söndag, december 28

The Dark Horse & Grannpatriarken

Jag tror att jag blir galen på mina grannar. Det bor en stor familj ovan mig. Och en annan stor familj bredvid mig. Barnens rum är placerade precis näst intill Alex och mitt sovrum, när det gäller bägge lägenheterna. Idag, vid 22-tiden, väcktes Alex av att familj 1 precis bredvid, bestämde sig för att ha någon form av kreativ ommöblering under ständiga skrik och stoj från de sex ungarna, som är mellan två till fjorton år. Denna ojämna basgång med tillhörande förtjusta och ibland också skräckblandat förtjusta utrop är på hanterbar nivå ett tag, fram tills dess att familj 2 stämmer in med sitt oväsen, som om de också hör familjen snett nedanför dem och måste överrösta. Eller kanske delta, som om grannskapet har avtal med varandra att stämma upp i någon form av familjesymfoni mellan 22 och 23. Alla klämmer i med allt de har och visar att de lever. Nog märks det alltid.

Familjen ovanför mig hade alltså samtidigt den goda smaken att ha ett rejält och säkerligen luftrensande familjegräl, med en bullrande patriark som toppnot. Patriarken pratar (eller, mullrar snarare) i en rekorderlig hastighet och med tonväxlingar som avslöjar att han talar ett främmande språk. Hans kvinna piper jämrande på en tonart strax under och brister då och då ut i illvrål som följs av dunsar. De två eskalerar i skrikanden; Det låter som om han håller fast hennes händer och slår på dem med hammare, och kort därpå följer en kakafoni av barnskrik, förmodligen uppmanar de den bullrande patriarken att upphöra med att leka ping-pong med kvinnan, som jag antar måste vara modern. Dessa två omringar alltså Alex sovrum. Väggen näst intill sängen går nästan sönder av ommöbleringen som the Suburbian White Trash Partridge Family pysslar med, och taket ramlar nästintill in ovanför honom. Vet ni vad detta leder till? Att han vaknar, naturligtvis. Flera gånger per kväll. På grund av en fet jävla mansgris som slår sin fru och sina barn blå och gula, och en familj med DAMP som behöver ett sista energiutlopp innan sänggåendet. Så när familjerna ligger på det högsta tonläget stämmer också Alex in med ett illvrål. Skräckslagen och panikfylld vaknar han och undrar vad fan det är som står på. Jag rusar in, får natta om honom medan jag lyssnar på mina vrickade jävla grannar och funderar på om jag ska ringa störningsjouren. Det gör jag dock aldrig, de har en tendens att tystna just som de kommer hit. Så jag orkar inte utan sitter istället och ber till en Gud jag inte har, att jag ska få den där lägenheten jag köar för. Snart. Mycket snart. Jag kommer aldrig undan grannliv om jag skall bo i lägenhet, det inser jag naturligtvis. Men det här är extraordinärt. Jag skulle vilja ge dem en läxa, men jag är en väldigt dålig våldsverkare för mina fantasier stannar alltid vid just fantasinivå. Vilket nog gör mig till en typisk svenne. Jag håller käften, sköter mitt och hoppas att de ska lägga ner snart. Men i hemlighet så fantiserar jag om att rusa uppför trapporna, ta den där äckliga karln och hans dåliga kvinnosyn, hans vidriga värderingar och hans äckliga jävla buller och kasta honom från balkongen. Precis som alla andra gör jag inte ett skvatt åt mina tankar. Men jag skäms inte över dem. Fy fan alltså, fy fan.

