mycket bra utredare där vi gjorde olika test som bedömde allmänbildning, språkförmåga och reaktionsförmåga, bland annat.

Nu är den klar och då kommer en remiss skickas till min beroendeläkare (i mitt fall Riddarmottagningen i Järfälla) och de är nu ansvariga för att ställa in mig på eventuella mediciner. Det kan också vara så att man får en remiss tillbaka till Magnus Huss där en eller flera läkare engagerar sig i att ställa in en på medicinen i enlighet med vissa kriterier, som vikt, resistens, ålder och grad av ADHD. Nu när jag även skall ställas in på subutex, så måste jag ställa in de medicinerna separat, eftersom de kan påverka varandra. Men det är överkurs.

Som råd till alla er som tror er ha ADHD säger jag detta: Se till att få en utredning gjord. Det kommer att förändra ditt liv, att äntligen förstå varför man känt sig så annorlunda hela sitt liv, varför man fått bli kallad lat och varför man betett sig så tvärtemot "normen". Det är SKÖNT att få höra att man inte är dum i huvudet, utan tvärtom, man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som påverkar, bland annat närminnet så mycket att man inte kan genomföra olika uppgifter man påbörjat, och det beror inte på bristande kapacitet utan bristande förmåga att kontrollera sina impulser.

Kom ihåg: Det är INTE ditt fel om du har ADHD. Det är inte heller din mammas eller pappas fel, så ingen ska känna sig guilt-trippad. Om du misstänker att ditt barn har ADHD - gör en utredning, det tjänar ni båda på. Att gå och låtsas som ingenting och hoppas att det ska gå över är att göra dig och ditt barn en fet otjänst. Det handlar INTE om att stämpla ditt barn, utan att tidigt kunna identifiera hur ditt barn fungerar för att kunna lägga grund för hans/hennes utbildning och att ge BÄTTRE förutsättningar för er båda. INGENTING kan bli bättre för att du ignorerar problemet. Och nu kanske du säger "men jag vägrar ge mitt barn amfetamin" - amfetamin är inte alltid svaret - ibland kan KBT (kognitiv BeteendeTerapi) vara svaret. Ibland kan det behövas en strukturell förändring i hemmet som tillexempel färgkodade whiteboard-pennor för varje aktivitet, att lägga upp strikta scheman och att själv som förälder lära sig hantera stressen och de saker som kan komma upp när man är ADHD eller lever med en som har det. Ingenting du eller de kan ha gjort i barndomen kan ha påverkat det som skett i din hjärna. Glöm också alla fördomar du hört om att ADHD-ungar är dumma. Snarare tvärtom, man har sett en stor kapacitet hos ADHD-individer och vi har inte sällan specialintressen som vi utvecklar, ofta väldigt långt över medel för den så kallade normen. (inte för att vara skrytsam men jag har tillexempel en väldigt utvecklad språklig förmåga, både verbalt och i text, och ligger väldigt högt i index för just den egenskapen. Matematiska problem däremot tar det lång tid för mig att lösa om det inte rör sig om basic huvudräkning, som jag tillämpar varje dag bland annat i butiken när jag handlar. Överslagsräkning då, om man får förtydliga)

Det finns många, många fördomar om ADHD. Tillexempel att man kommer bli "stämplad" för livet och att arbetsgivare kan se det i några papper. Det är skitsnack. Dina medicinska tillstånd lyder under sekretesslagen precis som vanligt och det görs inga undantag för ADHD. Att underlåta att anställa någon enkom på grund av rykten att den personen skulle ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder är diskriminering och därmed straffbart. Vad jag däremot kan berätta redan nu är att du KOMMER att råka på individer som säger saker som "ja men ADHD, vadå, det har väl alla nuförtiden och vadå, det är bara något som läkarna hittat på blablabla" - det är okunniga och rädda människor som verkligen inte förstår att det inte bara är att TA I eller "bara att rycka upp sig". Tänk på att de inte vet hur det är att leva som oss. De vet inte hur dåligt man mår, hur depressionerna förlöser varandra och gör en apatisk, ständigt trött och håglös. Man ska veta att det finns många toppar inom näringslivet som har lutning åt sådana här diagnoser, så att man har ADHD betyder inte heller att man kommer sitta och knyppla på någon jävla 4H-gård för imbecilla resten av sitt liv. Du har PRECIS samma möjligheter som andra - du måste bara hitta verktygen för att förverkliga dem!

