lördag, juli 26

A girl's night out

Jag tog min biobiljett och gick ned till biografen, cashade in min biljett och köpte världens största läsk. Sen såg jag sex & the city. Själv. Inga barn, ingen kompis. Bara jag och min bio. Och min gigantiska läsk.
Just som jag satt utanför biografen för att vänta på att det skulle börja, närmade sig en kufisk karl mig.
"Ursäkta, är jag jagad av en geting?" sa han, lite plumpt. Han kändes märkligt felplacerad, i en pepitarutig ullkavaj. Mitt i högsommaren.
"Näe, jag gillar inte heller AIK:are" flinade jag och sippade vidare på min läsk.
han slog sig ned och berättade att han hade spelat in en dubbelskiva, vilken han visade mig. På den ena sidan spelade han harmonisk meditationsmusik. Oklart vilket instrument som var inblandat, jag vågade inte fråga, för han uttalade det så bestämt, som att det var så självklart. På den andra sidan talade han i nittio minuter om "andliga saker" sa han. Sen visade han mig en cd som han påstod var en av hans favoritskivor. Framsidan var prydd av en snubbe i sextiotalsfrilla och sidenkostym, han såg ut att vara plockad från nåt gammalt dansband från helvetet. Han påstod att det var den finaste skivan han hade i sin samling, och den bästa. "Vad är det för musik då?" sa jag. "Det är sån musik som de brukar spela på hotell och i hissar och sånt" berättade han vidare. "Jaha, SÅN musik" sa jag. Som om jag fattade vad han pratade om. Det gjorde jag inte. Det var inte en loungeskiva han höll framför mig. Det var en hotellskiva. Märkligt.
Han frågade om jag ville följa med honom till stan men jag avböjde.
"Väntar du på biosällskap?"
"Nej, idag är det bara jag. Jag och min läsk."
"Jag förstår"
"Nej, jag tror inte du gör det. Det är jag nu, på egen hand. Ja, jag har min son då men du förstår, det är jag som har det yttersta ansvaret för allt som sker omkring mig och i mig och jag har plötsligt börjat fatta det. Och ärligt talat, jag vet inte ens vad du heter så jag vet inte varför jag berättar det. Jag antar att jag bara behövde säga det"

Ja. Jag antar att jag behövde säga det.
Han höll mig sällskap. Han med sin öl och sin loungeskiva. Just när jag skulle gå önskade jag honom lycka till, han detsamma. Så var det med det. jag gick in i en nästan tom biosalong (precis som på film!) och satte upp benen framför mig och drack läsk.
Good times. Bra film också förresten.

1 kommentar:

Urban Cat sa...

woah! Känner igen känslan av insikt! När DET trillar ner å man bara förstår med hela sej!
Fint inlägg!