På det hela taget så har jag drivits av ett allt större missnöje kring män, som allt mer utvecklas till avsky, den senaste tiden. Jag har gått igenom registret av män jag träffar; de jag träffar dagligen, de jag träffar sporadiskt, de jag legat med och de jag haft förhållanden med. Om de inte är fega, veliga uslingar så är de självupptagna kräk - Emotionally retarded, egoistical pricks who fucks with your head. Några guldkorn har jag förstås råkat på, men de har också visat sig på ett eller annat sätt vara vrickade i slutändan. Jag påstår inte att jag är så jävla bra jag heller, och det står då rakt inte inte rätt till med kvinnorna runtom mig. De lyser av självhat, självförnekelse, olevda liv, kassa självförtroenden och med ett hopp om att prinsen skall komma och rädda dem i slutänden, vilka stora feminister de än är. Männen köper sex och skäms bara för det om de blir påkomna. Det är fullt naturligt att åka till Polen eller Malmskillnad och köpa en kropp för en timme eller två och de tycks vara drivna av sin sexualitet. 99 % av alla män jag pratar med på internet inleder sina första kontakter med mig med en förfrågan som gäller min sexualitet på ett eller annat sätt. Är jag singel? Hur länge sedan var det jag hade sex? Saknar jag inte att knulla? Behöver jag ändå inte en kuk ibland? Hur står det egentligen till med min fitta? Är den saftig, våt och trång? Gillar jag analsex? Gillar jag att bli tagen bakifrån, på sidan, skeden, missionären? Gillar jag att suga kuk? När det kommer till samtal om sex äger somliga män en förvånansvärd variationsrikedom när det gäller språk och uttryck. En procent, en futtig liten jävla procent, frågar om andra saker, och då är det inte alls lika rika och spännande utläggningar. Allt som oftast frågar man mig hur "läget" är, vad jag gjort idag, hur jag mår eller kommenterar min sons utseende. Inget fel på det, men jag känner att jag vittrar bort i min törst efter ett riktigt samtal. Ett verkligt samtal med någon som faktiskt SER mig, vill höra på mig, vill veta hur jag tänker. Man får sätta vilken könslabel man vill på det - de flesta skulle klassa det som "typiskt kvinnligt" att vilja bli Sedd. Det må vara hänt, jag skiter faktiskt i vilket. Det är som om människorna omkring mig är tomma, uppspacklade, vältränade, solariebrända skal med tom blick och ständig ståkuk som bara väntar på ett ansikte att sätta kaskaden på. Jag vill inte vara det där jävla ansiktet. Jag vill inte bara vara någons jävla knull, en jävla siffra i raden. Jag vill vara något mer. En själ. Jag vet inte, jag tänker bara högt här. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill ha, för jag har aldrig stött på det. Bara inte det där.

I stort sett alla män jag haft har lämnat mig för en kvinna som är allt annat än jag. En beskedlig kvinna som tyckt om att arbeta med barn, som inte intresserat sig nämnvärt för musik eller sociala spel. En kvinna som åtminstone till anblicken verkat vara rätt korkad och nöjd med tillvaron i det Svenssonliv hon försöker skapa åt sig. Inget fel med det, men det är inte jag. Jag har undrat länge varför det är så. Att man lämnar mig för något som är min motsats. Jag är social och äventyrlig och behöver ombyte i tillvaron. Jag är aktiv och uppsluppen och engagerar mig mycket i saker. Jag har intressen och en oerhörd passion för musik och den kultur som finns omkring den. Kvinnorna de lämnar mig för är ointresserade av musik, på sin höjd lyssnar de på radio. De är hemmamänniskor som gärna ser en film på TV hellre än träffar vänner och sammankallar till någon form av event. De bär inte så mycket smink och ser rätt alldagliga ut, girl nextdoor, jeans and T-shirt-tjejer med ordinära uppväxter (lyckliga dom!) och med någon form av sammantaget lugn inför den utstakade framtid de alltid sett fram emot: Barn, villa, volvo, vovve, sjuksköterske / lärarjobb, semestrar till barnvänliga ställen, rödvinsfylla med väninnorna var tredje månad and so on. Jag förkastar inte livsstilen - jag plockar det jag vill ifrån den. Jag konstaterar bara att jag inte är så beskedlig. Så retirerad. Det är som om de inte vill vidare, vill nå upp, nå toppen, komma någonstans. Som om de alltid varit där de velat vara. Det är avundsvärt på ett sätt för det måste kännas fint att ha det så. Så avkopplande. Samtidigt så vet jag att jag är alldeles för mycket, hela jag är för mycket för att kunna leva så. Jag har barn och hela den grejen. Men jag vill fortfarande mer. Jag är fortfarande äventyrlig, passionerad, musikgalen, energisk, engagerad. Jag blir helt röd av vansinne i politiska frågor och jag engagerar mig så mycket jag kan. Jag har temperament, jag är högmodig och enfaldig och tvär, jag kan tända till och bli dramatisk över somliga saker men jag håller mig till logiken. Mina genuina intressen och min energi leder till det oönskade; Jag skrämmer bort männen till den andra sidan. Kvinnor ska vi inte ens tala om, de har varit rädda för mig sedan jag kunde gå. Vissa saker hos människor kan man inte riktigt sätta fingret på heller - jag vet egentligen inga ord att beskriva de egentliga grundskillnaderna mellan mig och de här andra kvinnorna med, men jag vet att vi är totala motsatser. Jag har ofta fått höra att jag är "för komplicerad". Jag tycker inte det. Jag tycker att jag är enkel som fan. Man krånglar till så mycket som egentligen är enkelt.