Mitt tips är så här: Sök upp din husläkare eller din psykolog / terapeut / psykiatriker / kurator / whatever och berätta om att du misstänker dig ha ADHD och att du vill ha en remiss för att göra en utredning. Om du är väldigt i akut behov, och det känns som att hela världen trillar ner i huvudet på dig eller om du är i så stort behov av utredning att det påverkar ditt dagliga liv - ring vårdgarantin, de garanterar akutvård inom tre månader om man verkligen behöver - lite olika regler finns dock för det där, fråga din läkare! Om de är tveksamma: TJATA! Tjata och tjata och berätta hur du mår och att du faktiskt VILL ha den här utredningen. De får inte säga nej - de är skyldiga att remittera dig till någon som kan bedöma den saken. Din husläkare kan inte göra en neuropsykiatrisk utredning på dig, så säger han nej, ifrågadsätt hans kompetens. TJATA! Ligg på! Ge dig inte! Till slut får du den vård du behöver. Lite skämtsamt brukar man säga att man måste vara frisk för att orka vara sjuk och så är det ibland. Jag har gått igenom eld och vatten för att få vård och det har tagit väldigt lång tid. Men jag fick skiten till slut, så tänk på det, är man envis och inte ger sig så kommer man dit man vill.

Jag hoppas det här kunde besvara några frågor som ni har! Vill ni veta mer, eller behöver råd och stöd angående något av det här, är det bara att maila mig; Loo_Lonnroth@hotmail.com , eller skriva under kommentarerna så hjälper jag till så mycket jag kan.

Ha det gott!
//Loo

Rapport och frågelåda!

Hej, äntligen!
För det första: Jag har blivit långhårig igen. It's called extensions.
För det andra: Alex har växt som en planta i regnskogen.
För det tredje: Liselott gifte sig på söder, i närvaro av mig, alex och en bekant till. Grattis!
För det fjärde: Jag har varit i familjehem och utretts på grund av mitt beroende.
För det femte: Jag fixade ADHD-utredningen och det stämde att jag minsann är en ADHD-unge. Medicinering stundar.
För det sjätte: Jag ska få gå subutexprogrammet. För er som inte vet vad det är: Subutex är det "nya" metadonet. En opiatefterhärmare som används för att hämma sug efter opiater.

Det kändes lite skumt och väldigt turbulent att ryckas upp och bli ivägslussad på familjehem sådär. Socialen kom hem till mig på förmiddagen och sade att nu tar du och packar, du ska till Uppsala. Så, det är där jag befunnit mig, i en liten stuga intill en familj och deras hus. Jag kan meddela att man går upp i vikt en hel del på landet, så nu måste jag träna mig blå för att få bort allt fett på höfterna. (Mitt fett sätter sig runt höfterna och magen, jag känner mig som the blob, typ lightversionen).
Jag hade inget internet men jag hade med mig min unge och han och jag har varit där och slappat, haft lite småtråkigt och varit föremål för analys. Själva analysen tycks ha gått bra då en av mina socialsekreterare (som btw också läser min blogg, så hej!) sade att de ansåg mig vara en väldigt bra mamma och att mitt moderskap var det inget fel på - puh! Och det har varit väldigt eftertänksfyllda veckor. Familjen var underbara, det märks verkligen att de gör det här som jobb.

Men datorn har jag haft med mig - och jag har gjort videodagböcker varje vecka, så jag tänkte klippa ihop dem och lägga upp senare. Om jag hinner.
Nu är jag färdigutredd och allt med medicinerna tycks vara på G. Jag kommer att få concerta också, men det tar lite längre tid med det. Fattar ni vad jag har längtat efter de där diagnoserna? Att komma in på subutexprogrammet trodde jag bara var en dröm som jag kunde titta mig i månen efter, och rent ärligt så fanns ju skräcken för att den neuropsykiatriska utredaren kunde sagt "nej vet du vad, du har inte ADHD" för, vad är det DÅ jag har, liksom?

FRÅGELÅDAN!
Och precis som i Bullen så svarar jag på brev som kommit till mig i ett inlägg nedan. Jesus Karlsson frågar följande:
"Förlåt, det här är säkert det sista du vill tänka på men märker du av någonting av det liv du levt innan bäbisen, förutom gamla vänner med gamla vanor? Mer fysiskt och psykiskt? Och hur ser det ut på den fronten nu? Alkohol? Tobak? Gräs? Du behöver såklart inte svara på någonting av detta men jag råkar ha den ovanan att se alla människors liv som sociala expriment, mitt eget är inget undantag. Tack för att du ger mig den enda blogg jag behöver! "
Ja du, Jesus. Jag märker av en hel del. Kroppen har fått ta en jävla massa stryk. På min senaste avgiftning tryckte de mig full av piller mot abstinensen men de funkade inte. En sköterska påpekade att "Du har kört sönder din kropp, det är därför inte tabletterna och sprutorna tar ordentligt. Inser du hur farligt det här är för dig om du skulle behöva sövning? Så mycket narkos är rent dödligt för en människa" och det är sant, jag klarar nästan hur mycket som helst och that's a BAD thing.

Sedan har jag mindre tics, jag snubblar på orden ibland när jag pratar, munnen liksom vill inte forma ordet och så blir det konstigt, men det har jag lärt mig täcka över. Att jag har frätskador på mina tänder efter år av hoppande under de där stroboskopen utan särskilt mycket föda i kroppen behöver väl inte nämnas, jag håller på och lagar dem nu, det kostar ett par tiotal tusen att göra det och jag är tandläkarrädd men det är bara att lägga sig i stolen och se glad ut.

Jag har också pajat en del av mitt närminne. Det är åren med MDMA och Ecstasy som snott lite av det och det gör inte saken bättre att jag har ADHD. Jag har små knep för att komma ihåg saker, som att koppla ihop dem med bilder (eftersom jag har bildminne) eller ord. Ibland äts saker upp totalt, som att jag börjar tänka på något annat när någon pratar och så missar jag hela dialogen. men det kan å andra sidan vara lite av ADHDn också.
Nu för tiden går jag ju dels på regelbundna drogtester och håller mig ren, dessutom har gräs eller hasch aldrig varit min grej, man blir så seg i skallen av den där skiten och jag är en människa som gillar tempo, fart och fläkt. Alkohol kan jag dricka, det är ingen fara med det - det har aldrig varit ett problem för mig. Jag dricker gärna något glas vin eller en iskall öl i skönt sällskap men mer än så är det inte. Tobak? Jag röker fortfarande. Det är den enda drogen jag inte vill göra mig av med. Så är det. Hoppas du fått svar på dina frågor!

Och till er andra: TACK för alla fina kommentarer! :)

Seeya soon, måste städa hemmet.
Ja just det, Bilden: Mitt nya hår.

Alex skrattar

För alla er som undrar, hur Alex mår, så kommer här en video, väldigt färsk, på hur glad min unge är. Ni kan kika på den medan jag knåpar ihop den långa historian kring om var jag har varit någonstans i 6 veckor. Nu ska jag i vilket fall som helst inte gå någonstans, så det så!

Hur som helst, här är min unge på skratthumör. Jäkligt smittande måste jag säga!
Den är tagen för några dagar sedan.

HEMMA Igen!

JAG ÄR HEMMA IGEN!
Fullständig uppdatering om varför jag försvann i 6 veckor kommer inom kort..
Redan ikväll, faktiskt!
Och fy fan vad jag har saknat internet..

/Er Loo (tack för alla kommentarer och undringar! det värmer)