Men som det är just nu så träffar jag fan knappt en enda individ med kuk som inte beter sig som en idiot. (Mina få vänner skall inte ta åt sig här) Somliga av mina vänninnors och bekantas karlar är märkliga - några av dem är klassiska mansgrisar på någon sabla powetrip och jag undrar hur fan de orkar vara tillsammans med såna jävla assholes. Jag begär inte någon form av omvändelse av den så kallade "manlighet" som alla så dyrt försvarar, det vore bara trevligt med lite miljöombyte. Min närmaste at the moment, kanske den enda som får höra mina tankar och som faktiskt vill höra dem, är dock en oerhört sund och ovanlig kontrast till majoriteten. Även han har en klassisk bakgrund med frånvarande far - men som det ser ut nu så har väl två tredjedelar av det svenska Folkhemmet en frånvarande far ute på äventyr för att spilla sin säd här eller där. Ja, jag är bitter. Nej, jag litar inte på män. Men istället för att bli upprörd och kalla mig för manshatare, varför inte överbevisa mig? Jag VILL ju bli överbevisad igen. Jag vill tro på att det finns sunda, logiska, kärleksfulla människor med både hjärna och kuk som inte blir hotade av min närvaro och som inte är rädd för en utmaning. Jag vill tro att det finns en framtida partner åt mig därute som inte är rädd för att träffa en kvinna med barn, intressen, politiska åsikter och en hjärna. Om det nu är en man eller en kvinna spelar ingen roll men de gånger jag försökt ha relationer med kvinnor utöver vänskapen har det slutat dramatiskt.

Hur som helst. Min Dark Horse in the running erbjuder mig en hel del stimulans, mental sådan. Verkliga samtal och verklig förståelse. Man vet dock aldrig var sådana här saker slutar; jag förhåller mig lugn. Jag behöver inte en karl för att må bra, behöver ingen relation som upptar hela min värld - jag är klar med det. Men lite kärlek och lite gammal hederlig psykisk och fysisk stimulans, och ett litet äventyr, ett sunt sådant - behöver jag då sannerligen. Precis som Fade står jag mig också frågande till om jag någonsin vill bli sambo igen. Föga troligt. Jag hoppas att min mörka häst visar sig vara lika bra som han framstår. Men vem vet, han tittar kanske också fram som världens jävla idiot till slut? Jag har ju en förmåga att dra till mig riktiga.. ja.. fel män, helt enkelt. Jag intalar mig att det är så. Säger jag att alla män är idioter så blir det som en självuppfyllande profetia och ger inte mig själv utrymme till att träffa någon som inte är en idiot. Men det är skönt att vara på vänskapligt stadium ändå, som med the Dark Horse. Vad hände med Mr.Mcl då? Vi är vänner, det räcker så fint med det. Under lupp tycks han dock inte vara lika sprakande detaljrik och stimulerande som vid första anblick.

Det var allt för idag. Det blev ju också en jävla tankekedja det här. Äh, skitsamma. Egentligen har ju ingenting hänt.

1 kommentar:

Fade. sa...

Bra och välskrivet inlägg. Jag håller med i mångt och mycket. Du är bra, Loo.